Category

ATT LEVA MED TRAUMA

Category

30 år | om att överleva sin berättelse och leva sin framtid

Child of Mother Earth - reaktionista.se

Idag har jag levt i 30 år. Det är svårt att förstå. Ibland känner jag mig fortfarande som en rädd liten femåring. Ibland känner jag mig gammal som en 90-åring. För det mesta är jag ju så mycket mer än min ålder. Erfarenheter, kunskaper, känslor, mognad, drömmar och tankar. Jag bär allt i mig nu. Jag försökte illustrera mina 30 år i en text inspirerad av Christins text på hennes 30-årsdag. Den påminner mycket om hur jag skrev i 17-18 års åldern så det blir samtidigt en hyllning till den tiden som var en av vändpunkterna. Det har varit många mörka år, men det gör också de senaste så mycket ljusare. Jag är helt övertygad om att det bara kan bli bättre härifrån och jag ser fram emot att dela den framtiden med er. I bildkavalkaden finns både mörker och ljus, glädje och smärta. För livet är ju både och.

Trettio år from Wilda Kristiansson on Vimeo


 

två trasiga människor
försökte älska ett skrikande barn
utan att se sig själva
det var ingens fel
och allas fel
att jag gick sönder
jag förstod inte det då
jag förstår det nu

orden kom tidigt
sången, poesin, berättelserna
som släppte allvaret
blicken som såg detaljer
av det vuxna inte såg

allvaret blev ansvar
i tonåren
när jag satt i styrelser
gick med i nykterhetsförbund
assisterade på barnteatern
var sekreterare i elevrådet
valde musiken för mormors skull
men orkade inte sjunga
när jag inte orkade vara jag

utvecklade ätstörningar
självskadebeteende
jag ville vara någon annan
så jag blev någon
som inte var jag
någon som inte kunde äta
någon som lät andra skada
någon som sa ”jag vet inte”
i rädsla för att säga för mycket
och när jag väl började tala
tog berättelserna aldrig slut
jag skrev ner dem
för att inte trötta ut terapeuterna
försökte få någon att orka lyssna
tills jag var klar

genom avdelningar, behandlingshem
broräcken och överdoser
ett hjärta som stannade
försökte jag få någon att se
att det gjorde ont
istället gjorde det mer ont
människor dog omkring mig
smärtan blev min vän
alla såg sin egen maktlöshet
och till slut gav de upp
till och med de som inte får ge upp

mamma blev sjuk en sista gång
log en sista gång
sa förlåt en sista gång
jag blev galen
på riktigt
psykotisk
tappade allt det jag hade byggt upp
och hittade mig själv
för när jag kom ut ur mardrömmen
var jag mig själv
utan masker och med hoppet som ledstjärna
ett jävlar anamma utan slut

jag började leva
men tabletterna satt fast i min kropp
jag kunde inte stå emot
tills jag kastade allt
gav upp
jag behövde ge upp
för att hitta rätt
säga hejdå psykiatrin
och söka hjälp
som hjälpte

hittade kvinnan som fick livet att växa
inifrån och ut och utifrån och in
jag berättade
tills jag var klar
och det släppte mig fri
skulden och skammen bleknade bort
jag sa nej till min familj
och genom 15 år av terapi
kunde jag till slut
förlåta den där stackars människan
hon som var jag
älskade jag

jag jobbade övertid trots sjukskrivningen
förbundsstyrelsen för Ungdomens Nykterhetsförbund
gav mig ett sammanhang att vara viktig i
kroppen gjorde ont
fibromyalgi sa de
jag hade precis känt min kropp för första gången
den berättade en historia
som jag inte orkade höra
jag höll tal på Sergels torg, skrev protokoll i timmar
åkte tåg över hela Sverige
flög till Australien
för att komma ifrån
mig själv

jag tog studenten från Komvux
med fina betyg och vänner som hurrade
för att jag var jag
men rädslan tog över igen
som rädslor gör
och först när ingen längre stod ut
med att älska mig
kunde jag börja älska mig själv

jag la mig bland vitsipporna och sa
”ni får bli min familj nu”
jag blev en vildblomma
och Moder Jord min famn

jag blev förlåten
med tiden
och hittade nya vänner
att knyta band med
i ärliga färger
tillit fick ansikten
ni älskade mig hel

jag kunde älska det inre barnet
med den förundrade blicken
som aldrig slutade berätta
som fortsatte skriva
och möta blickar
jag lärde känna mig
även de sidor jag var rädd för att möta
min mänsklighet
jag blev den jag var menad att vara
och den jag ville vara

började berätta för er
började leka igen
vågade drömma om framtiden
och lät det envisa ta plats
tills jag kom hit
och tänka sig
nu ska jag bli socionom
hjälpa andra
att växa vidare genom
det som inte går att gå igenom
jag vet
för det var omöjligt
men det hände ändå
jag är här nu
jag är 30 år

 

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Att bli rädd när livet vänder.

När livet vänder - reaktionista.se

Jag vill tacka för alla fina ord om gårdagens dagboksinlägg. Det är fint att känna att jag både kan få tröst och uppmuntran från er läsare och att ni vågar dela med er av det som ligger närmast era hjärtan. <3 För det är det jag vill med ”Kära dagbok”-inläggen – släppa in er närmare mig. I mina rädslor, i sårbarheten, i sorgen, i det där tvivlet på om jag duger som jag är, om jag räcker till. Som vi ju alla går runt i då och då.

De som känner mig vet att jag har svårt att stanna i det tunga och negativa alltför länge. De flesta brukar sucka åt att jag alltid hittar positiva aspekter av allt. Det låter kanske märkligt eftersom jag i så stora delar av mitt liv har levt i ett kompakt mörker. Jag har förbannat den där livsviljan och förundrade blicken så många gånger när jag var trött på livet. Idag är det en välsignelse. OM jag balanserar det med dagar då jag tillåter mig att bara vara trött, ledsen och i tvivel. Ur det tvivlet och det utloppet så föds hopp. När jag tömmer ur mig känslor i ord och tårar finns det rum för annat. Stjärnögonblick. Hopp. Nytt mod. Men om jag hoppar över mina svåra känslor finns inte det heller.

Det här har aldrig varit en sån där blogg som bara visar upp livets fina sidor, segrar och lyckorus. I allt finns minst två sidor, ofta en hel gråskala. Igår valde jag att visa den andra sidan av att efter en lång kamp ha uppnått sitt mål. Sorgen och rädslan. Båda sidor finns med mig och svindeln, stoltheten och min längtan finns lika mycket där. Det är det som väcker sorgen.

Det är när allt börjar bli bra som skräcken för livet sätter in. Klarar jag det verkligen? Fixar jag att bära mitt eget liv? Vill jag det? Orkar jag leva med det jag nu vet om världen? Är jag för annorlunda? Jag har förlorat många vänner som hade kunnat haft ett helt och friskt liv om de bara hade vågat berätta om sina rädslor, delat dem med någon, inte gått in i skammen över att de inte visste hur de skulle leva utan all självdestruktivitet.

Under mina år på institutioner vet jag att det här är den mest kritiska perioden i en människas tillfrisknande. När allt du vet om livet, alla dina verktyg, finns till för motsatsen till det liv som väntar. När du har levt ett liv i kontroll, prövat dig fram i tillit, förstört för dig själv och nu måste lita på dig själv till hundra procent. När lyckan finns precis framför dig och du inte vet hur du ska kunna ta emot en gåva som är större än allt du någonsin vågat drömma om. När du för första gången ska ta ansvar för dig själv, när ditt liv har gått ut på att samhället har hållit dig vid liv. Det är inte länge sedan någon sa att jag aldrig skulle bli frisk. Jag blev det. Jag ska bli mer än frisk.

Jag står kvar. Jag vill leva. Jag vill vara med. Jag vill göra skillnad. Om jag ska göra det måste jag fortsätta vara ärlig. Det viktigaste under min resa hit har varit att få höra ”Jag förstår att det är tufft” istället för ”Äh, klart det blir bra”. Jag säger det också ibland. Jag vill ju hjälpa, visa att det visst går, skicka hopp. Jag behöver påminna mig om vikten av att känna. Innan alla lösningar behöver vi känna. Så jag känner nu.

För det är det som är min lösning. Så länge jag känner efter kommer allt bli bra. Så länge jag berättar hur jag mår, vad som känns, och inte sitter ensam med det. Då kommer allt bli bra. Det är när jag låtsas att det bara är en dans på rosor och kväver gråten som jag blir sjuk igen. För det är inte hos andra det sitter. Det spelar ingen roll hur inbjudande andra är om jag själv inte låter mig vara med. Jag kan inte vara med om jag inte är med mig själv. Tidigare har jag valt relationer och sammanhang som jag har känt igen mig i. Trasiga människor och dysfunktionella grupper. Det är något annat som väntar nu. Jag ska in i ett friskt liv. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag är redo. Jag längtar. Och jag är livrädd. Eftersom ingenting är svart eller vitt. Jag känner allt.

Och vet ni vet ni VET NI? JAG SKA BLI SOCIONOM!

 

Kära dagbok, utanförskap är ett öppet sår.

Kära dagbok, utanförskap är ett öppet sår - reaktionista.se

Kära dagbok,

jag bryter ett liv i utanförskap. Jag lever i en vändpunkt. Jag behöver ta några beslut nu, för att inte hänga kvar i det som gör mig illa. Du vet, det finns en trygghet i det ändå. Jag kan det som gör ont. Jag har smitt vapen mot det i hela mitt liv. Jag kan alla strategier, när det är jag som styr. Nu väntar något annat. Scheman, rutiner, gemenskap, ansvar, prestation. Jag har längtat efter det så länge att jag inte trodde att det någonsin skulle hända. När jag fäster min blick vid horisonten blir jag bländad. Inom mig har vildfåglarna sett sin chans att fylla ut ovissheten med rädsla. Jag är skräckslagen.

Jag minns de ensamma skolkorridorerna. Oron i magen. Vilsenheten och den kvävda gråten. Jag minns att jag stod i regnet och såg andra barn leka innanför i värmen. Jag minns att jag slutade äta för att få tyst på ensamheten. På lågstadiet när min bästis hittade en ny bästis. På mellanstadiet när ansvaret för allt och alla var starkare än jag. På högstadiet när jag började förstå mer än jag kunde klä i ord. Den andra veckan på gymnasiet när jag blev så rädd för att de musikaliska tjejerna skulle genomskåda mig och se att de var mycket bättre än jag. Den drar i mig nu igen, anorexin, men jag låter den inte ta över. Jag vet vad det handlar om. Jag vet att jag inte är så ensam som det känns.

Jag behöver tillåta mig att vara människa. Jag får vara rädd. Jag får känna sorg för alla relationer som har gått sönder i min självdestruktivitet, för alla svek som sitter kvar i mig. Jag får sörja den tillhörighet jag förlorade för att jag inte visste hur jag skulle kunna vara jag. Jag sörjer att jag ställde mig utanför eller ovanför i rädsla för att min mänsklighet var värdelös. Jag minns att jag inte förstod hur de gjorde för att få vara med. Idag behöver jag stå kvar vid min sida, vid andras sida, och se att jag får vara med. Jag kanske till och med kan hjälpa andra att känna sig välkomna. För jag är garanterat inte ensam om den känslan. Jag behöver kliva ur min rädsla och se bortanför den. Jag är inte den jag var då.

Jag tar mitt lilla jag i handen, drar in henne i värmen. Tillsammans kan vi stå kvar i rädslorna och visa varandra något annat. Mellan oss finns en kärlek som klarar allt nu. Det finns också en nyfikenhet som har kvävts i all rädsla. Jag behöver ge den mod och tålamod. Mod att tåla. Jag behöver trotsa rädslan för att bli avvisad, ensam, hånad, utanför. Det är något annat som väntar nu. En öppning. En möjlighet. Jag får läka mitt utanförskap. Jag får låta nyfikenheten ta plats och växa.

Rädslan är ett eko från en tid då jag såg mig själv genom andras förvanskande blickar. De senaste åren har jag blivit sviken av människor som jag har släppt in närmare än jag någonsin vågat släppa in någon. Jag vill aldrig mer uppleva det sveket. Därför är det extra svårt att bryta mitt utanförskap nu. Jag vill springa iväg, gömma mig, säga att jag kan själv.

Men jag kan inte det.

För jag förtjänar bättre. Idag ser jag på mig själv med kärlek.
Jag ger mig tillåtelse att vara människa. Sårbar, liten och trygg.

Wilda

 

OOTD | Blå klänning, kort hår och några ord om ärr.

Hej på er! Idag tänkte jag visa upp en ny klänning, ny frisyr och samtidigt passa på att prata om mina ärr. Det pratas alldeles för lite om självskadebeteende och livet efteråt. Sånt föder fördomar och det gör ju inget bättre.

OOTD ärr och en blå klänning - reaktionista.se

För bara något år sedan var jag alldeles för rädd för människors dömande för att våga visa mig i annat än långärmat. Mina ärr bär på en nakenhet som jag för det mesta vill vara ifred med. På sommaren fungerar det inte så bra, om jag vill bada och sola och inte svettas ihjäl. Jag hade inte vågat klä mig i den här klänningen från Tiger of Sweden till exempel. Och det vore ju jäkligt bortkastat eftersom den är helt fantastisk!

OOTD Tiger of Sweden - reaktionista.se
OOTD ärr och en blå klänning - reaktionista.se

Det är den tiden på året då blickarna omkring mig först går till mina armar. Ärren som bär på en berättelse om hur ont det en gång gjorde i mig och att det inte fanns någon annan utväg än att skada mig själv. Det var genom mina sår jag kunde känna något. Skam, skuld, ilska mot andra och mig själv, sorg, besvikelse… till och med när jag var glad straffade jag mig genom att skada mig. Allra mest kanske det ändå handlade om att jag ville känna något – jag visste inte hur jag skulle våga närma mig den smärta jag bar på.

OOTD ärr och en blå klänning - reaktionista.se

Varje år tycker jag att det är lika svårt att blotta mina armar. Därför gör jag det ofta som ett statement i Prideparaden här i stan i maj. Sen försöker jag hålla i den känslan. Att jag inte bryr mig om vad andra tycker. Att det är min frihet. Att min frihet är viktig. Och jag brukar också tänka på alla de människor som också skäms för sina ärr. Att jag gör det också för dem. Jag försöker också tänka att mina ärr vittnar om min styrka.

Varje ärr på min kropp är en påminnelse om en dag då jag behövde vara starkare än jag skulle ha behövt vara.

OOTD ärr och en blå klänning - reaktionista.se

Det är egentligen inte svårt att förstå att det annorlunda drar uppmärksamhet till sig. Jag kollar ju en extra gång på någon som har en brännskada, sitter i rullstol eller är kortväxt. Det betyder ju inte att jag dömer den personen för det, bara att jag reagerar på något som avviker från normen. Det är okej. Hjärnan fungerar så. Men om du undrar något – fråga!

Det är bättre att du frågar än att den där obekväma tystnaden uppstår mellan oss av att du inte kan slita blicken från mina ärr. Det gör mig inget att du frågar eller kommenterar. Tystnaden är värre. Om du inte vet vad du ska säga – säg det. Det behöver komma från dig. Annars försätter jag dig i skam. Din tystnad försätter mig i skam. Så säg något, eller se mig i ögonen.

OOTD ärr och en blå klänning - reaktionista.se

För där i mina ögon bor det något annat nu. Livsglädje, stolthet, styrka, trygghet. Kanske lite extra nu med den sommarkorta klippningen och den här klänningen som jag fyndade på Vingåkers Factory Outlet för ynka 200 kr. Den symboliserar vem jag vill vara. Elegant, stark och stolt. Och med glimten i ögat.

Jag hoppas att ni får en fantastisk midsommar! Jag ska bära midsommarklänningen, hoppas på uppehåll för en sommarpicknick i skogen + göra en hemlig grej som ni ska få veta mer om senare 😉

Vad gör du i helgen?

SparaSparaSparaSparaSparaSpara

Uppskatta din dag i en app

Hej hej! Igår var jag hos kiropraktorn som fick krampen i ryggen att ge vika och tryckte ut låsningar på alla möjliga ställen i kroppen. Sen njöt jag av en glass i solskenet med en god vän och fotograferade körsbärsträden. Idag ska jag hälsa på tigerungarna som ju är den bästa medicinen mot allt. Livets upp- och nedgångar! Idag vill jag dela med mig av en sak som kan underlätta dessa för dig som lever med psykisk ohälsa.

Jag har en vän som liksom jag har kämpat, och i perioder fortfarande kämpar, med psykisk ohälsa. Ibland går det lång tid mellan vi ses och ibland när ångesten inte styr varje steg kan vi ha mer kontakt. Jag har alltid tyckt att det är så fint med dessa relationer. Den ömsesidiga respekten och acceptansen i vad en behöver just nu. Senast vi träffades berättade hen om en app som jag tänker att fler kan ha användning för, nämligen ”Uppskatta din dag”. Därför har min vän, som vill vara anonym, fått svara på några frågor.

Uppskatta din dag - reaktionista.se

Varför använder du appen ”Uppskatta din dag”?

För min arbetsterapeut rekommenderade den. Jag har sedan jag var 15 år (idag är jag 29) haft kraftiga svängningar i min energinivå och min sinnesstämning. Detta var ett jättebra sätt att få syn på mönster i min tillvaro och inte minst registrera min sömn så att jag håller koll och inte sover för lite.

Hur fungerar den?

Du laddar ner appen gratis genom Play butik eller App Store. Sedan gör du grundläggande inställningar som språk (går att välja mellan svenska/engelska), kön*, födelseår. Du väljer också vilka punkter du vill skatta, t ex sinnesstämning, skola/arbete, sömn, viktig händelse, medicin, ångest, tränat, psykossymptom med flera. Du kan välja alla eller välja ut någon/några som du tycker är viktiga och passar just dig. Det finns också plats för sömndagbok med fem olika punkter.

*tyvärr finns inte icke-binära alternativ med i den här versionen av appen, vilket jag hoppas förändras framåt.

Uppskatta din dag - reaktionista.se

När du gjort dina inställningar skattar du dina utvalda punkter dag för dag. Efter en tid kan du se övergripande diagram på alltifrån en vecka till 12 månader, eller ett visst datumintervall vilket kan vara intressant om du vill se bakåt och jämföra din status under t ex vintern mot sommaren.

Din information kan du även dela med dig av till andra, t ex en behandlare som också laddat ned appen eller kanske en anhörig som skulle känna sig trygg i att få se hur du mår för att kunna stötta dig på bästa sätt och kanske upptäcka fallgropar som du inte själv fått syn på.

Hur använder du den?

Strax efter att jag vaknat varje morgon fyller jag i hur många timmar jag sovit och att jag tagit mig medicin eftersom jag tar mina mediciner på morgonen. Sedan fyller jag i resterande uppgifter oftast precis innan jag går och lägger mig. Det tar inte mer än 1 minut per tillfälle att fylla i.

Hur hjälper den dig? Vad är bra med den?

Den hjälper mig att kartlägga sömn- sinnesstämning- och beteendemönster. Det underlättar dels för att kunna ha en konstruktiv dialog med min psykiater angående tiden som gått sedan vi sist träffades, och den hjälper mig att själv minnas och upptäcka eventuella mönster. Och jag känner att jag ÄNTLIGEN orkar göra något aktivt för att hjälpa mina vårdgivare och därmed mig själv. Jag har under de senaste fem-sex åren inte orkat fylla i papper gällande min hälsa kontinuerligt på det här viset eftersom det känts för ansträngande att fylla i på papper. Det digitala underlättar oerhört för mig.

Uppskatta din dag - reaktionista.se

Vad hade du velat förändra i appen?

En ruta där det finns plats för fri text så jag kan skriva ner om något särskilt inträffat under dagen (finns bara plats för ett par meningar just nu) som gjort mig extra upprymd eller nedslagen, men jag mailade apputvecklaren som bekräftade att det kommer att komma inom ett par veckor när den uppdaterade versionen släpps. (Det finns nu!)

Eftersom jag själv, egentligen hela livet, men i synnerhet sedan jag var 15 år, lidit av perioder av extrem hetsätning så skulle det även passa mig att kunna välja en ruta där jag kan klassa hur jag hanterat maten under dagen. Kanske får jag skriva till apputvecklaren Martin igen och föreslå…

För vem skulle du rekommendera ”Uppskatta din dag”?

Tja, egentligen alla blir mitt spontana svar eftersom vi alla mer eller mindre svänger i sinnesstämning och kan behöva registrera vår sömn, men i synnerhet dem som, liksom jag har gjort tidigare, lever med kraftiga humör- och energipendlingar. Jag kan tänka mig att appen är ett bra verktyg både för de som fått diagnosen ADHD, bipolaritet och andra psykiatriska diagnoser men även de som ännu inte fått någon diagnos. Jag tror att det kan ge bra underlag för att reda ut vad som ligger till grund för ens eventuella instabilitet.

Uppskatta din dag - reaktionista.se

Har du några andra tips du vill dela med dig av eller något annat du vill säga?

Själv äter jag psykofarmaka och är övertygad om att jag är född med en biokemisk obalans som möjligen förstärkts pga vissa omständigheter i mina uppväxtförhållanden. Jag tror verkligen på mediciner för vissa människor men INGEN av oss får glömma naturen, konstens och den uppbyggliga litteraturens läkande kraft. Jag tror att vi ALLA bär på kreativitet inom oss, det är som en medfödd gåva vi människor fått men det behöver finnas platser där vi får (åter)upptäcka den sidan hos oss. Titta på vackra bilder, läs berättelser, gärna sagor där godheten alltid segrar och lita på att vi ständigt förändras och därför går det att komma igenom en fas av mycket smärta. Den varar inte för evigt så länge du håller dig vid liv och sträcker ut din hand när du har det svårt.

Jag är en sån som är oerhört petig med design och därför stör mig lite på denna app som inte uppfyller mina estetiska krav. Jag har använt några liknande appar, men inte hittat någon som också är på svenska som innehåller allt jag vill ha. Däremot uppfyller Uppskatta din dag verkligen de grundläggande praktiska behoven och det kanske ändå är det som är viktigt här. Om en skulle ta och lära sig att göra appar kanske?

Har du något tips som hjälper dig att må bättre eller gör din vardag lättare?

Vi vet väl vid det här laget att vi alla kämpar med något och om det finns en chans att hjälpa fler så vill jag gärna bidra till det. Vill du att jag lyfter något på bloggen så är det bara att höra av dig, i en kommentar eller så skriver du ett mail till reaktionista[at]gmail.com så tar vi det därifrån.

 

%d bloggare gillar detta: