Category

PTSD

Category

MEDBEROENDE | Det falska jaget

I den första delen definierade jag vad ett medberoende är. Tack för all värdefull respons på det, och för att ni låter er beröras. Det är så mycket jag vill dela med mig av samtidigt som det väcker mycket känslor att skriva det. Egentligen hör allt ihop, men vi tar det lite i taget. Idag vill jag berätta hur jag tänker om det falska jag som skapades till följd av att jag växte upp i en dysfunktionell familj. Men också om hur jag till slut hittade en fantastisk person där bakom alla felaktiga speglingar. 

White lilac

  Jag vet inte vad jag vill

– Vad vill du äta till frukost?
– Det spelar ingen roll.
– Jo, men vad vill du äta?
– Vad finns det?
– Det finns allt möjligt. Vad vill du ha?
– Vad äter du? Jag kan äta samma.
– Det var inte frågan. Vad vill du ha?
– Jag vet inte. Jag kan vara utan frukost.
– Du behöver ju frukost. Vad vill du ha?
– Jag vet inte.
– Nej, hur skulle du kunna veta? Har någon frågat dig vad du vill?

Ungefär så utspelade sig en konversation en morgon för ungefär fem år sedan. Jag minns att jag inte kunde hitta något svar och att jag ville springa långt bort för att slippa frågan. Jag minns att jag ville ifrån min kropp. Det spelade väl ingen roll vad jag ville? Och varför spelade det ingen roll?

Det falska jaget blir till

När jag var liten fanns det ständigt någon eller något som kom före mig. Sjukdom, arbete, prestationer, träning, alkohol etc. Mina behov fick inte rum i vår familj. På olika sätt började jag känna mig i vägen, besvärlig, att jag tog för mycket plats. Eftersom mina föräldrar inte kunde ta hand om sig själva kunde de inte heller ta hand om mig. Istället tog jag det ansvaret. Jag började klara mig själv. Jag fokuserade på hur jag kunde få mina föräldrar att må bra och vara nöjda med mig. Hur kunde jag vara som minst till besvär för dem?

Jag anpassade mig. Jag blev medberoende. Jag vände alla mina känslospröt utåt, övervakade min omgivning. När jag vaknade på morgonen kände jag in vem jag behövde vara den dagen. Jag kände av hur mina familjemedlemmar mådde så att jag kunde vara den som fick ekvationen att gå ihop. Om någon hade frågat vad min mamma ville ha till frukost så hade jag haft ett klockrent svar. Jag blev tyst, försökte göra mig osynlig. Jag blev den person jag trodde att jag skulle vara för att bli omtyckt. Jag skrattade och skojade för att skapa bra stämning. Jag presterade i skolan och fick fantastiska betyg. Med tiden stängde jag av kontakten med mitt eget jag. Jag skapade det falska jaget – det anpassade barnet.

White geranium

Barnet tar över förälderns känslor

I hem där föräldrar omedvetet projicerar sin otillräcklighet, sina trauman, sin smärta på barnet kommer barnet tro att ”något är fel på mig”. Förälderns otrygghet speglas direkt över till barnet. Det är förenat med livsfara att tro att något är fel på min förälder, eftersom den är min överlevnad. Därför måste det vara fel på mig. Ett barn som blir avvisat och övergivet bygger så upp en självbild av att vara fel och värdelös. Detta kan ske på så subtila sätt att det inte går att ta på och det kan också ske med våld.

En förälder som själv inte har fått lära sig att ta hand om sina känslor kommer att försöka stoppa känslouttryck hos sitt barn i ett försök att skydda sig själv. Att inte hjälpa sitt barn att reglera känslor är att känslomässigt överge sitt barn. Konsekvensen blir densamma för barnet som för den vuxna. Det lär sig att känslor är farliga och inte får visas. Barnet drar slutsatsen att om jag känner ilska, ledsenhet etc är jag besvärlig. När det egentligen är föräldern som inte orkar med sina egna känslor. Jag ska berätta mer om regler i en dysfunktionell familj i ett senare inlägg.

Anemone

Clownen, tapetblomman, rebellen, hjälten

I ett försök att anpassa sig och försvara sig i en dysfunktionell miljö utvecklar barn olika roller. Tapetblomman som inte gör något väsen av sig och mest verkar vara perfekt och duktig på alla sätt. Som växer upp och fortsätter vara duktig i bakgrunden. Hjälten som alltid ställer upp, räddar och täcker upp förälderns misstag, hjälper alla. Som växer upp och ska rädda hela världen. Rebellen som agerar ut, bråkar, rymmer hemifrån. Som växer upp och blir kriminell och våldsam. Clownen som skojar, skrattar högst och alltid kan ställa till med en scen eller få någon på bra humör. Som växer upp och fortsätter underhålla människor på olika sätt.

Oftast tror jag att rollerna blandas. Jag har nog varit i dem alla i olika tider och situationer i livet. Vad har dessa roller gemensamt? Alla försöker de hitta bekräftelse på något vis. Och det får de. Så att de sedan växer upp med speglingen av ett falskt jag.

Jag var en bluff

Jag var så rädd för att någon skulle komma på att jag var en bluff. Att jag inte var så duktig på något som andra trodde. Att jag egentligen inte alls kunde laga mat eller skriva protokoll. Att jag bara låtsades kunna det. För även om jag hade gjort det tusentals gånger så visste jag ju inte om jag gjorde rätt. Jag litade inte på mig själv och kunde inte bekräfta mig själv.

Jag agerade och reagerade ständigt som jag trodde att andra ville att jag skulle vara, var andra till lags. Så jag var ju inte mig själv. Jag hade ingen relation med det som var jag. Jag var inte ens medveten om att jag spelade en roll. Jag trodde ju att det var jag. Det var det falska jaget. Bluffen. Idag när jag blir rädd eller osäker ligger de där rollerna fortfarande nära till hands. Skillnaden är att jag idag kan känna när jag är sann och inte. När jag bottnar eller bara flyter med.

True self

Hur hittar jag det sanna jaget?

Det har tagit många år för mig att hitta mitt sanna jag bakom alla skeva självbilder. Det finns fortfarande kvarlevor i mina beteenden och i min syn på mig själv.  Sådant som andra har projicerat på mig eller som jag själv har tagit på mig som försvar. Det är ett sorgligt och idogt arbete men som ju har gett mig ALLT i gengäld. Jag vet inte hur du ska hitta in till dig själv, om du inte har gjort det. Jag vet ungefär hur jag gjorde.

  • Ut med allt. Prata, skriv, prata mer, skriv igen, prata ännu mer. Gå i terapi, gå till skolkuratorn, till en präst. Berätta för vänner som orkar lyssna utan att behöva åtgärda. Gå på 12-stegsmöten. Prata. Kasta ut det falska jaget för att få plats med det sanna.
  • Flytta fokuset till dig. Släpp andra människor och deras problem. Ta ansvar för dig. Skicka tillbaka frågorna och råden till dig själv.
  • Känn. Kanske det viktigaste av allt. Stanna upp. Vila. Ta dig in och igenom dina känslor. Landa i dig själv och i din kropp. Lyssna inåt. Skriv av dig.
  • Testa nya saker. Vad tycker du om att göra? Vad gör dig glad? Testa allt möjligt. Våga misslyckas. Våga lyckas. Måla, dansa, odla, sjung i kör, spela fotboll, läs olika sorters böcker/bloggar, laga mat… Testa!
  • Gör research på dig själv. Kolla runt på Pinterest, i tidningar, läs böcker, lyssna på radio. Vad gillar du? Vad gillar du inte?
  • Fråga dig själv. Vem vill du vara? Ställ frågor i olika situationer i vardagen. Vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om? Vad känns bra? Vad intresserar mig? Låt frustrationen och sorgen få komma ut. Bakom dem finns svaren. Fråga tills du kommer igenom.
  • Sörj. Gråt så mycket du bara kan.
  • Spegla dig själv i andra. Våga berätta om vem du tror att du är. Våga provtänka. Skapa en samtalsgrupp via ett studieförbund om det inte räcker att träffa folk från andra håll.
  • Hitta förebilder. Härmas. Fråga hur andra gör. Be om hjälp, be andra lära dig det du inte kan. Det är värdefullt för andra att få hjälpa till.
  • Sortera bort myter om dig. Vad är andras projektioner och hur ser du på dig själv?
  • Se dig själv som människa. Med fel och brister. Erkänn dina misstag. Skala av försvaren. Fyll på med medkänsla. Slå inte på dig själv.

Någon sa en gång till mig: När du är den du vill vara, då är du den du är. Idag är det sant för mig. Idag är jag den förälder som jag själv hade behövt som barn, till mig själv. Jag frågar mig själv varje morgon vad jag vill ha till frukost. Jag gråter inte sönder mig längre, för jag kan höra mitt svar. Jag väntar tills jag hör det. Idag spelar jag huvudrollen i mitt liv.

Hur har du gjort för att hitta vem du är och definiera dig själv?
Hur är du när du är sann mot ditt eget jag?

Era tips mot trötthet.

Tack för all respons på inlägget ”Strategier för trötta hjärnor”. Ovärderligt!

Jag är tacksam för att många visar ödmjukhet och respekt inför skillnaden mellan att vara kroniskt trött/utmattad och att vara vardagstrött. Vi kroniskt trötta har nog att brottas med. Att bli tagen på allvar i detta är så otroligt viktigt, och gör det lättare.

Självklart vill jag också lyfta upp alla fantastiska tips och råd som har droppat in i kommentarsfältet. Tänk vilka kloka och generösa läsare jag har. Tack för att ni finns. <3

Fatigue

ERA TIPS

ALICIA Att handarbeta är ett jättebra sätt för mig att ta mig igenom kollektivtrafiken varje dag. Jag slipper se all sexistisk reklam, slipper uppfatta alla färger och mönster och människor och konversationer och allt som händer. Det funkar mycket bättre än t ex läsning för det kräver mindre koncentration så jag kan fortfarande vara helt snurrig och ändå fästa ögonen och tankarna på något. Och jag blir inte så avskärmad och ouppmärksam som om jag lyssnar på musik. Minsta lilla virkning räcker!

HANNA Gör en sak i taget är min grej jag jobbar på just nu. Tror det spar mig lite energi även om jag lätt springer iväg i tanken om allt jag tänker jag ska göra samtidigt.

BEATRICE Mitt bästa tips är annars att umgås med en person i taget, just för att orka koncentrera sig på vad den personen säger. Blir alltid trött när jag umgås i större sammanhang och föredrar 1-3 personer utöver mig. Och så har jag hittat en piano-lista på Spotify som lugnar mig något otroligt faktiskt. En av de få sakerna jag kan lyssna på för tillfället. Avslappnande och perfekt bakgrund till såväl promenader som akvarellmålning!

LINNÈA ELISABETH Mitt bästa tips mot trötthet är att balansera sitt schema med saker som ger/tar energi. Det gäller ju att känna sig själv ganska bra när man gör detta för att faktiskt veta vad som gör en pigg och vad som dränerar en. För mig, som är intro-extro funkar möten med 1 kompis som givande medan t ex tjejmiddagar, med flera människor tar energi. Har jag en tjejmiddag inbokad som jag vet tar energi av mig så kan jag återställa orke-balansen genom att även planera in en promenad i naturen, vilket jag vet ger energi, tidigare på dagen!

LINNEA AURORA SÅ bra inlägg, brukar- precis som du tipsade om- rita samtidigt som jag gör andra saker, mycket lättare att fokusera då. Brukar även titta på/läsa/lyssna på saker jag sett/hört många gånger förut, någonting som verkligen är familjärt- brukar hjälpa det också!

RUTH Mina bästa knep för att motverka trötthet är att stoppa i tid, unna mig stunder då jag inte gör någonting, vara ute i naturen och gosa mycket med djur. 🙂

DENISE Men något som jag märkt hjälper mig är att inte tycka illa om mig själv för att jag är annorlunda eller få för mig att mitt liv skulle vara mindre rikt för att jag inte orkar göra lika mycket eller umgås lika ofta som de flesta andra. Acceptans för sig själv liksom. Och att prioritera och absolut inte planera in en massa grejer längre fram då jag inte vet hur jag kommer må utan låta dagsformen bestämma, finns få saker som sänker mig så mycket som att inte orka med inplanerade saker, då är det bättre att vara spontan när man orkar 🙂

ETT FÖRTYDLIGANDE

Hjärnan var lite trött när jag skrev ”umgås gärna med minst två personer samtidigt”. Jag menade egentligen ”umgås gärna med 2-3 personer samtidigt”. Då är det fortfarande möjligt att vila från samtalet. Stora sällskap, fester eller annat brukar jag ge ungefär 1-1,5 timme på sin höjd om jag ens går dit. Det är alldeles för stimmigt för min stackars hjärna.

Puss på er!

 

Strategier för trötta hjärnor.

Har du också fyrtio olika ord för trötthet? Har du svårt att orka med en hel dag?

Jag har varit trött i så många år nu att jag inte minns hur det var att vakna och känna sig utsövd. Jag har ingen reserv att ta av. Jag önskar att det fanns ett lika bra svenskt ord för engelskans fatigue, när utmattning blir så definitivt. Det finns ett liv även i tröttheten. Idag är det när jag hamnar utanför mina egna rutiner som hjärnan slutar fungera. För att hantera och förebygga detta har jag en hel hög med strategier. Kanske kan de också hjälpa någon annan?

Minska intryck

– Använd in-ear-hörlurar/öronproppar när du rör dig i kollektivtrafik eller i folkmassor. Du behöver inte ens ha ljud på, de fungerar bra som öronproppar också.

– Använd solglasögon. Ju mörkare ljus desto mindre pupill och därmed mindre intryck. Plus att du ser ut som en filmstjärna 😉

– Titta bara på det som är precis nära dig. En stolsrygg, ett golv eller dina händer. Minska intryck från plottriga ytor och folkmassor genom att fokusera på t ex marken eller en ryggtavla.

– Om du har svårt att hålla fokus – rita samtidigt som du lyssnar och förklara att du behöver göra det för at kunna koncentrera dig. Då minskar också rörliga intryck och du styr dina egna intryck + blir mer närvarande i kroppen.

In ear

Rutiner

– Handla på tider då det är folktomt i affärerna. Före eller efter lunchtid (9-11, 13.30-15) på vardagar eller sena kvällar.

– Skriv ner allt som stressar dig eller som bara snurrar i huvudet så att det inte tar onödig energi. Släpp ifrån dig det.

– Ha alltid matlådor redo för riktigt trötta dagar så att du får i dig ny energi även när du inte orkar laga mat.

– Värdera din tid mycket högt och välj noga vilka och vad som får ta av den tiden. Fokusera på det du mår bra av, som ger energi. Du har inte råd att lägga energi på sådant som inte ger dig mening.

– Försök hitta en jämn nivå på aktivitet under dina dagar. Skapa en vardag med rutiner, gå ut och rör på dig, träna i den mån du kan, ät bra mat och försök att vara aktiv under så stor del av dagen du kan.

– Var långsam. Gör ditt arbete långsammare, gå kortare och långsammare promenader. Låt saker få ta tid. Du behöver inte vara lika effektiv som en frisk person, för det gör dig sjuk.

Light above

Vila och medveten närvaro

– Träna på att vara i nuet. Lägg märke till små saker och stanna hos dem så länge du kan.

– Lär dig att meditera. Jag använder appen ”Mindfulness” och gör oftast kroppsscanningen, men har med träning också lärt mig att vila i tysta meditationer.

– Ta powernaps när det är möjligt. 10 minuter i dvala gör mycket för orken.

– Lär dig medveten andning. En enkel övning som jag har fått lära mig:

Håll en tumme över din ena näsborre, dra in luft genom den andra näsborren. Släpp tummen, tryck istället pekfingret över motsatt näsborre. Andas ut genom den fria näsborren. Börja om från början. Upprepa under 2 min eller 10-15 gånger så kommer du att känna dig piggare. Välj den näsborre som känns bäst.

Sociala strategier

– Be om hjälp. Gör inte allt själv. Bara för att du inte har en sjukdom som syns utåt så har du fortfarande en sjukdom. Du är inte jobbig för att du behöver hjälp. Alla människor vill känna att de kan hjälpa någon annan.

– Skit i vad andra tycker. Om du behöver lägga dig raklång på golvet, ta en paus, avsluta ett samtal… GÖR DET! Öva dig i att lyssna in vad du behöver. De som inte respekterar vad du behöver är inte människor som kommer att hjälpa dig i ditt liv.

– Luta dig tillbaka i sociala sammanhang. Du måste inte vara den aktiva som leder samtalen vidare eller entusiasmerar. Låt andra göra det minst lika mycket.

– Umgås gärna med minst två personer samtidigt, eller med människor som du kan vara tyst med. Fler människor betyder att fler delar på samtalstiden. Du behöver inte vara aktiv på samma sätt som när du umgås bara med en.

Vilket är ditt bästa knep för att motverka trötthet,
oavsett om du är sjuk eller allmänt trött?

 

Insikten kom när jag fick utsikten.

Det finns så många barn som varje dag gömmer sina känslor långt inne i sig själva. Som är livrädda utan att veta om det själva. Jag lyssnade på Malou von Sivers sommarprat och blev berörd till tårar. Det slog an något i mig som är djupt personligt. Som hon själv säger: ”Eftersom jag växte upp i en familj som inte fungerade så vet jag att det privata kan vara förenat med stor fara”.


Portrait

Jag var rädd, men det förstod jag inte då.

Jag minns att jag brukade vakna på morgonen med ett leende på läpparna. I mitt huvud fanns ingen vetskap om det som hade hänt innan jag somnade, om det som gjorde ont. En molande värk i magen fick mig ibland att undra vad som var fel. Jag såg mammas sjukdom och kände skuld. Jag såg på pappa och kände medlidande. Men det visste jag inte då. När jag gick hem efter skolan fick jag alltid hjärtklappning. Jag var rädd, men det förstod jag inte då. Innan jag öppnade dörren drog jag långa djupa andetag och svalde hårt.

På dagis sa de att jag krävde mycket uppmärksamhet. Jag fick hjärnskakningar och jag hade blåmärken ofta. Jag for upp och ner hela tiden. Jag minns min hjärtklappning. En dagisfröken, som jag mötte som vuxen, sa att det var som att jag andades ångest. Inom mig var det en orkan av känslor som jag försökte kanalisera ut, ser jag nu. Jag blev allt mer utåtagerande. På mellanstadiet hotade jag att klippa av mig halsen med en sax, att hoppa från höga höjder. Jag kallades uppmärksamhetssökande. Jag var överdramatisk. Bakom mina ögon brände tårar.

Untitled

Jag minns att jag inte ville släppa taget om skolfröknarna.

I skolan pratade jag så mycket att jag ofta blev utslängd ur klassrummet. Till slut fick jag gå tidigare till matsalen. Jag hann inte äta när jag hade chansen att få berätta om allt jag tänkte på. Jag minns att jag inte ville släppa taget om skolfröknarna. De var så varma. På skolgården lärde jag mig att jag var klängig, jobbig och äcklig. Jag tyckte om att röra vid människor, men det var inte okej. Det hettade om mina kinder. Mitt huvud böjdes ner. Jag lärde mig att jag skulle hålla mig för mig själv. Jag skrev och skrev i min dagbok för att inte störa någon.

Jag ville inte ta hem klasskompisar, för min familj började alltid spela teater då. De skrattade sådär konstigt och gav alla kramar. Skulle göra sig till och spela pajas, äta konstig mat, säga trevliga saker. Jag blev så tråkig och mådde konstigt då. Det gick inte att skratta trots att jag försökte. De blev sura på mig, när jag var jobbig och inte höll med och skrattade. Jag rispade mig med nålar som straff. Tårar vaggade mig till sömns och jag undrade varför jag var så dålig. Varför kan jag inte få vänner? Varför är jag inte bara tacksam? Vad är det för fel på mig?

Step out

Med utsikt kom insikt.

Jag minns när socialtjänsten hämtade mig. Alla mina 17 år av minnen for igenom mitt huvud. Orden om mig, de svarta ögonen, skriken, min lilla kropp i hörnet, värken i magen, min ensamhet. Jag minns hur alla bilder av det som jag försökte bortförklara plötsligt fick en annan klarhet. Med utsikt kom insikt. Jag började förstå att det var meningen att föräldrar skulle förmedla den där värmen till sina barn. Den värme som jag hade sugit åt mig allt jag kunde av dagisfröknar, lärare, terapeuter osv genom alla år. Jag insåg att mina föräldrar inte kunde älska mig.

Jag var ett barn som ingen ville ha.

Vad händer med ett barn som ingen vill ha?” hör jag Malou säga och mitt lilla jag brister. Där i kärnan av smärtan. Jag var ett barn som ingen ville ha. Jag tryckte undan alla känslor och minnen för att överleva den vetskapen. Som barn går det inte att hantera insikten om att de människor som ska utgöra din trygghet är de som är farliga. Varje kväll somnade jag och dagens smärta förpassades till en dold del av min hjärna. För att jag nästa morgon skulle orka gå upp igen. För att jag nästa dag skulle orka fortsätta mitt sökande efter trygghet. Hela tiden sprang jag runt i mig själv och sökte en utväg. Jag kunde inte minnas förrän jag var trygg.

Jag var aldrig jobbig. Jag var förtvivlad och herregud vad jag var envis. Det var inte mig det var fel på. Det var en oförmåga hos mina föräldrar som själva bara var barn på insidan. Förtvivlat ensamma barn som lekte vuxna. Jag ser det idag. Det var inte mitt fel. Jag gjorde allt jag kunde för att vuxna runt mig skulle förstå. Se mig. Hjälpa mig. Även när jag inte ens förstod att jag behövde hjälp.

MEDBEROENDE | Jag minns att jag var rädd.

Idag lever 20 % av alla svenska barn i skuggan av ett missbruk. Den här veckan uppmärksammas de världen över. Maskrosbarnen. Hjältarna, clownerna, rebellerna och tapetblommorna. Vi är många. Många som inte vågar känna, prata och lita på. Du spelar roll.

Little me

I många år har jag inte kunnat säga det rakt ut, tagit omvägar, lagt ut ledtrådar. Jag har burit så mycket skam och skuld som inte handlar om mig. Det har aldrig handlat om mig, för det handlade bara om en enda sak. Alkoholen. Jag är ett av de barn som växte upp med en förälder som älskade alkoholen högre än sina barn.

Jag minns lukten av whiskey i andedräkten, fylleskämt och gränsöverskridanden. Jag minns mina blossande kinder. Jag minns att jag stöttade min förälder hem från en fest hos bekanta. Jag minns att jag var rädd för vad mina klasskamrater skulle säga. Jag minns att jag gömde flaskor, hällde ut sprit, tvättade bort fläckar på kläder. Jag minns när jag bad om en vit jul och fick ett skratt till svar. Jag minns min första poesiutställning och att min förälder stal all uppmärksamhet i ännu en fylleföreställning.

Black portrait

Jag minns när jag var rädd. Om och om igen. Jag minns en utlandsresa när baren plötsligt blev en bra plats för ett barn. Jag minns att jag önskade skjuts hem sena helgkvällar, för att jag var rädd, och att svaret var ”jag har druckit”. Jag minns hur mitt egenvärde inte fanns längre. Jag minns att jag tidigt förstod att det var jag som var föräldern. Jag minns när jag vågade säga ifrån och ingen annan vågade hålla med.

I en familj med missbruk finns det tre regler du absolut inte får bryta: prata inte om det, känn inte, lita inte på någon. Idag bryter jag med allt det. Jag känner, sorgen och vreden och min förtvivlan. Maktlösheten inför sjukdomen som förstörde vår familj. Jag litar på människor, för jag vet att jag är viktig idag. Jag vet att jag får be om hjälp och kramar utan att det utnyttjas eller hånas. Jag berättar om det. För skammen och skulden var inte min. Ett barn ska aldrig behöva bli förälder till sina föräldrar.

Winter

Foto: Mathilda Hofling

Jag hade turen att hitta IOGT-NTO-rörelsen och Ungdomens Nykterhetsförbund. Men mitt liv blev inte bättre av att jag hittade vänner och sammanhang, bröt med min familj, gick i behandling efter behandling. Spåren inuti mig var så djupa. Idag förstår jag att det var omöjligt att växa upp i en dysfunktionell miljö utan att själv anamma dysfunktionella beteenden.

Under det senaste året har jag gjort min största resa någonsin. Efter många år i en fantastisk terapi saknade jag ändå något. Jag började gå på 12-stegsmöten för vuxna barn, på ACA. Vi som fortfarande lever med små skadade barn på insidan och är vuxna på barns vis.

Jag har bytt ut mitt självhat till självkärlek. Jag har slutat försöka rädda andra människor och insett att det kan de bara göra själva. Jag har börjat släppa min perfektionism, min rädsla för att vara och göra fel, min övervaksamhet för andra människors reaktioner. Framför allt har jag börjat känna, prata om det och kunnat välja tillit.

Off limitsFoto: Mathilda Hofling

Jag utgår från mig själv idag, inte som förut när jag i första hand utgick från vad andra ville (eller vad jag trodde att andra ville, för hur visste jag det när jag aldrig frågade). Jag behöver inte vara behövd för att ge mig själv ett värde idag. Jag är lika värdefull när jag trycker i mig en påse chips i soffan en fredagskväll och gråter till en film.

Och jag har insett att jag kan vara min egen förälder nu. Jag kan klappa mig över håret, peppa mig själv, ha medkänsla med mig när det är en tuff dag. I första hand är jag lojal mot mig själv. Jag är inte längre rädd för att gå i konflikt eller stå upp för mig, för jag kommer inte att överge mig själv igen. Jag blir aldrig ensam mer.

Det är upp till mig att skapa min lycka, mitt liv, mina relationer. Idag kan jag det, för att jag vet att det bara är jag som kan det. Jag väntar inte längre på att en förälder ska komma och rädda mig, men jag sörjer att ingen gjorde det. Idag är jag min förälder och ingen kan göra det bättre än jag.

Blue wings


Här kan du få stöd

Stödgrupper/självhjälpsgrupper
– Kommunens egna stödgrupper
– ACA
– Al-anon & Alateen

Organisationer
– IOGT-NTO (från 26 år)
– UNF (13-25 år)
– Junis (7-13 år)
– Trygga barnen
– Glömda barnen
– Maskrosbarn

Behöver du prata med någon?
– BRIS (under 18 år)
– Jourhavande kompis (upp till 25 år)
– Killfrågor (pojkar mellan 10-18 år)
– UMO (13-25 år)
– Tjejjouren
– Kuling

Vill du lära dig mer?
Junis rapport
– Socialstyrelsen
– Drugsmart
– TV-programmet Djävulsdansen. Nu finns också ett studiematerial att använda. Finns även som bok.
Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten
– Sanna Lundells sommarprat
Kärleksbarnet av Hillevi Wahl

%d bloggare gillar detta: