Självskadebeteende

TRIGGERVARNING! övergrepp och självdestruktivitet, inga grafiska beskrivningar.

 

När du läser det här så vill jag att du påminner dig om att jag har tagit mig ifrån det liv och den självbild jag här beskriver. Jag lever i allra högsta grad ett rikt och fritt liv idag, fyllt av kärlek både från mig själv och andra. Jag skriver det här för att jag vet att jag inte är ensam.

 

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

När jag var en liten flicka var jag med om saker som jag inte ville. Jag brukar inte prata om det, för det är ingenting jag vill identifiera mig med idag. Det säger ingenting om vem jag är. Det hade faktiskt aldrig något med mig att göra. Jag var ett barn. Trots att det inte handlade om mig så levde jag med övertygelsen om att det var något allvarligt fel på mig, att det var jag som bar skulden. I nästan tjugosju år trodde jag det. I tjugosju år ville jag vara någon annan.

Jag växte upp och trodde att jag var oemotståndlig. Jag trodde att jag hade någon slags förförelsekraft som jag inte kunde styra över. När det gick för långt var det mitt fel. Jag förstod inte att det fanns gränser för vad vuxna fick göra med barn. Jag förstod inte att min kropp var min. Med tiden började jag önska jag att jag var ful. Det gjorde ju ont att vara vacker.

 

”Det gör ont att vara flicka”

 

Jag såg det som att jag behövde hitta ett sätt att kontrollera den kraft min kropp hade på andra människor. Jag stängde av. Hatade min kropp. I tonåren hade jag ingen kontakt med den längre. Jag kunde gå med blödande skavsår en hel dag utan att märka det. Jag straffade kroppen genom hård träning utan mat. Med killar som fick använda min kropp som de ville. Jag hade inga gränser att sätta.

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

Det fanns en annan sida av det också. Jag behövde att någon tog i mig för att förstå att jag ens existerade. För att jag skulle få ett värde. Under min jakt på närhet och bekräftelse fanns en livrädd flicka som hade tappat livslusten. I många år hade ångesten i kroppen gjort det svårt att få i sig mat. Samtidigt ville jag inte att det skulle märkas, för då skulle jag ju vara besvärlig, så jag balanserade hela tiden på gränsen till undervikt. Och fortsatte le.

Jag blev sjukare och allt mer självdestruktiv för varje dag som gick. Jag började skada mig själv med olika verktyg. Jag bad killarna att göra mig illa. Jag umgicks med människor som jag visste skulle svika mig. Jag slutade äta. Och i mitt huvud mässade mina tankar om hur värdelös jag var, att det enda jag dög till var sex. Samtidigt var jag en högpresterande elev med toppbetyg och sekreterare i elevrådet. Jag log. Och ingen verkade se något annat.

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

När fasaden rämnade tog självdestruktiviteten överhanden. Det drivet var min enda anledning att leva. Jag förtjänade inte att komma undan genom döden. Jag hade ett mantra i huvudet som höll mig vid liv:

 

”Så länge det gör ont är allt som det ska”

 

Jag sålde min kropp för tabletter som stängde av mina känslor. Jag sålde min kropp för att någon skulle ta i mig, ge mig rätt att existera. Jag sålde min kropp för att återta kontrollen över den. Min sexualitet blev ett vapen. Jag utmanade mig själv. Kunde jag verkligen få vem som helst att ligga med mig? Kunde jag få dem att göra mig illa? Kunde jag gå en hel vecka utan mat? Hur djupt vågade jag skära mig? Hur många nätter i rad kunde jag hålla mig vaken? Hur galen kunde jag bli?

Det var först när någon berättade för mig att det jag hade varit med om inte hade med mig att göra som jag kunde sluta. Det var inte mitt fel. Jag behövde inte ha ont för att jag var flicka. Det tog däremot år innan jag kunde tro på det.

Det gör ont att vara flicka - reaktionista.se

Det tog vad som känns som en hel livstid att ta tillbaka min kropp. Att göra den till min. Det tog all kraft som finns i mig att hitta mig själv bakom allt som gjorde så ont. Det krävdes otaliga timmar i terapi, på yogamattan, med basal kroppskännedom, tusentals timmar i skogen. Jag har pressat ut ord ur min mun, ibland gömd med skam under en filt. Jag har vänt ut och in på mig och mitt liv för att kunna bli någon annan än den de gjorde mig till. Jag har gått emot mer rädsla än jag egentligen vågade. För att få leva som människa. För att ha rätt inför mig själv att bara vara.

All kraft jag använde för att göra mig själv illa vände jag till att gå igenom rädsla, skam och skuld. På andra sidan den kampen sitter jag nu och är djupt tacksam över att vara vid liv. Att jag till och med kan säga att jag är lycklig idag, är bortom allt det jag trodde var möjligt.

Idag kan jag vara nära andra människor för min skull. På mina villkor, med mina gränser. Jag lär mig att ta emot närhet med integritet och att kommunicera mina känslor. Varje dag kommer jag lite närmare mig själv. Jag avslutar med ett citat från min första terapeut:

”När du är den du vill vara så är du dig själv”

 

Jag ville vara någon annan.
Jag ville ju vara jag.

 

✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶   ✶  ✶

 

Organisationer som arbetar för att det inte ska göra ont att vara flicka:

ATSUB – för anhöriga
FATTA
Föreningen Storasyster
Föreningen Paraply
HOPP
PLAN Sverige
RISE Sverige
ROKS
Rädda barnen
Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund
tjejjouren.se

Kommentera

Idag är det Self Injury Awareness Day. Jag ser ärren på mina armar och påminns om en tid då jag bara kunde må bra om jag skadade mig själv. När jag tänkte ”så länge det gör ont är det ingen fara”.

The past

I somras badade jag på en offentlig strand flera gånger och stod i köer med bara ärrade armar som drog till sig många blickar. Jag accepterade de ärr som bär min historia lite mer. Framför allt har jag under det senaste året hittat en orubblig villkorslös kärlek till denna fantastiska människa som är jag. Igår på yogapasset rann det rörda tårar nerför min kind. Av tacksamhet och kärlek inför mig själv och att jag är vid liv.

Ett viktigt kom ihåg: självskadebeteende är ofta ett sätt att överleva sitt självhat. Om du vill hjälpa någon ur det; var en medmänniska som lyssnar och hitta på något som gör det lättare att finnas till för en stund. Men det är inte ditt ansvar. Det är den drabbades och sjukvårdens ansvar. Du räcker till precis som den du är; den som går bredvid.

Idag tänkte jag inte skriva mer om det än så. Läs gärna mina äldre texter i ämnet.

Kommentera

Untitled

 

För tio år sedan igår kom jag till ett behandlingshem i Stockholm. Jag var så trött i själ och sinne. Trött på kamp och ångest. Vilsen. Idag känns det som ett annat liv. Ändå ångrar jag inte tiden där. Redan den där första dagen fick jag vad jag hade saknat så länge: rätt till mitt självbestämmande, min fria vilja. Rätt till mina försvar, min ångest, mina val. Jag fick frågan ”Vad äter du?” och svarade ”Jag är vegetarian”. Sen den dagen har jag aldrig mer blivit tvingad att äta kött eller något annat som jag inte vill äta. Jag fick definiera mig och vem jag är. Mitt liv hade inte sett ut så. Jag hade inte fått vara jag.

Det var också något annat som gjorde mig alldeles stum den dagen. Min kontaktperson berättade vad han hade fått veta av mig från psykiatrin och socialtjänsten. Han sa ”Jag har hört att du skadar dig själv. Stämmer det?” och jag fortsatte stirra ner i golvet med skam. ”Vi kommer inte ta ifrån dig det. Vi är här för att lära dig andra sätt att hantera din ångest. Du har hittat ett sätt att överleva, men vi ska hjälpa dig att leva”. Tack för att du gjorde mig till en människa i dina ögon.

De orden bär jag för alltid med i mitt hjärta. Speciellt idag när jag en hel sommar har gått i kortärmat, badat på offentliga badplatser, ätit mängder med glass utan att bry mig om kilon och – jag har blivit arg. Jag har lärt mig andra sätt.

Jag har sagt ifrån till andra som har gjort mig illa, istället för att ta skulden själv och få ut det i självskada. Jag har sagt nej. Jag har sagt att jag förtjänar så jävla mycket bättre. Jag har lärt mig att välja tillit och att jag inte behöver skämmas för att jag känner. Jag har vänt ryggen till när människor inte vill ta ansvar för sina handlingar. För det jag gjorde var att förstärka de kränkningar och orättvisor jag blev utsatt för. Jag utsatte mig själv igen och igen. Varje ärr är en berättelse om hur mycket andra människor fick mig att hata mig själv och svälja skuld som aldrig var min.

Idag lär jag mig att reagera istället för att acceptera. Jag lär mig att jag får ta plats, existera och andas utan att ha ont. Jag lär mig att jag kan välja vem jag vill vara, och jag kan vara någon jag älskar och vårdar. Det är ingen annan som ska definiera vem jag är. Ingen annan kan förstöra min dag utan min tillåtelse. Jag bygger en självbild av de människor som beskriver en person de tycker om när de ser mig. Jag bygger ett jag utifrån de egenskaper jag beundrar och jag utvecklar dem. Jag bjuder på mina mindre attraktiva sidor och lär mig själv att det är så mycket bättre att vara mänsklig än perfekt. Jag bjuder på mina ärr. Människor får tänka och titta hur mycket de vill. Det handlar om dem. Jag är någon annan nu.

Jag har återupprättat de konturer som jag blev bestulen på. Jag tänker aldrig mer vara ett objekt. Jag är i högsta grad ett levande väsen.

Kommentera

Igår kom nyheten om att Läkemedelsverket beslutat ett stopp för försäljning av paracetamol i dagligvaruhandeln. Det är en debatt som jag har följt med stor sorg och frustration i många år. Allt fler unga skadar sig själva genom förgiftningar.

Jag skrev på Twitter

FullSizeRender

P3 Nyheter svarade och några timmar senare blev jag intervjuad av en journalist. I programmet bytte de ut mitt namn då det inte fanns någon publicistisk anledning att ange mitt riktiga namn. Du kan läsa artikeln och lyssna på inslaget här.

FullSizeRender-2

Det jag också ville säga, som tyvärr klipptes bort, var att det så klart inte löser något problem att flytta undan paracetamol. Det är ju inte paracetamol som är problemet. Det är verktyget. Att skada sig själv är ett symptom. Att lösa problemet är att lösa orsaken till att en person ens vill skada sig själv.

Jag har inget förtroende alls för psykiatrin och ser allvarliga systemfel. Jag bröt själv med landstingspsykiatrin 2009 efter åratal av försök att få den hjälp jag behövde. Jag var aldrig sjuk. Jag hade reagerat helt normalt på onormala upplevelser, vilket jag senare fick hjälp att förstå.

I psykiatrin behandlade de mina symptom. Precis som att värktabletter är en quick fix för att bli av med symptomet huvudvärk agerar psykiatrin med att erbjuda quick fix-lösningar för svårt lidande människor. Jag skulle sluta skada mig, sluta svälta mig, sluta ta tabletter, sluta riskera mitt liv. Det kommer inte att minska symptomen. Det kommer att osynliggöra dem. Förstod de inte att det var mitt sätt att förmedla att något var fel? Antidepressiva mediciner, beteendeterapi, förbud. Aldrig frågade någon: varför skadar du dig egentligen? (Utöver frågan varför jag gjorde det i stunden) Vad har du varit med om som får dig att hata dig själv och vara rädd för dina känslor? Varför får du panikångest? Jag gick i KBT för panikångest i 6 månader utan att någon ens tänkte tanken att jag hade anledning att må dåligt. Jag hade bara problem med att vistas offentligt och ”överreagerade”.

För mig bleknade symptomen bort och försvann helt när jag kunde bli sedd och hörd i mina upplevelser. När jag fick ta min tid för att finna tillit, och inte kände mig fel och jobbig för att jag uttryckte att jag hade ont och behövde hjälp. Det som kan verka vara en helt galen handling, är egentligen fullt förståelig. Jag överdoserade inte för att få uppmärksamhet, för att skada mig, för att jag hade ångest. Jag gjorde det för att jag inte kunde överleva på något annat sätt.

Kommentera

Det är Eating Disorder Awareness Week. HEJ BLEKK har en serie med massor av bra tips på information och fördjupning i ämnet för dig som är intresserad. Jag tänker berätta om min egen erfarenhet.

Jag var 14 år när jag första gången hamnade hos psykiatrin på grund av en ätstörning. Jag kan se nu att det började långt tidigare, men att det sågs som något annat när jag som barn inte åt som jag skulle. När jag var 14 år kom jag till BUP undernärd och arg på mig själv.

Jag hade nått en punkt där jag inte längre kunde äta utan att paniken tog över min kropp. Jag hade fullständigt tappat kontrollen. Det började som ett sätt att hantera mina känslor och för att jag inte tyckte om min kropp. Det var egentligen aldrig uppenbart då, det är nu jag ser det. Det började som vilket missbruk som helst. Långsamt, obemärkt. Jag skippade en lunch och sen blev det plötsligt en livsstil att vara utan mat och träna hårt. En livsfarlig sådan.

Det fortsatte genom högstadiet. Genom gymnasiet. Jag åt inte en hel måltid i skolans matsal på gymnasiet. Jag begravde mig i skolarbete och gömde mig i rollen som elevrådssekretare. Jag beundrade skelettbilder och tänkte att så ville jag se ut. Ätstörningen hade tagit över hela mitt väsen. För det är så det funkar. Det var inte jag där längre. Min hjärna var så undernärd att jag inte kunde se vad som hände. Jag simmade och sprang på lunchrasterna, drog ner mig själv i en omöjlig spiral av mörker.

I detta träffade jag Mathilda som också var sjuk i anorexi. Hon vet nog inte hur viktig hon blev för mig i detta, men det var Mathildas jävlar anamma som gav mig en vilja att bli fri. Det var när hon och jag bestämde oss för att äta och fika tillsammans trots att vi var lika skräckslagna båda två som jag började se en väg ut. Jag kunde använda den där enorma kraften som behövdes för att hamna i ätstörningen för att ta mig ur den.

Trots den där kraften tog jag mig inte ur, hur mycket jag än ville. Jag gick på ätträning, i terapi, i gruppaktiviteter. Ingenting hjälpte. Jag åkte iväg på behandlingshem och ätstörningen blev en protest mot det liv jag inte ville leva, ett sätt att hålla undan mina känslor. Det var en långsam död. Jag blev sämre och sämre. När jag mitt i detta kaos skickades bort ifrån behandlingshemmet slutade jag äta helt. Det var ett utdraget självmordsförsök. Jag ville inte mer.

Jag hamnade på en avdelning då psykosen var ett faktum. Undernäring, medicinberoende och rädsla hade gjort mig sjukare än någonsin. Det som skrämmer mig mest i efterhand var att psykiatrin aldrig såg hur illa däran jag var fysiskt eller brydde sig om det. Om inte min mamma hade gått bort den vintern och väckt mig ur kaoset med det hade jag kanske inte heller varit vid liv idag. Mitt hjärta krånglade, jag svimmade dagligen och hela min kropp var en värkande dysfunktion.

Det tog tid att ta sig ur. Det var först när jag fick bearbeta mina trauman och när mina problem verkligen togs på allvar av en inkännande medmänniska som jag kunde bli fri. För mig var ätstörningen ett symptom på något annat. Ett symptom på obearbetade trauman, ett missbruk som gick överstyr fullständigt. Ett sätt att hantera ohanterliga känslor av vanmakt genom att ta kontroll över kroppen. En tyst protest mot ett liv som gjorde för ont att leva.

Idag äter jag vad jag vill utan problem. Idag äter jag för att det är gott, för att jag mår bra av det, för att jag känner mig stark och frisk då. Jag är nöjd med min kropp. Jag tränar för att få energi och känna mig stark och frisk. Jag bryr mig inte om vikt och kalorier längre.

Det gör mig så ont att veta att så många av mina vänner kämpar med detta dagligen. En betydelsefull vän ligger just nu inne på sjukhus och sondmatas, en annan kämpar emot sitt matberoende varje sekund och en tredje söker fortfarande balansen mellan att äta för mycket och inte alls. Många av de vänner jag följt genom sjukdomen överlevde den inte. Deras hjärtan gav upp. En stor andel lever friska och fria liv idag. Lyckliga, men sorgsna i minnet. Mathilda har bildat familj och har ett eget företag som fotograf. Hon är fortfarande en av mina största inspirationskällor när det kommer till mental styrka.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: