DET SOM GÖR ONT

Hej hej! Igår var jag hos kiropraktorn som fick krampen i ryggen att ge vika och tryckte ut låsningar på alla möjliga ställen i kroppen. Sen njöt jag av en glass i solskenet med en god vän och fotograferade körsbärsträden. Idag ska jag hälsa på tigerungarna som ju är den bästa medicinen mot allt. Livets upp- och nedgångar! Idag vill jag dela med mig av en sak som kan underlätta dessa för dig som lever med psykisk ohälsa.

Jag har en vän som liksom jag har kämpat, och i perioder fortfarande kämpar, med psykisk ohälsa. Ibland går det lång tid mellan vi ses och ibland när ångesten inte styr varje steg kan vi ha mer kontakt. Jag har alltid tyckt att det är så fint med dessa relationer. Den ömsesidiga respekten och acceptansen i vad en behöver just nu. Senast vi träffades berättade hen om en app som jag tänker att fler kan ha användning för, nämligen ”Uppskatta din dag”. Därför har min vän, som vill vara anonym, fått svara på några frågor.

Uppskatta din dag - reaktionista.se

Varför använder du appen ”Uppskatta din dag”?

För min arbetsterapeut rekommenderade den. Jag har sedan jag var 15 år (idag är jag 29) haft kraftiga svängningar i min energinivå och min sinnesstämning. Detta var ett jättebra sätt att få syn på mönster i min tillvaro och inte minst registrera min sömn så att jag håller koll och inte sover för lite.

Hur fungerar den?

Du laddar ner appen gratis genom Play butik eller App Store. Sedan gör du grundläggande inställningar som språk (går att välja mellan svenska/engelska), kön*, födelseår. Du väljer också vilka punkter du vill skatta, t ex sinnesstämning, skola/arbete, sömn, viktig händelse, medicin, ångest, tränat, psykossymptom med flera. Du kan välja alla eller välja ut någon/några som du tycker är viktiga och passar just dig. Det finns också plats för sömndagbok med fem olika punkter.

*tyvärr finns inte icke-binära alternativ med i den här versionen av appen, vilket jag hoppas förändras framåt.

Uppskatta din dag - reaktionista.se

När du gjort dina inställningar skattar du dina utvalda punkter dag för dag. Efter en tid kan du se övergripande diagram på alltifrån en vecka till 12 månader, eller ett visst datumintervall vilket kan vara intressant om du vill se bakåt och jämföra din status under t ex vintern mot sommaren.

Din information kan du även dela med dig av till andra, t ex en behandlare som också laddat ned appen eller kanske en anhörig som skulle känna sig trygg i att få se hur du mår för att kunna stötta dig på bästa sätt och kanske upptäcka fallgropar som du inte själv fått syn på.

Hur använder du den?

Strax efter att jag vaknat varje morgon fyller jag i hur många timmar jag sovit och att jag tagit mig medicin eftersom jag tar mina mediciner på morgonen. Sedan fyller jag i resterande uppgifter oftast precis innan jag går och lägger mig. Det tar inte mer än 1 minut per tillfälle att fylla i.

Hur hjälper den dig? Vad är bra med den?

Den hjälper mig att kartlägga sömn- sinnesstämning- och beteendemönster. Det underlättar dels för att kunna ha en konstruktiv dialog med min psykiater angående tiden som gått sedan vi sist träffades, och den hjälper mig att själv minnas och upptäcka eventuella mönster. Och jag känner att jag ÄNTLIGEN orkar göra något aktivt för att hjälpa mina vårdgivare och därmed mig själv. Jag har under de senaste fem-sex åren inte orkat fylla i papper gällande min hälsa kontinuerligt på det här viset eftersom det känts för ansträngande att fylla i på papper. Det digitala underlättar oerhört för mig.

Uppskatta din dag - reaktionista.se

Vad hade du velat förändra i appen?

En ruta där det finns plats för fri text så jag kan skriva ner om något särskilt inträffat under dagen (finns bara plats för ett par meningar just nu) som gjort mig extra upprymd eller nedslagen, men jag mailade apputvecklaren som bekräftade att det kommer att komma inom ett par veckor när den uppdaterade versionen släpps. (Det finns nu!)

Eftersom jag själv, egentligen hela livet, men i synnerhet sedan jag var 15 år, lidit av perioder av extrem hetsätning så skulle det även passa mig att kunna välja en ruta där jag kan klassa hur jag hanterat maten under dagen. Kanske får jag skriva till apputvecklaren Martin igen och föreslå…

För vem skulle du rekommendera ”Uppskatta din dag”?

Tja, egentligen alla blir mitt spontana svar eftersom vi alla mer eller mindre svänger i sinnesstämning och kan behöva registrera vår sömn, men i synnerhet dem som, liksom jag har gjort tidigare, lever med kraftiga humör- och energipendlingar. Jag kan tänka mig att appen är ett bra verktyg både för de som fått diagnosen ADHD, bipolaritet och andra psykiatriska diagnoser men även de som ännu inte fått någon diagnos. Jag tror att det kan ge bra underlag för att reda ut vad som ligger till grund för ens eventuella instabilitet.

Uppskatta din dag - reaktionista.se

Har du några andra tips du vill dela med dig av eller något annat du vill säga?

Själv äter jag psykofarmaka och är övertygad om att jag är född med en biokemisk obalans som möjligen förstärkts pga vissa omständigheter i mina uppväxtförhållanden. Jag tror verkligen på mediciner för vissa människor men INGEN av oss får glömma naturen, konstens och den uppbyggliga litteraturens läkande kraft. Jag tror att vi ALLA bär på kreativitet inom oss, det är som en medfödd gåva vi människor fått men det behöver finnas platser där vi får (åter)upptäcka den sidan hos oss. Titta på vackra bilder, läs berättelser, gärna sagor där godheten alltid segrar och lita på att vi ständigt förändras och därför går det att komma igenom en fas av mycket smärta. Den varar inte för evigt så länge du håller dig vid liv och sträcker ut din hand när du har det svårt.

Jag är en sån som är oerhört petig med design och därför stör mig lite på denna app som inte uppfyller mina estetiska krav. Jag har använt några liknande appar, men inte hittat någon som också är på svenska som innehåller allt jag vill ha. Däremot uppfyller Uppskatta din dag verkligen de grundläggande praktiska behoven och det kanske ändå är det som är viktigt här. Om en skulle ta och lära sig att göra appar kanske?

Har du något tips som hjälper dig att må bättre eller gör din vardag lättare?

Vi vet väl vid det här laget att vi alla kämpar med något och om det finns en chans att hjälpa fler så vill jag gärna bidra till det. Vill du att jag lyfter något på bloggen så är det bara att höra av dig, i en kommentar eller så skriver du ett mail till reaktionista[at]gmail.com så tar vi det därifrån.

 

Kommentera

TRIGGERVARNING! övergrepp och självdestruktivitet, inga grafiska beskrivningar.

 

När du läser det här så vill jag att du påminner dig om att jag har tagit mig ifrån det liv och den självbild jag här beskriver. Jag lever i allra högsta grad ett rikt och fritt liv idag, fyllt av kärlek både från mig själv och andra. Jag skriver det här för att jag vet att jag inte är ensam.

 

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

När jag var en liten flicka var jag med om saker som jag inte ville. Jag brukar inte prata om det, för det är ingenting jag vill identifiera mig med idag. Det säger ingenting om vem jag är. Det hade faktiskt aldrig något med mig att göra. Jag var ett barn. Trots att det inte handlade om mig så levde jag med övertygelsen om att det var något allvarligt fel på mig, att det var jag som bar skulden. I nästan tjugosju år trodde jag det. I tjugosju år ville jag vara någon annan.

Jag växte upp och trodde att jag var oemotståndlig. Jag trodde att jag hade någon slags förförelsekraft som jag inte kunde styra över. När det gick för långt var det mitt fel. Jag förstod inte att det fanns gränser för vad vuxna fick göra med barn. Jag förstod inte att min kropp var min. Med tiden började jag önska jag att jag var ful. Det gjorde ju ont att vara vacker.

 

”Det gör ont att vara flicka”

 

Jag såg det som att jag behövde hitta ett sätt att kontrollera den kraft min kropp hade på andra människor. Jag stängde av. Hatade min kropp. I tonåren hade jag ingen kontakt med den längre. Jag kunde gå med blödande skavsår en hel dag utan att märka det. Jag straffade kroppen genom hård träning utan mat. Med killar som fick använda min kropp som de ville. Jag hade inga gränser att sätta.

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

Det fanns en annan sida av det också. Jag behövde att någon tog i mig för att förstå att jag ens existerade. För att jag skulle få ett värde. Under min jakt på närhet och bekräftelse fanns en livrädd flicka som hade tappat livslusten. I många år hade ångesten i kroppen gjort det svårt att få i sig mat. Samtidigt ville jag inte att det skulle märkas, för då skulle jag ju vara besvärlig, så jag balanserade hela tiden på gränsen till undervikt. Och fortsatte le.

Jag blev sjukare och allt mer självdestruktiv för varje dag som gick. Jag började skada mig själv med olika verktyg. Jag bad killarna att göra mig illa. Jag umgicks med människor som jag visste skulle svika mig. Jag slutade äta. Och i mitt huvud mässade mina tankar om hur värdelös jag var, att det enda jag dög till var sex. Samtidigt var jag en högpresterande elev med toppbetyg och sekreterare i elevrådet. Jag log. Och ingen verkade se något annat.

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

När fasaden rämnade tog självdestruktiviteten överhanden. Det drivet var min enda anledning att leva. Jag förtjänade inte att komma undan genom döden. Jag hade ett mantra i huvudet som höll mig vid liv:

 

”Så länge det gör ont är allt som det ska”

 

Jag sålde min kropp för tabletter som stängde av mina känslor. Jag sålde min kropp för att någon skulle ta i mig, ge mig rätt att existera. Jag sålde min kropp för att återta kontrollen över den. Min sexualitet blev ett vapen. Jag utmanade mig själv. Kunde jag verkligen få vem som helst att ligga med mig? Kunde jag få dem att göra mig illa? Kunde jag gå en hel vecka utan mat? Hur djupt vågade jag skära mig? Hur många nätter i rad kunde jag hålla mig vaken? Hur galen kunde jag bli?

Det var först när någon berättade för mig att det jag hade varit med om inte hade med mig att göra som jag kunde sluta. Det var inte mitt fel. Jag behövde inte ha ont för att jag var flicka. Det tog däremot år innan jag kunde tro på det.

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

Det tog vad som känns som en hel livstid att ta tillbaka min kropp. Att göra den till min. Det tog all kraft som finns i mig att hitta mig själv bakom allt som gjorde så ont. Det krävdes otaliga timmar i terapi, på yogamattan, med basal kroppskännedom, tusentals timmar i skogen. Jag har pressat ut ord ur min mun, ibland gömd med skam under en filt. Jag har vänt ut och in på mig och mitt liv för att kunna bli någon annan än den de gjorde mig till. Jag har gått emot mer rädsla än jag egentligen vågade. För att få leva som människa. För att ha rätt inför mig själv att bara vara.

All kraft jag använde för att göra mig själv illa vände jag till att gå igenom rädsla, skam och skuld. På andra sidan den kampen sitter jag nu och är djupt tacksam över att vara vid liv. Att jag till och med kan säga att jag är lycklig idag, är bortom allt det jag trodde var möjligt.

Idag kan jag vara nära andra människor för min skull. På mina villkor, med mina gränser. Jag lär mig att ta emot närhet med integritet och att kommunicera mina känslor. Varje dag kommer jag lite närmare mig själv. Jag avslutar med ett citat från min första terapeut:

”När du är den du vill vara så är du dig själv”

 

Jag ville vara någon annan.
Jag ville ju vara jag.

 

✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶  ✶

 

Organisationer som arbetar för att det inte ska göra ont att vara flicka:

ATSUB – för anhöriga
FATTA
Föreningen Storasyster
Föreningen Paraply
HOPP
PLAN Sverige
RISE Sverige
ROKS
Rädda barnen
Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund
tjejjouren.se

Kommentera

Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det – när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det. 

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar – och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet – och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa – inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

Kommentera

Det är uppmärksamhetsvecka för barn som växer upp i dysfunktionella familjer. Det är alla hjärtans dag. Och jag läser Aftonbladets granskning av ”Sveriges farligaste flicka”. Jag tänker: Det kunde ha varit jag. Jag känner igen mig på många nivåer av berättelsen. Hur jag föll mellan stolarna och fick hitta min egen väg när samhället ledde mig vilse.

Jag räknar det till elva vårdinrättningar och familjehem på fyra år. För varje ny placering fick jag en ny handläggare på socialtjänsten och en ny på försäkringskassan. Ibland byttes de ut ändå. Nya läkare, ny personal, nya terapeuter, nya medpatienter. Nya människor som skulle hjälpa mig men som togs ifrån mig när som helst. Nya regler. Nya rutiner. Nya människor att vara till lags. Nya försök att berätta, och ingen som ville lyssna. Just nu varken vill eller orkar jag säga något mer om det. Det måste få komma sen. Idag vill jag tacka den trasiga människa som var jag, som inte slutade sträva efter ett annat liv.

Mellan stolarna - reaktionista.se

Jag är så tacksam för att jag är vid liv. Trots att jag många gånger försökte försvinna. Jag förstår inte vartifrån jag fick min styrka. Kanske är det bara en överlevares stora dilemma – att det inte går att ge upp. Jag är tacksam för att jag tog mig ifrån alla de som sa att jag ljög, som kastade runt mig som om jag vore ett problem, som inte såg och inte ville lyssna på det jag berättade. Jag är tacksam för att jag lämnade högstadieskolan som la skulden för mobbningen på mig, för löftet jag gjorde om att aldrig någonsin gå in där igen. Jag är tacksam för att jag tog mig hemifrån och bröt med de som kallade sig familj men inte betedde sig som det. För att jag rymde från platser som gjorde mig illa, och för att jag stängde dörren till psykiatrin som fortsatte se mina sunda reaktioner som en sjukdom. Att jag fortsatte protestera. Att jag hittade någon som lyssnade och tog mig på allvar, såg att jag var en människa med känslor. Och någon som stannade kvar.

Tillträde förbjudet - reaktionista.se

Många gånger har jag känt mig så överväldigande ensam. Liten och skräckslagen i den stora världen. Rotlös och vilse. Jag har ändå känt en inre styrka, en överlevnadskraft. Jag trodde inte på att livet var något för mig, men jag önskade att det skulle vara det. Jag har ibland fortfarande svårt att tro på att jag får finnas här i allt det som är tryggt och vackert. Att jag får äta när jag är hungrig och stänga dörren om mig. Att jag får gå i skogen och lyssna till fåglarna. Att jag får ringa en vän och be om ett lyssnande öra. Att jag får gråta när jag är ledsen. Allt det där har för mig varit en välsignelse. Jag var så svältfödd på livet.

I en journalanteckning från när jag var 15 år får jag frågan om hur jag önskar att mitt liv ska se ut när jag är runt 30 år. Jag svarar att jag vill sitta ensam i en lägenhet och skriva. Jag minns att jag sa det i viss ilska och önskan om att få vara ifred. Idag har jag mitt eget hem och jag skriver varje dag. Jag låter mig få vara ifred.

Tack för att du tog dig hit, mellan stolarna - reaktionista.se

Idag ska jag skämma bort mig. Jag har gjort frukost på sängen och ska sitta på kafé och skriva på boken. Jag ska gå ut i skogen och se solnedgången färga trädtopparna i guld. Jag ska gå på yoga och tacka min kropp för att den har följt med hela vägen. Köpa hem en bukett tulpaner och pussas med Asla. Hon som är beviset på att jag kan älska och ge näring till en annan levande varelse. Hon som älskar mig villkorslöst och inte lämnar mig.

Tack till alla er som läser här, som har följt mig på den svåra vägen och nu ser mig i ljuset. Tack alla ni som älskar mig utan villkor och låter mig få växa i frid och fred.

LÄS MER
Kommentera

 

Jag läser allt fler texter om utmattning. Jag har tänkt på hur svårt det måste vara att ha ett liv som fungerar, en kropp som orkar, och sen helt plötsligt inte ha det längre. Förlora allt. Jag har känt mig ledsen för att andra kan bli friska, men inte jag. Det var så annorlunda för mig. Jag förlorade inget, för det fanns inget att förlora. Jag har alltid varit sjuk, eller på väg dit, och jag kommer inte bli frisk. Det kanske är fler som känner igen sig i det, och därför vill jag skriva den här texten. Jag vill säga något om kronisk utmattning, om hur jag började tillfriskna från PTSD och för första gången la märke till att det fanns en kropp som inte orkade. 

Jag blev utbränd av undertryckta känslor

Min utmattning blev kronisk, för jag hade ingen möjlighet att bromsa. Jag blev inte utbränd av ett jobb eller för mycket på schemat, även om det också fanns. Det var mina undertryckta känslor, mina trauman, som fick min kropp att lägga av. Min kropp var ett fängelse där jag levde med min värsta fiende: mig själv.

Om du inte lyssnar på en själ som viskar, får du en kropp som skriker.

Att leva med posttraumatisk stress är att leva i ständig skräck. Ett hotsystem som ständigt är aktiverat. Varje människa, varje rörelse, tolkas som ett hot. Jag övervakade mig själv, kritiserade mig själv för varje ord jag sa, allt jag gjorde. Jag tolkade andra människors ord och minspel till min nackdel. Jag orkade inte känna, så jag stängde av min kropp. Jag hatade den och försökte på alla sätt få den att sluta kännas. Och till slut fastnade min kropp i det läget. Den kunde inte vila och den orkade inte fungera.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Att motverka systemfelet i en kronisk utmattning

Jag tänker mig utbrändhet och utmattning som att bli fången i sitt eget hotsystem. För min del är det ett tillstånd jag kommer att få leva med. Det betyder inte att mitt liv är kört. Jag behöver bara leva på ett annat sätt än jag hade gjort om jag var frisk. Det finns ju nämligen en motpol till hotsystemet som kan aktiveras. Ibland försöker jag se mig lite som en maskin med ett systemfel. För att motverka det behöver jag aktivera trygghetssystemet. Till exempel genom meditation, powernaps, yoga, kramar, lugna promenader, kroppsscanning, skrivande, gråt, skratt etc. Det är min medicin.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Att lära känna mig själv här och nu

När jag bearbetade mina trauman började jag bry mig om mig själv, inklusive min kropp. Jag har lärt känna vad jag behöver, genom kroppskännedom och yoga – och även genom ett ständigt arbete med min självbild. Jag behövde bli min allra bästa vän, min egen älskande förälder och mitt eget dyrbara barn för att trygghetssystemet skulle vara tillräckligt starkt.

Visst drömmer jag om en karriär, önskar att jag ska orka studera i höst, kanske kunna leva med en partner i framtiden, kanske ta emot barn i mitt hem… Allt det där är sekundärt. Det är inte det viktigaste längre. Jag måste inte ha det. Mitt liv handlar om något annat nu. Det handlar om att vara här. Precis just nu, med mig själv. Med blommorna, med kattkärleken, med mina ord. Allt annat är en stor bonus och det är helt okej.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Jag måste känna sorgen utan att låta den ta över

Jag kan känna så stark sorg ibland när jag läser om människor som blir utbrända och kommer tillbaka, kan fungera igen, hitta ny kraft och få ett bättre minne. Jag har blivit något bättre sedan jag började styrketräna och röra på mig dagligen för några år sedan. Minnet och koncentrationsförmågan är fortfarande på efterkälken. Jag kan än idag bli osäker och rädd i sociala sammanhang. Det var ju så jag brann ut.

Jag har stunder då jag gråter och är arg och bitter på min situation. Jag behöver det, för att orka. Det finns ju där också. Och tar jag inte hand om mina känslor – visar vad jag känner och pratar om det – så slår de tillbaka mot kroppen. Däremot får jag inte låta sorgen och ilskan styra mina handlingar och dränera mig på livskraft.

Framför allt handlar min sorg om att jag är så oändligt trött på att skapa min egen vardag, att göra vänner besvikna och att ständigt sätta gränser för vad jag orkar och inte. Att alltid ha en back-up som kan ta över när jag inte orkar, inte minnas viktiga saker som mina vänner berättar för mig, prioritera bort sådant jag vill göra framför det som måste göras. Och vetskapen om att jag inte kommer att orka mer än så här. Det betyder däremot inte att det inte kommer att bli bättre. Varje dag då jag kan acceptera ett liv med kronisk utmattning är en bra dag.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Det finns ett annat sätt att leva

Idag har jag en annan framtid, med kortare perspektiv, än jag hade önskat mig förut. Min önskan just nu är att orka ha en fungerande vardag, att klara mig igenom studierna och orka träffa en vän då och då längs vägen. Mitt mål är att en dag leda och driva ett behandlingshem för människor som överlevt trauman, och skapa nya sätt att se på trauma inom vården. Jag vet inte om det är realistiskt och det bryr jag mig inte om. Varje steg jag tar dit gör mig så stolt över mig själv att det svämmar över. Jag hade inte ens en framtid i mina egna ögon, och här står jag mitt i den och i nästa hjärtslag fortsätter den vidare.

Inom kort ska ni få mina bästa tips för hur du kan lära dig att leva med utmattning. Berätta gärna om dina erfarenheter och tankar i kommentarsfältet. Kom ihåg att alla berättelser är värdefulla och unika – du har rätt till din upplevelse och ditt perspektiv är viktigt.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

IN ENGLISH

I want to say something about chronic fatigue, how I began to recover from PTSD and for the first time noticed that there was a body that could not function alright. I have always been ill, or on the way there, and I will never be free from it.

My fatigue became chronic, because I had no ability to stop it. I was not burned out of a job or too much on my schedule, although that also was there. My body was a prison where I lived with my worst enemy: myself. It was my repressed feelings, my traumatic memories, that got my body to give up.

Living with post-traumatic stress is to live in constant fear. A system of treats constantly activated. I interpreted every movement as a threat. I supervised myself, criticized myself for every word I said, all I did. I interpret other people’s words and facial expressions to my disadvantage. I could not feel, so I turned off my body. I hated it and tried in every way to get it to stop feeling. And finally my body was stuck in that state. It could not rest and I could not function.

Life is something else now

For my part, it is a state I will have to live with. It does not mean that my life is over. I just need to live in a different way than I would have if I was healthy. To counter that I need to activate the system that makes me feel calm and safe. I can do that through meditation, powernaps, yoga, hugs, quiet walks, body scanning, writing, tears, laughter.

When I processed my trauma, I started caring about myself, including my body. I know what I need now, through body awareness and yoga – and also through continuous work with my self-image. I needed to be my best friend, my loving parents and my own precious child for feeling safe enough.

Sure, I dream of a career, hope getting through my studies, maybe being able to live with a partner someday, perhaps taking care of children… All of that is secondary. It’s not that important anymore. I don’t need have it. My life is about something else now. It’s about being here. Just right now, with myself. With flowers, with cat love, with my words. Everything else is a big bonus and that is perfectly okay.

I need to go through every feeling

I have moments when I cry and get angry about my situation. I need it to cope. I have to take care of my feelings – otherwise it hurts my body. However I must not let the sadness and anger control my actions and drain me. My grief is about being tired of making my own schedule, making friends disappointed and continually put limits on what I can not do. I forget important things that my friends tell me, prioritize away what I want to do in front of what must be done. And knowing that I will not be able to be more than this. It does not mean that it will not get better. Every day when I can accept a life with chronic fatigue is a good day.

Today I have a different future, with shorter term. My wish now is to cope through a whole day, to get through the studies and maybe meet a friend now and then along the way. My goal is to someday lead and manage a treatment center for people who have survived trauma, and create new ways to look at trauma in healthcare. I do not know if it is realistic and I do not care. Every step I take there makes me so proud of myself that it overflows. I didn’t even have a future in my own eyes before, and right now I stand in the middle of it and in the next heartbeat it continues.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: