Category

Poesi

Category

I väntan på vind.

Vårtid

Jag väntar bland vårens blommor, väntar på det nya som ska komma men ännu inte är här. Jag väntar på nästa steg, en annan väg, öppningar mot andra världar.

BlåstjärnaSnödroppe

Jag väntar i en stillhet där allt rör på sig utan att jag märker det. Jag inser att något inom mig är förändrat först när det är för sent att gå tillbaka. Mellan träden skymtar en blå himmel och jag längtar efter vingar. Längtar som jag aldrig längtat förut.

Körsbärskornell
Scilla

Jag tänker på dagar då jag inte kunde se knopparna brista, för att det gjorde så förbannat ont att vara instängd i det meningslösa när solen skrek i mina öron om att livet var fantastiskt. Jag ville inte ha hoppet, ville inte ha soluppgångarna.

Vitsippor
Vitsippa

Men där i min önskan bort hittade jag hem. Där i min största sorg kläcktes en fågelunge så fulländad att jag alltid skulle älska den. En skräckslagen hoppfull liten varelse som har lärt sig flyga nu. Med sina egna stolta vingar vecklar hon ut sig och väntar på vind.

Vårlök

SparaSpara

MANIFEST

Purple sky

Jag vill beröra.
Vidröra. Röra vid.
En framåtrörelse, en smekande vind, en omfamning.
Jag vill röra om.
Uppröra. Röra upp.
En revolution i mig,
en evolution i ditt blodomlopp.

Jag vill förlösa emotioner.

Jag vill ge insikt.
Skapa utsikt i avsikt.
Ett uttryck, ett avtryck, något som trycker ifrån.
Jag vill utforma en landningsbana
där du hittar dig själv.
Jag vill skapa kedjor av reaktioner.
Implosioner som briserar i explosioner.

Jag vill reagera i aktioner.

Jag vill öppna upp.
Bjuda in. Inbjuda.
Se mig, se dig, se oss som vi är.
Mitt uttryck som är mitt. 
Jag vill ta med dig till äventyret jag lever i.
Doften av vitsippor, ljudet av tystnad.
Vi går, vi älskar och försonas.

Jag vill skapa ett eko i generationer.

Jag vill ge rörelse. Lösgöra. Frigöra.
Ett fotografi, en text och mellanrummen.
Jag vill ge utrymme för mer.
En ärlig chans, en kastad mask.
Någon som tar vid, där jag stannar.
Ta vid, rör vid, här bredvid.

Purple sky


Jag deltar just nu i en av wordpress onlinekurs i bloggande, Blogging 101. Varje dag får jag ett mail med en ny uppgift och något nytt att testa. En av de första uppgifterna var att formulera varför jag bloggar och vad jag vill få ut av det. Orden ovanför blev som ett manifest för reaktionista.

Det kommer att ske några förändringar här framöver, men enbart för att förstärka det som den här bloggen och jag redan står för. Även om jag kan mycket redan, har bloggat länge och tyvärr inte kan dela så mycket med de andra deltagarna eftersom de flesta bloggar på andra språk, är det ändå något fint att få lite vägledning och att få tänka till lite extra.

Tack till alla er som finns här, lämnar avtryck och låter er beröras. Varje gång någon får en känsla av det jag skriver, eller det jag skapar på andra sätt, uppfyller jag mitt syfte med varför jag gör detta. Jag vill beröra. Jag vill att du känner dig lite närmare dig själv när du är här.

POESI | var du än vill placera mina minnen.

Winterland 2

den mentala källaren i ett vemodigt ljus
skuggorna leker fortfarande, de är moln på min himmel
några andetag bort, ett par miljarder ljusår
du väljer tidsintervallerna, jag är bara åskådare
stearinet rinner nerför mina kinder
det är mer än tårar nu, det är en fängslad hemlighet
reaktionerna är inte mina, jag brukade sjunga
det finns ingenting här
avstannad rörelse, jag växer ihop med smärtan

jag ignorerar ekot av min röst
snart är det tyst igen, jag klingar ut
några andetag bort, ett par miljarder ljusår
du väljer skrikens intensitet, jag har slutat lyssna
isoleringen har brutit skyddsrummets sköld
det finns ingenting här
nikotinfingrar, jag trevar efter regnbågar

göm mitt sorgelandskap i din vildvuxna trädgård
friheten finns här, illavarslande nära
några andetag bort, ett par miljarder ljusår
det väntar ett djup under ytan
och jag är beredd nu
var du än vill placera mina minnen

 

Vill du läsa mer? Jag har startat upp ett nytt konto på poeter.se där jag lite i taget kommer ladda upp gamla och nya texter. Välkommen dit.

 

Note to self from 2015.

Me

Hej du, fantastiska jag.
Eftersom du samlar på dig visdom och inte bara år,
tänkte jag att du skulle få några godingar från 2015 med dig.
Men glöm inte det här.

För det förstå mår du bra av att sysselsätta händerna.
Din kreativitet är en större källa av kraft än du tror.
Använd den.
Kom ihåg att din kropp inte följer någon plan, den följer sig självt.
Träna för att du mår bra av det.
Du blir lycklig av att känna dig stark och orkar mycket mer.
Rör dig långsamt, ett steg i taget. Lyssna.
Din kropp vet precis vad den behöver,
och den berättar det om du har tid att lyssna.
Ha alltid tid för det.
Lyssna.

Du får säga nej. Alltid.
Förklara inte dina nej. De är dina.
Vänd ryggen till när dina nej inte hörs. De är inte värda dig.
Ibland behöver du säga ja till det som du är helt skräckslagen inför.
Det är så du kommer vidare, vecklar ut dig i de outforskade platserna inom dig.
Gå ut på upptäcktsresa. Plocka vitsippor, svamp och snäckor.
Memorera dem i dina händer.
Låt naturen ge dig svindel och dröm om att flyga.
Ta in världens storhet och inse
– du är en del av den.
Ta in fågelsången, de prasslande löven, vindens ilande toner
och ljudet av öronbedövande tystnad.
Dröm om allt. Önska dig allt.
Tillåt dig att vara allt som är du.
Lyssna.

För att kunna leka krävs det tillit.
Du har leken i dig, men den är smärtsam. Ge dig tid.
Den påminner om förlusterna i dåtiden, skratten som användes emot dig.
Ge inte upp för det. Eller ge upp och kom tillbaka.
Känn.
Gråt dig till sömns, luta ditt huvud mot trygga bröstkorgar,
våga vara sårbar och våga vara obekväm.
Plocka upp ditt lilla jag i famnen. Älska henne.
Berätta för henne att det kommer att bli bra.
Fläta ditt hår och klappa dig över huvudet.
Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom.
Kom ihåg hur ditt skratt låter.
Lyssna efter det.

Du behöver inte lösa alla problem, många löser sig själva med tiden.
Acceptera din maktlöshet, låt den göra dig ödmjuk.
Du kan inte veta vad som är bäst för någon annan,
för du är inte någon annan. Lyssna.
Det är okej att du säger fel saker ibland,
det går att säga förlåt.
Våga visa dina brister. Det är de som gör dig till människa.
Det betyder inte att du är en dålig person.
Du är vacker just för att du kommer för sent, säger fel och går i försvar.
När du visar dina brister och vågar vara svag
kommer du närmare andra människor.
Förlåt dig själv.

Du behöver inte förbereda dig på katastroferna,
för de kommer ändå inte när du är beredd.
Det går inte att veta hur någonting kommer att bli.
Inte alls faktiskt. Och det är precis som det ska.
Förbered dig på lyckan genom att öppna dig för möjligheterna.
Varje ny minut är en möjlighet till ett annat val, ett annat perspektiv.
Välj det som gör dig mest gott.
Åtminstone det du tror gör det.
Lär dig av antagonisterna i ditt liv och kom ihåg att du är protagonisten.
Var alltid din egen hjälte, bär dig själv och låt andra gå vid din sida.
Be om en vägvisning när du är vilse.
Att be om hjälp hjälper också den som får ge den.

Du behöver inte vara tacksam och glad jämt.
Var besvärlig! Ta plats! Skrik ifrån!
Klaga så högt du bara kan när du behöver det och låt andra göra detsamma.
Skratta eländet rätt i ansiktet.
Kom ihåg att det är okej att be om hjälp, men inte att kräva den.
Akta dig för människor som kväver dig. Stäng dörrar.
Dela med dig av dig själv i pusselbitar, inte i hela rader.
Du är för värdefull för att kastas iväg.

Ditt uttryck är ditt och hur andra tar det handlar om andra.
Var rädd om dina ord, de är din dyrbaraste gåva.
Hur lång tid det än tar att skriva klart den där boken så sluta inte försöka.
Det finns människor där ute som har väntat på den i många år.
Du har kämpat i många fler.
Våga släppa iväg den.

När du utgår från att människor vill dig väl händer det bra saker i livet.
Ha tillit. Du har tagit dig igenom det värsta. Det händer inte igen.
Om du blir sviken handlar det inte om att du litade på.
Om ingen säger att det är ditt fel så är det inte så. Släpp skulden.
Du är inte din historia eller dina beteenden.
Du har varit alldeles för stark, alldeles för länge.
Tack för att du tog dig hit.
Glöm inte att det är dina erfarenheter som gör ont, inte du.
Du är ju den där pratglada morgonmänniskan,
fnittret när du är övertrött och ditt ibland naiva hopp till mänskligheten.
Du är det omåttliga tålamodet och ilskan som är en tillgång.
Du kan vara riktigt rolig. Hysteriskt rolig faktiskt.
Och det är ännu roligare när du är medveten om det.

Självkänsla kommer inifrån.
Skit i vad andra människor tycker om dig.
Det är vad du tycker om dig som är viktigt.
Se det vackra i andra, lyft det och låt resten vara.
Ta till dig det du behöver och reagera mot det du inte kan acceptera.
Var lojal mot din sanning.
Det går faktiskt att välja glädje, i stort sett jämt,
om du först tillåter dig att känna klart det jobbiga.

Du är så himla fantastisk.
Den som älskar dig behöver ingen anledning.
Kärlek är inte villkorat, de ljög när de lärde dig det.
Du är stark, intelligent, skarp, rolig, helgalen och ömsint.
Och du kan vara riktigt jävla jobbig att ha att göra med.
Speciellt när du inte ger dig fast du vet att du har fel.
Du är älskad för det också.
För jag älskar dig nu.

POESI | aktion; solskensdimma

Jag skrev mycket poesi i min tonår och i min unga vuxenhet. Och nu när jag skriver den där Romanen kan jag sakna det. De kärnfulla orden, kompositionerna, intensiteten. Jag tänkte att ni ska få några smakprov framöver på min poesi.

Dagens dikt är skriven 2009 och när jag skrev den hade jag inte en aning om vad den handlade om. Idag förstår jag mer. Poesin bygger berättelser för mig om vad mitt undermedvetna inte kunde uttala i stunden. Orden kan tolkas så olika, beroende på vem som läser och när. En av poesins storheter.

Vad får du ut av texten nedan? Vilka känslor och livserfarenheter drar det upp i dig?

Untitled

aktion; solskensdimma

rykande asfaltsgator, solskensdimma
det finns en avsmak i dina steg som tar mig närmare
närmare dig och dina leende armbågar
du mjukar upp mina förklädnader
när din hand sträcker sig efter ett slut
du vet lika väl som jag; det finns bara ett slut i sagor
här med mig, här i dig, finns inte ens en början

en armlängds avstånd för oss samman
distanseringen är inte vårt ok
närhetsrädslan ger oss modet
nästan dumdristigt förälskar vi oss i sommarnätterna
och vinkyssarna, de där befläckade vinkyssarna
dina fumliga händer letar sig in i mina vrår
och jag kan inte motstå det du inte säger

gräsmattans känsla för växandet tar oss till en ny nivå
det vi inte vågar se där bakom solens ridåer
men tittar vi nedåt ser vi bara höjdskräck
jag ser i dina blå att du har något att berätta
men dina galenskapta sinnen döljer varje minspel
ditt ansikte är ett minfält av tolkningar
jag väljer vilka reaktioner jag agerar på
du reagerar i aktioner

det här är en början;
låt mig bli en rykande asfaltsgata
förlös mig i din önsketrädgård
vagga in mig i ovisshet, ha tålamod
och lägg lite av din envishet på lager
så att vi når slutet du så desperat längtar till

mitt löfte;
jag ska förföra dig in i min solskensdimma

%d bloggare gillar detta: