När livet vänder - reaktionista.se

Jag vill tacka för alla fina ord om gårdagens dagboksinlägg. Det är fint att känna att jag både kan få tröst och uppmuntran från er läsare och att ni vågar dela med er av det som ligger närmast era hjärtan. <3 För det är det jag vill med ”Kära dagbok”-inläggen – släppa in er närmare mig. I mina rädslor, i sårbarheten, i sorgen, i det där tvivlet på om jag duger som jag är, om jag räcker till. Som vi ju alla går runt i då och då.

De som känner mig vet att jag har svårt att stanna i det tunga och negativa alltför länge. De flesta brukar sucka åt att jag alltid hittar positiva aspekter av allt. Det låter kanske märkligt eftersom jag i så stora delar av mitt liv har levt i ett kompakt mörker. Jag har förbannat den där livsviljan och förundrade blicken så många gånger när jag var trött på livet. Idag är det en välsignelse. OM jag balanserar det med dagar då jag tillåter mig att bara vara trött, ledsen och i tvivel. Ur det tvivlet och det utloppet så föds hopp. När jag tömmer ur mig känslor i ord och tårar finns det rum för annat. Stjärnögonblick. Hopp. Nytt mod. Men om jag hoppar över mina svåra känslor finns inte det heller.

Det här har aldrig varit en sån där blogg som bara visar upp livets fina sidor, segrar och lyckorus. I allt finns minst två sidor, ofta en hel gråskala. Igår valde jag att visa den andra sidan av att efter en lång kamp ha uppnått sitt mål. Sorgen och rädslan. Båda sidor finns med mig och svindeln, stoltheten och min längtan finns lika mycket där. Det är det som väcker sorgen.

Det är när allt börjar bli bra som skräcken för livet sätter in. Klarar jag det verkligen? Fixar jag att bära mitt eget liv? Vill jag det? Orkar jag leva med det jag nu vet om världen? Är jag för annorlunda? Jag har förlorat många vänner som hade kunnat haft ett helt och friskt liv om de bara hade vågat berätta om sina rädslor, delat dem med någon, inte gått in i skammen över att de inte visste hur de skulle leva utan all självdestruktivitet.

Under mina år på institutioner vet jag att det här är den mest kritiska perioden i en människas tillfrisknande. När allt du vet om livet, alla dina verktyg, finns till för motsatsen till det liv som väntar. När du har levt ett liv i kontroll, prövat dig fram i tillit, förstört för dig själv och nu måste lita på dig själv till hundra procent. När lyckan finns precis framför dig och du inte vet hur du ska kunna ta emot en gåva som är större än allt du någonsin vågat drömma om. När du för första gången ska ta ansvar för dig själv, när ditt liv har gått ut på att samhället har hållit dig vid liv. Det är inte länge sedan någon sa att jag aldrig skulle bli frisk. Jag blev det. Jag ska bli mer än frisk.

Jag står kvar. Jag vill leva. Jag vill vara med. Jag vill göra skillnad. Om jag ska göra det måste jag fortsätta vara ärlig. Det viktigaste under min resa hit har varit att få höra ”Jag förstår att det är tufft” istället för ”Äh, klart det blir bra”. Jag säger det också ibland. Jag vill ju hjälpa, visa att det visst går, skicka hopp. Jag behöver påminna mig om vikten av att känna. Innan alla lösningar behöver vi känna. Så jag känner nu.

För det är det som är min lösning. Så länge jag känner efter kommer allt bli bra. Så länge jag berättar hur jag mår, vad som känns, och inte sitter ensam med det. Då kommer allt bli bra. Det är när jag låtsas att det bara är en dans på rosor och kväver gråten som jag blir sjuk igen. För det är inte hos andra det sitter. Det spelar ingen roll hur inbjudande andra är om jag själv inte låter mig vara med. Jag kan inte vara med om jag inte är med mig själv. Tidigare har jag valt relationer och sammanhang som jag har känt igen mig i. Trasiga människor och dysfunktionella grupper. Det är något annat som väntar nu. Jag ska in i ett friskt liv. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag är redo. Jag längtar. Och jag är livrädd. Eftersom ingenting är svart eller vitt. Jag känner allt.

Och vet ni vet ni VET NI? JAG SKA BLI SOCIONOM!

 

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

18 Comments

  1. Så fint skrivet! Kan känna igen mig i delar av din text! Heja dig, tro på dig själv och glöm inte att prata om vad du känner och hur du mår! Kram!

  2. Dina ord vännen!! Jaa!! Och som jag känner igen mig – något antiklimax i det goda kan jag känna. Att ”kan det vara så här?” Blir ångest när det ”borde” vara glädje, för det bra är ovant, snart tas ifrån mig – jag sabbar det etc? Det är viktigt att kunna läsa, prata, dela med andra som förstår hur det kan kännas. Att vi kan vara starka sköra modiga rädda.
    Stor kram vill ses snart 💚

  3. Det är lite konstigt när folk suckar för att du hittar positiva aspekter av allt! Rätt tråkig attityd att ha egentligen. Det är ju bra att kunna hitta det positiva i saker, även de små!

    En fd. vän till mig brukade också störa sig på att jag alltid skulle försöka vända saker till något positivt, eller försöka få honom att tänka positivt.. Vissa vill helt enkelt bara vara bittra..
    Tyvärr var han en stor anledning till att jag åkte ner i svärtan.. Jag tror jag var mer positiv förr. Men jag kan inte skylla allt på honom, såklart, det är lätt att bli bitter när livet går emot en. Men det är också viktigt att fortsätta kämpa sig igenom det, försöka se saker positivt, även om det inte är i den mån som det brukade vara.. Det får jag försöka påminna mig själv om… Eh.. Sorry, jag flöt iväg någon helt annanstans än vart jag hade tänkt med den här kommentaren.

    Jag tror iaf det är lite så för mig också, att jag behöver yttra mina tankar och känslor för att lätta på trycket, bli av med dem, eller kanske komma underfund med om det verkligen är så jag känner. Men jag har svårt för att låta mig själv känna, och är därför smått avtrubbad, vilket jag mest ser negativt. Hur gör du för att tillåta dig själv att känna, och lyckas öppna upp de kanalerna, och orka med alla känslor?

    • Haha, ja kanske. Eller så gör jag det faktiskt med ALLT så att de suckar åt hur jag orkar mest 😉 Det är alltid ur kärlek så ingen dålig attityd egentligen. Men förstår att det kan vara så i andra sammanhang, att det bryter ner. Vad jobbigt att du behövde uppleva den känslan. <3
      Jag tar hjälp, och jag mediterar mycket, låter mig gråta, tar det lite i taget. Jag skriver mycket, pratar mycket, träffar andra som har varit med om liknande saker så att vi kan lyssna till varandra och ha samhörighet. Jag har gått i en självhjälpsgrupp länge, men framför allt är det nog terapi som har hjälpt mig. När jag förstår varför jag känner som jag gör och att känslor i sig inte är farliga blir det lättare att känna dem.

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: