UntitledUntitled

Idag reser jag till en plats i närheten av Hardangerfjorden, för att skriva på det bokprojekt som jag har kämpat med i så många år. Kämpat för att förstå vad det är jag vill skriva, hur jag vill skriva det. Kämpat för att hitta kraft, tid och lust. Jag kämpar inte längre. Jag skriver.

Jag tänker på alla kamper jag har utkämpat sedan jag var riktigt liten. Kamper mot ensamhet, självhat, rädsla, beroende och sjukdom. Kampen för liv, självständighet, frihet och trygghet. Det är med en stor sorg som jag ser tillbaka när jag nu är inne på mitt tionde år som sjukskriven. Jag har längtat så länge efter något annat och ändå har jag för det mesta varit rädd för något annat. Jag har inte trott på att jag kan lyckas med något.

När jag kommer tillbaka hem börjar en ny period i mitt liv. Jag ska testa på hur det är att arbeta, hur jag tål stress och ett liv med rutiner. Samtidigt ska jag för sista gången ansöka om aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Jag hoppas verkligen att jag får 1,5 år till i skyddsnätet. Aldrig hade jag väl kunnat ana att jag skulle vara sjukskriven fram till min 30-årsdag. Jag trodde inte att jag skulle överleva min 18-årsdag. Det skär i hjärtat att minnas hur hopplöst och ensamt det har varit och jag önskar att jag hade kunnat säga till den där 18-åringen att det kommer att bli bra.

För jag vet det nu. Under de kommande två åren ska jag ta mig dit. Till självständighet, till studier och ett liv där jag tar mig vidare mot mina drömmar. Ett liv där sjukdomen hamnar i skuggan och inte styr dagarna. Idag är jag 25 % frisk och 75 % sjuk. Om ett år behöver de siffrorna vara utbytta. Det kommer att bli ett tufft år, men med all längtan och envishet som frigörs kommer jag att få den extra kraften som jag behöver. Jag kämpar inte längre. Jag lever.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

4 Comments

  1. Så vackra bilder och alltså heja dig! För att du lever och kämpar, för att du fortfarande är här. Jag blir så glad och berörd. Jag trodde aldrig heller att jag skulle leva förbi min 18-årsdag. Nu fyller jag snart 29. Och jag är inte längre sjukskriven. Ibland måste jag påminna mig själv om detta, hur långt jag kommit, hur svårt mitt jag för 10, 15 år sedan skulle haft att tro på detta. Heja oss!

    • Wilda Reply

      Tack! Ja, så viktigt att påminna sig om vart en har varit och hur långt en har kommit. Tack för den påminnelsen och heja oss!

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: