Min medsyster Farida gästpostar på kvinnohats Instagram denna vecka. Ämnet? Kritik mot arbetssamhället och pensionssystemet. Så självklara att vi inte ifrågasätter dem. Jag tror att en annan värld är möjlig. Mer om det i slutet. Först vill jag ge min berättelse om hur det drabbar mig som kroniskt sjuk.

Jag vill betona att jag skriver det här utifrån min subjektiva syn, som vit och född i ett välfärdsland. 

”Vi frågar efter vilken arbetsförmåga du har, inte hur sjuk du är. Alla behövs i laget Sverige.”
– Försäkringskassan 2016

Jag lever med en kronisk sjukdom som innefattar utmattning. Jag är inne på sista året som sjukskriven, men inte mitt sista år som sjuk. Jag fyller 30 nästa år och då är jag för frisk för reglerna som gäller då. Jag har en arbetsförmåga på ca 25 %. Jag är för sjuk för full sysselsättning. Ändå är det min enda väg ut i ett arbetsliv. Jag får ingen vård, för jag har fått den vård som går att få. Min vård går ut på att acceptera ett liv med smärta och trötthet. Jag blir inte friskare än så här.

Hur kan jag då öka min arbetsförmåga? Jag kan träna, öva mig i att hantera mer värk och göra saker långsammare. Dagens arbetsmarknad vill inte ha någon som gör ett långsamt arbete. Jag kan sova fler timmar varje natt, strunta i att städa mitt hem, sluta träffa vänner. Jag kan dra ner på det som ger mig en känsla av liv och värdighet. Och visst, det är jag beredd att göra för att få komma ut på andra sidan – ut ur bidragsberoendet och utanförskapet i att inte ha arbetsförmåga. För nej, livet som sjukskriven är ingen räkmacka. Det är en ständig önskan om att få vara med, att platsa in.

The shore

Jag behöver en utbildning för att kunna få ett arbete. Eftersom socialförsäkringen inte gäller studenter måste jag studera på heltid trots att min arbetsförmåga just nu bedöms till 25 %. Den här bloggen är en sysselsättning jag kan göra mina bra dagar, i min takt, och ta långa vilopauser när jag behöver. Jag har under så många år försökt rehabilitera mig själv på olika sätt. När Försäkringskassan försöker rehabilitera mig går jag in i utmattning direkt. Det är fyrkantigt och utan stöd. Jag förstår fortfarande inte varför försäkringskassans uppdrag inte är att hjälpa människor till vård och rehabilitering från sjukdom. Det skulle ju lyckas så mycket bättre.

Frågan borde vara: Hur kan vi hjälpa dig att hantera din sjukdom så att du kan göra det du vill med ditt liv?

Jag vill så gärna göra en skillnad. Bidra. Vara en del av ”laget Sverige”. Men då får jag inte vara sjuk. Då får jag inte ha behov. Det finns inget utrymme för det idag. Det finns inga arbeten idag som kan försörja någon som har en arbetsförmåga på max 50 % och dessutom inte tål stress. Idag ska du ofta orka göra lika mycket jobb på en person som en och en halv tjänst innebar för några tiotal år sedan.

Om jag studerar heltid och kämpar mig igenom de åren kommer det vara otroligt svårt sen att få gehör om sjukersättning. Då har jag ju bevisat att jag har arbetsförmåga. Att jag sen är sjukare, har mer ont, spelar ingen roll. Eftersom jag har fått all vård som går att få för min sjukdom så har jag inte heller någon anledning att besöka läkare – vilket visar på att jag är frisk. Så då fastnar jag istället i fällan att köra över mig själv för att kunna försörja mig. Känns det hållbart?

Och säg att jag då blir sjukskriven istället, stora delar av mitt arbetsliv, hur hållbar blir min pension?

Open window

Det måste finnas en annan väg.

Några förslag
  • Medborgarlön /garanterad basinkomst – tänk om vi alla hade en summa pengar att överleva på, utan att behöva prestera för att få överleva? Och så kan de som vill ha mer göra det, utan rädsla för att riskera sin överlevnad?
  • 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Lika mycket skulle bli gjort, men med en bättre hälsa på köpet.
  • Försäkringskassans uppdrag blir att hjälpa sjuka till rätt hjälp och stöd för att må bättre – där privata aktörer kan gå in för att komplettera allmänvårdens brister. Sjuka kanske faktiskt skulle bli friskare – och orka arbeta.
  • Möjlighet att studera deltid med deltidssjukskrivning. Unga sjuka skulle få möjlighet att utbilda sig för att klara ett arbete på viss tid.

Är det stressen eller vi som styr?

Jag föddes inte för att arbeta. En sådan människosyn tänker jag inte skriva under på. Vi har kommit så långt att vi kan bota cancersjukdomar och producera mat i överflöd. Varför har vi inte kommit på ett sätt för människor att få bidra med just sin förmåga, sin vilja, sin lust, i sin takt till samhället? Vad är det som får oss att tro att ingen skulle bidra med något om det inte fanns pengar att tjäna? Det finns gott om yrken som vi gör för att vi har behov, lust, empati och längtan som drivkraft.

Vi måste överleva, helt klart. Just nu känns det som att vi skapar mänsklighetens undergång. I detta stressade samhälle som fokuserar på ditt och mitt, vem som tjänar mest och hur jag kan få ut bästa möjliga tid och bästa möjliga ersättning för det jag gör. Varför stannar vi inte denna destruktiva karusell? Stressen som förr varnade om fara varnar oss nu för ett farligt system vi själva har skapat. Vi bygger en illusion om att vi inte kan lita på vår nästa, att om jag inte har massor av pengar och makt så är jag helt utlämnad till mig själv, om jag inte gör nytta och fortsätter slita sönder min kropp för att passa in så hamnar jag utanför. Och ja, det är ju så det blir. För att vi skapar det.

Det måste finnas en annan väg. Det är hög tid att vi stoppar det. För det är inte bara våra egna hotsystem som går igång. Vi tar av jordens resurser i ett rasande tempo. Vi måste stanna, innan vi alla åker ut. Eller är det kanske först då vi kommer att börja ta hand om varandra?

Hur ser din situation ut och vad skulle du vilja förändra?

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

12 Comments

  1. Så bra inlägg Wilda, systemet är verkligen skevt. Det finns nog enstaka kurser man kan läsa på 50 eller 25 %, men en hel utbildning är nog svårt att hitta. Och det är ju sämst. Jag skulle inte vilja jobba 100 % om det inte vore att jag känner att man ”måste” och för att jag behöver pengar. Det är så mycket av ens tid. Även om det är ett arbete man trivs med, så vill jag hinna med så mycket mer i livet men det orkar jag inte när jag måste ägna så mycket tid åt annat. Tror i princip alla som nu jobbar helatid skulle må bättre av 6-timmars arbetsdag och medborgarlön är jag helt för också.

    • Wilda Reply

      Ja, det är andra sidan av det som är problemet – du kan inte få sjukersättning på 75 % eller 50 % och studera samtidigt. Du får bara få sjukersättning om du arbetar eller är arbetslös. Ja, tänk om vi kunde disponera vår tid på sånt vi mår bra av och göra arbete ur känsla av lust, gemenskap och vilja? Åtminstone till största delen. Det är klart att också kroniskt utmattade som jag orkar med ett roligt jobb bättre än ett pressat jobb.

  2. Tack för att du delar med dig.

    Min situation är så konstig. Jag har vart hemma i några år nu på grund av panikångest. Mitt senaste skolår hände saker mitt psyke inte kunde hantera. Men jag klarade av hela skolåret och skrev in mig på arbetsförmedlingen som en ska, dock gick det en månad mellan skolan slutade och jag skrev in mig. Så när jag väll bröt samman kunde jag inte bli sjukskriven för jag hamnade mellan stolarna som det heter.

    Men nu pluggar jag. 100% och helt på distans. Det funkar rätt bra. Men jag blir trött så mycket snabbare nu. Det är läsligt. Jag undrar ibland hur jag någonsin ska kunna jobba igen./ida

    • Wilda Reply

      Det gör mig ont att höra, Ida. Så mycket onödig kamp. Distans var fungerat bra för mig också, tills nu. Det skapar en ensamhet med åren. Just nu vill jag verkligen känna att jag får höra till i sammanhang och slippa stå själv. Jag hoppas att du ska orka det du vill. Kram!

  3. Vi har olika sjukdomar och olika bakgrunder du och jag men det du skriver om här är så genomgripande för människor och samhällsstruktur så jag känner igen mig i vartenda ord. Står också i den där omöjliga situationen att lyssna till mig själv och därmed kunna fortsätta bli så bra som jag kan och att lyssna till fk och af och köra heltid ett tag för att sedan bli sämre. Snacka om kortsiktighet och människoförakt.

    • Wilda Reply

      Ja det är samhället som gör en sjuk idag. Jag hoppas att samhällsförändrarna vaknar upp och ser det snart.
      Stoppar hjulen.

  4. Vilken jävla förolämpning citatet från Försäkringskassan var. Precis som att ”laget Sverige” tycker att alla behövs. SUCK! Bra att du tar upp detta, det behöver diskuteras om och om och om och om… igen.
    <3

    • Wilda Reply

      Tack för din kommentar! Ja, vilket hån. I laget Sverige är vi inte starkare än vår svagaste länk 😉

  5. Så starkt inlägg. Läser just nu en kurs i ergonomi där vi pratat en hel del och belastningsskador, psykiska och fysiska. Framförallt har vi pratat om hur arbetslivet måste(!) vara anpassat efter människan och inte tvärt om.

    • Wilda Reply

      Åh så intressant! Så är det ju verkligen. När jag arbetstränade fick jag inga hjälpmedel eftersom det inte syftade till att jag skulle få arbete – bara träna mig på det. Hur ska jag då veta vad jag klarar när jag väl ska arbeta? Hela grejen föll ju… Så tråkigt fyrkantig syn.

  6. Det här gör mig så ARG! Med det nuvarande synsättet så finns det en orimlig förväntan att människor magiskt skall bli friska över en natt.
    Om vi låtsar att ”laget Sverige” är ett fotbollslag – inte sjutton skulle någon komma på tanken att låta en spelare med t ex en svår ryggskada plötsligt spela landslagsmatch och förväntas prestera i världsklass? Nog skulle väl spelaren först ha fått en ordentligt behandling, få en individuellt anpassad rehabilitering och i försiktig takt öka på träningen och börja med kortare inhopp i enklare matcher? Läkningen skulle få ta den tid det tog, för alla vet att man bara slår upp skadan och förvärrar läget om spelaren kommer tillbaka för tidigt.
    Jämför det med den skrala tillgången på vård för psykisk ohälsa, hur stelbent systemet är med obefintlig möjlighet till individanpassning, hur Försäkringskassans kortsiktiga tänkande motarbetar rehabilitering och hur svårt det är att få trappa upp en sysselsättning i långsammare takt.
    Ja, jag köper att alla behövs i laget Sverige, men vi behöver fanimej nya tränare, sjukgymnaster och förbundskaptener!

    • Wilda Reply

      Du är så otroligt klok Ruth! Jag håller helt med dig. Det är genomruttet hur samhället är uppbyggt just nu.

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: