Category

Självskadebeteende

Category

Ärren – den jag en gång var.

Under min tonårstid skadade jag mig själv som ett sätt att överleva. Min ångest var så stor och mina ord räckte inte till för att minska den. Jag litade inte på människor. För många svek hade drabbat mig. Jag litade inte på mig själv. Jag hade ett enormt självförakt. Mycket av mitt självskadebeteende var bestraffningar. Om jag gjorde ett misstag, inte var tillräckligt bra på något, gjorde bort mig, tänkte något elakt om någon annan eller tyckte att jag kände fel – så skadade jag mig själv. En annan del av det hela var att jag kände att jag inte hade rätt att leva om jag inte hade ont. Detta var vad det direkta självskadebeteendet handlade om. Såren på min kropp. Det blev ett tvångsbeteende. Idag lever jag med ärren.

Jag har under många många år haft problem med mat. Det började långt innan det syntes utåt. Jag har blivit illamående av tanken på att äta, varit rädd för att inte ha kontroll över vad som händer i min kropp när jag ger den mat, haft viktångest… men i grunden har ätstörningarna också varit ett sätt att inte finnas till. Genom att förneka mig rätten till det som ger liv och kraft, förnekade jag mig själv rätten att finnas till. Jag förnekade mina behov, tränade tills musklerna åt av sig själva och höll mig vaken så att jag alltid gick i en sömnig dimma. Mina värsta perioder slöt jag mig i tystnad och ensamhet. Jag skärmade av mig från omvärlden, slutade prata och delta i sociala sammanhang. Mycket av min tonårstid gick förlorad på det viset.

Ärren - reaktionista.se

Det finns fördomar som säger att alla som svälter sig själva eller skadar sig själva vill ha uppmärksamhet, att det är ett rop på hjälp. I många fall stämmer det. Det är människor som mår väldigt dåligt och behöver bli sedda och bekräftade på något sätt. När de inte blir det i annat, kan de bli det i att de är bra på att svälta eller tåla smärta. Men det är en onyanserad bild. Jag tror att den bilden finns för att människor runt omkring ska kunna hantera sin maktlöshet. För att de ska känna att de kan göra något.

Jag har inte ens en gång skadat mig av den anledningen. Tvärtom. Jag ville bli osynlig. För varje skärsår tryckte jag undan mina känslor för att de inte skulle synas. För varje missad måltid försvann jag lite till. Jag hade många gånger för dåligt samvete för att våga ta livet av mig. Då skulle jag ju synas. För mig var det ändå precis det jag gjorde. Jag dödade mitt inre jag steg för steg, förnekade mig rätten att finnas till genom att förneka mina behov. Men det handlade aldrig om att dö på det fysiska sättet.

Idag ser jag tillbaka på de där åren med en stor sorg. Jag vill krama om den där lilla tonårstjejen och säga att hon får finnas. Men det hade inte hjälpt. Det som hjälpte var att jag med tiden blev sedd och bekräftad för egenskaper i mig som gjorde mig till den jag var. Det som hjälpte mig var också när en behandlare sa ”Jag tänker inte hindra dig från att skada dig förrän du har lärt dig andra sätt att hantera ångesten”. Han bekräftade mig precis där jag var och såg att självskadebeteendet var ett sätt att överleva. Utan det hade jag inte klarat mig. Det som hjälpte var de som hade tålamod med mig.

Den viktigaste biten har varit att förlåta mig själv. Det har tagit sin tid. Jag har lärt mig att känna att jag ändå gjorde mitt bästa utifrån det jag kunde då. Jag visste inte det jag vet idag. Jag visste inte att det gick att leva i långa perioder utan ångest. Jag visste inte hur det var att uppskatta sig själv, vara nöjd med något jag har gjort. Jag visste inte hur det var att kunna sätta ord på känslorna. Jag visste inte bättre.

Idag får jag leva med konsekvenserna. Jag lever idag med en ärrad kropp. De flesta människor jag träffar har ingen aning om det. Jag går alltid i långärmat, även på somrarna, när jag inte är hemma eller med de allra närmaste. Jag gömmer ärren. Jag är rädd att skrämma andra, rädd att de inte längre ska se mig i första hand. Det är en bit kvar innan jag kan leva med de ärren och stå ut med andra människors reaktioner. Jag är mest rädd att människor ska bedöma mig utifrån mina ärr snarare än utifrån min kompetens.

Om du skadar dig själv, tänker onda tankar om dig själv, känner dig ovärdig – sök hjälp. Du behöver inte göra det för din skull. Gör det för dina föräldrar, dina syskon, dina vänner, din framtida partner, de där barnen som du kan se växa upp. Gör det för ditt framtida jag. Gör det för att du inte vill vakna upp femton år senare och inse att du måste leva med ärren från den här tiden resten av ditt liv.
Sök hjälp – för att visa att du är mer än du tror.

SparaSpara

%d bloggare gillar detta: