8 mars 2018. Internationella kvinnodagen.

Hela hösten läste jag berättelser under #metoo. Jag läser dem fortfarande. En i taget.

Tystnaden bröts, om och om igen. Det blev tydligt för många att sexuellt våld förekommer i alla samhällsklasser, på alla arbetsplatser, i våra hem, i det offentliga. Allt från en oönskad hand på ett lår, tjatsex, kontrollerande relationer, våldtäkt, till hedersmord och sexuella övergrepp mot barn. Vi var många och vi gjorde våra röster hörda. Vi är många och vi behöver fortsätta berätta. Det är lika viktigt att påpeka: ingen är skyldig någon sin berättelse. 

Allt från en oönskad hand på ett lår, tjatsex, kontrollerande relationer, våldtäkt, till hedersmord och sexuella övergrepp mot barn.

Eftertanke - reaktionista.se

Om det som fortfarande finns i tystnad

Idag vill jag prata om det som fortfarande göms bakom tystnad. De som inte vågar säga något i rädsla för att bli ifrågasatta och dömda. De som inte vill berätta, för mest av allt vill de bara fortsätta leva ett liv bortanför övergreppen. De som lever nära människor som har gjort dem så fruktansvärt illa. De som lever mitt i kontrollen, och med släkten eller kompisgänget som skyddar förövaren. De som tror att de själva är orsaken till övergreppen. De som inte kan minnas, för att det var för svårt att hantera. De som inte överlevde.

De som har så hemska berättelser att ingen orkar lyssna.

De som tystats av utredningar som läggs ner. De som har försökt berätta men inte orkat hantera omgivningens reaktioner. De som har så hemska berättelser att ingen orkar lyssna. De som inte får hjälp för att det inte finns tillräckligt med stöd. De som inte har råd att betala för adekvat vård för att samhällets traumavård är så undermålig. De som lever i ett samhälle där trauma sjukdomförklaras, så att de tror att de är sjuka när de har reagerat fullt normalt på en onormal situation.

Vi som bär våra berättelser i tystnad, i rädsla, i en längtan efter att få frid.
Att få leva i fred.

#metoo 8 mars 2018 - reaktionista.se

Vi har inte valt att bära detta

För det handlar inte om oss. Vi har inte valt att bli behandlade som sexuella objekt, som mindre värda. Vi har inte valt att tryckas ner, hånas och bli förnedrade. Vi har inte valt att leva i en värld där det är okej att förminskas, utnyttjas och bli betraktade som offer bara för att vi är födda som kvinnor.

Vi har inte valt att tryckas ner, hånas och bli förnedrade.

Ändå är det där ansvaret läggs. På kvinnorna. Det är vi som höjer våra röster. Det är vi som behöver berätta vad som är okej, vad som inte är okej. Det är vi som måste stå upp för hur det ser ut. Det är vi som lyssnar, stöttar och tar på allvar. Det är vi som utbildar om hur ett ”lilla gumman” hör ihop med våldtäkter. Det är vi som tar ansvar, för det som inte är vårt ansvar. Det är vi som inte kan annat än att fnysa när män gör sig lustiga över det som för oss är på liv och död.

Det är vi som tar ansvar, för det som inte är vårt ansvar.

Lägg ansvaret där det hör hemma

Men det händer något nu. Män får konsekvenser för sina handlingar. Män får bära ansvar. Så jag säger: fortsätt. Lägg tillbaka ansvaret där det hör hemma. Lägg tillbaka. Och låt männen ta konsekvenserna. Tvinga dem att lära sig. Vänd ryggen till. Anmäl. Skrik. Berätta. Ta ifrån dem privilegier. Lev ditt liv. Stanna i tystnaden om du behöver det. Ge dig själv precis vad du behöver. Det är inte ditt fel. Lägg tillbaka ansvaret där det hör hemma.

Och till dig som vill ta ansvar:
Lyssna, acceptera, respektera.
Syna dig själv, säg ifrån när möjlighet ges.
Ifrågasätt. Se dina privilegier och dela med dig av dem.
Ifrågasätt varför du har en högre lön än din kvinnliga kollega. Sänk din lön i solidaritet.
Stanna hemma med dina barn. Prata om känslor. Lyssna.
Ta ansvar. För du har all makt att göra det.

4 kommentarer

Lämna ett avtryck