FIBROMYALGI | Acceptera smärtan, bestäm dig för att leva meningsfullt.

Så har jag läst den sista sidan i boken ”Att leva med smärta – ACT som livsstrategi” av Rikard Wicksell. Det har varit så mycket mer än en bok. Det har varit en intensiv resa.

Bokens innehåll har både bekräftat den teori jag har kring att leva med kronisk smärta och i andra svårigheter som en inte kan förändra och gett mig nya perspektiv på hur jag kan förändra mina beteenden (tankebeteenden och andra beteenden). För det är vad det handlar om.

Acceptans

Boken har ett snällt och ödmjukt förhållningssätt och är upplagd på ett pedagogiskt sätt så att läsaren steg för steg förstår teorin. Jag känner igen ACT-tänket från en del andra sammanhang, som 12-stegsprogrammet och sinnesrobönen, från mindfulness, basal kroppskännedom och yoga. Författaren har egen erfarenhet av att ha arbetat på en smärtmottagning som läkare till patienter med kronisk smärta.

Ett smärtfritt ELLER ett meningsfullt liv

ACT (Acceptance Commitment Therapy) handlar om att sluta sträva mot ett liv med mindre eller ingen smärta – och sträva mot ett liv av meningsfull aktivitet. För dessa två målsättningar – ett liv utan smärta eller ett meningsfullt aktivt liv – står emot varandra. För att få till det meningsfulla livet behöver vi ge upp tanken på ett smärtfritt liv.

Den kroniska smärtan är ett smärtsystem som har hakat upp sig. Det är inte logiskt och signalerar inte längre om fara. Jag har egentligen inte ont på ett sätt som är farligt. Det är bara smärta. Smärtan i sig leder till tusen associationer från min erfarenhet av vad smärta är, som egentligen inte är mer sanna än smärtan.

Smärtmonstret har tagit kontrollen och skriker och skriker att vi måste undvika smärtan till varje pris, tills det inte finns så mycket livsutrymme kvar alls. Egentligen har jag ju faktiskt inte mer ont om jag ligger hemma i soffan eller om jag är ute och går en promenad. Men vad mår jag bäst av i det långa loppet?

Livsvärden

ACT handlar om att hitta sina livsvärden (långsiktiga mål och vad jag verkligen mår bra och vem jag vill vara) och låta dessa gå före de kortsiktiga målen om att minska smärtan. Det är som liknelsen med de två vargarna, där smärtmonstret är den ena vargen och livsviljan den andra. Den varg du matar är den som vinner. Så när jag exponerar mig i sammanhang och samtidigt oroar mig för att jag ska få ont och bli trött av det, så matar jag ändå smärtmonstret. Om jag istället befann mig i situationen, noterade värken och tröttheten och lät den vara där, blir smärtmonstret en följeslagare istället för huvudpersonen i mitt liv. Att öka sin acceptans för smärtan leder till ett mer meningsfullt liv. Där det är jag som styr och inte smärtmonstret.

Smärtmonstret vill egentligen väl

Viktigt att komma ihåg är ju också att smärtmonstret egentligen vill väl. Att det signalerar om vad det tror är farligt. Ibland säger smärtmonstret att jag inte ska gå iväg och träffa en vän för att jag inte kommer orka prata så länge. Rösten kommer inte att hålla. Jag kommer bli trött och uppfattas som korkad. Jag kommer inte orka ta mig hem och så kommer morgondagen bara bestå av trötthet. Ja, hela den harangen av rädsla finns där och mer. Smärtmonstret talar av erfarenhet och vill inte att jag ska ha mer ont. Om jag skulle lyssna på detta varje gång och ställa in träffar med vänner, hur skulle mitt liv då se ut om några år? Är det vad jag vill? Kan jag acceptera tröttheten och värken och ändå njuta av sällskapet och utbytet?

Och det viktiga. När jag slåss med mitt smärtmonster, blir besviken och upprörd och orolig, hur mycket kraft tar det? Om jag istället bara hummade med utan att bry mig om att lyssna. Om jag ändå gick iväg och träffade min vän. Kanske även med stor trötthet. Skulle jag då inte bli mindre trött, mindre spänd och orolig och därmed ha mycket roligare? Jo.

Övningar och redskap

Under läsningen har jag följt de övningar som föreslås, skrivit ner tankar och spaltat upp mina livsvärden. Jag har ju en viss fördel av att jag har satt upp mål förut. Det har ändå varit omvälvande och samtidigt befriande att få redskap på vägen till acceptans och förändring.

Jag förstod inte innan den här boken hur mycket jag faktiskt lyder smärtmonstret, hur mycket jag undviker smärta och trötthet. Steg för steg ska jag ta mig ur det och börja säga till smärtmonstret ”jag hör dig, men jag håller inte med dig”. Dör att kunna hitta de där livsvärdena som jag har försakat i min jakt på ett smärtfritt liv. Ett liv som aldrig var möjligt. Jag kan inte bli av med min smärta, men jag kan lära mig att leva med den och inte bara överleva den.

Jag kommer inte att vakna en dag utan smärta

Det kommer att bli en spännande resa och helt säkert är att jag har hittat helt rätt förhållningssätt till smärtan. Igår gjorde jag slag i saken och joggade/promenerade 3,6 km. Jag har längtat och väntat på ”rätt dag”, när kroppen skulle må bättre och det här höstskovet skulle ge med sig, när att-göra-listan minskat. Ni vet, den där dagen som inte kommer. Hur mycket energi har det gått åt till att vara besviken och tänka ”inte idag heller”, sucka och bli bitter? Igår slängde jag bort allt det och sprang. Och idag känner jag mig stark, glad och tillfreds. Men jag har också jävligt ont i benen. Jag ser det som träningsvärk i förändringens tid. Det var ju värt det.

2 avtryck, RSS

  1. […]     Boken ACT som livsstrategi som räddar mig från harm när kroppen värker i varje […]

  2. […] kropp. Kroppen skrek och jag lyssnade. Jag lånade hem boken om ACT, bokade in ett yogapass och började röra mig mer. Jag har fortsatt trots att det tar emot. Jag […]

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: