REAKTIONER

Varför vill jag bli socionom? Är det verkligen klokt utifrån min bakgrund? Vill jag egentligen bara hjälpa mig själv? Är det inte en förlängning av mitt medberoende?

Jag fick ett mail i höstas från en läsare, i all välmening. Personen berättade att den själv valde att bli socionom efter att ha varit med om jobbiga saker. Därför var det kanske bra att jag inte kom in på utbildningen riktigt än. Personen vittnade om hur studiekamrater projicerat egna obearbetade upplevelser i studierna. Jag tog illa vid mig, på grund av antaganden om vem jag är. Jag kände igen problemet men inte hos mig. Samtidigt blev jag tacksam för mailet, så att jag fick formulera några tankar som är viktiga för mig utifrån att jag så ofta får såna frågor som ovan.

Wilda - reaktionista.se

Traumavården i Sverige har stora brister

Vi har ett samhällsproblem där människor som arbetar med trauma och kriser (vilket ju drabbar större delen av befolkningen någon gång i livet) inte har de resurser som de behöver för att ta hand om det. Långvariga terapier finns inte om du inte har råd att betala själv. Traumapatienter blir diagnostiserade som sjuka och ges tabletter, mot helt normala reaktioner. När de väl orkar ta sig förbi sin förnekelse och skam och berättar möts de av ifrågasättande, om och om igen.

Att traumatiserade personer utbildar sig till socionomer är bara ett av symptomen på ett samhälle som inte kan ta hand om trauma. Jag har mött många som inte har fått den hjälp de behöver, eller insett sina egna trauman, i vårdande yrken. Det är ett stort problem att människor som dessa passerar så lätt igenom, och att möjligheten att neka dem examen mest är en formalitet i Sverige. Framför allt är det ett problem att vården för trauma i Sverige är så bristfällig.

Jag väljer socionomyrket trots min bakgrund

Jag är friskförklarad från min PTSD. Jag har gjort jobbet. Jag hittade rätt. Just därför är jag ivrig att få börja leva ett friskt liv, med t ex studier. Jag väljer inte ett framtida yrke som terapeut på grund av min bakgrund. Jag väljer det TROTS den.

Jag hade gärna velat göra något annat. Kanske bli florist, fotograf, blogga på heltid. Något som inte alls har med min bakgrund att göra. Precis som någon som ägnar mycket tid till ett intresse, t ex matlagning, och sen vill bli kock, så har jag ägnat mest tid i mitt liv till terapi. Alla mina starkaste förebilder i livet har varit terapeuter och vårdande personer. För mig är det samma funktion som när en skådespelares barn också väljer att studera teater.

Jag kan terapi. Jag förstår processen, är bra på att läsa av och förstå människor, har tränat länge på att lyssna med ödmjukhet och lyhördhet. Mitt största intresse är att förstå varför människor fungerar som de gör. Vad jag än skulle göra i mitt liv så är det ingenting som jag kommer att vara så bra på som att hjälpa människor att utvecklas.

Wilda - reaktionista.se

Den egna erfarenheten som en tillgång

Min bakgrund är redan en tillgång. Jag når fram till människor med mina texter. Jag träffar redan människor som jag kan hjälpa utifrån min bakgrund, på ett sunt sätt. Genom att min historia kan bidra till att hjälpa andra blir den inte förgäves. Den får mening. Det vore hopplöst om den efter alla år av bearbetning inte kunde få komma till användning på något sätt.

Min förhoppning var att jag skulle kunna läsa min utbildning på Ersta Sköndals högskola. Där tar de även in på intervju, bland annat för att ta in människor med egen erfarenhet – som har bearbetat sin bakgrund. Jag tror att en utbildning där det görs ett medvetet arbete med detta är en nyckel i att lösa problemet. Tänk om alla högskolor värderade egen erfarenhet på det sättet och där socionomstudenterna hela tiden utgick ifrån sin egen person i diskussioner. Det skapar verkligen självkännedom och självtillit.

Istället har jag bestämt mig för att läsa min utbildning på en annan skola, och våga öppet stå för mina erfarenheter – se dem som en tillgång. Min dröm är ju att driva igenom en politisk förändring där traumavård blir lika fristående och stark som cancervård och diabetesvård. En annan dröm är att få omsätta detta i praktiken på ett behandlingshem, som kan läka både kropp och själ hos människor som har blivit utsatta för långvariga trauman. Självklart hade jag inte valt detta om jag själv inte hade haft den erfarenhet jag har bakom mig, men varför skulle jag välja att inte gå när jag har fått två friska ben?

Varför har du gjort det yrkesval som du har gjort?

 

Kommentera

”Jag har inte råd” svarar jag när en vän frågar om jag vill följa med på en resa. ”Det håller inte ekonomiskt just nu” säger jag när en annan vän undrar om jag kommer förbi hens stad någon dag. ”Åh det vore supertrevligt, men det går inte just nu” säger jag till en tredje som bjuder med mig på en helkväll i huvudstaden.

Jag blev sjukskriven på gymnasiet. Innan jag ansökte om aktivitetsersättning fick jag socialbidrag. Jag har fått beviljad ersättning i 11 år. Jag har haft tur. Jag har ibland tyckt att jag får för mycket pengar.
För det är inte pengarna det handlar om. Skammen har varit en ständig följeslagare. Jag har i alla år längtat efter att få betala tillbaka det jag har fått.

Det är först nu som det på riktigt gör ont att inte ha pengar. Det skaver.
Jag orkar inte säga ”Jag har inte råd” en enda gång till, för då bränner den där skammen i mig.
Jag har tagit lån från personer i min närhet för att kunna följa med på resor, köpa en ny kamera när den gamla gick sönder för att kunna göra något av min tid, när jag stod med dubbla hyror för att inte hamna i skuld till samhället.
Jag är priviligerad och har fått hjälp utifrån. Men jag kan inte fortsätta leva på det sättet.
Det finns en skuld som hela tiden växer och den har inget med pengar att göra.
Skulden ger skam. Skam för mitt utanförskap, min oförmåga, mina förluster.

September charm in winter - reaktionista.se

I en viss fas har det varit viktigt att kunna identifiera mig med andra som har samma problem.
Som också står utanför. De som tillhör mitt ”vi”. Vi som är sjuka. Vi som är fattiga.
Nu skulle det bara bli destruktivt för mig att fortsätta bygga relationer utifrån gemensamma problem. Många vänner har liksom jag också blivit bättre eller hanterar sin sjukdom bättre. De flesta har börjat studera, jobba, ”bidra till samhället”. De som inte har gjort det har jag till stor del växt ifrån.

Jag kan inte leva i problemen, för jag har dem inte kvar. Det jag har kvar lever jag med – som någon annan lever med din käpp, rullstol, insulinspruta etc. Jag har hinder jag behöver och kan leva med.
Jag passar inte in i den samhällsgrupp som jag borde passa in i.

Jag skulle ha studerat nu, haft studiebidrag, umgåtts med andra studenter. Enligt min ålder skulle jag kanske redan ha ett arbete. Livet blev inte så. Jag är idag så gott som friskförklarad från min diagnos PTSD komplex. Jag har inte kvar min identitet som sjuk.

September charm in winter - reaktionista.se

Min ekonomiska situation bygger däremot på att jag är sjuk. Att jag inte umgås med människor som har jobb, stadiga inkomster, åker bil och inte behöver vända på varje krona. Jag har inte råd att gå på bio eller konserter, delta i meditationsdagar, resa till en annan ort, lämna in min trasiga kamera på lagning, ta en fika, äta ute. Jag har gjort det ändå. För att jag inte står ut med att inte få vara med, inte kunna träffa människor jag saknar, inte ha roligt med vänner.

I grund och botten handlar det ju om ensamhet. Det är verkligen inte någon utifrån som begär att jag ska ha råd. Det är givmilda människor som vill använda sin lediga tid väl och som är vana med en annan ekonomisk standard än vad jag är.

Det gör lika ont i själen att behöva vara ett välgörenhetsprojekt. Jag orkar inte längre vara den som blir bjuden och inte kan bjuda igen. Det tär på mig.

Det blir bara så tydligt.
Klassamhället. Klyftorna.
Vi och dom.

Idag värderar jag mig själv lika högt som andra, ser att jag är minst lika kompetent som de som har jobb och studerar. Den enda skillnaden som påverkar och begränsar är att jag har en sjukdom.
Till och med bland mina närmaste vänner känner jag den klyftan.
Inte för att någon skapar den, utan för att den finns där. Oundvikligen.

Jag har inte brytt mig förr. Jag har tänkt att pengar inte spelar roll. Jag har tänkt att jag inte behöver ha roligt, umgås med friska människor och komma hemifrån.
Idag behöver jag det. Det är där jag kan bygga min framtid.

September charm in winter - reaktionista.se

Det handlar inte längre om att jag anser mig mindre värd än andra – det handlar om att samhället återspeglar det till mig. Om jag inte kan ”skärpa mig” och börja jobba så får jag inte vara med.

Jag längtar efter ett sammanhang där jag passar in. Där jag inte känner mig dålig för att jag inte har ”kommit längre”. Där jag kan bidra med mitt utan att känna att jag ständigt är i underläge.
Där det inte behöver skava i magen varje gång någon föreslår en aktivitet som jag måste säga nej till för femte gången för att jag inte har råd.

Och jag tänker på de som fortfarande är sjuka och skapar en identitet i sin sjukdom, eller fattiga och anklagas för att vara lata. Hur mycket bidrar egentligen klassklyftorna till det? Vad ger vad?

 

Kommentera

Jag känner att den här veckan inte helt blev som jag hade tänkt mig. Den började med en orolig natt som följdes av en presidentvalsnatt med mardrömmar om att Trump vann valet. Så vaknade jag och insåg att mardrömmen var på riktigt. I detta piviligerade land vaknade jag och ville skrika för den amerikanska vita befolkningen som borde vara illröda av skam. När narcissisten gick upp på scen för sitt segertal tog skräcken helt över min kropp och gråten kom som i en attack. Utanför fönstret försökte världen lägga ett tjockt skyddande snötäcke över sig.

Vickys.se

Några viktiga ord från min vän Vicky, direkt från händelsernas centrum – New York.

Konsekvenserna

Jag vet inte vart jag ska börja förklara vilka hot mot vår värld den där mannen står för.

Vi och dom-klyftorna ökar. Gränserna stängs. Mur mot Mexico. Häxjakt på muslimer. Patriarkatet förstärks. Aborträtten inskränks. HBTQ+ diskrimineras och homosexualitet ses som en sjukdom. Pengar som kan rädda den här planeten dras tillbaka – för klimathotet anses vara ett påhitt. Istället byggs motorvägar. Hatbrotten ökar. Alla som inte är vita, rika och friska förlorar sin rätt till ett värdigt liv. Det skulle inte förvåna mig om Trump och Putin startar världskrig nummer tre. Om de vill det så har de både tillgång till kärnvapen och nationalistiska organisationer över hela Europa.

Välkomna tillbaka till ett annat årtionde. Nu hoppas jag att de här åren går fort utan katastrofer och att vi år 2020 ser Michelle Obama kandidera till president – och vinna.

Vi har också ett eget val att tänka på. Vi kan inte blunda för det som händer här i Europa. Brexit, främlingsfientliga partier växer, socialdemokrater i Sverige går emot allt deras ideologi står för och stänger gränserna, rasismen normaliseras och blir rumsren. Det är en skrämmande tid vi står inför.

Vithetsprivilegium

Det är så lätt för mig som vit i ett välfärdsland att bara leva vidare som om ingenting har hänt. Men det är inte längre ifrån mig än min vän som är muslim som redan idag upplever hat. Svarta som varje dag blir diskriminerade i alla områden i livet. Vi behöver börja lyssna på det perspektivet, för annars bidrar vi lika mycket till förtrycket av svarta. Victoria Kawesa, antirasistisk talesperson för Fi, visar på en tydlig poäng:

usa-valet

Lisa Nilsson skrev också om privilegiet i att vara medveten. Det är lätt för mig med en bra utbildning, som lever i en välfärdsstat och också umgås med människor med hög utbildning, att kalla amerikanska folket dumma. Det är lätt att se det så, när jag har fått det utan att ens blinka.

Skaffa dig en högre utbildning i intersektionalitet

Men vi är inte så upplysta som vi tror. Vi måste läsa på om intersektionalitet, vithetsprivilegier och komma ner från våra höga hästar. För nej  – vi kan inte förneka att det finns ett vi och dom. Det räcker inte att säga att du anser att alla människor har lika värde. Vi måste agera efter det. Ta berättelser om rasism, islamofobi, homofobi etc på allvar. Se när det händer. Se när du har en chans att göra annorlunda. Se hur dina privilegier sänker andras möjligheter att påverka sina liv.

En bra början är att följa makthavarna. Kom ihåg att vi som är vita inte får kommentera inläggen. Det är gratis undervisning. För tyvärr, bara för att vi får utbildning här i västvärlden så innefattar den tyvärr inte kunskap i privilegier, vithetsnormen, rasism och diskriminering. Det är dags att skaffa oss den högre utbildningen, och ödmjukheten inför människors olika förutsättningar, så att inte samma katastrof inträffar här. Jag lär mig fortfarande om hur mina omedvetna fördomar och beteenden påverkar andra människor negativt. Vi kan göra så stor skillnad ju mer medvetna vi blir.

Kanske finns det ändå hopp. En yngre generation (som kan hitta information på egen hand) verkar rösta annorlunda:

skarmavbild-2016-11-09-kl-11-14-331

 

Kommentera

 

Screen-Shot-2015-09-04-at-8.38.26-AM

Ett gäng bloggare har som förra året dragit igång initiativet Blogghjälpen. För att påminna oss om att behovet av hjälp för människor på flykt är konstant.

Människor dör fortfarande. I krig, på Medelhavet, på väg mot ett annat liv. De politiska beslut som har fattats i år är obegripligt grymma. Vi kan inte bygga murar och låtsas som att de inte finns. Det kunde lika gärna vara du och jag. 65 miljoner människor flyr för sina liv. Vi gör inte vad vi kan. Vi har en medmänsklig skyldighet att göra något.

Ge din gåva till UNHCR här.

pysslaforvarldensbarn_banner_small-2

Pysselbolaget har kommit på den briljanta idén att pyssla ihop sparbössor för stora och små att samla pengar i till Världens barn. Den 7 oktober töms sparbössorna inför Världens Barn-galan. Inspirera andra och använd din kreativitet för att hjälpa till. Läs mer här.

Kommentera

Min medsyster Farida gästpostar på kvinnohats Instagram denna vecka. Ämnet? Kritik mot arbetssamhället och pensionssystemet. Så självklara att vi inte ifrågasätter dem. Jag tror att en annan värld är möjlig. Mer om det i slutet. Först vill jag ge min berättelse om hur det drabbar mig som kroniskt sjuk.

Jag vill betona att jag skriver det här utifrån min subjektiva syn, som vit och född i ett välfärdsland. 

”Vi frågar efter vilken arbetsförmåga du har, inte hur sjuk du är. Alla behövs i laget Sverige.”
– Försäkringskassan 2016

Jag lever med en kronisk sjukdom som innefattar utmattning. Jag är inne på sista året som sjukskriven, men inte mitt sista år som sjuk. Jag fyller 30 nästa år och då är jag för frisk för reglerna som gäller då. Jag har en arbetsförmåga på ca 25 %. Jag är för sjuk för full sysselsättning. Ändå är det min enda väg ut i ett arbetsliv. Jag får ingen vård, för jag har fått den vård som går att få. Min vård går ut på att acceptera ett liv med smärta och trötthet. Jag blir inte friskare än så här.

Hur kan jag då öka min arbetsförmåga? Jag kan träna, öva mig i att hantera mer värk och göra saker långsammare. Dagens arbetsmarknad vill inte ha någon som gör ett långsamt arbete. Jag kan sova fler timmar varje natt, strunta i att städa mitt hem, sluta träffa vänner. Jag kan dra ner på det som ger mig en känsla av liv och värdighet. Och visst, det är jag beredd att göra för att få komma ut på andra sidan – ut ur bidragsberoendet och utanförskapet i att inte ha arbetsförmåga. För nej, livet som sjukskriven är ingen räkmacka. Det är en ständig önskan om att få vara med, att platsa in.

The shore

Jag behöver en utbildning för att kunna få ett arbete. Eftersom socialförsäkringen inte gäller studenter måste jag studera på heltid trots att min arbetsförmåga just nu bedöms till 25 %. Den här bloggen är en sysselsättning jag kan göra mina bra dagar, i min takt, och ta långa vilopauser när jag behöver. Jag har under så många år försökt rehabilitera mig själv på olika sätt. När Försäkringskassan försöker rehabilitera mig går jag in i utmattning direkt. Det är fyrkantigt och utan stöd. Jag förstår fortfarande inte varför försäkringskassans uppdrag inte är att hjälpa människor till vård och rehabilitering från sjukdom. Det skulle ju lyckas så mycket bättre.

Frågan borde vara: Hur kan vi hjälpa dig att hantera din sjukdom så att du kan göra det du vill med ditt liv?

Jag vill så gärna göra en skillnad. Bidra. Vara en del av ”laget Sverige”. Men då får jag inte vara sjuk. Då får jag inte ha behov. Det finns inget utrymme för det idag. Det finns inga arbeten idag som kan försörja någon som har en arbetsförmåga på max 50 % och dessutom inte tål stress. Idag ska du ofta orka göra lika mycket jobb på en person som en och en halv tjänst innebar för några tiotal år sedan.

Om jag studerar heltid och kämpar mig igenom de åren kommer det vara otroligt svårt sen att få gehör om sjukersättning. Då har jag ju bevisat att jag har arbetsförmåga. Att jag sen är sjukare, har mer ont, spelar ingen roll. Eftersom jag har fått all vård som går att få för min sjukdom så har jag inte heller någon anledning att besöka läkare – vilket visar på att jag är frisk. Så då fastnar jag istället i fällan att köra över mig själv för att kunna försörja mig. Känns det hållbart?

Och säg att jag då blir sjukskriven istället, stora delar av mitt arbetsliv, hur hållbar blir min pension?

Open window

Det måste finnas en annan väg.

Några förslag
  • Medborgarlön /garanterad basinkomst – tänk om vi alla hade en summa pengar att överleva på, utan att behöva prestera för att få överleva? Och så kan de som vill ha mer göra det, utan rädsla för att riskera sin överlevnad?
  • 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Lika mycket skulle bli gjort, men med en bättre hälsa på köpet.
  • Försäkringskassans uppdrag blir att hjälpa sjuka till rätt hjälp och stöd för att må bättre – där privata aktörer kan gå in för att komplettera allmänvårdens brister. Sjuka kanske faktiskt skulle bli friskare – och orka arbeta.
  • Möjlighet att studera deltid med deltidssjukskrivning. Unga sjuka skulle få möjlighet att utbilda sig för att klara ett arbete på viss tid.

Är det stressen eller vi som styr?

Jag föddes inte för att arbeta. En sådan människosyn tänker jag inte skriva under på. Vi har kommit så långt att vi kan bota cancersjukdomar och producera mat i överflöd. Varför har vi inte kommit på ett sätt för människor att få bidra med just sin förmåga, sin vilja, sin lust, i sin takt till samhället? Vad är det som får oss att tro att ingen skulle bidra med något om det inte fanns pengar att tjäna? Det finns gott om yrken som vi gör för att vi har behov, lust, empati och längtan som drivkraft.

Vi måste överleva, helt klart. Just nu känns det som att vi skapar mänsklighetens undergång. I detta stressade samhälle som fokuserar på ditt och mitt, vem som tjänar mest och hur jag kan få ut bästa möjliga tid och bästa möjliga ersättning för det jag gör. Varför stannar vi inte denna destruktiva karusell? Stressen som förr varnade om fara varnar oss nu för ett farligt system vi själva har skapat. Vi bygger en illusion om att vi inte kan lita på vår nästa, att om jag inte har massor av pengar och makt så är jag helt utlämnad till mig själv, om jag inte gör nytta och fortsätter slita sönder min kropp för att passa in så hamnar jag utanför. Och ja, det är ju så det blir. För att vi skapar det.

Det måste finnas en annan väg. Det är hög tid att vi stoppar det. För det är inte bara våra egna hotsystem som går igång. Vi tar av jordens resurser i ett rasande tempo. Vi måste stanna, innan vi alla åker ut. Eller är det kanske först då vi kommer att börja ta hand om varandra?

Hur ser din situation ut och vad skulle du vilja förändra?

Kommentera
%d bloggare gillar detta: