PTSD

TRIGGERVARNING! övergrepp och självdestruktivitet, inga grafiska beskrivningar.

 

När du läser det här så vill jag att du påminner dig om att jag har tagit mig ifrån det liv och den självbild jag här beskriver. Jag lever i allra högsta grad ett rikt och fritt liv idag, fyllt av kärlek både från mig själv och andra. Jag skriver det här för att jag vet att jag inte är ensam.

 

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

När jag var en liten flicka var jag med om saker som jag inte ville. Jag brukar inte prata om det, för det är ingenting jag vill identifiera mig med idag. Det säger ingenting om vem jag är. Det hade faktiskt aldrig något med mig att göra. Jag var ett barn. Trots att det inte handlade om mig så levde jag med övertygelsen om att det var något allvarligt fel på mig, att det var jag som bar skulden. I nästan tjugosju år trodde jag det. I tjugosju år ville jag vara någon annan.

Jag växte upp och trodde att jag var oemotståndlig. Jag trodde att jag hade någon slags förförelsekraft som jag inte kunde styra över. När det gick för långt var det mitt fel. Jag förstod inte att det fanns gränser för vad vuxna fick göra med barn. Jag förstod inte att min kropp var min. Med tiden började jag önska jag att jag var ful. Det gjorde ju ont att vara vacker.

 

”Det gör ont att vara flicka”

 

Jag såg det som att jag behövde hitta ett sätt att kontrollera den kraft min kropp hade på andra människor. Jag stängde av. Hatade min kropp. I tonåren hade jag ingen kontakt med den längre. Jag kunde gå med blödande skavsår en hel dag utan att märka det. Jag straffade kroppen genom hård träning utan mat. Med killar som fick använda min kropp som de ville. Jag hade inga gränser att sätta.

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

Det fanns en annan sida av det också. Jag behövde att någon tog i mig för att förstå att jag ens existerade. För att jag skulle få ett värde. Under min jakt på närhet och bekräftelse fanns en livrädd flicka som hade tappat livslusten. I många år hade ångesten i kroppen gjort det svårt att få i sig mat. Samtidigt ville jag inte att det skulle märkas, för då skulle jag ju vara besvärlig, så jag balanserade hela tiden på gränsen till undervikt. Och fortsatte le.

Jag blev sjukare och allt mer självdestruktiv för varje dag som gick. Jag började skada mig själv med olika verktyg. Jag bad killarna att göra mig illa. Jag umgicks med människor som jag visste skulle svika mig. Jag slutade äta. Och i mitt huvud mässade mina tankar om hur värdelös jag var, att det enda jag dög till var sex. Samtidigt var jag en högpresterande elev med toppbetyg och sekreterare i elevrådet. Jag log. Och ingen verkade se något annat.

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

När fasaden rämnade tog självdestruktiviteten överhanden. Det drivet var min enda anledning att leva. Jag förtjänade inte att komma undan genom döden. Jag hade ett mantra i huvudet som höll mig vid liv:

 

”Så länge det gör ont är allt som det ska”

 

Jag sålde min kropp för tabletter som stängde av mina känslor. Jag sålde min kropp för att någon skulle ta i mig, ge mig rätt att existera. Jag sålde min kropp för att återta kontrollen över den. Min sexualitet blev ett vapen. Jag utmanade mig själv. Kunde jag verkligen få vem som helst att ligga med mig? Kunde jag få dem att göra mig illa? Kunde jag gå en hel vecka utan mat? Hur djupt vågade jag skära mig? Hur många nätter i rad kunde jag hålla mig vaken? Hur galen kunde jag bli?

Det var först när någon berättade för mig att det jag hade varit med om inte hade med mig att göra som jag kunde sluta. Det var inte mitt fel. Jag behövde inte ha ont för att jag var flicka. Det tog däremot år innan jag kunde tro på det.

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

Det tog vad som känns som en hel livstid att ta tillbaka min kropp. Att göra den till min. Det tog all kraft som finns i mig att hitta mig själv bakom allt som gjorde så ont. Det krävdes otaliga timmar i terapi, på yogamattan, med basal kroppskännedom, tusentals timmar i skogen. Jag har pressat ut ord ur min mun, ibland gömd med skam under en filt. Jag har vänt ut och in på mig och mitt liv för att kunna bli någon annan än den de gjorde mig till. Jag har gått emot mer rädsla än jag egentligen vågade. För att få leva som människa. För att ha rätt inför mig själv att bara vara.

All kraft jag använde för att göra mig själv illa vände jag till att gå igenom rädsla, skam och skuld. På andra sidan den kampen sitter jag nu och är djupt tacksam över att vara vid liv. Att jag till och med kan säga att jag är lycklig idag, är bortom allt det jag trodde var möjligt.

Idag kan jag vara nära andra människor för min skull. På mina villkor, med mina gränser. Jag lär mig att ta emot närhet med integritet och att kommunicera mina känslor. Varje dag kommer jag lite närmare mig själv. Jag avslutar med ett citat från min första terapeut:

”När du är den du vill vara så är du dig själv”

 

Jag ville vara någon annan.
Jag ville ju vara jag.

 

✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶  ✶

 

Organisationer som arbetar för att det inte ska göra ont att vara flicka:

ATSUB – för anhöriga
FATTA
Föreningen Storasyster
Föreningen Paraply
HOPP
PLAN Sverige
RISE Sverige
ROKS
Rädda barnen
Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund
tjejjouren.se

Kommentera

 

Jag läser allt fler texter om utmattning. Jag har tänkt på hur svårt det måste vara att ha ett liv som fungerar, en kropp som orkar, och sen helt plötsligt inte ha det längre. Förlora allt. Jag har känt mig ledsen för att andra kan bli friska, men inte jag. Det var så annorlunda för mig. Jag förlorade inget, för det fanns inget att förlora. Jag har alltid varit sjuk, eller på väg dit, och jag kommer inte bli frisk. Det kanske är fler som känner igen sig i det, och därför vill jag skriva den här texten. Jag vill säga något om kronisk utmattning, om hur jag började tillfriskna från PTSD och för första gången la märke till att det fanns en kropp som inte orkade. 

Jag blev utbränd av undertryckta känslor

Min utmattning blev kronisk, för jag hade ingen möjlighet att bromsa. Jag blev inte utbränd av ett jobb eller för mycket på schemat, även om det också fanns. Det var mina undertryckta känslor, mina trauman, som fick min kropp att lägga av. Min kropp var ett fängelse där jag levde med min värsta fiende: mig själv.

Om du inte lyssnar på en själ som viskar, får du en kropp som skriker.

Att leva med posttraumatisk stress är att leva i ständig skräck. Ett hotsystem som ständigt är aktiverat. Varje människa, varje rörelse, tolkas som ett hot. Jag övervakade mig själv, kritiserade mig själv för varje ord jag sa, allt jag gjorde. Jag tolkade andra människors ord och minspel till min nackdel. Jag orkade inte känna, så jag stängde av min kropp. Jag hatade den och försökte på alla sätt få den att sluta kännas. Och till slut fastnade min kropp i det läget. Den kunde inte vila och den orkade inte fungera.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Att motverka systemfelet i en kronisk utmattning

Jag tänker mig utbrändhet och utmattning som att bli fången i sitt eget hotsystem. För min del är det ett tillstånd jag kommer att få leva med. Det betyder inte att mitt liv är kört. Jag behöver bara leva på ett annat sätt än jag hade gjort om jag var frisk. Det finns ju nämligen en motpol till hotsystemet som kan aktiveras. Ibland försöker jag se mig lite som en maskin med ett systemfel. För att motverka det behöver jag aktivera trygghetssystemet. Till exempel genom meditation, powernaps, yoga, kramar, lugna promenader, kroppsscanning, skrivande, gråt, skratt etc. Det är min medicin.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Att lära känna mig själv här och nu

När jag bearbetade mina trauman började jag bry mig om mig själv, inklusive min kropp. Jag har lärt känna vad jag behöver, genom kroppskännedom och yoga – och även genom ett ständigt arbete med min självbild. Jag behövde bli min allra bästa vän, min egen älskande förälder och mitt eget dyrbara barn för att trygghetssystemet skulle vara tillräckligt starkt.

Visst drömmer jag om en karriär, önskar att jag ska orka studera i höst, kanske kunna leva med en partner i framtiden, kanske ta emot barn i mitt hem… Allt det där är sekundärt. Det är inte det viktigaste längre. Jag måste inte ha det. Mitt liv handlar om något annat nu. Det handlar om att vara här. Precis just nu, med mig själv. Med blommorna, med kattkärleken, med mina ord. Allt annat är en stor bonus och det är helt okej.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Jag måste känna sorgen utan att låta den ta över

Jag kan känna så stark sorg ibland när jag läser om människor som blir utbrända och kommer tillbaka, kan fungera igen, hitta ny kraft och få ett bättre minne. Jag har blivit något bättre sedan jag började styrketräna och röra på mig dagligen för några år sedan. Minnet och koncentrationsförmågan är fortfarande på efterkälken. Jag kan än idag bli osäker och rädd i sociala sammanhang. Det var ju så jag brann ut.

Jag har stunder då jag gråter och är arg och bitter på min situation. Jag behöver det, för att orka. Det finns ju där också. Och tar jag inte hand om mina känslor – visar vad jag känner och pratar om det – så slår de tillbaka mot kroppen. Däremot får jag inte låta sorgen och ilskan styra mina handlingar och dränera mig på livskraft.

Framför allt handlar min sorg om att jag är så oändligt trött på att skapa min egen vardag, att göra vänner besvikna och att ständigt sätta gränser för vad jag orkar och inte. Att alltid ha en back-up som kan ta över när jag inte orkar, inte minnas viktiga saker som mina vänner berättar för mig, prioritera bort sådant jag vill göra framför det som måste göras. Och vetskapen om att jag inte kommer att orka mer än så här. Det betyder däremot inte att det inte kommer att bli bättre. Varje dag då jag kan acceptera ett liv med kronisk utmattning är en bra dag.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

Det finns ett annat sätt att leva

Idag har jag en annan framtid, med kortare perspektiv, än jag hade önskat mig förut. Min önskan just nu är att orka ha en fungerande vardag, att klara mig igenom studierna och orka träffa en vän då och då längs vägen. Mitt mål är att en dag leda och driva ett behandlingshem för människor som överlevt trauman, och skapa nya sätt att se på trauma inom vården. Jag vet inte om det är realistiskt och det bryr jag mig inte om. Varje steg jag tar dit gör mig så stolt över mig själv att det svämmar över. Jag hade inte ens en framtid i mina egna ögon, och här står jag mitt i den och i nästa hjärtslag fortsätter den vidare.

Inom kort ska ni få mina bästa tips för hur du kan lära dig att leva med utmattning. Berätta gärna om dina erfarenheter och tankar i kommentarsfältet. Kom ihåg att alla berättelser är värdefulla och unika – du har rätt till din upplevelse och ditt perspektiv är viktigt.

Att leva med kronisk utmattning - reaktionista.se

IN ENGLISH

I want to say something about chronic fatigue, how I began to recover from PTSD and for the first time noticed that there was a body that could not function alright. I have always been ill, or on the way there, and I will never be free from it.

My fatigue became chronic, because I had no ability to stop it. I was not burned out of a job or too much on my schedule, although that also was there. My body was a prison where I lived with my worst enemy: myself. It was my repressed feelings, my traumatic memories, that got my body to give up.

Living with post-traumatic stress is to live in constant fear. A system of treats constantly activated. I interpreted every movement as a threat. I supervised myself, criticized myself for every word I said, all I did. I interpret other people’s words and facial expressions to my disadvantage. I could not feel, so I turned off my body. I hated it and tried in every way to get it to stop feeling. And finally my body was stuck in that state. It could not rest and I could not function.

Life is something else now

For my part, it is a state I will have to live with. It does not mean that my life is over. I just need to live in a different way than I would have if I was healthy. To counter that I need to activate the system that makes me feel calm and safe. I can do that through meditation, powernaps, yoga, hugs, quiet walks, body scanning, writing, tears, laughter.

When I processed my trauma, I started caring about myself, including my body. I know what I need now, through body awareness and yoga – and also through continuous work with my self-image. I needed to be my best friend, my loving parents and my own precious child for feeling safe enough.

Sure, I dream of a career, hope getting through my studies, maybe being able to live with a partner someday, perhaps taking care of children… All of that is secondary. It’s not that important anymore. I don’t need have it. My life is about something else now. It’s about being here. Just right now, with myself. With flowers, with cat love, with my words. Everything else is a big bonus and that is perfectly okay.

I need to go through every feeling

I have moments when I cry and get angry about my situation. I need it to cope. I have to take care of my feelings – otherwise it hurts my body. However I must not let the sadness and anger control my actions and drain me. My grief is about being tired of making my own schedule, making friends disappointed and continually put limits on what I can not do. I forget important things that my friends tell me, prioritize away what I want to do in front of what must be done. And knowing that I will not be able to be more than this. It does not mean that it will not get better. Every day when I can accept a life with chronic fatigue is a good day.

Today I have a different future, with shorter term. My wish now is to cope through a whole day, to get through the studies and maybe meet a friend now and then along the way. My goal is to someday lead and manage a treatment center for people who have survived trauma, and create new ways to look at trauma in healthcare. I do not know if it is realistic and I do not care. Every step I take there makes me so proud of myself that it overflows. I didn’t even have a future in my own eyes before, and right now I stand in the middle of it and in the next heartbeat it continues.

Kommentera

I många sammanhang skämtar människor om att de har ett stort kontrollbehov. Jag brukade också skämta om mitt behov av kontroll. Tills jag såg allvaret bakom det och förstod att det grundade sig i något väldigt sorgligt. Då förstod jag också att jag skadade mina relationer med det, och allra mest relationen till mig själv. Detta är den tredje delen om medberoende.

Misty lake - reaktionista.se

Istället för tillit

Trygghet skapas i kontinuitet och förutsägbarhet. En tillit till att min förälder finns där när jag behöver hjälp med något, att jag får mat när jag är hungrig, att jag blir räddad från faror och tröstad när jag är ledsen. Ett barn som växer upp i en familj där något är fel utvecklar en stark rädsla. Barn som blir känslomässigt övergivna vill på olika sätt säkerställa att människor omkring dem inte kommer att försvinna. När den basala tryggheten och tilliten rubbas behöver barnet utveckla strategier för att skapa trygghet på andra sätt. Ett mönster av kontroll växer fram.

”Jag lärde mig att se tidiga tecknen. En förändring i röstläget, ett annat sätt att röra sig.”

Jag minns att jag var rädd, ständigt och jämt, för vad som skulle hända. Jag visste att något var fel, men jag visste inte vad. Vilket gjorde mig ännu mer rädd. Jag visste att mina föräldrar mådde dåligt, men inte hur dåligt och inte varför. Jag var livrädd för att bli lämnad ensam i världen. Jag tvivlade på om jag var önskad och försökte hålla koll på när mamma eller pappa mådde sämre. Jag lärde mig att se tidiga tecknen. En förändring i röstläget, ett annat sätt att röra sig. Jag kunde höra det på stegen och blev skakig av minsta förändring. Kontrollen var allt jag hade.

Kärlek under villkor

När jag var liten förstod jag tidigt att jag fick kärlek om jag var glad och tacksam. Jag förstod att om jag uttryckte en brist på något eller hade negativa känslor som ilska eller ledsamhet, så skulle jag bli avvisad. Jag kontrollerade mina behov. Jag försökte på alla sätt att passa in i den mall som mina föräldrar uttryckte att de ville ha mig i. Den mallen förändrades ofta och jag upplevde det som att vad jag än gjorde kunde jag inte göra rätt. Det fanns villkor för kärleken i vår familj. Om jag inte uppfyllde dessa fanns det ett hot om att bli övergiven. Om jag inte var glad och bekräftade min förälder kunde hen anklaga mig för att vara otacksam och gå ut genom dörren. Jag började kontrollera mig själv och den inre kritikern fick en stark röst.

Misty lake - reaktionista.se

Rädslan för att bli övergiven

Barn känner av när något inte stämmer i familjen. Jag behöver att min förälder är trygg och om hen inte är det så måste jag se till att den blir det. Ett barn som växer upp med en förälder som inte kan vara känslomässigt närvarande är per automatik ett övergivet barn. Barnet får ingen hjälp att härbärgera sitt inre liv. Övergivenheten är reell. Det är ett hot som sitter i ryggmärgen på oss människor. Om jag inte anpassade mig efter mina föräldrars behov och önskningar blev jag lämnad. Vem vore jag utan min flock? Hur skulle jag överleva då? Vi börjar genast kompensera för det, med kontroll.

”Kontrollen tar allt större utrymme eftersom ingenting går att lita på”

Traumat lever kvar och försätter oss i skräck. Vi börjar övervaka vår omgivning efter tecken på nästa katastrof. När vi ser en spricka måste vi fixa till den direkt, så att den inte blir ännu större. Vi börjar utgå ifrån värsta tänkbara scenario för att vara beredda på vad som helst. Kontrollen tar allt större utrymme eftersom ingenting går att lita på. Om jag bara kan göra mamma glad, om jag bara kan hålla borta allt jobbigt och se till att alla är vänner med varandra, så kommer jag inte att bli övergiven igen. Det var ett ständigt överhängande hot. Jag gjorde allt vad jag kunde för att förebygga en oundviklig katastrof.

Om jag bara…

Jag blev vuxen. Och jag fortsatte leta faror i varje minspel, hos varje människa jag mötte. Jag undrade vad andra människor tänkte för hemskt om mig, övervakade mig själv och skämdes för allt möjligt i förebyggande syfte. Ingen fick förekomma mig. Om jag skulle bli dömd och kritisera så skulle jag veta det i förväg. Då kunde ju ingen göra mig illa, för då hade jag redan kommit på det först. Om jag kunde lista ut vad andra ville istället för att behöva säga vad jag ville, så skulle jag nog bli omtyckt. Om jag bara presterade tillräckligt bra så skulle människor tycka om mig. Om jag löste ett problem för någon annan skulle jag vara värd något. Jag tänkte det så klart inte så medvetet. Det var så självklart för mig att det var så här jag skulle vara. Jag hade ju levt i detta mönster sedan jag lärde mig gå. Idag vet jag att det finns en annan väg att gå.

Misty lake - reaktionista.se

Hur skadar tillitsbrist relationer till andra?

Det är lätt att tro att tillitsbrist bara skadar den som inte har tillit, som lever i rädslan. Tyvärr är det inte så enkelt. Det var en hemskt smärtsam insikt för mig när jag förstod att det också skadade andra. Eftersom jag inte litade på mig själv eller livet i sig självt litade jag ju inte heller på andra. Jag tvivlade på att människor skulle göra det de sa att de skulle göra, att någon ville finnas där för mig, kunde inte tro på det människor sa, misstänkliggjorde andra och förväntade mig att andra skulle bemöta mig på sätt som gjorde mig illa.

”Jag satte gränser för andra människor och tog ansvar för hur de skulle reagera.”

Jag litade inte heller på att andra människor kunde ta hand om sig själva och ville hela tiden lägga mig i hur andra levde sina liv. Jag försökte skapa bra stämning i alla sammanhang jag dök in i, kontrollerade att andra gjorde rätt, synade människor lika noga som jag synade mig själv. Jag gav oombedda råd och berättade för människor hur de skulle lösa sina problem. Jag satte gränser för andra människor och tog ansvar för hur de skulle reagera. Ofta bad jag inte om hjälp i rädsla för att vara till besvär.

När rädsla styr blir allt skevt. Om och om igen signalerade jag till andra att de inte var något att lita på, att de var oförmögna att ta hand om sig själva och att jag minsann visste bäst. Jag förstår varför jag gjorde det. Det var ju så jag hade lärt mig hemifrån. Jag kunde inget annat. Jag förstod inte ens att det var det jag gjorde, för det var ju utifrån vad jag trodde var hjälp och omtänksamhet jag gjorde det. Tills jag förstod att när jag litar på att människor tar ansvar sig själva får inte bara jag ett andrum – jag ger något otroligt värdefullt till någon annan. Jag ger tillit.

Misty lake - reaktionista.se

Det värsta har redan hänt

Kontroll är grunden för medberoende, eftersom tillit saknas. Rädslan för att bli övergiven styr och stör i bakgrunden. Det är skräcken inför det som en medberoende person försöker undvika genom att kontrollera sig själv och andra. Och vad blir resultatet? Ensamhet.

För att jag skulle komma ifrån de onda cirklarna av kontroll fanns det bara en väg. Att inse att det jag är rädd för, det jag försöker undvika, redan har hänt. Jag kan inte göra det ogjort. Jag blev övergiven. Jag behöver inte vara i det längre. Idag är det jag som överger mig själv, för som vuxen kan jag inte bli övergiven på det sättet som ett barn kan bli. Jag kan finnas där för mig själv om jag tillåter det, och det är mitt ansvar att göra det. Det kan vara riktigt svårt att se, för smärtan är så stark. Såret är öppet. Det där såret är det lilla barnet i dig. Det som blev övergivet. Ta hand om barnet. Det är din lösning.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter upp och ner om kontroll. Hur den uttrycker sig, hur den fungerar, varför den finns, hur jag stegvis har släppt den och vad jag fortfarande brottas med. Alla beteenden som jag utvecklade i mitt medberoende grundar sig på kontroll. Jag kommer att dela med mig av det i små portioner framöver, för att ni ska få en närmare känsla. Därför kommer jag inte att avsluta detta inlägg med en lista av tips. Istället ber jag dig att fundera på:

Hur påverkas de val du gör om du utgår ifrån tillit eller om du utgår ifrån rädsla?
Kommentera

Stormen. Den som har pågått i hela mitt liv. Som nu börjar avta.

Jag har varit upptagen med att ta mig från dag till dag, se varje möjlighet, fånga varje ljus. Jag har i alla dessa år gått ifrån att bara överleva, ta mig vidare, väja undan katastroferna till att hitta mina gränser och stå upp för mig.

Autumn

Jag slåss inte längre. Det är helt vindstilla här. Jag står här och blickar ut över det landskap som brukade vara mitt liv. Bilden är kall och ödslig, desperat och rörig, destruktiv och ensam. Jag står här med mitt lilla jag i handen och jag lovar henne att det aldrig ska få hända igen. Jag blickar ut över alla förluster och svek. Alla gånger jag övergav mig själv i hopp om att kunna få någon annans kärlek. Jag ser på blommorna som växer precis vid mina fötter och vet att härifrån kan växandet börja.

Jag ser på de människor som brukade stå mig närmast och jag ser att vi är mil ifrån varandra nu. Då när vi möttes var jag en mager skärva av det liv som jag hade drabbats av, inte den starka stam av det liv som jag idag har byggt upp från grunden. Jag känner inte igen dem, men egentligen är det bara mina ögon som ser något annat nu än förut. Jag känner inte igen mig själv. I min rädsla vill jag dra dem närmre, försöka bygga broar. Vinden berättar om att våga släppa taget.

Autumn

Jag kan inte mina gamla utslitna mönster. Jag vill inte tillbaka och jag kan inte gå framåt än. Jag står i ett ingenmansland och jag vet inte hur de nya mönstren ska passa ihop med andras. Och det är okej. Jag vet inte vart jag ska, men jag vet att det kommer att bli bra. Idag finns det inga självklara svar. Jag väger varje beslut mot bakgrunden av att tidigare inte ha fått äga min egen vilja, mina egna känslor.

Idag är varje möte med en människa en påminnelse om att jag är någon annan nu. Jag försöker lära känna vem jag är när alla överlevnadsstrategier faller. I det kommer sorgen nära. För varje gång jag återerövrar något som togs ifrån mig påminns jag om vad jag inte fick. Jag vill ibland slå sönder något för att jag blir så förtvivlad över vad som hände mitt lilla jag. Det var aldrig okej.

Autumn

Runt mina konturer finns det gränser som ingen får kliva över. Aldrig någonsin mer. Jag tar ingen skit. Jag förlåter inte utan ett förlåt. Tar inte ansvar för det som inte är mitt ansvar. Jag kommer att gå ifrån varenda människa som försöker lägga något på mig som inte är mitt. Inuti mig så bor det en liten person som har fått stå ut med så jävla mycket skit som aldrig handlade om henne. Idag är det min förbannade skyldighet att ta henne därifrån. Idag skyddar jag henne med varenda cell i min kropp. Idag omger jag mig med människor som liksom jag älskar allt det hon står för.

Autumn

Det svindlar när jag blickar ut över en framtid jag inte trodde var möjlig. Jag har inget som binder mig i det förflutna kvar. Nu är jag fri. Nu kan jag gå vart jag vill. Vara vem jag vill. Och jag vet inte längre vart jag faktiskt vill ta vägen.

Det är som om jag idag lever i ett väntrum. Jag försöker navigera mig utifrån en ny kompass, med en karta som är allt för lik den karta som fick mig att gå vilse. Någonstans finns nycklarna till vem jag är och överallt finns minor som väcker sorgen till liv.

Jag behöver tid.
Jag behöver tålamod.
Jag behöver befinna mig i mitt väntrum tills jag vet vart jag vill gå, tills jag orkar gå igen.
Tills jag vet vad jag vill ta med mig av det som var jag förut.
Tills jag orkar möta speglingarna av mig själv i era ögon.
Tills jag orkar vara ett annat jag.

Kommentera

I den första delen definierade jag vad ett medberoende är. Tack för all värdefull respons på det, och för att ni låter er beröras. Det är så mycket jag vill dela med mig av samtidigt som det väcker mycket känslor att skriva det. Egentligen hör allt ihop, men vi tar det lite i taget. Idag vill jag berätta hur jag tänker om det falska jag som skapades till följd av att jag växte upp i en dysfunktionell familj. Men också om hur jag till slut hittade en fantastisk person där bakom alla felaktiga speglingar. 

White lilac

  Jag vet inte vad jag vill

– Vad vill du äta till frukost?
– Det spelar ingen roll.
– Jo, men vad vill du äta?
– Vad finns det?
– Det finns allt möjligt. Vad vill du ha?
– Vad äter du? Jag kan äta samma.
– Det var inte frågan. Vad vill du ha?
– Jag vet inte. Jag kan vara utan frukost.
– Du behöver ju frukost. Vad vill du ha?
– Jag vet inte.
– Nej, hur skulle du kunna veta? Har någon frågat dig vad du vill?

Ungefär så utspelade sig en konversation en morgon för ungefär fem år sedan. Jag minns att jag inte kunde hitta något svar och att jag ville springa långt bort för att slippa frågan. Jag minns att jag ville ifrån min kropp. Det spelade väl ingen roll vad jag ville? Och varför spelade det ingen roll?

Det falska jaget blir till

När jag var liten fanns det ständigt någon eller något som kom före mig. Sjukdom, arbete, prestationer, träning, alkohol etc. Mina behov fick inte rum i vår familj. På olika sätt började jag känna mig i vägen, besvärlig, att jag tog för mycket plats. Eftersom mina föräldrar inte kunde ta hand om sig själva kunde de inte heller ta hand om mig. Istället tog jag det ansvaret. Jag började klara mig själv. Jag fokuserade på hur jag kunde få mina föräldrar att må bra och vara nöjda med mig. Hur kunde jag vara som minst till besvär för dem?

Jag anpassade mig. Jag blev medberoende. Jag vände alla mina känslospröt utåt, övervakade min omgivning. När jag vaknade på morgonen kände jag in vem jag behövde vara den dagen. Jag kände av hur mina familjemedlemmar mådde så att jag kunde vara den som fick ekvationen att gå ihop. Om någon hade frågat vad min mamma ville ha till frukost så hade jag haft ett klockrent svar. Jag blev tyst, försökte göra mig osynlig. Jag blev den person jag trodde att jag skulle vara för att bli omtyckt. Jag skrattade och skojade för att skapa bra stämning. Jag presterade i skolan och fick fantastiska betyg. Med tiden stängde jag av kontakten med mitt eget jag. Jag skapade det falska jaget – det anpassade barnet.

White geranium

Barnet tar över förälderns känslor

I hem där föräldrar omedvetet projicerar sin otillräcklighet, sina trauman, sin smärta på barnet kommer barnet tro att ”något är fel på mig”. Förälderns otrygghet speglas direkt över till barnet. Det är förenat med livsfara att tro att något är fel på min förälder, eftersom den är min överlevnad. Därför måste det vara fel på mig. Ett barn som blir avvisat och övergivet bygger så upp en självbild av att vara fel och värdelös. Detta kan ske på så subtila sätt att det inte går att ta på och det kan också ske med våld.

En förälder som själv inte har fått lära sig att ta hand om sina känslor kommer att försöka stoppa känslouttryck hos sitt barn i ett försök att skydda sig själv. Att inte hjälpa sitt barn att reglera känslor är att känslomässigt överge sitt barn. Konsekvensen blir densamma för barnet som för den vuxna. Det lär sig att känslor är farliga och inte får visas. Barnet drar slutsatsen att om jag känner ilska, ledsenhet etc är jag besvärlig. När det egentligen är föräldern som inte orkar med sina egna känslor. Jag ska berätta mer om regler i en dysfunktionell familj i ett senare inlägg.

Anemone

Clownen, tapetblomman, rebellen, hjälten

I ett försök att anpassa sig och försvara sig i en dysfunktionell miljö utvecklar barn olika roller. Tapetblomman som inte gör något väsen av sig och mest verkar vara perfekt och duktig på alla sätt. Som växer upp och fortsätter vara duktig i bakgrunden. Hjälten som alltid ställer upp, räddar och täcker upp förälderns misstag, hjälper alla. Som växer upp och ska rädda hela världen. Rebellen som agerar ut, bråkar, rymmer hemifrån. Som växer upp och blir kriminell och våldsam. Clownen som skojar, skrattar högst och alltid kan ställa till med en scen eller få någon på bra humör. Som växer upp och fortsätter underhålla människor på olika sätt.

Oftast tror jag att rollerna blandas. Jag har nog varit i dem alla i olika tider och situationer i livet. Vad har dessa roller gemensamt? Alla försöker de hitta bekräftelse på något vis. Och det får de. Så att de sedan växer upp med speglingen av ett falskt jag.

Jag var en bluff

Jag var så rädd för att någon skulle komma på att jag var en bluff. Att jag inte var så duktig på något som andra trodde. Att jag egentligen inte alls kunde laga mat eller skriva protokoll. Att jag bara låtsades kunna det. För även om jag hade gjort det tusentals gånger så visste jag ju inte om jag gjorde rätt. Jag litade inte på mig själv och kunde inte bekräfta mig själv.

Jag agerade och reagerade ständigt som jag trodde att andra ville att jag skulle vara, var andra till lags. Så jag var ju inte mig själv. Jag hade ingen relation med det som var jag. Jag var inte ens medveten om att jag spelade en roll. Jag trodde ju att det var jag. Det var det falska jaget. Bluffen. Idag när jag blir rädd eller osäker ligger de där rollerna fortfarande nära till hands. Skillnaden är att jag idag kan känna när jag är sann och inte. När jag bottnar eller bara flyter med.

True self

Hur hittar jag det sanna jaget?

Det har tagit många år för mig att hitta mitt sanna jag bakom alla skeva självbilder. Det finns fortfarande kvarlevor i mina beteenden och i min syn på mig själv.  Sådant som andra har projicerat på mig eller som jag själv har tagit på mig som försvar. Det är ett sorgligt och idogt arbete men som ju har gett mig ALLT i gengäld. Jag vet inte hur du ska hitta in till dig själv, om du inte har gjort det. Jag vet ungefär hur jag gjorde.

  • Ut med allt. Prata, skriv, prata mer, skriv igen, prata ännu mer. Gå i terapi, gå till skolkuratorn, till en präst. Berätta för vänner som orkar lyssna utan att behöva åtgärda. Gå på 12-stegsmöten. Prata. Kasta ut det falska jaget för att få plats med det sanna.
  • Flytta fokuset till dig. Släpp andra människor och deras problem. Ta ansvar för dig. Skicka tillbaka frågorna och råden till dig själv.
  • Känn. Kanske det viktigaste av allt. Stanna upp. Vila. Ta dig in och igenom dina känslor. Landa i dig själv och i din kropp. Lyssna inåt. Skriv av dig.
  • Testa nya saker. Vad tycker du om att göra? Vad gör dig glad? Testa allt möjligt. Våga misslyckas. Våga lyckas. Måla, dansa, odla, sjung i kör, spela fotboll, läs olika sorters böcker/bloggar, laga mat… Testa!
  • Gör research på dig själv. Kolla runt på Pinterest, i tidningar, läs böcker, lyssna på radio. Vad gillar du? Vad gillar du inte?
  • Fråga dig själv. Vem vill du vara? Ställ frågor i olika situationer i vardagen. Vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om? Vad känns bra? Vad intresserar mig? Låt frustrationen och sorgen få komma ut. Bakom dem finns svaren. Fråga tills du kommer igenom.
  • Sörj. Gråt så mycket du bara kan.
  • Spegla dig själv i andra. Våga berätta om vem du tror att du är. Våga provtänka. Skapa en samtalsgrupp via ett studieförbund om det inte räcker att träffa folk från andra håll.
  • Hitta förebilder. Härmas. Fråga hur andra gör. Be om hjälp, be andra lära dig det du inte kan. Det är värdefullt för andra att få hjälpa till.
  • Sortera bort myter om dig. Vad är andras projektioner och hur ser du på dig själv?
  • Se dig själv som människa. Med fel och brister. Erkänn dina misstag. Skala av försvaren. Fyll på med medkänsla. Slå inte på dig själv.

Någon sa en gång till mig: När du är den du vill vara, då är du den du är. Idag är det sant för mig. Idag är jag den förälder som jag själv hade behövt som barn, till mig själv. Jag frågar mig själv varje morgon vad jag vill ha till frukost. Jag gråter inte sönder mig längre, för jag kan höra mitt svar. Jag väntar tills jag hör det. Idag spelar jag huvudrollen i mitt liv.

Hur har du gjort för att hitta vem du är och definiera dig själv?
Hur är du när du är sann mot ditt eget jag?
Kommentera
%d bloggare gillar detta: