Sorg

Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det – när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det. 

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar – och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet – och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa – inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

Kommentera

Stormen. Den som har pågått i hela mitt liv. Som nu börjar avta.

Jag har varit upptagen med att ta mig från dag till dag, se varje möjlighet, fånga varje ljus. Jag har i alla dessa år gått ifrån att bara överleva, ta mig vidare, väja undan katastroferna till att hitta mina gränser och stå upp för mig.

Autumn

Jag slåss inte längre. Det är helt vindstilla här. Jag står här och blickar ut över det landskap som brukade vara mitt liv. Bilden är kall och ödslig, desperat och rörig, destruktiv och ensam. Jag står här med mitt lilla jag i handen och jag lovar henne att det aldrig ska få hända igen. Jag blickar ut över alla förluster och svek. Alla gånger jag övergav mig själv i hopp om att kunna få någon annans kärlek. Jag ser på blommorna som växer precis vid mina fötter och vet att härifrån kan växandet börja.

Jag ser på de människor som brukade stå mig närmast och jag ser att vi är mil ifrån varandra nu. Då när vi möttes var jag en mager skärva av det liv som jag hade drabbats av, inte den starka stam av det liv som jag idag har byggt upp från grunden. Jag känner inte igen dem, men egentligen är det bara mina ögon som ser något annat nu än förut. Jag känner inte igen mig själv. I min rädsla vill jag dra dem närmre, försöka bygga broar. Vinden berättar om att våga släppa taget.

Autumn

Jag kan inte mina gamla utslitna mönster. Jag vill inte tillbaka och jag kan inte gå framåt än. Jag står i ett ingenmansland och jag vet inte hur de nya mönstren ska passa ihop med andras. Och det är okej. Jag vet inte vart jag ska, men jag vet att det kommer att bli bra. Idag finns det inga självklara svar. Jag väger varje beslut mot bakgrunden av att tidigare inte ha fått äga min egen vilja, mina egna känslor.

Idag är varje möte med en människa en påminnelse om att jag är någon annan nu. Jag försöker lära känna vem jag är när alla överlevnadsstrategier faller. I det kommer sorgen nära. För varje gång jag återerövrar något som togs ifrån mig påminns jag om vad jag inte fick. Jag vill ibland slå sönder något för att jag blir så förtvivlad över vad som hände mitt lilla jag. Det var aldrig okej.

Autumn

Runt mina konturer finns det gränser som ingen får kliva över. Aldrig någonsin mer. Jag tar ingen skit. Jag förlåter inte utan ett förlåt. Tar inte ansvar för det som inte är mitt ansvar. Jag kommer att gå ifrån varenda människa som försöker lägga något på mig som inte är mitt. Inuti mig så bor det en liten person som har fått stå ut med så jävla mycket skit som aldrig handlade om henne. Idag är det min förbannade skyldighet att ta henne därifrån. Idag skyddar jag henne med varenda cell i min kropp. Idag omger jag mig med människor som liksom jag älskar allt det hon står för.

Autumn

Det svindlar när jag blickar ut över en framtid jag inte trodde var möjlig. Jag har inget som binder mig i det förflutna kvar. Nu är jag fri. Nu kan jag gå vart jag vill. Vara vem jag vill. Och jag vet inte längre vart jag faktiskt vill ta vägen.

Det är som om jag idag lever i ett väntrum. Jag försöker navigera mig utifrån en ny kompass, med en karta som är allt för lik den karta som fick mig att gå vilse. Någonstans finns nycklarna till vem jag är och överallt finns minor som väcker sorgen till liv.

Jag behöver tid.
Jag behöver tålamod.
Jag behöver befinna mig i mitt väntrum tills jag vet vart jag vill gå, tills jag orkar gå igen.
Tills jag vet vad jag vill ta med mig av det som var jag förut.
Tills jag orkar möta speglingarna av mig själv i era ögon.
Tills jag orkar vara ett annat jag.

Kommentera

Merry Christmas

Igår satt jag uppe och spelade Bingolotto medan jag slog in julklappar, klädde granen och plastade in julgodiset. Idag reser jag till kvinnan som adopterade mig känslomässigt för några år sedan och som jag idag kallar mamma. Vi ska fira jul med lillebror och hans kärlek. Jag längtar mest efter Janssons frestelse och soffhäng. Det är en lyx med så mycket tid att umgås och minnas, byta framtidstankar och kramas. Tid för varandra.

Trots att jag den här dagen har nästan allt jag kan önska mig så finns det en sorg i mig som jag behöver ta hand om. Jag får inte ignorera den, för den är på riktigt. Jag har så länge jag kan minnas alltid försökt tvinga mig till glädje och tacksamhet under julen. Jag kan inte det längre. Jag förstår att det är först när jag tar mig igenom sorgen som jag kan hitta glädjen.

Det finns så många minnen av förluster som hänger ihop med jul och gemenskap. Jag är så oändligt tacksam för den kärlek som finns i mitt liv idag, och samtidigt påminns jag om de människor som jag inte kan ha en relation till längre. De som bär mina blodsband och gener. Vänner och sammanhang som har gått förlorade, delar av mitt liv som är utraderade.

Jag är inte den enda som drabbas av sorgen, och ensamheten, under julen. Därför vill jag påminna om att ta hand om varandra. Allt behöver inte vara trevligt och glatt hela tiden, speciellt om det inte känns så på insidan. Var rädd om dig och våga vara ledsen, hysteriskt fnittrig, trött eller vad du än känner. Det är så det blir en jul värd att minnas. Våga fråga om den där tröstande kramen eller ta en promenad för att få en paus. Vet om att det är okej. Du är okej, precis som du är. Det någon älskar i dig är det som gör dig mänsklig. Våga visa varandra det, våga vara nära, ni som kan.

Och till dig som är ensam och önskar att du inte var det: gör det bästa du kan för att vara rädd om dig, ge dig trygghet och kärlek. Du är värdefull.

Jag och Asla önskar er alla en riktigt god jul!

 

Kommentera

Untitled

Idag ska jag ta farväl av en plats, ett sammanhang, där jag har fått växa och bli mer och mer jag. En verksamhet som byggt på uttryckande konst och gemenskap. En kyrka där jag har fått möta så många fantastiska människor, på djupet. Jag har fått vara ett vittne i det svartaste och vackraste, mest sårbara och lyckliga. Jag har fått lyssna till livsberättelser och se människor komma ur sina skal och blomma ut. Någon som knappt vågade prata inför folk som sjunger gospel inför publik. Någon som gömde sig och sa ”jag vet inte” och nu ställer sig upp och berättar ”det här är jag”. Någon som kom i tusen bitar och hittade sin styrka där bland trasslet. Någon som kände sig ovärdig och som nu inser att den duger som människa.

Untitled

I målandet, delandet, i allt det vi har sett i varandras bilder, har vi mött förståelse och kärlek i varandra. Främlingar som med tiden har blivit nära vänner. Vänner som jag inte vill släppa. Människor från andra kulturer, religioner, samhällsgrupper som jag inte skulle ha stött på någon annanstans, som har satt djupa spår. Jag har fått så många nya perspektiv som berikar min vy av världen och mänskligheten. Jag hoppas och tror att det har gjort mig mer ödmjuk.

Untitled

Och det största av allt: jag hittade min tro här. Jag har hittat en tro som bygger på mig, mina värderingar, vad jag behöver att en högre kraft är. Den acceptans och respekt som är kärnan i allt det vi har gjort tillsammans har också innefattat våra trosuppfattningar. Här fann jag tro, i förtröstan och tillit. Här fann jag känslan av att allt är som det ska. Jag fann tillit att visa mina svartaste sår och fick så mycket kärlek tillbaka att jag började älska mig själv.

Untitled

Mina viktigaste lärdomar från den här verksamheten
  • Mitt uttryck är mitt, och det är alltid rätt.
  • Det är okej att provtänka. Jag behöver inte ha färdiga tankar, jag får testa mig fram.
  • Vi lever i samma värld, upplever liknande sorger och lidande. Vi är inte så olika som vi tror och behöver inte heller vara så ensamma som vi många gånger gör oss.
  • När jag tolkar någon annans uttryck gör jag det utifrån mig själv. Jag är alltid min referensram.
  • Det är okej att ställa frågor. Den andre kan säga ”pass” och välja att inte svara.
  • Jag får passa, välja vad jag vill dela med vem.
  • Det går att tala om svåra saker utan att använda ord. Symboler, bilder, ljud och rörelser går lika bra. Ibland är det lättare.

TACK!

Kommentera

Idag skulle min mamma ha fyllt 52 år. Hon hade aldrig ett Facebook-konto, hade inte lyssnat på musik via Spotify, fick inte uppleva varken min eller mina bröders student, hade inte använt en smartphone, fick inte begrava sina egna föräldrar och hann aldrig se en solcell.

Cancer upplevde vi, när den nästlade sig in i allt och dödade allt hopp.

Vi hade så mycket ouppklarat mellan oss. Så många instängda känslor, obesvarad längtan och en ocean av frågor som alla började med varför. Jag har inte kunnat sörja den hon var, för jag har varit så arg på allt hon inte var.
Allt jag inte fick vara,
med henne.
Tystnaden.
Hemligheterna,
allt som jag inte berättade om för någon.
Skammen och skulden som växte tills den var en egen kroppsdel
och levde sitt eget liv.
Mitt liv.

Det var nyårsafton 2007. Jag visste när jag vaknade att hon inte fanns mer. Hon hade släppt min hand i drömmen. Jag grät med blicken på hennes färglösa kropp och jag visste inte hur jag skulle fortsätta leva. Jag hade levt genom henne, följt hennes känslor, hennes vilja, hennes andning. Vem var jag när jag inte längre var hennes dotter? Hur ville jag leva mitt liv när det inte längre gick ut på att rädda min mamma? Ville jag leva?

Jag önskade att det hade varit jag som dog. Skulden brände i bröstet. Skulden som det lilla barnet i mig bar runt på, flickan som trodde att det var hon som hade gjort mamma sjuk. Barnet som fick tillsägelser om att inte störa mamma, som fick höra att när hon inte var där så ville mamma inte leva längre. Barnet som hade memorerat varje veck, födelsemärke och ärr på sin mammas kropp för att alltid kunna minnas. Hon som minns hur huden doftade när den var solvarm, nyanserna i hårlockarna, händerna som spelade piano och märkena efter vigselringen för att kunna berätta. Flickan som kunde namnet på medicinerna. Barnet som fick bära oro och ansvar som var större än hennes förmåga. Men jag visste inte då. Jag visste bara att det var mitt fel att hon var död.

Flera år innan visste jag att den här dagen skulle komma. Jag levde med den rädslan i största delen av mitt liv till den dagen. Ibland önskade jag att hon var död. Allra mest önskade jag att hon var levande. Jag har varit så arg. Mest på mig själv som inte kunde få henne att må bra. Då hade jag kanske haft en mamma, tänkte jag. Under orättvisan finns sorgen. Det förtvivlade barnet som bara ville bli älskad men inte orkade lista ut hur längre. Det jag önskade men inte kunde få. All smärta jag svalde och svalde, för jag visste inte att det var okej att känna. Jag trodde att mina känslor gjorde mamma sjuk. Det var de instängda känslorna som skulle göra mig sjuk.

Åren går och sorgen är så nära vissa stunder, när tomrummet blir synligt. Förra året fick jag beskedet att också jag har hög risk att få cancer. Jag vill fråga henne om det gör ont, hur hon orkade leva när hon visste att hon skulle dö. Vad jag ska tänka på, vart jag ska vända mig. Det som smärtar mest är att jag vet att hon kanske ändå inte hade gett mig något svar. Kanske fanns det aldrig en chans för henne att vara mamma på riktigt. Det får jag aldrig veta.

Tomrummet är det värsta.
Alla varför.
Alla möjligheter som gick i kras.
Alla ”om”.
Så jag behövde fylla ut det,
och det gör jag nu.

Jag försöker vara min egen förälder idag. Jag försöker vara den mamma till mig själv som jag hade önskat att hon hade varit. För första gången står jag på min egen sida.
Jag klappar mig över håret och låter mig gråta, kramar om mig och säger att allt kommer att bli bra.
Jag hejar på mig i allt jag gör, säger att mina bilder är fantastiska och att jag är en naturbegåvning i skrivande, höjer glaset till min spegelbild och skålar för framtiden.
Jag ber om hjälp när jag inte räcker till själv, gör matlådor till de sämre dagarna och tjatar på mig om städning och vikten av att lägga sig i tid och äta tillräckligt.
Jag är troligtvis en bättre förälder till mig än någon annan kan och kunde vara. Det är ju som om jag faktiskt vet vad jag behöver.

Tänk om hon hade fått uppleva det.

 

 


Hit kan du vända dig
  • Någon trygg människa i din närhet. En kompis förälder, mor- och farföräldrar, en lärare, en kollega osv. Sorg och oro är en del av livet och något som alla möter. Ibland behöver en bara någon som finns där och lyssnar.
  • Nära cancer är för dig som är ung och lever nära cancer.
  • Cancerfondens informations- och stödlinje. Ring 020-59 59 59 eller mejla infostodlinjen@cancerfonden.se
  • Barnens hjälptelefon hos BRIS (Barnens rätt i samhället), 0200-230 230 (för barn).
  • Centrum för barn och ungdomar i kris, Rädda Barnen, 08-698 90 00.
  • Jourhavande kompis, Röda Korset, 020-222 444.
  • Ungdomsmottagningen.
  • Svenska kyrkan, ring till din församling. Där finns personer som har till uppgift att stödja människor som har det svårt på olika sätt.
  • Jourhavande präst och jourhavande kurator via 112
  • Jourhavande medmänniska 0771-90 08 00.
  • Cancersamtal.nu är ett forum som Bröstcancerföreningarnas riksorganisation underhåller. I forumet finns det specifika avdelningar för anhöriga, drabbade och de som drabbats av återfall.
  • Cancertjejer är ett diskussionsforum som omfattar olika cancerformer. Forumet drivs av ideella krafter och startades av kvinnor med bröstcancer och gynekologisk cancer.
  • Sjukhuskuratorn. Hen är van att prata med både vuxna och barn och kan ge dig psykologiskt stöd och praktiska råd.
  • Skolkurator, skolsköterska, skolpersonal, vårdcentralen.
Kommentera
%d bloggare gillar detta: