Sorg

När livet vänder - reaktionista.se

Jag vill tacka för alla fina ord om gårdagens dagboksinlägg. Det är fint att känna att jag både kan få tröst och uppmuntran från er läsare och att ni vågar dela med er av det som ligger närmast era hjärtan. <3 För det är det jag vill med ”Kära dagbok”-inläggen – släppa in er närmare mig. I mina rädslor, i sårbarheten, i sorgen, i det där tvivlet på om jag duger som jag är, om jag räcker till. Som vi ju alla går runt i då och då.

De som känner mig vet att jag har svårt att stanna i det tunga och negativa alltför länge. De flesta brukar sucka åt att jag alltid hittar positiva aspekter av allt. Det låter kanske märkligt eftersom jag i så stora delar av mitt liv har levt i ett kompakt mörker. Jag har förbannat den där livsviljan och förundrade blicken så många gånger när jag var trött på livet. Idag är det en välsignelse. OM jag balanserar det med dagar då jag tillåter mig att bara vara trött, ledsen och i tvivel. Ur det tvivlet och det utloppet så föds hopp. När jag tömmer ur mig känslor i ord och tårar finns det rum för annat. Stjärnögonblick. Hopp. Nytt mod. Men om jag hoppar över mina svåra känslor finns inte det heller.

Det här har aldrig varit en sån där blogg som bara visar upp livets fina sidor, segrar och lyckorus. I allt finns minst två sidor, ofta en hel gråskala. Igår valde jag att visa den andra sidan av att efter en lång kamp ha uppnått sitt mål. Sorgen och rädslan. Båda sidor finns med mig och svindeln, stoltheten och min längtan finns lika mycket där. Det är det som väcker sorgen.

Det är när allt börjar bli bra som skräcken för livet sätter in. Klarar jag det verkligen? Fixar jag att bära mitt eget liv? Vill jag det? Orkar jag leva med det jag nu vet om världen? Är jag för annorlunda? Jag har förlorat många vänner som hade kunnat haft ett helt och friskt liv om de bara hade vågat berätta om sina rädslor, delat dem med någon, inte gått in i skammen över att de inte visste hur de skulle leva utan all självdestruktivitet.

Under mina år på institutioner vet jag att det här är den mest kritiska perioden i en människas tillfrisknande. När allt du vet om livet, alla dina verktyg, finns till för motsatsen till det liv som väntar. När du har levt ett liv i kontroll, prövat dig fram i tillit, förstört för dig själv och nu måste lita på dig själv till hundra procent. När lyckan finns precis framför dig och du inte vet hur du ska kunna ta emot en gåva som är större än allt du någonsin vågat drömma om. När du för första gången ska ta ansvar för dig själv, när ditt liv har gått ut på att samhället har hållit dig vid liv. Det är inte länge sedan någon sa att jag aldrig skulle bli frisk. Jag blev det. Jag ska bli mer än frisk.

Jag står kvar. Jag vill leva. Jag vill vara med. Jag vill göra skillnad. Om jag ska göra det måste jag fortsätta vara ärlig. Det viktigaste under min resa hit har varit att få höra ”Jag förstår att det är tufft” istället för ”Äh, klart det blir bra”. Jag säger det också ibland. Jag vill ju hjälpa, visa att det visst går, skicka hopp. Jag behöver påminna mig om vikten av att känna. Innan alla lösningar behöver vi känna. Så jag känner nu.

För det är det som är min lösning. Så länge jag känner efter kommer allt bli bra. Så länge jag berättar hur jag mår, vad som känns, och inte sitter ensam med det. Då kommer allt bli bra. Det är när jag låtsas att det bara är en dans på rosor och kväver gråten som jag blir sjuk igen. För det är inte hos andra det sitter. Det spelar ingen roll hur inbjudande andra är om jag själv inte låter mig vara med. Jag kan inte vara med om jag inte är med mig själv. Tidigare har jag valt relationer och sammanhang som jag har känt igen mig i. Trasiga människor och dysfunktionella grupper. Det är något annat som väntar nu. Jag ska in i ett friskt liv. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag är redo. Jag längtar. Och jag är livrädd. Eftersom ingenting är svart eller vitt. Jag känner allt.

Och vet ni vet ni VET NI? JAG SKA BLI SOCIONOM!

 

Kommentera

Kära dagbok, utanförskap är ett öppet sår - reaktionista.se

Kära dagbok,

jag bryter ett liv i utanförskap. Jag lever i en vändpunkt. Jag behöver ta några beslut nu, för att inte hänga kvar i det som gör mig illa. Du vet, det finns en trygghet i det ändå. Jag kan det som gör ont. Jag har smitt vapen mot det i hela mitt liv. Jag kan alla strategier, när det är jag som styr. Nu väntar något annat. Scheman, rutiner, gemenskap, ansvar, prestation. Jag har längtat efter det så länge att jag inte trodde att det någonsin skulle hända. När jag fäster min blick vid horisonten blir jag bländad. Inom mig har vildfåglarna sett sin chans att fylla ut ovissheten med rädsla. Jag är skräckslagen.

Jag minns de ensamma skolkorridorerna. Oron i magen. Vilsenheten och den kvävda gråten. Jag minns att jag stod i regnet och såg andra barn leka innanför i värmen. Jag minns att jag slutade äta för att få tyst på ensamheten. På lågstadiet när min bästis hittade en ny bästis. På mellanstadiet när ansvaret för allt och alla var starkare än jag. På högstadiet när jag började förstå mer än jag kunde klä i ord. Den andra veckan på gymnasiet när jag blev så rädd för att de musikaliska tjejerna skulle genomskåda mig och se att de var mycket bättre än jag. Den drar i mig nu igen, anorexin, men jag låter den inte ta över. Jag vet vad det handlar om. Jag vet att jag inte är så ensam som det känns.

Jag behöver tillåta mig att vara människa. Jag får vara rädd. Jag får känna sorg för alla relationer som har gått sönder i min självdestruktivitet, för alla svek som sitter kvar i mig. Jag får sörja den tillhörighet jag förlorade för att jag inte visste hur jag skulle kunna vara jag. Jag sörjer att jag ställde mig utanför eller ovanför i rädsla för att min mänsklighet var värdelös. Jag minns att jag inte förstod hur de gjorde för att få vara med. Idag behöver jag stå kvar vid min sida, vid andras sida, och se att jag får vara med. Jag kanske till och med kan hjälpa andra att känna sig välkomna. För jag är garanterat inte ensam om den känslan. Jag behöver kliva ur min rädsla och se bortanför den. Jag är inte den jag var då.

Jag tar mitt lilla jag i handen, drar in henne i värmen. Tillsammans kan vi stå kvar i rädslorna och visa varandra något annat. Mellan oss finns en kärlek som klarar allt nu. Det finns också en nyfikenhet som har kvävts i all rädsla. Jag behöver ge den mod och tålamod. Mod att tåla. Jag behöver trotsa rädslan för att bli avvisad, ensam, hånad, utanför. Det är något annat som väntar nu. En öppning. En möjlighet. Jag får läka mitt utanförskap. Jag får låta nyfikenheten ta plats och växa.

Rädslan är ett eko från en tid då jag såg mig själv genom andras förvanskande blickar. De senaste åren har jag blivit sviken av människor som jag har släppt in närmare än jag någonsin vågat släppa in någon. Jag vill aldrig mer uppleva det sveket. Därför är det extra svårt att bryta mitt utanförskap nu. Jag vill springa iväg, gömma mig, säga att jag kan själv.

Men jag kan inte det.

För jag förtjänar bättre. Idag ser jag på mig själv med kärlek.
Jag ger mig tillåtelse att vara människa. Sårbar, liten och trygg.

Wilda

 

Kommentera

Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det – när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det. 

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar – och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet – och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa – inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

Kommentera

Stormen. Den som har pågått i hela mitt liv. Som nu börjar avta.

Jag har varit upptagen med att ta mig från dag till dag, se varje möjlighet, fånga varje ljus. Jag har i alla dessa år gått ifrån att bara överleva, ta mig vidare, väja undan katastroferna till att hitta mina gränser och stå upp för mig.

Autumn

Jag slåss inte längre. Det är helt vindstilla här. Jag står här och blickar ut över det landskap som brukade vara mitt liv. Bilden är kall och ödslig, desperat och rörig, destruktiv och ensam. Jag står här med mitt lilla jag i handen och jag lovar henne att det aldrig ska få hända igen. Jag blickar ut över alla förluster och svek. Alla gånger jag övergav mig själv i hopp om att kunna få någon annans kärlek. Jag ser på blommorna som växer precis vid mina fötter och vet att härifrån kan växandet börja.

Jag ser på de människor som brukade stå mig närmast och jag ser att vi är mil ifrån varandra nu. Då när vi möttes var jag en mager skärva av det liv som jag hade drabbats av, inte den starka stam av det liv som jag idag har byggt upp från grunden. Jag känner inte igen dem, men egentligen är det bara mina ögon som ser något annat nu än förut. Jag känner inte igen mig själv. I min rädsla vill jag dra dem närmre, försöka bygga broar. Vinden berättar om att våga släppa taget.

Autumn

Jag kan inte mina gamla utslitna mönster. Jag vill inte tillbaka och jag kan inte gå framåt än. Jag står i ett ingenmansland och jag vet inte hur de nya mönstren ska passa ihop med andras. Och det är okej. Jag vet inte vart jag ska, men jag vet att det kommer att bli bra. Idag finns det inga självklara svar. Jag väger varje beslut mot bakgrunden av att tidigare inte ha fått äga min egen vilja, mina egna känslor.

Idag är varje möte med en människa en påminnelse om att jag är någon annan nu. Jag försöker lära känna vem jag är när alla överlevnadsstrategier faller. I det kommer sorgen nära. För varje gång jag återerövrar något som togs ifrån mig påminns jag om vad jag inte fick. Jag vill ibland slå sönder något för att jag blir så förtvivlad över vad som hände mitt lilla jag. Det var aldrig okej.

Autumn

Runt mina konturer finns det gränser som ingen får kliva över. Aldrig någonsin mer. Jag tar ingen skit. Jag förlåter inte utan ett förlåt. Tar inte ansvar för det som inte är mitt ansvar. Jag kommer att gå ifrån varenda människa som försöker lägga något på mig som inte är mitt. Inuti mig så bor det en liten person som har fått stå ut med så jävla mycket skit som aldrig handlade om henne. Idag är det min förbannade skyldighet att ta henne därifrån. Idag skyddar jag henne med varenda cell i min kropp. Idag omger jag mig med människor som liksom jag älskar allt det hon står för.

Autumn

Det svindlar när jag blickar ut över en framtid jag inte trodde var möjlig. Jag har inget som binder mig i det förflutna kvar. Nu är jag fri. Nu kan jag gå vart jag vill. Vara vem jag vill. Och jag vet inte längre vart jag faktiskt vill ta vägen.

Det är som om jag idag lever i ett väntrum. Jag försöker navigera mig utifrån en ny kompass, med en karta som är allt för lik den karta som fick mig att gå vilse. Någonstans finns nycklarna till vem jag är och överallt finns minor som väcker sorgen till liv.

Jag behöver tid.
Jag behöver tålamod.
Jag behöver befinna mig i mitt väntrum tills jag vet vart jag vill gå, tills jag orkar gå igen.
Tills jag vet vad jag vill ta med mig av det som var jag förut.
Tills jag orkar möta speglingarna av mig själv i era ögon.
Tills jag orkar vara ett annat jag.

Kommentera

Merry Christmas

Igår satt jag uppe och spelade Bingolotto medan jag slog in julklappar, klädde granen och plastade in julgodiset. Idag reser jag till kvinnan som adopterade mig känslomässigt för några år sedan och som jag idag kallar mamma. Vi ska fira jul med lillebror och hans kärlek. Jag längtar mest efter Janssons frestelse och soffhäng. Det är en lyx med så mycket tid att umgås och minnas, byta framtidstankar och kramas. Tid för varandra.

Trots att jag den här dagen har nästan allt jag kan önska mig så finns det en sorg i mig som jag behöver ta hand om. Jag får inte ignorera den, för den är på riktigt. Jag har så länge jag kan minnas alltid försökt tvinga mig till glädje och tacksamhet under julen. Jag kan inte det längre. Jag förstår att det är först när jag tar mig igenom sorgen som jag kan hitta glädjen.

Det finns så många minnen av förluster som hänger ihop med jul och gemenskap. Jag är så oändligt tacksam för den kärlek som finns i mitt liv idag, och samtidigt påminns jag om de människor som jag inte kan ha en relation till längre. De som bär mina blodsband och gener. Vänner och sammanhang som har gått förlorade, delar av mitt liv som är utraderade.

Jag är inte den enda som drabbas av sorgen, och ensamheten, under julen. Därför vill jag påminna om att ta hand om varandra. Allt behöver inte vara trevligt och glatt hela tiden, speciellt om det inte känns så på insidan. Var rädd om dig och våga vara ledsen, hysteriskt fnittrig, trött eller vad du än känner. Det är så det blir en jul värd att minnas. Våga fråga om den där tröstande kramen eller ta en promenad för att få en paus. Vet om att det är okej. Du är okej, precis som du är. Det någon älskar i dig är det som gör dig mänsklig. Våga visa varandra det, våga vara nära, ni som kan.

Och till dig som är ensam och önskar att du inte var det: gör det bästa du kan för att vara rädd om dig, ge dig trygghet och kärlek. Du är värdefull.

Jag och Asla önskar er alla en riktigt god jul!

 

Kommentera
%d bloggare gillar detta: