OM MIG

Child of Mother Earth - reaktionista.se

Idag har jag levt i 30 år. Det är svårt att förstå. Ibland känner jag mig fortfarande som en rädd liten femåring. Ibland känner jag mig gammal som en 90-åring. För det mesta är jag ju så mycket mer än min ålder. Erfarenheter, kunskaper, känslor, mognad, drömmar och tankar. Jag bär allt i mig nu. Jag försökte illustrera mina 30 år i en text inspirerad av Christins text på hennes 30-årsdag. Den påminner mycket om hur jag skrev i 17-18 års åldern så det blir samtidigt en hyllning till den tiden som var en av vändpunkterna. Det har varit många mörka år, men det gör också de senaste så mycket ljusare. Jag är helt övertygad om att det bara kan bli bättre härifrån och jag ser fram emot att dela den framtiden med er. I bildkavalkaden finns både mörker och ljus, glädje och smärta. För livet är ju både och.

Trettio år from Wilda Kristiansson on Vimeo


 

två trasiga människor
försökte älska ett skrikande barn
utan att se sig själva
det var ingens fel
och allas fel
att jag gick sönder
jag förstod inte det då
jag förstår det nu

orden kom tidigt
sången, poesin, berättelserna
som släppte allvaret
blicken som såg detaljer
av det vuxna inte såg

allvaret blev ansvar
i tonåren
när jag satt i styrelser
gick med i nykterhetsförbund
assisterade på barnteatern
var sekreterare i elevrådet
valde musiken för mormors skull
men orkade inte sjunga
när jag inte orkade vara jag

utvecklade ätstörningar
självskadebeteende
jag ville vara någon annan
så jag blev någon
som inte var jag
någon som inte kunde äta
någon som lät andra skada
någon som sa ”jag vet inte”
i rädsla för att säga för mycket
och när jag väl började tala
tog berättelserna aldrig slut
jag skrev ner dem
för att inte trötta ut terapeuterna
försökte få någon att orka lyssna
tills jag var klar

genom avdelningar, behandlingshem
broräcken och överdoser
ett hjärta som stannade
försökte jag få någon att se
att det gjorde ont
istället gjorde det mer ont
människor dog omkring mig
smärtan blev min vän
alla såg sin egen maktlöshet
och till slut gav de upp
till och med de som inte får ge upp

mamma blev sjuk en sista gång
log en sista gång
sa förlåt en sista gång
jag blev galen
på riktigt
psykotisk
tappade allt det jag hade byggt upp
och hittade mig själv
för när jag kom ut ur mardrömmen
var jag mig själv
utan masker och med hoppet som ledstjärna
ett jävlar anamma utan slut

jag började leva
men tabletterna satt fast i min kropp
jag kunde inte stå emot
tills jag kastade allt
gav upp
jag behövde ge upp
för att hitta rätt
säga hejdå psykiatrin
och söka hjälp
som hjälpte

hittade kvinnan som fick livet att växa
inifrån och ut och utifrån och in
jag berättade
tills jag var klar
och det släppte mig fri
skulden och skammen bleknade bort
jag sa nej till min familj
och genom 15 år av terapi
kunde jag till slut
förlåta den där stackars människan
hon som var jag
älskade jag

jag jobbade övertid trots sjukskrivningen
förbundsstyrelsen för Ungdomens Nykterhetsförbund
gav mig ett sammanhang att vara viktig i
kroppen gjorde ont
fibromyalgi sa de
jag hade precis känt min kropp för första gången
den berättade en historia
som jag inte orkade höra
jag höll tal på Sergels torg, skrev protokoll i timmar
åkte tåg över hela Sverige
flög till Australien
för att komma ifrån
mig själv

jag tog studenten från Komvux
med fina betyg och vänner som hurrade
för att jag var jag
men rädslan tog över igen
som rädslor gör
och först när ingen längre stod ut
med att älska mig
kunde jag börja älska mig själv

jag la mig bland vitsipporna och sa
”ni får bli min familj nu”
jag blev en vildblomma
och Moder Jord min famn

jag blev förlåten
med tiden
och hittade nya vänner
att knyta band med
i ärliga färger
tillit fick ansikten
ni älskade mig hel

jag kunde älska det inre barnet
med den förundrade blicken
som aldrig slutade berätta
som fortsatte skriva
och möta blickar
jag lärde känna mig
även de sidor jag var rädd för att möta
min mänsklighet
jag blev den jag var menad att vara
och den jag ville vara

började berätta för er
började leka igen
vågade drömma om framtiden
och lät det envisa ta plats
tills jag kom hit
och tänka sig
nu ska jag bli socionom
hjälpa andra
att växa vidare genom
det som inte går att gå igenom
jag vet
för det var omöjligt
men det hände ändå
jag är här nu
jag är 30 år

 

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Kommentera

På fredag fyller jag 30 år. Redan i lördags firade jag det med mina närmaste. Jag blev ordentligt bortskämd, men så kan det ju få vara med 30-årspresenter. De fick en önskelista baserat på den lista jag ständigt för i min Bullet Journal. Listan för saker jag vill ha och behöver. Det är ett bra sätt för mig att prioritera ekonomiskt och också hålla utkik på second hand. Det blev ju en succé när jag kunde göra om till önskelista på några sekunder.

Idag vill jag dela med mig av vad gåvor kan betyda för mig och även vad som står kvar på önskelistan för framtiden. Det blev så tydligt för mig i lördags att presenter säger mycket om relationen bakom. Därför ville jag berätta lite om det idag, och hur mina 30-årspresenter symboliserar olika aspekter av mig och mina relationer.

30-årspresenter - reaktionista.se30-årspresenter - reaktionista.se

Först av allt – alla möten, samtal, hälsningar, grattis och kramar. De är värda allt och mer än så. Att dessutom kunna spara det minnet i kort, kuvert, väl valda ord och bilder. Fjärilar, ord, vingar och växtlighet. Allt det säger något om bilden av mig. Presentkorten på Indiska och Akademibokhandeln kommer att göra stor nytta i höst. Det är fint att också få välja själv.

30-årspresenter - reaktionista.se

Växtintresset lär väl ingen ha missat i det här landet. Jag önskade mig dock inga växter eftersom jag mest känner mig som en otillräcklig växtförälder i dessa studietider. En orkidé med namnet ”Wild” var dock mer än välkommen eftersom orkidéer gillar att bli försummade (stackars små liv). Att den anspelar på det ständiga skämtet om mitt namn är ju också en fördel den har. 😉 Nejlikorna ska jag försöka hålla i liv så länge det går. Christin har ju gjort sitt yttersta för att hjälpa mig. Tydligen känner jag folk som också vet vad jag behöver bättre än jag gör. Ni vet såna personer som ger en vad en behöver istället för vad en önskar sig? I det här fallet var det tydligen min hud som hade gjort nödrop. Lumenes dag- och nattkräm kommer rädda den undan min försummelse. Jag är nämligen fruktansvärt dålig på att smörja in mig.

30-årspresenter - reaktionista.se

Jag har flera sådana praktiska relationer. Någon som ständigt uppmuntrar mitt fotointresse gav mig lagring för kommande fotografier och studietidens alla dokument. Det behövde jag verkligen! En annan person som är en förebild när det kommer till mode och stil köpte mig något jag har behövt länge: ett par svarta tights. Jag har haft dem två dagar i rad nu och de är helt perfekta för min nya stil ”snygg i mjukiskläder”. Och så en body-lotion som kan användas i duschen. Eftersom jag som jag nämnde ovan är usel på att ta hand om min hud. Nu är det slut på ursäkter.

30-årspresenter - reaktionista.se

Estetik är en annan viktig del av min personlighet. De här kopparna med mönster av Nadja Wedin stod det mitt namn på. Fjärilarna återkommer som en symbol för frihet och skönhet.

Något annat som är viktigt för mig är hållbarhet. Ekologi, naturliga ingredienser, att ha naturen nära i livet. Därför gick det rakt in i hjärtat när jag såg ringblomssalvan, den handgjorda tvålen och läppceratet av naturliga ingredienser som grönt te och äpple. <3

30-årspresenter - reaktionista.se30-årspresenter - reaktionista.se

Det finns också de som hjälper mig att bejaka konstnären i mig. Det var länge sedan jag målade på allvar men den här hösten vill jag ge mig på det på nytt. Att få både ett kit för akryl- och akvarellmålning är en riktig boost för den kreativa ådran. Här ska det målas tavlor i höstmörkret! När jag inte orkar komma på motiv själv så finns det fjärilar att fylla i, och det brukar också hjälpa mig att hålla koncentrationen vid liv långa dagar.

30-årspresenter - reaktionista.se

En annan del av mig är den som nu börjar ta form. Den professionella sidan av intresset för sociala frågor och socialt arbete. Socionomen. Jag är övertygad om att jag kommer att ha stor nytta av boken ”Ser du mig” både i studier, i eget intresse och i framtiden. Anteckningsböcker kommer att försvinna i ett nafs när jag suger i mig kunskaper och skriver ner mina egna reflektioner kring dem.

Tack för att ni skämmer bort mig! Även om det ibland tar emot så blir jag bättre på att ta emot. Och när en fyller 30 år är det ju faktiskt läge att fira.

Så vad blev då kvar bland önskningarna?

MIN ÖNSKELISTA

 

30-årspresenter - reaktionista.se

1 | Ett nytt UV-skydd till min kamera för att förhindra repor på linsen.
2 | En verktygslåda att förvara mina verktyg i så jag slipper ha dem i byrålådor, gillar den här varianten i stål.
3 | Reflexskärm för bättre stilleben-foto.
4 | Köksverktyg i trä i linje med plastbantningen.
5 | Makramégarn för att jag vill göra amplar hela hösten.
6 | Durkslag i stål.
7 | Boken ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara som fått strålande recensioner.
8 | Den vackra växten Calathea orbifolia som jag inte kan sluta drömma om.
9 | Skärbräda i mörkt trä, t ex i bambu.
10 | En snygg ryggsäck för kurslitteraturen, t ex denna från Your Turn.

Vad har du för materiella behov och önskningar just nu?

 

SparaSpara

SparaSpara

Kommentera

Är jag lesbisk? Eller faller jag för personligheter (pan)? Är jag bisexuell? Jag har ju varit ihop med män också… Men jag kollar ju mest in kvinnor nuförtiden? Är jag bara trött på patriarkatet? Några frågor jag ställer mig ibland. Behöver jag verkligen svar? Pride är i full gång i Stockholm. Tack alla som har bjudit med mig. I år sparar jag pengarna och krafterna och skriver några ord istället.

Jag hör mig själv säga ”jag gillar kvinnor”. Som om jag menar det. För det mesta är det ju så.

Jag läser om någon som var kär i Robin Hood som barn. Jag minns hur jag började rodna när Marion syntes på skärmen. Jag minns att jag var mest kär i Nala av alla i Lejonkungen. Jag lyssnade nästan enbart på kvinnliga artister. Jag beundrade kvinnor. I tonåren var jag ihop med min första tjej. I smyg. Jag har inte glömt henne än. Inget har känts så starkt som den relationen. I sommar vandrar min blick mellan kvinnliga kroppar. Jag säger ”jag kan nog inte förneka det längre”. Har jag någonsin gjort det? Har det spelat någon roll för mig?

Spring Pride fjärilsprinsessa - reaktionista.se

Jag har inte känt ett behov av att komma ut sen jag lärde känna mig själv. Jag är ju jag. Det är nog väldigt piviligerat att kunna känna så. Men det har inte varit gratis. Kanske är det för att jag har brutit med människor som begränsat mig och sparat på de som får mig att blomstra som jag idag kan känna så? Jag behöver inte förneka vem jag är i det nätverk jag har idag. Jag har däremot fått många nyfikna frågor från andra om min sexualitet, eftersom jag har varit ihop med både män och kvinnor. Som om andra behöver sätta mig i något slags fack. Jag vet inte om jag behöver det, eller kan det. Om jag måste är jag nog fjärilssexuell, fladdrar iväg lite hur som helst i alla fack. 😉

Jag gillar kvinnor - pridefjäril - reaktionista.se

Kanske är det min syn på kön som gör det komplicerat för andra, och så enkelt för mig? Jag ser kön som en social konstruktion. Kön är egentligen bara något mellan våra ben som fungerar och ser olika ut för att vi ska kunna föröka oss. Allt annat är människans maktspel och ojämlikhet. I min värld är det så självklart att kön inte ska definiera oss. Ändå gör det det. I allt vi gör. Om jag fick bestämma skulle det inte vara så. I min utopi spelar inte kön någon roll. Där är människor olika men i grunden mer lika än olika, och en kan bli kär i vem en vill. I min värld försvinner stämplarna och facken.

För om jag finns till för att föda barn och laga mat eller måste gilla dockor och smink för att få vara kvinna så är jag nog inte det. Om jag måste vara hjälplös och sexig och le hela tiden, så vill jag inte vara kvinna. Om jag kunde välja skulle jag operera bort mina bröst för jag tycker mest att de är i vägen. Gör det mig mindre kvinnlig? Vad är egentligen kvinnlighet och manlighet om inte sociala konstruktioner? Det är ju inte på riktigt. Det är ju inget vi föds med. Eller?

Jag gillar kvinnor - Pride - reaktionista.seEfter Prideparaden 2016, i hotellets fönster.

Jag gillar kvinnor. Om det betyder att jag gillar människor som visar känslor, har långt vackert hår, ler med ögonen, bär vackra kläder och rör sig mjukt. Om det innebär att jag gillar människor som jag kan prata med om det mesta, som vågar testa på nya saker och kan ta ansvar för sig själva. Om det innebär att jag gillar människor som värderar relationer och naturen mer än pengar. Det är tyvärr så att den övervägande delen av de människor som jag träffat som stämmer in på den beskrivningen definierar sig som kvinnor. Men jag har också fallit för män som har de egenskaperna. De är sällsynta. Kanske är det därför jag gillar kvinnor bättre, för att jag är så trött på manligt maktspel?

Jag vill egentligen inte definiera min sexualitet, för jag vill inte sätta mig i ett fack eller låsa dörrar till andra delar av min mänsklighet. Jag vill leva som om min utopi om jämlikhet och ett samhälle som inte bryr sig om kön vore sann. Först då kan den bli det. Jag älskar människor som vågar älska, skratta och leva. Jag hoppas att jag en dag får leva med en partner som liksom jag vill ta hand om vår planet och övergivna barn, som kan få mig att skratta och gråta med allt som är jag. Allra mest vill jag hitta en människa som gör mig till något mer, som kompletterar mig med sina egenskaper och får mig att känna mig värdefull i mig själv. Någon som jag kan ge all den här kärleken till som jag bär på inom mig. Och som kan ta emot den.

Hur tänker du kring din könstillhörighet och sexualitet?

 

Tidigare inlägg om Pride:

SPRING PRIDE 2014 | Stolt nykterist och feminist.
Stockholm Pride 2015
Spring Pride 2016 | Butterfly Princess
STOCKHOLM PRIDE 2016
DIY | Pride-krona med fjärilar

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Kommentera

Hej på er! Idag tänkte jag visa upp en ny klänning, ny frisyr och samtidigt passa på att prata om mina ärr. Det pratas alldeles för lite om självskadebeteende och livet efteråt. Sånt föder fördomar och det gör ju inget bättre.

OOTD ärr och en blå klänning - reaktionista.se

För bara något år sedan var jag alldeles för rädd för människors dömande för att våga visa mig i annat än långärmat. Mina ärr bär på en nakenhet som jag för det mesta vill vara ifred med. På sommaren fungerar det inte så bra, om jag vill bada och sola och inte svettas ihjäl. Jag hade inte vågat klä mig i den här klänningen från Tiger of Sweden till exempel. Och det vore ju jäkligt bortkastat eftersom den är helt fantastisk!

OOTD Tiger of Sweden - reaktionista.se
OOTD ärr och en blå klänning - reaktionista.se

Det är den tiden på året då blickarna omkring mig först går till mina armar. Ärren som bär på en berättelse om hur ont det en gång gjorde i mig och att det inte fanns någon annan utväg än att skada mig själv. Det var genom mina sår jag kunde känna något. Skam, skuld, ilska mot andra och mig själv, sorg, besvikelse… till och med när jag var glad straffade jag mig genom att skada mig. Allra mest kanske det ändå handlade om att jag ville känna något – jag visste inte hur jag skulle våga närma mig den smärta jag bar på.

OOTD ärr och en blå klänning - reaktionista.se

Varje år tycker jag att det är lika svårt att blotta mina armar. Därför gör jag det ofta som ett statement i Prideparaden här i stan i maj. Sen försöker jag hålla i den känslan. Att jag inte bryr mig om vad andra tycker. Att det är min frihet. Att min frihet är viktig. Och jag brukar också tänka på alla de människor som också skäms för sina ärr. Att jag gör det också för dem. Jag försöker också tänka att mina ärr vittnar om min styrka.

Varje ärr på min kropp är en påminnelse om en dag då jag behövde vara starkare än jag skulle ha behövt vara.

OOTD ärr och en blå klänning - reaktionista.se

Det är egentligen inte svårt att förstå att det annorlunda drar uppmärksamhet till sig. Jag kollar ju en extra gång på någon som har en brännskada, sitter i rullstol eller är kortväxt. Det betyder ju inte att jag dömer den personen för det, bara att jag reagerar på något som avviker från normen. Det är okej. Hjärnan fungerar så. Men om du undrar något – fråga!

Det är bättre att du frågar än att den där obekväma tystnaden uppstår mellan oss av att du inte kan slita blicken från mina ärr. Det gör mig inget att du frågar eller kommenterar. Tystnaden är värre. Om du inte vet vad du ska säga – säg det. Det behöver komma från dig. Annars försätter jag dig i skam. Din tystnad försätter mig i skam. Så säg något, eller se mig i ögonen.

OOTD ärr och en blå klänning - reaktionista.se

För där i mina ögon bor det något annat nu. Livsglädje, stolthet, styrka, trygghet. Kanske lite extra nu med den sommarkorta klippningen och den här klänningen som jag fyndade på Vingåkers Factory Outlet för ynka 200 kr. Den symboliserar vem jag vill vara. Elegant, stark och stolt. Och med glimten i ögat.

Jag hoppas att ni får en fantastisk midsommar! Jag ska bära midsommarklänningen, hoppas på uppehåll för en sommarpicknick i skogen + göra en hemlig grej som ni ska få veta mer om senare 😉

Vad gör du i helgen?

SparaSparaSparaSparaSparaSpara

Kommentera

Hej darlings! Tack för era kloka och varma svar på min senaste text om varför jag vill bli socionom. <333 Det värmer mitt hjärta så mycket när något som känns lite läskigt att skriva bemöts så varmt. Det är verkligen ingen självklarhet idag tyvärr. Idag ska jag sätta mig ner och svara på era kommentarer, men först tänkte jag ge er ett nedslag där jag befinner mig just nu.

Wilda - reaktionista.se

Jag heter Wilda efter ett namnbyte 2011.
Jag är för tillfället nyvaken och lite sorgsen.
Jag är bra på att se strukturer och lägga upp strategier.
Jag tycker inte om att bli arg.
Jag är dålig på att göra saker i flera steg, som att plocka undan efter mig.
Jag läser romaner med kritisk författarblick. Oundvikligen.
Jag gillar att styra min egen tid, vilket blir en utmaning i kommande studier.
Jag sjunger när jag är på bra humör eller verkligen gillar en låt.
Jag älskar min egenvalda familj.
Jag är inte speciellt bra på att genomföra alla idéer och strategier jag utformar. Det får gärna någon annan göra.
Jag föredrar att starta dagen tidigt och klara av dagens viktigaste punkter innan lunch.
Jag tycker om allt som växer. Både växande människor och andra växtligheter.
Jag är beroende av aktivitet och att hålla igång. Yoga, meditation och natur är bästa motpolerna.
Jag har på mig nattlinne och morgonrock. Jag klär på mig först när jag behöver gå ut. #sjukskriven
Jag dricker kaffe med mjölk i min egen nyans.
Jag lyssnar på Asla som tjatar om att jag ska leka med henne.
Jag blir arg på patriarkatet, manipulation, alkoholindustrin, oärlighet, ignorans och rasism.
Jag är rädd för manipulativa människor och att bli ensam.
Jag önskar att vi förstod varandra mer än vi dömer varandra, så kanske vi kunde stoppa det här tredje världskriget som verkar vara på väg.
Jag är pinsamt dålig på att göra en sak i taget.
Jag är uppväxt i en värld som inte handlade om mig, men växte upp först när det började handla om mig.

 

Jag hittade listan hos Linda som hittade den hos Emelie.

Det vore så fint om du avslutade någon eller några av meningarna i en kommentar här, så jag får lära känna dig lite bättre också. Jag är så himla nyfiken på vilka ni är som läser här – och så glad att allt fler hittar hit och vågar säga hej. Så, ge mig en mening!
Kommentera
%d bloggare gillar detta: