Skam och skuld

Jag minns ett yngre jag som tog på sig mycket skam och skuld. Som ibland på allvar trodde att hon var orsaken till allt ont i världen. Orsaken till att människor i hennes omgivning mådde dåligt. I detta började jag också skydda mig från kritik på olika sätt. Bland annat genom att försvara mig innan någon kritiserade mig, ta på mig skulden innan någon annan skulle ge mig den, förekomma all form av kritik genom att själv kritisera mig öppet. Detta är något som de flesta som känner mig har märkt att jag har gjort under lång tid. Ibland kan detta förväxlas med egocentrism och överlägsenhet – eftersom jag alltid säger ”jag har rätt”. Men idag vet jag att det bara har handlat om rädsla. Rädsla för den där skulden, där allt är mitt fel. Den skuld som egentligen bara har suttit i mitt eget huvud.

Jag kan inte rädda någon annan

Det hänger ihop, alla de här delarna av medberoendet. En del har varit att inse att jag inte kan rädda människor som inte vill rädda sig själva. En annan att sluta förekomma människor, t ex genom att fråga ”vad gör du?” för att kunna be om hjälp i rätt tid. Dels för att jag har varit så rädd att störa någon (ingen får ju prioritera mig) men också för att slippa bli besviken om jag inte kan få hjälp. En annan sak som har varit mycket destruktiv är alla de där sakerna jag har hittat på, tänkt ut, jobbat med, för att få andra att lösa sina problem. Istället för att inse att det är ett problem i sig, det beteendet. I detta innefattas också att jag ofta döljer mina verkliga känslor, alltid är den glada starka tjejen (även när jag inte är glad) för att skydda andra från mitt dåliga mående. För att jag tror att jag är jobbig när jag mår dåligt, när det i själva verket bara är mitt mående som är jobbigt. Jag är ju fortfarande jag. Sanningen är den att när jag mår dåligt och går in i clownrollen, det är då jag blir jobbig. För det är så svårt då, när jag inte är sann.

Släppa taget

Det fina i den här processen är vad som händer när jag släpper kontrollen, släpper skulden, släpper clownen, låter livet vara oförutsägbart och läskigt. Det är då mina vänner faktiskt vågar be mig om råd. Det är då jag tillåter människor att få tycka om mig. Det är då jag vågar säga vad jag känner och tänker. Det är då jag kan ta hand om mina egna problem och inte vara uppfylld av andras. Då lär jag mig också att hantera besvikelse, hantera sorg. Istället för att alla dessa känslor göms bakom clownmasken och sätter sig som värk i kroppen. Då finner jag sammanhang, kärlek och liv. Frihet.

Alla har ansvar för sig själva

Jag kan bara ta ansvar för mig, inte för andra människors upplevelsevärld. Den vet jag inget om. Om andra människor inte vill göra något, är det inte min uppgift att läsa deras tankar och veta det i förväg, hjälpa dem att säga nej (och så vidare in absurdum). Det är deras ansvar att säga nej när de behöver säga nej.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

avtryck

  1. ÅÅ TACK för din delning. Jösses vad det slår an i mycket i mig också. Tack för dessa insikter!

  2. fan vad jag älskar dig. och blir så på djupet lycklig för din skull, att du jobbar med det här och inser hur det fungerar.
    DU är underbar.

  3. Pingback: Mål 2014: september. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: