Category

Medberoende

Category

MEDBEROENDE | Tre förbud i en dysfunktionell familj

Det finns tre utpräglade förbud i en dysfunktionell familj. Jag tänker mig att tillit utvecklas från en känsla av att kunna vara sårbar, fri och samtidigt trygg. Att våga känna och uttrycka sitt inre med en annan människa. Bli accepterad som jag är. Kontrollen består av något annat. Förbud. Regler. Rätt och fel. Dessa finns i olika grad, och sprids från generation till generation – om ingen bryter kedjan. 

Självklart går dessa förbud in i varandra på många sätt och påverkar varandra. Det är ett komplext ämne och i en familj som inte fungerar är det just det där trasslet som blir så påtagligt. Livet i en sådan familj är inkonsekvent. Det är omöjligt att avgöra vad som är rätt och fel och det är ett moment 22 att försöka förstå vad som är fel – eftersom alla känner det, ingen pratar om det, ingen förstår problemet och det får absolut inte synliggöras. Jag utgår som vanligt ifrån min egen erfarenhet när jag berättar.

Reflections - reaktionista.se

Känn inte

I en familj med trygga föräldrar speglas barnens känslor och de får hjälp att sätta ord på dem. Motsatsen är när ett barns känslor invalideras. Ifrågasätts, ogiltigförklaras, ignoreras. Barnet lär sig att det inte är någon idé. Det är nog mig det är fel på, tänkte jag. Jag bara överreagerar. När barn inte får hjälp att hitta ord för sina känslor blir de bara en ”klump i magen” eller ”ont i huvudet”. När jag började i terapi hade jag bara två känslor; jag mådde bra eller dåligt. Mest dåligt. Och inga av dessa känslor var ju egentligen känslor. Jag hade stängt av för att överleva i en värld där mina känslor kunde göra mig och andra illa.

Det är nog mig det är fel på, tänkte jag. Jag bara överreagerar. 

Som barn i en dysfunktionell familj förstår du snabbt att känslor är något jobbigt. Mina känslor är i vägen och jag faller också offer för mina föräldrars känslor. Om jag blir arg gör jag mamma ledsen. Om jag vill något stör jag. Det är inte okej att vara ledsen, för då känner sig pappa som en dålig förälder. Istället ska jag stänga inne det jag känner, så att jag inte är besvärlig. Jag utvecklade känslor inför mina känslor. Min ilska speglades tillbaka som ”otacksamhet” så jag började skämmas för den. Jag blev rädd för mina känslor av flera anledningar, men mest för att jag blev lämnad ensam med känslor och frågor som var alldeles för stora för mig att hantera ensam.

Barn försöker förstå sin omvärld, och lägger skulden på sig själva när något är fel. När ingen berättar att mamma är sjuk eller pappa har problem, tror barnet att ”det är mitt fel att mamma är sjuk” osv. Det bekräftas också när föräldrarna inte kan hjälpa barnet att se och sätta ord på sina känslor. Mina föräldrar kunde inte hantera sina egna känslor, och givetvis kunde de då inte hantera mina känslor. Den skuld och skam de bar på gick vidare till mig. I tystnaden.

Reflections - reaktionista.se

Prata inte om det

Ja, vi levde i tystnad i min familj. Men i den där tystnaden var det egentligen aldrig tyst. Där fanns de högljudda känslorna, de subtila vinkarna, talande blickar, tydliga kroppsspråk. Varje dag tolkade jag ljudet av mammas rörelser, tempot i pappas andning, tonen bakom de välformulerade orden. Jag trodde som barn att jag kunde språket, men som vuxen ser jag att det var en ständig gissningslek. Jag sökte efter tecken på skuld och skam och försökte undvika dem genom att vara till lags.

Det fanns inget att ta på, inget tydligt fel att peka på. Det kanske ändå var jag som var fel? 

I en familj av detta slag finns det inget gemensamt språk. Allt är subtila stämningar, under ytan, som skickar ut skuld och skam. Utåt sett ska familjen se fungerande ut, dölja det kaos som pågår inom varje individ i familjen. När ingen pratar om det, varken inom familjen eller utanför, finns inte problemet. Men alla känner av det och hela livet kretsar kring att gå runt det: flodhästen i vardagsrummet.

Den som säger något får alla emot sig. Om du inte mår bra så beror det på dig. Som barn förstod jag att jag inte hade rätt att klaga på något. Det var att vara otacksam och respektlös mot föräldrarna som jobbade och slet för familjen. Mamma är sjuk, du kan inte störa henne nu. Pappa behöver vila efter jobbet, låt honom vara. Och så förlorade jag förmågan att uttrycka mina känslor och min verklighet. Jag försökte på olika sätt agera ut i skolan, men ingenting gick fram eftersom jag inte hade de ord som behövdes. Det fanns inget att ta på, inget tydligt fel att peka på. Det kanske ändå var jag som var fel? 

Reflections - reaktionista.se

Lita inte på någon/något

I ett hem där du inte får känna och inte prata om det som är svårt blir det väldigt ensamt. Det saknas vuxna som förklarar den inre och yttre världen för barnet, som ger förutsägbarhet, erbjuder vad barnet behöver i olika situationer och får barnet att känna sig värdefullt. Barnet utvecklar en slags ”vuxenroll”, där det ska klara allt det där själv. Det kan inte räkna med att få den omsorgen utifrån.

Tvärtom är försöken att få det en behöver och önskar ofta kantat av besvikelser. I en miljö där barnets sökande efter bekräftelse och kärlek möts av avvisanden och brutna löften tappar barnet tilltron till vuxenvärlden. Jag började kontrollera både min inre och yttre värld. Jag skulle klara mig själv.

”Det måste vara jag som är fel”. Det är så barn förklarar en värld de inte förstår. 

På samma sätt kan en medberoende förälder (med all välmening) göra för mycket åt sina barn istället för att lära dem att göra det själva – och därigenom signalera till barnet att det inte kan göra det tillräckligt bra själv. På så sätt får barnet en självbild som säger att den inte klarar något själv. Detta är vanligt i familjer med medberoende föräldrar, som så klart vill kontrollera faror och skydda sina barn från allt möjligt.

Barnet slutar också lita på livet i sig självt, på att det vill en väl. Katastroferna avlöser varandra. Barn söker sig fram till sina egna svar och som för alla dessa barn hamnar skulden hos barnet självt. Det måste vara jag som är fel. Det är så barn förklarar en värld de inte förstår.  Och så försöker de förändra sig själva. När inte ens det hjälper tappar de också tilliten till sig själva. De blir övertygade om att de överreagerar, överdriver, känner fel, tänker fel, gör fel, säger fel. Är fel. Är oälskade och oönskade.

Reflections - reaktionista.se

Hotet om att bli övergiven

Om barnet bryter mot dessa regler riskerar det att bli övergivet. Barnet har redan blivit övergivet, eftersom föräldrarna inte kan hjälpa det att härbärgera sitt inre. Det vet att övergivenheten är ett reellt hot. Om jag inte anpassar mig och gör det mina föräldrar vill, blir jag lämnad.

I risk för att bli lämnad ensam börjar barnet sympatisera med sina föräldrar och anpassar sig. Som vuxen är jag så van att anpassa mig att jag fortsätter att göra det. Jag fortsätter scanna av vad som behövs av mig för att få vara med i olika sammanhang (vad jag tror att andra behöver). Samtidigt släpper jag inte in någon, eftersom jag inte kan lita på någon. Jag låter mitt falska jag få vara med, så att jag inte riskerar att bli sårad på riktigt.

Som barn är övergivenheten ett dödshot och när ett barn har upplevt det kommer det att leva med den rädslan även i fortsättningen. Det är den rädslan som styr i bakgrunden. Det är den rädslan en medberoende person försöker undvika genom kontroll.

Dessa förbud har gett mig förödande konsekvenser i mina relationer, och framför allt i relation till mig själv. I nästa avsnitt vill jag berätta mer om det och hur jag har försökt och fortfarande försöker förändra det, och bryta kedjan.

Det går nu att kommentera anonymt för dig som vill det. Om du känner att du hellre vill skriva till mig personligen så får du jättegärna göra det till reaktionista(a)gmail.com. Vad du än har på hjärtat så ska jag svara efter bästa förmåga.

Tidigare inlägg på tema medberoende:

Medberoende – vad är det egentligen?
Det falska jaget
Kontroll som substitut för tillit
Jag sa nej till min familj

 

MEDBEROENDE | Kontroll som substitut för tillit

I många sammanhang skämtar människor om att de har ett stort kontrollbehov. Jag brukade också skämta om mitt behov av kontroll. Tills jag såg allvaret bakom det och förstod att det grundade sig i något väldigt sorgligt. Då förstod jag också att jag skadade mina relationer med det, och allra mest relationen till mig själv. Detta är den tredje delen om medberoende.

Misty lake - reaktionista.se

Istället för tillit

Trygghet skapas i kontinuitet och förutsägbarhet. En tillit till att min förälder finns där när jag behöver hjälp med något, att jag får mat när jag är hungrig, att jag blir räddad från faror och tröstad när jag är ledsen. Ett barn som växer upp i en familj där något är fel utvecklar en stark rädsla. Barn som blir känslomässigt övergivna vill på olika sätt säkerställa att människor omkring dem inte kommer att försvinna. När den basala tryggheten och tilliten rubbas behöver barnet utveckla strategier för att skapa trygghet på andra sätt. Ett mönster av kontroll växer fram.

”Jag lärde mig att se tidiga tecknen. En förändring i röstläget, ett annat sätt att röra sig.”

Jag minns att jag var rädd, ständigt och jämt, för vad som skulle hända. Jag visste att något var fel, men jag visste inte vad. Vilket gjorde mig ännu mer rädd. Jag visste att mina föräldrar mådde dåligt, men inte hur dåligt och inte varför. Jag var livrädd för att bli lämnad ensam i världen. Jag tvivlade på om jag var önskad och försökte hålla koll på när mamma eller pappa mådde sämre. Jag lärde mig att se tidiga tecknen. En förändring i röstläget, ett annat sätt att röra sig. Jag kunde höra det på stegen och blev skakig av minsta förändring. Kontrollen var allt jag hade.

Kärlek under villkor

När jag var liten förstod jag tidigt att jag fick kärlek om jag var glad och tacksam. Jag förstod att om jag uttryckte en brist på något eller hade negativa känslor som ilska eller ledsamhet, så skulle jag bli avvisad. Jag kontrollerade mina behov. Jag försökte på alla sätt att passa in i den mall som mina föräldrar uttryckte att de ville ha mig i. Den mallen förändrades ofta och jag upplevde det som att vad jag än gjorde kunde jag inte göra rätt. Det fanns villkor för kärleken i vår familj. Om jag inte uppfyllde dessa fanns det ett hot om att bli övergiven. Om jag inte var glad och bekräftade min förälder kunde hen anklaga mig för att vara otacksam och gå ut genom dörren. Jag började kontrollera mig själv och den inre kritikern fick en stark röst.

Misty lake - reaktionista.se

Rädslan för att bli övergiven

Barn känner av när något inte stämmer i familjen. Jag behöver att min förälder är trygg och om hen inte är det så måste jag se till att den blir det. Ett barn som växer upp med en förälder som inte kan vara känslomässigt närvarande är per automatik ett övergivet barn. Barnet får ingen hjälp att härbärgera sitt inre liv. Övergivenheten är reell. Det är ett hot som sitter i ryggmärgen på oss människor. Om jag inte anpassade mig efter mina föräldrars behov och önskningar blev jag lämnad. Vem vore jag utan min flock? Hur skulle jag överleva då? Vi börjar genast kompensera för det, med kontroll.

”Kontrollen tar allt större utrymme eftersom ingenting går att lita på”

Traumat lever kvar och försätter oss i skräck. Vi börjar övervaka vår omgivning efter tecken på nästa katastrof. När vi ser en spricka måste vi fixa till den direkt, så att den inte blir ännu större. Vi börjar utgå ifrån värsta tänkbara scenario för att vara beredda på vad som helst. Kontrollen tar allt större utrymme eftersom ingenting går att lita på. Om jag bara kan göra mamma glad, om jag bara kan hålla borta allt jobbigt och se till att alla är vänner med varandra, så kommer jag inte att bli övergiven igen. Det var ett ständigt överhängande hot. Jag gjorde allt vad jag kunde för att förebygga en oundviklig katastrof.

Om jag bara…

Jag blev vuxen. Och jag fortsatte leta faror i varje minspel, hos varje människa jag mötte. Jag undrade vad andra människor tänkte för hemskt om mig, övervakade mig själv och skämdes för allt möjligt i förebyggande syfte. Ingen fick förekomma mig. Om jag skulle bli dömd och kritisera så skulle jag veta det i förväg. Då kunde ju ingen göra mig illa, för då hade jag redan kommit på det först. Om jag kunde lista ut vad andra ville istället för att behöva säga vad jag ville, så skulle jag nog bli omtyckt. Om jag bara presterade tillräckligt bra så skulle människor tycka om mig. Om jag löste ett problem för någon annan skulle jag vara värd något. Jag tänkte det så klart inte så medvetet. Det var så självklart för mig att det var så här jag skulle vara. Jag hade ju levt i detta mönster sedan jag lärde mig gå. Idag vet jag att det finns en annan väg att gå.

Misty lake - reaktionista.se

Hur skadar tillitsbrist relationer till andra?

Det är lätt att tro att tillitsbrist bara skadar den som inte har tillit, som lever i rädslan. Tyvärr är det inte så enkelt. Det var en hemskt smärtsam insikt för mig när jag förstod att det också skadade andra. Eftersom jag inte litade på mig själv eller livet i sig självt litade jag ju inte heller på andra. Jag tvivlade på att människor skulle göra det de sa att de skulle göra, att någon ville finnas där för mig, kunde inte tro på det människor sa, misstänkliggjorde andra och förväntade mig att andra skulle bemöta mig på sätt som gjorde mig illa.

”Jag satte gränser för andra människor och tog ansvar för hur de skulle reagera.”

Jag litade inte heller på att andra människor kunde ta hand om sig själva och ville hela tiden lägga mig i hur andra levde sina liv. Jag försökte skapa bra stämning i alla sammanhang jag dök in i, kontrollerade att andra gjorde rätt, synade människor lika noga som jag synade mig själv. Jag gav oombedda råd och berättade för människor hur de skulle lösa sina problem. Jag satte gränser för andra människor och tog ansvar för hur de skulle reagera. Ofta bad jag inte om hjälp i rädsla för att vara till besvär.

När rädsla styr blir allt skevt. Om och om igen signalerade jag till andra att de inte var något att lita på, att de var oförmögna att ta hand om sig själva och att jag minsann visste bäst. Jag förstår varför jag gjorde det. Det var ju så jag hade lärt mig hemifrån. Jag kunde inget annat. Jag förstod inte ens att det var det jag gjorde, för det var ju utifrån vad jag trodde var hjälp och omtänksamhet jag gjorde det. Tills jag förstod att när jag litar på att människor tar ansvar sig själva får inte bara jag ett andrum – jag ger något otroligt värdefullt till någon annan. Jag ger tillit.

Misty lake - reaktionista.se

Det värsta har redan hänt

Kontroll är grunden för medberoende, eftersom tillit saknas. Rädslan för att bli övergiven styr och stör i bakgrunden. Det är skräcken inför det som en medberoende person försöker undvika genom att kontrollera sig själv och andra. Och vad blir resultatet? Ensamhet.

För att jag skulle komma ifrån de onda cirklarna av kontroll fanns det bara en väg. Att inse att det jag är rädd för, det jag försöker undvika, redan har hänt. Jag kan inte göra det ogjort. Jag blev övergiven. Jag behöver inte vara i det längre. Idag är det jag som överger mig själv, för som vuxen kan jag inte bli övergiven på det sättet som ett barn kan bli. Jag kan finnas där för mig själv om jag tillåter det, och det är mitt ansvar att göra det. Det kan vara riktigt svårt att se, för smärtan är så stark. Såret är öppet. Det där såret är det lilla barnet i dig. Det som blev övergivet. Ta hand om barnet. Det är din lösning.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter upp och ner om kontroll. Hur den uttrycker sig, hur den fungerar, varför den finns, hur jag stegvis har släppt den och vad jag fortfarande brottas med. Alla beteenden som jag utvecklade i mitt medberoende grundar sig på kontroll. Jag kommer att dela med mig av det i små portioner framöver, för att ni ska få en närmare känsla. Därför kommer jag inte att avsluta detta inlägg med en lista av tips. Istället ber jag dig att fundera på:

Hur påverkas de val du gör om du utgår ifrån tillit eller om du utgår ifrån rädsla?

MEDBEROENDE | Det falska jaget

I den första delen definierade jag vad ett medberoende är. Tack för all värdefull respons på det, och för att ni låter er beröras. Det är så mycket jag vill dela med mig av samtidigt som det väcker mycket känslor att skriva det. Egentligen hör allt ihop, men vi tar det lite i taget. Idag vill jag berätta hur jag tänker om det falska jag som skapades till följd av att jag växte upp i en dysfunktionell familj. Men också om hur jag till slut hittade en fantastisk person där bakom alla felaktiga speglingar. 

White lilac

  Jag vet inte vad jag vill

– Vad vill du äta till frukost?
– Det spelar ingen roll.
– Jo, men vad vill du äta?
– Vad finns det?
– Det finns allt möjligt. Vad vill du ha?
– Vad äter du? Jag kan äta samma.
– Det var inte frågan. Vad vill du ha?
– Jag vet inte. Jag kan vara utan frukost.
– Du behöver ju frukost. Vad vill du ha?
– Jag vet inte.
– Nej, hur skulle du kunna veta? Har någon frågat dig vad du vill?

Ungefär så utspelade sig en konversation en morgon för ungefär fem år sedan. Jag minns att jag inte kunde hitta något svar och att jag ville springa långt bort för att slippa frågan. Jag minns att jag ville ifrån min kropp. Det spelade väl ingen roll vad jag ville? Och varför spelade det ingen roll?

Det falska jaget blir till

När jag var liten fanns det ständigt någon eller något som kom före mig. Sjukdom, arbete, prestationer, träning, alkohol etc. Mina behov fick inte rum i vår familj. På olika sätt började jag känna mig i vägen, besvärlig, att jag tog för mycket plats. Eftersom mina föräldrar inte kunde ta hand om sig själva kunde de inte heller ta hand om mig. Istället tog jag det ansvaret. Jag började klara mig själv. Jag fokuserade på hur jag kunde få mina föräldrar att må bra och vara nöjda med mig. Hur kunde jag vara som minst till besvär för dem?

Jag anpassade mig. Jag blev medberoende. Jag vände alla mina känslospröt utåt, övervakade min omgivning. När jag vaknade på morgonen kände jag in vem jag behövde vara den dagen. Jag kände av hur mina familjemedlemmar mådde så att jag kunde vara den som fick ekvationen att gå ihop. Om någon hade frågat vad min mamma ville ha till frukost så hade jag haft ett klockrent svar. Jag blev tyst, försökte göra mig osynlig. Jag blev den person jag trodde att jag skulle vara för att bli omtyckt. Jag skrattade och skojade för att skapa bra stämning. Jag presterade i skolan och fick fantastiska betyg. Med tiden stängde jag av kontakten med mitt eget jag. Jag skapade det falska jaget – det anpassade barnet.

White geranium

Barnet tar över förälderns känslor

I hem där föräldrar omedvetet projicerar sin otillräcklighet, sina trauman, sin smärta på barnet kommer barnet tro att ”något är fel på mig”. Förälderns otrygghet speglas direkt över till barnet. Det är förenat med livsfara att tro att något är fel på min förälder, eftersom den är min överlevnad. Därför måste det vara fel på mig. Ett barn som blir avvisat och övergivet bygger så upp en självbild av att vara fel och värdelös. Detta kan ske på så subtila sätt att det inte går att ta på och det kan också ske med våld.

En förälder som själv inte har fått lära sig att ta hand om sina känslor kommer att försöka stoppa känslouttryck hos sitt barn i ett försök att skydda sig själv. Att inte hjälpa sitt barn att reglera känslor är att känslomässigt överge sitt barn. Konsekvensen blir densamma för barnet som för den vuxna. Det lär sig att känslor är farliga och inte får visas. Barnet drar slutsatsen att om jag känner ilska, ledsenhet etc är jag besvärlig. När det egentligen är föräldern som inte orkar med sina egna känslor. Jag ska berätta mer om regler i en dysfunktionell familj i ett senare inlägg.

Anemone

Clownen, tapetblomman, rebellen, hjälten

I ett försök att anpassa sig och försvara sig i en dysfunktionell miljö utvecklar barn olika roller. Tapetblomman som inte gör något väsen av sig och mest verkar vara perfekt och duktig på alla sätt. Som växer upp och fortsätter vara duktig i bakgrunden. Hjälten som alltid ställer upp, räddar och täcker upp förälderns misstag, hjälper alla. Som växer upp och ska rädda hela världen. Rebellen som agerar ut, bråkar, rymmer hemifrån. Som växer upp och blir kriminell och våldsam. Clownen som skojar, skrattar högst och alltid kan ställa till med en scen eller få någon på bra humör. Som växer upp och fortsätter underhålla människor på olika sätt.

Oftast tror jag att rollerna blandas. Jag har nog varit i dem alla i olika tider och situationer i livet. Vad har dessa roller gemensamt? Alla försöker de hitta bekräftelse på något vis. Och det får de. Så att de sedan växer upp med speglingen av ett falskt jag.

Jag var en bluff

Jag var så rädd för att någon skulle komma på att jag var en bluff. Att jag inte var så duktig på något som andra trodde. Att jag egentligen inte alls kunde laga mat eller skriva protokoll. Att jag bara låtsades kunna det. För även om jag hade gjort det tusentals gånger så visste jag ju inte om jag gjorde rätt. Jag litade inte på mig själv och kunde inte bekräfta mig själv.

Jag agerade och reagerade ständigt som jag trodde att andra ville att jag skulle vara, var andra till lags. Så jag var ju inte mig själv. Jag hade ingen relation med det som var jag. Jag var inte ens medveten om att jag spelade en roll. Jag trodde ju att det var jag. Det var det falska jaget. Bluffen. Idag när jag blir rädd eller osäker ligger de där rollerna fortfarande nära till hands. Skillnaden är att jag idag kan känna när jag är sann och inte. När jag bottnar eller bara flyter med.

True self

Hur hittar jag det sanna jaget?

Det har tagit många år för mig att hitta mitt sanna jag bakom alla skeva självbilder. Det finns fortfarande kvarlevor i mina beteenden och i min syn på mig själv.  Sådant som andra har projicerat på mig eller som jag själv har tagit på mig som försvar. Det är ett sorgligt och idogt arbete men som ju har gett mig ALLT i gengäld. Jag vet inte hur du ska hitta in till dig själv, om du inte har gjort det. Jag vet ungefär hur jag gjorde.

  • Ut med allt. Prata, skriv, prata mer, skriv igen, prata ännu mer. Gå i terapi, gå till skolkuratorn, till en präst. Berätta för vänner som orkar lyssna utan att behöva åtgärda. Gå på 12-stegsmöten. Prata. Kasta ut det falska jaget för att få plats med det sanna.
  • Flytta fokuset till dig. Släpp andra människor och deras problem. Ta ansvar för dig. Skicka tillbaka frågorna och råden till dig själv.
  • Känn. Kanske det viktigaste av allt. Stanna upp. Vila. Ta dig in och igenom dina känslor. Landa i dig själv och i din kropp. Lyssna inåt. Skriv av dig.
  • Testa nya saker. Vad tycker du om att göra? Vad gör dig glad? Testa allt möjligt. Våga misslyckas. Våga lyckas. Måla, dansa, odla, sjung i kör, spela fotboll, läs olika sorters böcker/bloggar, laga mat… Testa!
  • Gör research på dig själv. Kolla runt på Pinterest, i tidningar, läs böcker, lyssna på radio. Vad gillar du? Vad gillar du inte?
  • Fråga dig själv. Vem vill du vara? Ställ frågor i olika situationer i vardagen. Vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om? Vad känns bra? Vad intresserar mig? Låt frustrationen och sorgen få komma ut. Bakom dem finns svaren. Fråga tills du kommer igenom.
  • Sörj. Gråt så mycket du bara kan.
  • Spegla dig själv i andra. Våga berätta om vem du tror att du är. Våga provtänka. Skapa en samtalsgrupp via ett studieförbund om det inte räcker att träffa folk från andra håll.
  • Hitta förebilder. Härmas. Fråga hur andra gör. Be om hjälp, be andra lära dig det du inte kan. Det är värdefullt för andra att få hjälpa till.
  • Sortera bort myter om dig. Vad är andras projektioner och hur ser du på dig själv?
  • Se dig själv som människa. Med fel och brister. Erkänn dina misstag. Skala av försvaren. Fyll på med medkänsla. Slå inte på dig själv.

Någon sa en gång till mig: När du är den du vill vara, då är du den du är. Idag är det sant för mig. Idag är jag den förälder som jag själv hade behövt som barn, till mig själv. Jag frågar mig själv varje morgon vad jag vill ha till frukost. Jag gråter inte sönder mig längre, för jag kan höra mitt svar. Jag väntar tills jag hör det. Idag spelar jag huvudrollen i mitt liv.

Hur har du gjort för att hitta vem du är och definiera dig själv?
Hur är du när du är sann mot ditt eget jag?

MEDBEROENDE | Vad är det egentligen?

Detta är starten för en serie inlägg med tema medberoende. Idag vill jag ge min definition av begreppet och berätta om hur jag har kommit i kontakt med det. Framöver vill jag fokusera på hur jag har kunnat förstå och börjat frigöra mig från mina dysfunktionella beteenden. Jag hoppas att det kan vara till nytta för fler. En sak är säker: vi är många fler än vi tror.

Det var genom 12-stegsmöten som jag stötte på begreppet. Ett ord som förklarade så mycket. Det förklarade bland mycket annat varför jag inte kunde få relationer att fungera och kände mig utanför i alla sammanhang. Varför jag blev utbränd gång på gång och inte satte gränser för mig själv. Varför jag behövde ta ansvar för andra människors känslor och var livrädd för ilska. Där fanns andra som var som jag. Som inte visste hur de skulle göra för att må bra. Konstigt nog sa de saker som hjälpte mig att tycka om mig själv.

Medberoende

Medberoende – vad är det? 

Min definition av medberoende är: att bygga sitt egenvärde på att en annan människa behöver en. När jag växte upp var jag värdefull när jag kunde anpassa mig och finnas till för min familj. När jag var den person som de behövde att jag var. Inte för att jag var jag. Jag tappade bort mig själv tidigt och hade alla mina tentakler riktade utåt. Ett medberoende grundar sig i ett olöst trauma som återupprepas för att det ska få en lösning. För mig och för de allra flesta handlar traumat om att ha blivit känslomässigt övergiven.

Genom många möten inom 12-stegsgemenskapen har jag förstått att beroende i grunden är ett medberoende. Hur kommer det sig? En medberoende person undviker sitt trauma genom att gå in i någon annan människa och dennes problem. En beroende person dövar och undviker genom alkohol och andra droger, sex, mat, arbete, spel etc. Som medberoende använde jag mig ofta av andra beroendebeteenden när jag inte kunde gå upp i en annan persons problem och hade nog då klassats som en beroende. Samma orsak – olika uttryck.

Lär dig mer: Djävulsdansen

Medberoende

Hur uppkommer ett medberoende?

I podden Absolutions talar Thomas Ristrand, trauma- och gestaltterapeut, insiktsfullt och varsamt om hur beroende och medberoende (eller dys-beroende) uppkommer. Grunden läggs tidigt. Ett barn är beroende av att föräldern ger det som barnet behöver. Om föräldern själv är otrygg förs detta över till barnet eftersom det speglar sig i sin förälder. Därför gör barnet slutsatsen ”det är något fel på mig” istället för ”det är något som är fel”. Jaget får speglingar av en förälder som inte tycker om sig själv och tar över den känslan i sig själv. Barnet anpassar sig. Barnet försöker få föräldern att må bra genom att på olika sätt ge upp sina egna behov och börja uppfylla vad den tror är förälderns behov. Så att barnet ska kunna få närhet och kärlek. När det inte händer kommer barnet växa upp och fortsätta försöka fylla tomrummet från sin förälder genom andra människor.

Men är inte medberoende att vara anhörig till en missbrukare?

Om du inte har växt upp i en dysfunktionell familj blir du inte ihop med en dysfunktionell person.

För några år sedan började jag se ett mönster i mina kärleksrelationer. Jag blev ihop med människor som hade ett missbruksbeteende. Vissa var nyktra, andra bara tillfälligt – så kallat ”torrfulla”(de betedde sig fortfarande som missbrukare). Senare förstod jag också att samma mönster gick igen i mina vänskapsrelationer. Jag umgicks med människor som jag försökte rädda, som hade problem av olika slag. Det var det mitt undermedvetna trodde var trygghet. Det var det mönster som formade mig sedan barnsben. Allt gick ut på att jag skulle fylla någon annans behov. Och mitt eget outtömliga bekräftelsebehov. Det var så mina föräldrar hade fungerat och så fungerade nu också jag. Det var tryggt och välbekant. Att lita på någon, att må bra, att ta hand om sig själv och varandra, det var otryggt. Det hade jag ju ingen aning om hur jag skulle hantera.

Lär dig mer: Medberoendepodden

Medberoende

12-stegsprogrammet

I år har Anonyma Alkoholister funnits i 60 år i Sverige. Utöver detta finns en rad olika tolvstegsmöten med olika teman och inriktning så som mat, spel, narkotika, sex- och kärleksberoende. För anhöriga och medberoende finns det också ett stort utbud av möten (varierande över landet). De möten jag har gått på är i första hand ACA (Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer) och Al-anon (anhöriga till alkoholister). Jag har insett att jag inte är ensam, att jag är en människa med fel och brister och att jag kan välja hur jag vill leva mitt liv. Jag börjar inse att kärlek inte är villkorat och idag älskar jag mig själv helt och fullt, med varje dömande tanke och snedsteg inkluderat.

Medberoende

Mina texter om medberoende

✶   Jag minns att jag var rädd

✶   En lampa är till för att tändas

✶   Jag bryter ut känslorna, tilliten och orden

✶   Sluta ta ansvar för andra människors känslor

✶   Apropå Djävulsdansen

Mina texter om medberoende.

Junis rapport 2016 upptäck i tid

Idag avslutas Folknykterhetens vecka och om du har hittat hit via min krönika i Junis rapport,
vill jag idag tipsa om några inlägg som berör ämnet barn i missbruksmiljö.

Junis rapport krönika Wilda

Andra texter av mig i ämnet:

Med ett medlemskap i IOGT-NTO-rörelsen bidrar du till att fler barn nås av vår verksamhet, blir sedda och hörda
och att fler ungdomar och vuxna får en nykter gemenskap att utvecklas i. Över hela Sverige finns
IOGT-NTO-rörelsen och gör ett viktigt arbete för många utsatta grupper. Häng med oss!

SparaSpara

%d bloggare gillar detta: