Category

Sorg

Category

Mitt uttryck är mitt och det blir alltid rätt.

Untitled

Idag ska jag ta farväl av en plats, ett sammanhang, där jag har fått växa och bli mer och mer jag. En verksamhet som byggt på uttryckande konst och gemenskap. En kyrka där jag har fått möta så många fantastiska människor, på djupet. Jag har fått vara ett vittne i det svartaste och vackraste, mest sårbara och lyckliga. Jag har fått lyssna till livsberättelser och se människor komma ur sina skal och blomma ut. Någon som knappt vågade prata inför folk som sjunger gospel inför publik. Någon som gömde sig och sa ”jag vet inte” och nu ställer sig upp och berättar ”det här är jag”. Någon som kom i tusen bitar och hittade sin styrka där bland trasslet. Någon som kände sig ovärdig och som nu inser att den duger som människa.

Untitled

I målandet, delandet, i allt det vi har sett i varandras bilder, har vi mött förståelse och kärlek i varandra. Främlingar som med tiden har blivit nära vänner. Vänner som jag inte vill släppa. Människor från andra kulturer, religioner, samhällsgrupper som jag inte skulle ha stött på någon annanstans, som har satt djupa spår. Jag har fått så många nya perspektiv som berikar min vy av världen och mänskligheten. Jag hoppas och tror att det har gjort mig mer ödmjuk.

Untitled

Och det största av allt: jag hittade min tro här. Jag har hittat en tro som bygger på mig, mina värderingar, vad jag behöver att en högre kraft är. Den acceptans och respekt som är kärnan i allt det vi har gjort tillsammans har också innefattat våra trosuppfattningar. Här fann jag tro, i förtröstan och tillit. Här fann jag känslan av att allt är som det ska. Jag fann tillit att visa mina svartaste sår och fick så mycket kärlek tillbaka att jag började älska mig själv.

Untitled

Mina viktigaste lärdomar från den här verksamheten
  • Mitt uttryck är mitt, och det är alltid rätt.
  • Det är okej att provtänka. Jag behöver inte ha färdiga tankar, jag får testa mig fram.
  • Vi lever i samma värld, upplever liknande sorger och lidande. Vi är inte så olika som vi tror och behöver inte heller vara så ensamma som vi många gånger gör oss.
  • När jag tolkar någon annans uttryck gör jag det utifrån mig själv. Jag är alltid min referensram.
  • Det är okej att ställa frågor. Den andre kan säga ”pass” och välja att inte svara.
  • Jag får passa, välja vad jag vill dela med vem.
  • Det går att tala om svåra saker utan att använda ord. Symboler, bilder, ljud och rörelser går lika bra. Ibland är det lättare.

TACK!

Jag har varit så arg på allt hon inte var.

Idag skulle min mamma ha fyllt 52 år. Hon hade aldrig ett Facebook-konto, hade inte lyssnat på musik via Spotify, fick inte uppleva varken min eller mina bröders student, hade inte använt en smartphone, fick inte begrava sina egna föräldrar och hann aldrig se en solcell.

Cancer upplevde vi, när den nästlade sig in i allt och dödade allt hopp.

Vi hade så mycket ouppklarat mellan oss. Så många instängda känslor, obesvarad längtan och en ocean av frågor som alla började med varför. Jag har inte kunnat sörja den hon var, för jag har varit så arg på allt hon inte var.
Allt jag inte fick vara,
med henne.
Tystnaden.
Hemligheterna,
allt som jag inte berättade om för någon.
Skammen och skulden som växte tills den var en egen kroppsdel
och levde sitt eget liv.
Mitt liv.

Det var nyårsafton 2007. Jag visste när jag vaknade att hon inte fanns mer. Hon hade släppt min hand i drömmen. Jag grät med blicken på hennes färglösa kropp och jag visste inte hur jag skulle fortsätta leva. Jag hade levt genom henne, följt hennes känslor, hennes vilja, hennes andning. Vem var jag när jag inte längre var hennes dotter? Hur ville jag leva mitt liv när det inte längre gick ut på att rädda min mamma? Ville jag leva?

Jag önskade att det hade varit jag som dog. Skulden brände i bröstet. Skulden som det lilla barnet i mig bar runt på, flickan som trodde att det var hon som hade gjort mamma sjuk. Barnet som fick tillsägelser om att inte störa mamma, som fick höra att när hon inte var där så ville mamma inte leva längre. Barnet som hade memorerat varje veck, födelsemärke och ärr på sin mammas kropp för att alltid kunna minnas. Hon som minns hur huden doftade när den var solvarm, nyanserna i hårlockarna, händerna som spelade piano och märkena efter vigselringen för att kunna berätta. Flickan som kunde namnet på medicinerna. Barnet som fick bära oro och ansvar som var större än hennes förmåga. Men jag visste inte då. Jag visste bara att det var mitt fel att hon var död.

Flera år innan visste jag att den här dagen skulle komma. Jag levde med den rädslan i största delen av mitt liv till den dagen. Ibland önskade jag att hon var död. Allra mest önskade jag att hon var levande. Jag har varit så arg. Mest på mig själv som inte kunde få henne att må bra. Då hade jag kanske haft en mamma, tänkte jag. Under orättvisan finns sorgen. Det förtvivlade barnet som bara ville bli älskad men inte orkade lista ut hur längre. Det jag önskade men inte kunde få. All smärta jag svalde och svalde, för jag visste inte att det var okej att känna. Jag trodde att mina känslor gjorde mamma sjuk. Det var de instängda känslorna som skulle göra mig sjuk.

Åren går och sorgen är så nära vissa stunder, när tomrummet blir synligt. Förra året fick jag beskedet att också jag har hög risk att få cancer. Jag vill fråga henne om det gör ont, hur hon orkade leva när hon visste att hon skulle dö. Vad jag ska tänka på, vart jag ska vända mig. Det som smärtar mest är att jag vet att hon kanske ändå inte hade gett mig något svar. Kanske fanns det aldrig en chans för henne att vara mamma på riktigt. Det får jag aldrig veta.

Tomrummet är det värsta.
Alla varför.
Alla möjligheter som gick i kras.
Alla ”om”.
Så jag behövde fylla ut det,
och det gör jag nu.

Jag försöker vara min egen förälder idag. Jag försöker vara den mamma till mig själv som jag hade önskat att hon hade varit. För första gången står jag på min egen sida.
Jag klappar mig över håret och låter mig gråta, kramar om mig och säger att allt kommer att bli bra.
Jag hejar på mig i allt jag gör, säger att mina bilder är fantastiska och att jag är en naturbegåvning i skrivande, höjer glaset till min spegelbild och skålar för framtiden.
Jag ber om hjälp när jag inte räcker till själv, gör matlådor till de sämre dagarna och tjatar på mig om städning och vikten av att lägga sig i tid och äta tillräckligt.
Jag är troligtvis en bättre förälder till mig än någon annan kan och kunde vara. Det är ju som om jag faktiskt vet vad jag behöver.

Tänk om hon hade fått uppleva det.

 

 


Hit kan du vända dig
  • Någon trygg människa i din närhet. En kompis förälder, mor- och farföräldrar, en lärare, en kollega osv. Sorg och oro är en del av livet och något som alla möter. Ibland behöver en bara någon som finns där och lyssnar.
  • Nära cancer är för dig som är ung och lever nära cancer.
  • Cancerfondens informations- och stödlinje. Ring 020-59 59 59 eller mejla infostodlinjen@cancerfonden.se
  • Barnens hjälptelefon hos BRIS (Barnens rätt i samhället), 0200-230 230 (för barn).
  • Centrum för barn och ungdomar i kris, Rädda Barnen, 08-698 90 00.
  • Jourhavande kompis, Röda Korset, 020-222 444.
  • Ungdomsmottagningen.
  • Svenska kyrkan, ring till din församling. Där finns personer som har till uppgift att stödja människor som har det svårt på olika sätt.
  • Jourhavande präst och jourhavande kurator via 112
  • Jourhavande medmänniska 0771-90 08 00.
  • Cancersamtal.nu är ett forum som Bröstcancerföreningarnas riksorganisation underhåller. I forumet finns det specifika avdelningar för anhöriga, drabbade och de som drabbats av återfall.
  • Cancertjejer är ett diskussionsforum som omfattar olika cancerformer. Forumet drivs av ideella krafter och startades av kvinnor med bröstcancer och gynekologisk cancer.
  • Sjukhuskuratorn. Hen är van att prata med både vuxna och barn och kan ge dig psykologiskt stöd och praktiska råd.
  • Skolkurator, skolsköterska, skolpersonal, vårdcentralen.

Till minne av min lilja.

LilyLilyLily
LilyLilyLily

Under mitt hjärta fanns det en gång en början på ett liv. Ett barn som hade kunnat vara åtta år nu. Jag gav det barnet ett namn i tysthet, ristade in det på insidan av min bröstkorg. Lily, jag minns hur ingenting längre kunde andas i mig när du dog.

Det gick att resa sig med tiden. Det har gått för att jag har hållit dig vid liv i mig. Ljusen som jag tänder varje höst i minne av dagen då du skulle ha funnits i mina armar. Breven som jag skriver för att försöka förstå hur livet hade kunnat bli om du hade överlevt. När jag hör barnskratten och sångerna. Jag lever med dig.

Idag är jag tacksam för att du inte fick komma till världen, hur mycket jag än önskade det då. Som jag inte har önskat något annat. Jag var någon annan då, i ett annat liv. Ditt liv hade inte fått handla om liv. Mitt liv balanserade ju på gränsen till död. Jag har tagit hand om dig bättre som ängel än vad jag hade förmått om du hade varit mitt barn.

Något hände med mig när jag började leva med dig. Jag förstod att jag inte kommer att föda några barn, känna någon annans hjärtslag under mina egna. Jag förstod att om du hade funnits hade du alltid varit nummer ett för mig. Det är så föräldraskap fungerar. Jag kan inte göra det mot alla de där ensamma vilsna skräckslagna barnen som inte tror att det går att älska dem. Jag kan inte göra det mot deras framtida barn. För jag vet att jag kan göra skillnad. Jag vet att jag kan vara den trygga vuxna som inte dömer, som sitter vid sidan om eller som sitter med. Som håller om och som väntar, som älskar och står kvar. Som är närvarande och kan få någon att känna sig som nummer ett.

Min lilla lilja lärde mig något viktigt. Jag behöver först veta hur det känns att vara nummer ett. Det har varit så många kamper och kramper för att ta sig hit. För att landa här, i mig. Jag flyr och dras tillbaka i rädsla, men jag kan inte gå tillbaka hela vägen längre. Jag är nummer ett. Jag är äntligen den allra viktigaste i mitt liv.

%d bloggare gillar detta: