Psykisk ohälsa

Det är uppmärksamhetsvecka för barn som växer upp i dysfunktionella familjer. Det är alla hjärtans dag. Och jag läser Aftonbladets granskning av ”Sveriges farligaste flicka”. Jag tänker: Det kunde ha varit jag. Jag känner igen mig på många nivåer av berättelsen. Hur jag föll mellan stolarna och fick hitta min egen väg när samhället ledde mig vilse.

Jag räknar det till elva vårdinrättningar och familjehem på fyra år. För varje ny placering fick jag en ny handläggare på socialtjänsten och en ny på försäkringskassan. Ibland byttes de ut ändå. Nya läkare, ny personal, nya terapeuter, nya medpatienter. Nya människor som skulle hjälpa mig men som togs ifrån mig när som helst. Nya regler. Nya rutiner. Nya människor att vara till lags. Nya försök att berätta, och ingen som ville lyssna. Just nu varken vill eller orkar jag säga något mer om det. Det måste få komma sen. Idag vill jag tacka den trasiga människa som var jag, som inte slutade sträva efter ett annat liv.

Mellan stolarna - reaktionista.se

Jag är så tacksam för att jag är vid liv. Trots att jag många gånger försökte försvinna. Jag förstår inte vartifrån jag fick min styrka. Kanske är det bara en överlevares stora dilemma – att det inte går att ge upp. Jag är tacksam för att jag tog mig ifrån alla de som sa att jag ljög, som kastade runt mig som om jag vore ett problem, som inte såg och inte ville lyssna på det jag berättade. Jag är tacksam för att jag lämnade högstadieskolan som la skulden för mobbningen på mig, för löftet jag gjorde om att aldrig någonsin gå in där igen. Jag är tacksam för att jag tog mig hemifrån och bröt med de som kallade sig familj men inte betedde sig som det. För att jag rymde från platser som gjorde mig illa, och för att jag stängde dörren till psykiatrin som fortsatte se mina sunda reaktioner som en sjukdom. Att jag fortsatte protestera. Att jag hittade någon som lyssnade och tog mig på allvar, såg att jag var en människa med känslor. Och någon som stannade kvar.

Tillträde förbjudet - reaktionista.se

Många gånger har jag känt mig så överväldigande ensam. Liten och skräckslagen i den stora världen. Rotlös och vilse. Jag har ändå känt en inre styrka, en överlevnadskraft. Jag trodde inte på att livet var något för mig, men jag önskade att det skulle vara det. Jag har ibland fortfarande svårt att tro på att jag får finnas här i allt det som är tryggt och vackert. Att jag får äta när jag är hungrig och stänga dörren om mig. Att jag får gå i skogen och lyssna till fåglarna. Att jag får ringa en vän och be om ett lyssnande öra. Att jag får gråta när jag är ledsen. Allt det där har för mig varit en välsignelse. Jag var så svältfödd på livet.

I en journalanteckning från när jag var 15 år får jag frågan om hur jag önskar att mitt liv ska se ut när jag är runt 30 år. Jag svarar att jag vill sitta ensam i en lägenhet och skriva. Jag minns att jag sa det i viss ilska och önskan om att få vara ifred. Idag har jag mitt eget hem och jag skriver varje dag. Jag låter mig få vara ifred.

Tack för att du tog dig hit, mellan stolarna - reaktionista.se

Idag ska jag skämma bort mig. Jag har gjort frukost på sängen och ska sitta på kafé och skriva på boken. Jag ska gå ut i skogen och se solnedgången färga trädtopparna i guld. Jag ska gå på yoga och tacka min kropp för att den har följt med hela vägen. Köpa hem en bukett tulpaner och pussas med Asla. Hon som är beviset på att jag kan älska och ge näring till en annan levande varelse. Hon som älskar mig villkorslöst och inte lämnar mig.

Tack till alla er som läser här, som har följt mig på den svåra vägen och nu ser mig i ljuset. Tack alla ni som älskar mig utan villkor och låter mig få växa i frid och fred.

LÄS MER
Kommentera

Detta är starten för en serie inlägg med tema medberoende. Idag vill jag ge min definition av begreppet och berätta om hur jag har kommit i kontakt med det. Framöver vill jag fokusera på hur jag har kunnat förstå och börjat frigöra mig från mina dysfunktionella beteenden. Jag hoppas att det kan vara till nytta för fler. En sak är säker: vi är många fler än vi tror.

Det var genom 12-stegsmöten som jag stötte på begreppet. Ett ord som förklarade så mycket. Det förklarade bland mycket annat varför jag inte kunde få relationer att fungera och kände mig utanför i alla sammanhang. Varför jag blev utbränd gång på gång och inte satte gränser för mig själv. Varför jag behövde ta ansvar för andra människors känslor och var livrädd för ilska. Där fanns andra som var som jag. Som inte visste hur de skulle göra för att må bra. Konstigt nog sa de saker som hjälpte mig att tycka om mig själv.

Medberoende

Medberoende – vad är det? 

Min definition av medberoende är: att bygga sitt egenvärde på att en annan människa behöver en. När jag växte upp var jag värdefull när jag kunde anpassa mig och finnas till för min familj. När jag var den person som de behövde att jag var. Inte för att jag var jag. Jag tappade bort mig själv tidigt och hade alla mina tentakler riktade utåt. Ett medberoende grundar sig i ett olöst trauma som återupprepas för att det ska få en lösning. För mig och för de allra flesta handlar traumat om att ha blivit känslomässigt övergiven.

Genom många möten inom 12-stegsgemenskapen har jag förstått att beroende i grunden är ett medberoende. Hur kommer det sig? En medberoende person undviker sitt trauma genom att gå in i någon annan människa och dennes problem. En beroende person dövar och undviker genom alkohol och andra droger, sex, mat, arbete, spel etc. Som medberoende använde jag mig ofta av andra beroendebeteenden när jag inte kunde gå upp i en annan persons problem och hade nog då klassats som en beroende. Samma orsak – olika uttryck.

Lär dig mer: Djävulsdansen

Medberoende

Hur uppkommer ett medberoende?

I podden Absolutions talar Thomas Ristrand, trauma- och gestaltterapeut, insiktsfullt och varsamt om hur beroende och medberoende (eller dys-beroende) uppkommer. Grunden läggs tidigt. Ett barn är beroende av att föräldern ger det som barnet behöver. Om föräldern själv är otrygg förs detta över till barnet eftersom det speglar sig i sin förälder. Därför gör barnet slutsatsen ”det är något fel på mig” istället för ”det är något som är fel”. Jaget får speglingar av en förälder som inte tycker om sig själv och tar över den känslan i sig själv. Barnet anpassar sig. Barnet försöker få föräldern att må bra genom att på olika sätt ge upp sina egna behov och börja uppfylla vad den tror är förälderns behov. Så att barnet ska kunna få närhet och kärlek. När det inte händer kommer barnet växa upp och fortsätta försöka fylla tomrummet från sin förälder genom andra människor.

Men är inte medberoende att vara anhörig till en missbrukare?

Om du inte har växt upp i en dysfunktionell familj blir du inte ihop med en dysfunktionell person.

För några år sedan började jag se ett mönster i mina kärleksrelationer. Jag blev ihop med människor som hade ett missbruksbeteende. Vissa var nyktra, andra bara tillfälligt – så kallat ”torrfulla”(de betedde sig fortfarande som missbrukare). Senare förstod jag också att samma mönster gick igen i mina vänskapsrelationer. Jag umgicks med människor som jag försökte rädda, som hade problem av olika slag. Det var det mitt undermedvetna trodde var trygghet. Det var det mönster som formade mig sedan barnsben. Allt gick ut på att jag skulle fylla någon annans behov. Och mitt eget outtömliga bekräftelsebehov. Det var så mina föräldrar hade fungerat och så fungerade nu också jag. Det var tryggt och välbekant. Att lita på någon, att må bra, att ta hand om sig själv och varandra, det var otryggt. Det hade jag ju ingen aning om hur jag skulle hantera.

Lär dig mer: Medberoendepodden

Medberoende

12-stegsprogrammet

I år har Anonyma Alkoholister funnits i 60 år i Sverige. Utöver detta finns en rad olika tolvstegsmöten med olika teman och inriktning så som mat, spel, narkotika, sex- och kärleksberoende. För anhöriga och medberoende finns det också ett stort utbud av möten (varierande över landet). De möten jag har gått på är i första hand ACA (Vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer) och Al-anon (anhöriga till alkoholister). Jag har insett att jag inte är ensam, att jag är en människa med fel och brister och att jag kan välja hur jag vill leva mitt liv. Jag börjar inse att kärlek inte är villkorat och idag älskar jag mig själv helt och fullt, med varje dömande tanke och snedsteg inkluderat.

Medberoende

Mina texter om medberoende

✶   Jag minns att jag var rädd

✶   En lampa är till för att tändas

✶   Jag bryter ut känslorna, tilliten och orden

✶   Sluta ta ansvar för andra människors känslor

✶   Apropå Djävulsdansen

Kommentera

Idag är det Self Injury Awareness Day. Jag ser ärren på mina armar och påminns om en tid då jag bara kunde må bra om jag skadade mig själv. När jag tänkte ”så länge det gör ont är det ingen fara”.

The past

I somras badade jag på en offentlig strand flera gånger och stod i köer med bara ärrade armar som drog till sig många blickar. Jag accepterade de ärr som bär min historia lite mer. Framför allt har jag under det senaste året hittat en orubblig villkorslös kärlek till denna fantastiska människa som är jag. Igår på yogapasset rann det rörda tårar nerför min kind. Av tacksamhet och kärlek inför mig själv och att jag är vid liv.

Ett viktigt kom ihåg: självskadebeteende är ofta ett sätt att överleva sitt självhat. Om du vill hjälpa någon ur det; var en medmänniska som lyssnar och hitta på något som gör det lättare att finnas till för en stund. Men det är inte ditt ansvar. Det är den drabbades och sjukvårdens ansvar. Du räcker till precis som den du är; den som går bredvid.

Idag tänkte jag inte skriva mer om det än så. Läs gärna mina äldre texter i ämnet.

Kommentera

Untitled

 

För tio år sedan igår kom jag till ett behandlingshem i Stockholm. Jag var så trött i själ och sinne. Trött på kamp och ångest. Vilsen. Idag känns det som ett annat liv. Ändå ångrar jag inte tiden där. Redan den där första dagen fick jag vad jag hade saknat så länge: rätt till mitt självbestämmande, min fria vilja. Rätt till mina försvar, min ångest, mina val. Jag fick frågan ”Vad äter du?” och svarade ”Jag är vegetarian”. Sen den dagen har jag aldrig mer blivit tvingad att äta kött eller något annat som jag inte vill äta. Jag fick definiera mig och vem jag är. Mitt liv hade inte sett ut så. Jag hade inte fått vara jag.

Det var också något annat som gjorde mig alldeles stum den dagen. Min kontaktperson berättade vad han hade fått veta av mig från psykiatrin och socialtjänsten. Han sa ”Jag har hört att du skadar dig själv. Stämmer det?” och jag fortsatte stirra ner i golvet med skam. ”Vi kommer inte ta ifrån dig det. Vi är här för att lära dig andra sätt att hantera din ångest. Du har hittat ett sätt att överleva, men vi ska hjälpa dig att leva”. Tack för att du gjorde mig till en människa i dina ögon.

De orden bär jag för alltid med i mitt hjärta. Speciellt idag när jag en hel sommar har gått i kortärmat, badat på offentliga badplatser, ätit mängder med glass utan att bry mig om kilon och – jag har blivit arg. Jag har lärt mig andra sätt.

Jag har sagt ifrån till andra som har gjort mig illa, istället för att ta skulden själv och få ut det i självskada. Jag har sagt nej. Jag har sagt att jag förtjänar så jävla mycket bättre. Jag har lärt mig att välja tillit och att jag inte behöver skämmas för att jag känner. Jag har vänt ryggen till när människor inte vill ta ansvar för sina handlingar. För det jag gjorde var att förstärka de kränkningar och orättvisor jag blev utsatt för. Jag utsatte mig själv igen och igen. Varje ärr är en berättelse om hur mycket andra människor fick mig att hata mig själv och svälja skuld som aldrig var min.

Idag lär jag mig att reagera istället för att acceptera. Jag lär mig att jag får ta plats, existera och andas utan att ha ont. Jag lär mig att jag kan välja vem jag vill vara, och jag kan vara någon jag älskar och vårdar. Det är ingen annan som ska definiera vem jag är. Ingen annan kan förstöra min dag utan min tillåtelse. Jag bygger en självbild av de människor som beskriver en person de tycker om när de ser mig. Jag bygger ett jag utifrån de egenskaper jag beundrar och jag utvecklar dem. Jag bjuder på mina mindre attraktiva sidor och lär mig själv att det är så mycket bättre att vara mänsklig än perfekt. Jag bjuder på mina ärr. Människor får tänka och titta hur mycket de vill. Det handlar om dem. Jag är någon annan nu.

Jag har återupprättat de konturer som jag blev bestulen på. Jag tänker aldrig mer vara ett objekt. Jag är i högsta grad ett levande väsen.

Kommentera

Idag, den 5 maj, ordnar Hjärnkoll ett event som går ut på att prata om psykisk ohälsa i 5 min. Jag tänkte att jag skulle variera mig och faktiskt prata om det istället för att skriva om det.

Vill ni läsa något rekommenderar jag min text Ärren – den jag en gång var. Tanken var att publicera den här videon imorse, men så snabbt går det ju inte med tekniken. Enjoy!

 

 

Kommentera
%d bloggare gillar detta: