Jag försökte ständigt undvika stigmatisering

Det finns episoder av mitt liv som jag sällan pratar om, eller benämner enbart i förtäckta ordalag. Jag gömmer mina ärr i situationer där jag behöver få behålla min integritet, kompetens och jämlikhet. Flera avgörande vändpunkter i mitt liv har skett när människor har ”gett upp” om mig. Det här var några tankar som dök upp hos mig nyligen. Jag såg ett samband. Stigmatisering.

Jag har under mitt liv konsekvent försökt att undvika stigmatisering, dvs andra människors stämpling av mig som avvikande på något sätt. För jag har aldrig känt mig som det. I min innersta kärna har det funnits en stark känsla av vem jag vill vara och det finns något väldigt friskt i det.

Jag ville kontrollera andras bild av mig

Jag har så långt jag kan minnas försökt kontrollera den bild av mig som andra får till sig. Som barn skrattade jag högst, presterade bra i skolan och var alltid den trevliga söta flickan. Jag vägrade vara den panikslagna rädda lilla tjejen som jag också var, för jag visste ju att jag var stark. Jag behövde inte de ledsna blickarna. Jag behövde få stråla.

Länge levde jag i mina prestationer. Jag presterade mitt värde, men också en bild av mig som gjorde mig till något mer än det självskadande trasiga jaget. Jag skadade mig själv och lät andra skada mig, i slutna rum. Kontrollen var alltid där. Jag kontrollerade det, tänkte jag. Jag inbillade mig att ingen såg bakom, och den som försökte ta sig igenom min fasad hade ingen chans. Ingen skulle få definiera mig.

Eftertanke - reaktionista.se

Jag levde ett dubbelliv

När socialtjänst och psykiatri gav upp om mig började jag läsa in gymnasiebetyg och skaffade en egen lägenhet. Trots att jag egentligen inte orkade. När psykiatrin gav upp igen sökte jag terapi på egen hand. Även om jag var nära att ge upp. När även den terapeuten gav upp hittade jag en självhjälpsgrupp. Ingen skulle få definiera mig som ett hopplöst fall. Jag var inte den de sa att jag var.

Bevisligen hade jag rätt. Ändå var det alltid ett dubbelliv jag levde. Söndertrasad på insidan av självhat, instängd i relationer som bröt ner mig totalt. Men bilden av mig. Den höll jag kvar. Som om jag behövde bevisa för mig att jag var mer än det trasiga. Jag höll i kurser, skrev protokoll och ordnade möten. Jag fotograferade, engagerade mig politiskt och skrev på min bok. Allt det friska strålade jag ut. Det andra, det som andra såg som smutsigt och trasigt, höll jag för mig själv.

Off limits - reaktionista.se

Att integrera det som stigmatiseras

Idag är det en fantastisk styrka att se tillbaka på. Det är också en ensamhet. Det är ett dilemma i hur jag ska få ihop den bilden av mitt trasiga jag med den jag är idag. Att jag är både och. Idag är det också erfarenheter att hämta kraft i, att integrera som styrkor och friskhet. Det är tack vare min upplevelse av samhällets skuggsida som jag idag är den jag är. Även om jag fortfarande värjer mig från den bilden. Precis som då.

I fördomarna om unga tjejer med självskadebeteende, på behandlingshem och psykavdelningar, i prostitution och missbruk finns så många antaganden som inte är jag. Som inte stämmer med de människor jag har mött. Liksom att personer med fibromyalgi inte kan studera eller arbeta, för då är jag ju inte ”sjuk på riktigt”. Ändå är det den bilden andra får när jag berättar, när de ser mina ärr eller hör min historia.

Stigmatisering - reaktionista.se

Jag behöver vara både och utan stigmatisering

Många säger ”det är så svårt att förstå att det var du”. Det är jag. Det var samma person som står framför dig nu. Med precis samma skam och sorg som då. Jag vill fortfarande få vara en människa med integritet, värdighet och kompetens. Mina ärr och mina erfarenheter tar inte bort det. Vi får inte låta det ta bort det, för jag behöver benämna det ibland för att fortsätta vara jag.

Jag behöver få ihop de delarna, och få känna att det är okej. Att jag får vara både och, utan att stigmatiseras. Först då kan jag kanske prata om det. Jag vet också idag att hjärnan automatiskt placerar människor i fack. Vi försöker förstå världen. Vi avskärmar oss från det som vi inte vill tillhöra. Idag tränar jag på att låta andras åsikter och bedömingar om mig få stå för dem. Det är lättare sagt än gjort.

*

Har du erfarenheter av stigmatisering eller skam kring psykisk ohälsa eller annat som avviker från ”normen”? Eller står du på andra sidan och reagerar? Vad händer med dig då? Berätta gärna. Det går bra att vara anonym om du vill.

VECKOPLAN 38 | create what you want to be a part of

Vecka trettioåtta.

Jag börjar om min höst idag. Efter några tuffa veckor med mycket ångest och smärta så har jag äntligen kommit ner i varv. Gårdagens stund på relaxavdelningen på Munktellbadet gjorde susen. Det var som om jag inte hade några spänningar kvar i kroppen och fortfarande känner jag hur värmen efter bastubadet sitter kvar. Det ska jag ta vara på.

Som vanligt när hösten kommer så vill jag göra allt på en gång. Redigera bok, satsa på bloggen, delta i politiska forum och skapa nya sammanhang. Det jag allra mest behöver är kanske att landa i vardagens rutiner och studierna. Men så finns ju alla de där andra sakerna jag behöver få gjort och vill göra också. Som att plocka svamp och göra iordning balkongen, eller åka till Stockholm och träffa partivänner. Ja, mer om det dilemmat längre ned. Vilka dilemman och prioriteringar behöver du göra i veckan som kommer?

Bullet Journal vecka trettioåtta - reaktionista.se

Veckoplan

måndag | träffa en vän, läsa kurslitteratur och bokredigering på kvällen.
tisdag | läsa kurslitteratur, tvätta, blogga och städa.
onsdag | föreläsning på förmiddagen och grupparbete på eftermiddagen.
torsdag | föreläsning på förmiddagen och egna studier på eftermiddagen.
fredag | föreläsning på förmiddagen och meditation på kvällen.
lördag | ev. åka till Stockholm på ekonomiskpolitiskt forum, beroende på hur det känns. annars studera, städa balkongen, gå i skogen och vila.
söndag | fortsätta vila och ta det lugnt hemma, om jag inte är i Stockholm.

Veckans self-care

Fokusera på det viktigaste. Att få studierna att fungera, börja äta bättre mat och träna yoga. Gå i skogen och ta med mig hösten hem.

Veckans höjdpunkt

Att påbörja bokredigeringen. Jag har längtat länge för att komma igång med det, och börja den sista genomgången jag gör själv. Lägga in symboler, jämna ut, förstärka.

Veckans blogg

Sedan i förra veckan har ett tema om stigmatisering funnits i mina tankar, så det vill jag skriva om. Nu när vardagen stabiliserar sig lite mer så ska jag börja bygga upp mer grundläggande innehåll om trauma. Det känns spännande att se vart det kan leda och idéerna är många.

Veckans idé

Jag har en idé om att skapa en lokal grupp av intersektionella feminister som kan träffas och dela tankar och känslor i trygga rum. Allra mest för att jag själv skulle behöva det sammanhanget, med högt i tak och mycket kärlek. Kanske även som ett kreativt sammanhang där skapande och politik får hänga samman.

create what you want to be a part of

Veckans dilemma

Jag skulle så gärna vilja vara en del av Feministiskt initiativs ekonomiskt-politiska forum även om jag också behöver vila och fokusera på studierna. Jag behöver ha några olika projekt igång samtidigt men de blir lätt för många. Det är svårt att välja bort så stora intressanta saker ibland. Vad mår jag bäst av och hur mycket orkar jag egentligen? Hur gör du för att prioritera mellan allt som händer? Hur hittar du balansen? Inte för att jag tror att någon av oss har svaren full ut, men vi kanske kan ha hjälp av varandra ändå?

STJÄRNÖGONBLICK 37 | vild murgröna och höstljus.

Hej på er! Hur har ni det denna söndag? Jag börjar äntligen känna igen mig själv igen, efter en tuff period. Smärtan bleknar i ljuset av varma människor och mentala affirmationer. Idag förstår jag vad jag behöver för att komma tillbaka när jag hamnar i svärtan och jag kan ge mig själv det. Det har varit några stora utmaningar denna vecka som har prövat mig till bristningsgränsen. Ändå står jag kvar hos mig själv och i all den styrka jag har samlat på mig i mitt växande.

Valresultatet tog hårt på mig och smärtan har varit en prövning genom intensiva studiedagar. Jag har kommit in i rutinerna igen, trots att jag även har jobbat med en rest från mitt förflutna parallellt. Hemma har Daniel stått stabil vid min sida och täckt upp där jag har brustit, erbjudit sin famn och sina lyssnande öron.

Nu är de svåraste veckorna avklarade och jag kan slappna av. Därför ska jag idag njuta av en hotellfrukost med #tunainfluencers och sen utnyttja ett presentkort jag fick av en vän för att bada ångbastu och få kroppen att slappna av i relaxen. Som en nystart av hösten, där de lugna andetagen tar vid. Hur ska du avsluta din vecka?

Elefantöra och drejad kruka - reaktionista.se

     Hämta ut ett paket som innehöll en egendrejad kruka, sticklingar av elefantöra och ett kärleksfullt kort från Jessica. Det värmde så oerhört.

     Insikter om beteenden som jag inte har förstått tidigare.

     När jag är på väg hem med oro och värk och Daniel skickar en video med en mysig Asla till mig.

     Påminnelser om hur många fina människor jag har runt mig idag som stöttar i alla lägen.

     Att bli lyssnad till med empati.

Valvaka Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

     Kärleken och gemenskapen på Fi:s valvaka. Trösten i att vara där.

     Att sitta själv kvar i en tyst lokal på skolan hela fredagseftermiddagen.

     När en i min studiegrupp frågade hur det var dagen efter valet och visade medkänsla.

     Att kunna välja bort energitjuvar.

     Vild murgröna. Upphör aldrig att fascineras över hur vackert och starkt det är.

Vild murgröna - reaktionista.se

     Att känna mig värdesatt i en grupp.

     När Asla la sig hos mig en stund på morgonen.

     En rolig gästföreläsare.

     När jag faktiskt orkade börja svara på meddelanden från vänner igen för att smärtan inte var så påtaglig.

     Matlådor som räckte hela veckan.

Grenar vid vatten - reaktionista.se

     Nyfikenheten och lusten som väcks till liv i studierna än en gång.

     Att sitta vid vattnet och bara följa grenarna och vågorna i vinden en stund.

     Mötas av orden ”du är den starkaste jag vet” efter en svår utmaning.

     Friska vindar.

     Studentrabatt som gör att jag nu har full tillgång till Adobes kreativa plan.

Gyllene höstljus - reaktionista.se

     Gyllene höstljus.

     Grundande andningsövningar.

     När någon blir berörd av det jag berättar.

     Att få höra ”du förgyller vår dag”. <3

     Höstlöven som stilla faller till marken i all sin färgprakt.

Höstlöv - reaktionista.se

STJÄRNLÄNKAR

     Denna bild av ett dimmigt Norrland stannade upp hela min värld och skänkte tröst i en svår stund. Tack Linda!

     Kristin har en klar blick som ständigt påminner mig om att jag är mänsklig, samtidigt som den utmanar mig i att bli ett bättre jag. Här skriver hon klokt om att bekräftelsebehov och att älska sig själv, och andra..

     Maria skriver tydligt om varför ”att ge upp” inte är ett alternativ vid kronisk sjukdom. Om en 40-årsresa som blev något mer. Dessutom med enastående fotografier som griper tag.

     Beata som sätter ord på det sårbara om livets val.

     Klokt och viktigt om att träna sig i planlöshet och att bara vara, av den alltid lika kloka Angeliqa.

Hur har du det? Vad känns i dig idag?

Som om smärtan inte finns (när den är överallt)

En berättelse om fem dagar efter ett triggertest för fibromyalgi.

*

Läkaren på reumatologen trycker på mina triggerpunkter på händerna och armarna. Det är ett triggertest för fibromyalgi. Det var åtta år sedan sist. Då när jag hade frossa i tre dygn. Jag förstår inte vad som händer förrän det är för sent. Och sen det okontrollerade: skriket, gråten. Att inte få luft för att smärtan tar över mig. Hur alla försvar aktiveras. Han trycker sig igenom åtta år av acceptans och försvar. Åtta år då jag har lärt mig att leva utan att reagera på smärtan. Så efteråt åker jag med Daniel på bio och nästa dag åker vi till Västkusten. Det är vad jag har lärt mig att jag ska göra när jag har ont: leva som om jag inte har det.

Han trycker sig igenom åtta år av acceptans och försvar.

*

Jag tappar greppet om min väska och den faller i golvet. Jag skrattar åt hur det inte går längre, som för att hitta en annan känsla än den som bor i avgrunden. Daniel får öppna burkar och förpackningar, för mina händer har ingen kraft nu. Men sen, några dagar senare, när jag har hittat några skärvor av mina försvar igen så gör jag det själv ändå. Jag måste känna mig stark. Som att det går. Det är klart att det går. Det är bara smärta. Den är ofarlig.

Grundsund - reaktionista.se

Strax innan vi ska ge oss av till festen några hundra meter från vandrarhemmet sätter jag mig på sängen och dämpar illamåendet med mentala affirmationer. Det går bra, det är lugnt tänker jag samtidigt som min kropp utkämpar ett inbördeskrig. Daniel väntar vid min sida och jag vet att han skulle ta bort allt det här om det bara gick. Det går inte. Men när festen är igång hamnar smärtan i bakgrunden. Jag tvingar dit den. Det är först efter några timmar som jag måste gå ut på bryggan och gå av mig paniken i vankande steg. Sen går det att umgås igen.

Men när festen är igång hamnar smärtan i bakgrunden.

*

Jag står bland alla modiga själar på valvakan och känner hur viljan och kraften flyter över från dom till mig. Men det gör ont i kroppen, det värker i handlederna och jag ställer ifrån mig vattenglaset. Rädd för att tappa det. Jag sätter mig en stund mot en vägg och undrar om det är valresultatet eller smärtan som väcker gråten och frossan. Jag väntar inte på något svar. Det spelar ingen roll. Det gör ont, men det är okej. Det kommer att bli bättre. En vän håller om, håller i. Då orkar jag lite till.

Valvaka Feministiskt initiativ 2018 - reaktionista.se

Det är måndag och jag lämnar Stockholm som i en dimma, i solskenets klara. På tåget kommer tårarna stilla nerför kinderna. Jag vet inte om det är värken som gör det, eller om jag inte kan ta in den verklighet jag har vaknat till, somnat till. Frossan finns där som en konstant ton i min kropp. Den vibrerar i huden. Ibland rycker det i musklerna. Jag gråter stilla och tänker att jag känner mig som ett duggregn. När jag klär det i vackra ord blir det enklare att hantera.

Jag känner mig som ett duggregn

*

Brottstycken av det som sägs under måndagen går in. Jag skriver ner allt viktigt, men glömmer att läsa det sen. Jag hör vad folk säger, men förstår inte. Jag är så arg och besviken och smärtan trycker på. Jag vet inte hur jag ska kunna stå här och vara den jag är, den positiva kraften, när själen vrider sig inuti en brinnande hud och muskler utan kraft. Då får jag syn på mina ord, och hör min egen röst. Den finns ju där. Jag behöver den bara för mig just nu. Tills det går över, tills det går att leva med värken igen. Jag gjorde det för åtta år sedan. Jag kan göra det igen.

*

Det är inte farligt. Det bara känns så.

Jag har distraherat mig i fem dagar och det gör lika ont nu som då. Ändå syns det mindre och mindre för varje dag. Jag lyckas snart övertyga mig själv om att det inte gör ont. Det mörker jag stänger in växer. Det är så det fungerar, påminner jag mig om. Smärtmonstret, som skriker och skriker tills det inte får luft. Jag får inte lyssna. Det är inte farligt. Det bara känns så. Det svider i lungorna. Huvudvärken ger tårar. Fingertopparna pulserar i smärta. Mardrömmar. Jag tål inte ljud. Ändå går jag med bestämda steg till skolan och säger Det är så fantastiskt att få leva det här livet. Och jag menar det.

Triggertest för fibromyalgi - reaktionista.se

Det finns inga ord som räcker för det politiska nu. Jag bearbetar, formulerar mig, samlar ihop hopp, lyssnar.. Jag andas med vidöppna tårbrända ögon. De känslor som driver runt i mig behöver få storma klart innan jag fortsätter. För jag är den kännande människan. Och jag behöver vila i sorgen innan den har ord. Just nu är värken nog att hantera, så jag tar dag för dag. Ser på Idol med Daniel i soffan, kramas med fina klasskamrater och skriker av mig på TV:n. Det är gott. Det kommer att bli bra.

VECKOPLAN 37 | unless it’s roots reach down to hell

Vecka trettiosju.

Hur känner du dig denna måndagsmorgon? Jag har bävat för denna vecka. Efter valdagen. Vad betyder valresultatet för vår gemensamma framtid? Jag gråter och svär över det samhälle vi nu riskerar. Jag skäms över att vara svensk men är tacksam för att jag är en modig feminist. Som jag sa igår: jag kan bara fortsätta.

Och på den tunga känslan väntar denna vecka ett svårt möte som väcker svåra känslor från förr och en fullspäckad studievecka. Jag har intensiva veckor bakom mig. I torsdags försattes min kropp i ett svårt smärttillstånd som jag inte känt på åtta år. Det kommer ta tid att återhämta mig och detta var inte den höststart jag ville ha. Sorgen och frustrationen väcks så starkt. Minst sagt mycket att kämpa med just nu. Men jag kan kampen.

Därför blir det extra viktigt att hålla mig trygg och vila i veckan, där den möjligheten finns. Det finns också mycket hopp i det svåra. Självmedkänslan har aldrig varit så starkt närvarande och jag gör mod av det som gör ont. Citatet denna vecka påminner mig om hur svåra perioder i det förflutna har stärkt mina rötter. Det kommer detta också göra. Och det kommer att gå över. Hur hanterar du tuffare perioder i livet? Kanske har du något tips?

Bullet Journal vecka 37 - reaktionista.se

Veckoplan

måndag | hänga med Farida, ta mig hem från Stockholm och gå på föreläsning på eftermiddagen.
tisdag | självstudier på förmiddagen, introduktion personlig och professionell utveckling på eftermiddagen och starta igång manusbearbetning på kvällen.
onsdag | självstudier på förmiddagen, föreläsning på eftermiddagen och bloggtid på kvällen.
torsdag | ett viktigt privat möte under dagen, som får ta den tid det behöver.
fredag | gästföreläsning under dagen och sen meditation på kvällen.
lördag | välbehövlig vilodag som nog också innebär en del studietid.
söndag | ev. åka till Stockholm över dagen för skrivträff, beroende på hur jag mår efter de senaste veckornas intensiva schema.

Veckans self-care

Just nu är det svårt att ta hand om mig tillräckligt. Att acceptera det är en del av att ta hand om mig, och förstå att jag gör mitt bästa utifrån svåra förutsättningar. Smärtan är påträngande och det hjälper inte att vila. Jag behöver hålla mig sysselsatt utan att ta ut mig. Det gör jag genom att återhämta mig i de små pauserna, vila i stunden och i trygga relationer. Hur tar du hand om dig när det är extra svårt?

Veckans höjdpunkt

Jag ser mest fram emot att den värsta värken ska lägga sig, vilket den förmodligen gör i mitten av veckan. Känns konstigt att starta veckan med den känslan och att mest längta efter att veckan ska vara över, så att jag har orkat igenom. Men ibland är det så, även för mig. Det säger något om hur svår värken är just nu. Och hur stor lättnaden blir när den blir hanterbar igen.

no tree, it is said, can grow to heaven unless it’s roots reach down to hell

– Carl Jung

Veckans blogg

Jag får se vad jag orkar i veckan som kommer. Stjärnögonblick kommer självklart på söndag. Den här veckan blir det extra viktigt. Jag vill gärna berätta mer om hur det är just nu och hur jag jobbar med det.

Veckans utmaning

Att orka prata om svåra saker i mitt förflutna under ett viktigt möte där det behövs, och att inte fastna i stigmatisering och skam över det.

Veckans trygga punkt

Daniel och Asla och vårt gemensamma hem. Att få landa i all den kärleken och stabiliteten mitt i allt som stormar denna vecka. Där alla känslor får rum.