Ätstörningar

I söndags var det äntligen dags att åka på äventyr med min vän Anne. Målet var Taxinge Slott, som har norra Europas största kakbord med sina 65 sorter.

Taxinge 1

Vädret var på vår sida trots att väderleksrapporten varnat för regn. Strålande sol för det mesta, och uppehåll hela dagen. Det här var en mycket viktig dag, en revansch.

Taxinge 2

Jag var här under en tid då jag var sjuk i anorexi och utövade andra självskadebeteenden. Varje dag var en dag av ångest. Jag kunde inte äta något alls då för att sjukdomen hade övertaget om mig. Jag minns att det var så mycket sorg i mig både då och efteråt. Den här söndagen handlade om att en gång för alla säga hejdå till anorexin och mitt gamla självskadebeteende. Om att känna den friheten fullt ut och äta precis vad jag ville från det här bordet:

Taxinge 3

Med sann matglädje och njutning delade jag och min partner in crime på fyra olika sorters tårtbitar. Hur gott? Som en dröm! Eller ja, fyra söta drömmar!

Taxinge 4

Passionsfrukts-mousse-tårta och kolapaj och min extrakaka: pistagebiskvi. Den första helt utsökt och bäst av alla, den andra sisådär god men ändå inte på topp då den var lite frän i smaken. Som bränd knäck.

Taxinge 5

Gräddtårta med mycket frukt och bär i och sen nougattårtan som smakade som nötcréme men ännu krämigare. Tack Anne för att du gjorde drömmen verklig och jag hoppas att vi får fler dagar där tillsammans.

Taxinge 6Taxinge 7

Det bästa var nog ändå frihetskänslan. Jag har under de senaste två-tre åren bara haft någon liten känning av matångest men som alltid har gått över snabbt. I år har jag inte känt av det en enda dag. Inte heller den här dagen. Till alla er som inte tror att det går att bli frisk: ni har fel.

Blooming

När Den Stora Mättnaden hade landat njöt vi av naturen i långsamma steg längs vattnet.

Taxinge 9Taxinge 10

Vi hittade också en fantastisk allé i anslutning till slottet där vi hade en spontan fotosession. Glöm inte att du är som allra snyggast när du har ätit fyra sorters tårtor. 😉

Taxinge 11

Kommentera

Det är Eating Disorder Awareness Week. HEJ BLEKK har en serie med massor av bra tips på information och fördjupning i ämnet för dig som är intresserad. Jag tänker berätta om min egen erfarenhet.

Jag var 14 år när jag första gången hamnade hos psykiatrin på grund av en ätstörning. Jag kan se nu att det började långt tidigare, men att det sågs som något annat när jag som barn inte åt som jag skulle. När jag var 14 år kom jag till BUP undernärd och arg på mig själv.

Jag hade nått en punkt där jag inte längre kunde äta utan att paniken tog över min kropp. Jag hade fullständigt tappat kontrollen. Det började som ett sätt att hantera mina känslor och för att jag inte tyckte om min kropp. Det var egentligen aldrig uppenbart då, det är nu jag ser det. Det började som vilket missbruk som helst. Långsamt, obemärkt. Jag skippade en lunch och sen blev det plötsligt en livsstil att vara utan mat och träna hårt. En livsfarlig sådan.

Det fortsatte genom högstadiet. Genom gymnasiet. Jag åt inte en hel måltid i skolans matsal på gymnasiet. Jag begravde mig i skolarbete och gömde mig i rollen som elevrådssekretare. Jag beundrade skelettbilder och tänkte att så ville jag se ut. Ätstörningen hade tagit över hela mitt väsen. För det är så det funkar. Det var inte jag där längre. Min hjärna var så undernärd att jag inte kunde se vad som hände. Jag simmade och sprang på lunchrasterna, drog ner mig själv i en omöjlig spiral av mörker.

I detta träffade jag Mathilda som också var sjuk i anorexi. Hon vet nog inte hur viktig hon blev för mig i detta, men det var Mathildas jävlar anamma som gav mig en vilja att bli fri. Det var när hon och jag bestämde oss för att äta och fika tillsammans trots att vi var lika skräckslagna båda två som jag började se en väg ut. Jag kunde använda den där enorma kraften som behövdes för att hamna i ätstörningen för att ta mig ur den.

Trots den där kraften tog jag mig inte ur, hur mycket jag än ville. Jag gick på ätträning, i terapi, i gruppaktiviteter. Ingenting hjälpte. Jag åkte iväg på behandlingshem och ätstörningen blev en protest mot det liv jag inte ville leva, ett sätt att hålla undan mina känslor. Det var en långsam död. Jag blev sämre och sämre. När jag mitt i detta kaos skickades bort ifrån behandlingshemmet slutade jag äta helt. Det var ett utdraget självmordsförsök. Jag ville inte mer.

Jag hamnade på en avdelning då psykosen var ett faktum. Undernäring, medicinberoende och rädsla hade gjort mig sjukare än någonsin. Det som skrämmer mig mest i efterhand var att psykiatrin aldrig såg hur illa däran jag var fysiskt eller brydde sig om det. Om inte min mamma hade gått bort den vintern och väckt mig ur kaoset med det hade jag kanske inte heller varit vid liv idag. Mitt hjärta krånglade, jag svimmade dagligen och hela min kropp var en värkande dysfunktion.

Det tog tid att ta sig ur. Det var först när jag fick bearbeta mina trauman och när mina problem verkligen togs på allvar av en inkännande medmänniska som jag kunde bli fri. För mig var ätstörningen ett symptom på något annat. Ett symptom på obearbetade trauman, ett missbruk som gick överstyr fullständigt. Ett sätt att hantera ohanterliga känslor av vanmakt genom att ta kontroll över kroppen. En tyst protest mot ett liv som gjorde för ont att leva.

Idag äter jag vad jag vill utan problem. Idag äter jag för att det är gott, för att jag mår bra av det, för att jag känner mig stark och frisk då. Jag är nöjd med min kropp. Jag tränar för att få energi och känna mig stark och frisk. Jag bryr mig inte om vikt och kalorier längre.

Det gör mig så ont att veta att så många av mina vänner kämpar med detta dagligen. En betydelsefull vän ligger just nu inne på sjukhus och sondmatas, en annan kämpar emot sitt matberoende varje sekund och en tredje söker fortfarande balansen mellan att äta för mycket och inte alls. Många av de vänner jag följt genom sjukdomen överlevde den inte. Deras hjärtan gav upp. En stor andel lever friska och fria liv idag. Lyckliga, men sorgsna i minnet. Mathilda har bildat familj och har ett eget företag som fotograf. Hon är fortfarande en av mina största inspirationskällor när det kommer till mental styrka.

Kommentera

Ibland behöver jag påminna mig om den kamp som har tagit mig hit. Speciellt de dagar då jag blir frustrerad och arg på att jag är sjuk och inte är redo att förverkliga mina drömmar än. Det har varit många sådana dagar på sistone. Det är egentligen ett väldigt bra tecken. Det betyder ju att jag tror på mina drömmar, tror på att de är möjliga, tror på mig.

Jag minns en liten tjej som skrek ”jag kan inte” i ett klassrum på mellanstadiet och fick dödsångest av att göra fel. Jag minns en tonåring som slutade äta och började skada sig själv både fysiskt och psykiskt för att hantera sina känslor. Jag minns vilsenheten, övergivenheten. Ensamheten när hela världen kändes hotfull. Jag minns när varje dag var en fråga om livet var värt att leva. Jag minns att jag arton år gammal fick mitt hjärta att stanna. Jag minns tablettmissbruk, psykostillstånd, en självsvält som gick överstyr. Att livet blev en jakt på smärta. Jag minns att jag stängde av elementen mitt i vintern för att jag inte kunde ge mig värme. Hela tiden fanns det en längtan efter något annat.

IMG_2748

Det jag längtade efter finns i mitt liv idag. Jag kan möta ömhet i vänners ögon. Jag trivs i mitt skrivande och älskar mina ord. Jag kan känna samhörighet med andra människor. Jag litade så mycket på mig själv att jag tog hem en katt för 1,5 år sedan. Jag accepterar min kropp även när den är trött och gör ont. Jag känner de flesta känslor utan att behöva fly dem. Jag kan trivas i mitt eget sällskap utan att behöva distrahera ensamheten. Jag njuter av god mat och tänker inte på kalorier. Jag tränar för att må bra och bli starkare, inte för att tappa vikt. Jag tror på att jag kan ta mig dit jag vill, men att livet egentligen är väldigt bra just här och just nu.

Det var min kraft och mitt hopp som tog mig hit.


Det finns stöd

För dig som är ung och lever med självförakt, självskadande eller annan psykisk ohälsa finns det två fantastiska gemenskaper där du kan finna stöd och kraft.
SHEDO har ett diskussionsforum, en jourmail och en färdighetslista som kan vara till hjälp för att undvika att självskada. Tilia har en stödchatt som är öppen varje kväll, alla dagar i veckan. Båda organisationerna drivs av människor som själva har erfarenheter av självskadebeteende och/eller psykisk ohälsa. 

Kommentera
%d bloggare gillar detta: