REAKTIONER

Min medsyster Farida gästpostar på kvinnohats Instagram denna vecka. Ämnet? Kritik mot arbetssamhället och pensionssystemet. Så självklara att vi inte ifrågasätter dem. Jag tror att en annan värld är möjlig. Mer om det i slutet. Först vill jag ge min berättelse om hur det drabbar mig som kroniskt sjuk.

Jag vill betona att jag skriver det här utifrån min subjektiva syn, som vit och född i ett välfärdsland. 

”Vi frågar efter vilken arbetsförmåga du har, inte hur sjuk du är. Alla behövs i laget Sverige.”
– Försäkringskassan 2016

Jag lever med en kronisk sjukdom som innefattar utmattning. Jag är inne på sista året som sjukskriven, men inte mitt sista år som sjuk. Jag fyller 30 nästa år och då är jag för frisk för reglerna som gäller då. Jag har en arbetsförmåga på ca 25 %. Jag är för sjuk för full sysselsättning. Ändå är det min enda väg ut i ett arbetsliv. Jag får ingen vård, för jag har fått den vård som går att få. Min vård går ut på att acceptera ett liv med smärta och trötthet. Jag blir inte friskare än så här.

Hur kan jag då öka min arbetsförmåga? Jag kan träna, öva mig i att hantera mer värk och göra saker långsammare. Dagens arbetsmarknad vill inte ha någon som gör ett långsamt arbete. Jag kan sova fler timmar varje natt, strunta i att städa mitt hem, sluta träffa vänner. Jag kan dra ner på det som ger mig en känsla av liv och värdighet. Och visst, det är jag beredd att göra för att få komma ut på andra sidan – ut ur bidragsberoendet och utanförskapet i att inte ha arbetsförmåga. För nej, livet som sjukskriven är ingen räkmacka. Det är en ständig önskan om att få vara med, att platsa in.

The shore

Jag behöver en utbildning för att kunna få ett arbete. Eftersom socialförsäkringen inte gäller studenter måste jag studera på heltid trots att min arbetsförmåga just nu bedöms till 25 %. Den här bloggen är en sysselsättning jag kan göra mina bra dagar, i min takt, och ta långa vilopauser när jag behöver. Jag har under så många år försökt rehabilitera mig själv på olika sätt. När Försäkringskassan försöker rehabilitera mig går jag in i utmattning direkt. Det är fyrkantigt och utan stöd. Jag förstår fortfarande inte varför försäkringskassans uppdrag inte är att hjälpa människor till vård och rehabilitering från sjukdom. Det skulle ju lyckas så mycket bättre.

Frågan borde vara: Hur kan vi hjälpa dig att hantera din sjukdom så att du kan göra det du vill med ditt liv?

Jag vill så gärna göra en skillnad. Bidra. Vara en del av ”laget Sverige”. Men då får jag inte vara sjuk. Då får jag inte ha behov. Det finns inget utrymme för det idag. Det finns inga arbeten idag som kan försörja någon som har en arbetsförmåga på max 50 % och dessutom inte tål stress. Idag ska du ofta orka göra lika mycket jobb på en person som en och en halv tjänst innebar för några tiotal år sedan.

Om jag studerar heltid och kämpar mig igenom de åren kommer det vara otroligt svårt sen att få gehör om sjukersättning. Då har jag ju bevisat att jag har arbetsförmåga. Att jag sen är sjukare, har mer ont, spelar ingen roll. Eftersom jag har fått all vård som går att få för min sjukdom så har jag inte heller någon anledning att besöka läkare – vilket visar på att jag är frisk. Så då fastnar jag istället i fällan att köra över mig själv för att kunna försörja mig. Känns det hållbart?

Och säg att jag då blir sjukskriven istället, stora delar av mitt arbetsliv, hur hållbar blir min pension?

Open window

Det måste finnas en annan väg.

Några förslag
  • Medborgarlön /garanterad basinkomst – tänk om vi alla hade en summa pengar att överleva på, utan att behöva prestera för att få överleva? Och så kan de som vill ha mer göra det, utan rädsla för att riskera sin överlevnad?
  • 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Lika mycket skulle bli gjort, men med en bättre hälsa på köpet.
  • Försäkringskassans uppdrag blir att hjälpa sjuka till rätt hjälp och stöd för att må bättre – där privata aktörer kan gå in för att komplettera allmänvårdens brister. Sjuka kanske faktiskt skulle bli friskare – och orka arbeta.
  • Möjlighet att studera deltid med deltidssjukskrivning. Unga sjuka skulle få möjlighet att utbilda sig för att klara ett arbete på viss tid.

Är det stressen eller vi som styr?

Jag föddes inte för att arbeta. En sådan människosyn tänker jag inte skriva under på. Vi har kommit så långt att vi kan bota cancersjukdomar och producera mat i överflöd. Varför har vi inte kommit på ett sätt för människor att få bidra med just sin förmåga, sin vilja, sin lust, i sin takt till samhället? Vad är det som får oss att tro att ingen skulle bidra med något om det inte fanns pengar att tjäna? Det finns gott om yrken som vi gör för att vi har behov, lust, empati och längtan som drivkraft.

Vi måste överleva, helt klart. Just nu känns det som att vi skapar mänsklighetens undergång. I detta stressade samhälle som fokuserar på ditt och mitt, vem som tjänar mest och hur jag kan få ut bästa möjliga tid och bästa möjliga ersättning för det jag gör. Varför stannar vi inte denna destruktiva karusell? Stressen som förr varnade om fara varnar oss nu för ett farligt system vi själva har skapat. Vi bygger en illusion om att vi inte kan lita på vår nästa, att om jag inte har massor av pengar och makt så är jag helt utlämnad till mig själv, om jag inte gör nytta och fortsätter slita sönder min kropp för att passa in så hamnar jag utanför. Och ja, det är ju så det blir. För att vi skapar det.

Det måste finnas en annan väg. Det är hög tid att vi stoppar det. För det är inte bara våra egna hotsystem som går igång. Vi tar av jordens resurser i ett rasande tempo. Vi måste stanna, innan vi alla åker ut. Eller är det kanske först då vi kommer att börja ta hand om varandra?

Hur ser din situation ut och vad skulle du vilja förändra?

Kommentera

Liljekonvalj

Jag behöver säga något trots att det inte finns ord. Mitt i den vackraste högsommaren tas det riksdagsbeslut som är så unkna och skrämmande att jag bara vill skrika rakt ut. I tisdags fattades det beslut som äventyrar allt det som jag tror på politiskt. Vår medmänskliga värdegrund, människans orubbliga värde och demokratins principer.

Anna Carlstedt, ordförande för Röda Korset, beskriver denna absurda situation bra. Den nya lagen gör det svårt att få uppehållstillstånd. Den tillåter bara tillfällig asyl. Vissa människor får inte ens en chans. Familjer splittras. Anhöriginvandring begränsas så att barn tvingas leva utan sina föräldrar, kanske fast i ett krig.

När jag gick igenom passkontrollen på gränsen till Sverige var det något som gick sönder inom mig. I mitt huvud såg jag alla nyhetsbilder av människor som försöker hitta en trygg plats att leva på men som alltid har skräck i sina ögon. Jag föreställde mig att de var här och inte fick komma in för att de inte föddes innanför gränsen. Tänk om jag visste att mina närmaste var där innanför gränsen. Om jag hade kämpat för att ta mig dit och sen fick jag inte komma igenom. Den ohyggliga smärtan.

De är lika mycket människor som jag. Vi har samma behov, samma längtan, samma smärta. Vi vill hitta kärlek och mening, leva ett anständigt liv i trygghet med våra närmaste.

Jag skäms över Sverige, över EU, över mina vita privilegium, över rasismen som gör skillnad på vilka barn som får växa upp tryggt och inte. Jag skäms över egoismen där solidaritet bara blir ett ord. Jag skäms över kapitalismen som sätter pengar främst så att vissa människor får ha det bättre än andra. Det är ingenting vi förtjänar. Vi föddes med den vita hudfärgen och med den tar vi oss rättigheter som bara är oss givna. Det gör mig så jävla arg. Och rädd.

En värld i egoism där alla bara tänker på sitt eget är ingen värld jag står bakom. Jag står upp för en värld och en mänsklighet. Vi måste höja rösten, gå emot, stå upp för vad vi tror på och vad demokrati handlar om.

Demokratin utesluter inte människor, den bjuder in till gemenskap.

Kommentera

Jag är så illa berörd över allt som sker i världen. Allt som tas sönder. Som det fantastiska nätverket Streetgäris hjälper mig att förstå: Det händer i Nigeria, Irak, Yemen, Kamerun, Kongo, Somalia, Syrien, Turkiet, Afghanistan, Nordkorea, Mali och Belgien. Över hela världen drabbas människor av det ofattbara våldet. Det är mänskligheten som attackeras, och allt det som bor i våra innersta rum. Jag behöver använda det jag kan – orden.

Europa bygger murar för att skydda sig mot människor som flyr terror. Murarna dödar, dränker barn i havet. Terrorn sker även innanför Europas murar. Människor, såna som du och jag, som kan tänka och känna, går i bitar. Vi stänger ute våra systrar och bröder och skyller alla våra problem på någon ”främling”, någon som är lika mycket människa som du och jag. Någon som också går i bitar.

Människor bor på gatan för att de inte får komma in i våra svenska hem. De får inte bo på oanvända marker heller. De får inte finnas. Människor som föddes lika självklara som du och jag. Som bara vill få finnas till. Vad är skillnaden mellan mig och de som bor i slitna husvagnar? Varför är det skillnad? Och vi kallar oss jämlika och toleranta på bästa sändningstid. Sverige, vad har det blivit av dig? När låste du dörrarna? Varför gör du dig så ensam?

Det är inte monster som bombar sig själva och andra. Det är inte terroristerna som flyr. Det är rasisterna och rädslan som vill lura oss att tro det. Det är rädslan och hatet, främlingsskapet, som skapar bomber och dödar människor. Vi har sett det förr men rädslan får oss att glömma allt vi har lärt oss. Rädslan gör oss dumma. Rädslan och allt vi gör för att mota bort den, inte låtsas om den, är det verkliga monstret.

Det enda svaret på en värld i kris är kärlek. Tillit. Omsorg. Öppenhet. Ärlighet. Berätta om din rädsla, ge den form och dela den i gemenskap. Lyssna. Lyssna och låt orden få vara vad de är. Prata med den du tror är en främling, lär dig ett språk som handlar om tillit. Gråt och skrik och öppna. Öppna de där jävla gränserna. Släpp in. Riv murarna runt Europa. För det vi gör just nu är att bygga en Berlinmur större än vårt samvete klarar av. Rädsla bygger murar. Kärlek bygger tillit.

Var rädda om varandra. Stäng inte ute någon. Sätt dig en stund i vardagsstressen och prata med dina människor. Jag lovar att det kommer att bli lättare om vi lyssnar på varandra. Du behöver inte vara ensam. Vi kan vara rädda tillsammans.

Kommentera

Det är en dag som gör mig mer och mer förbannad för varje år. En dag som behövs för att kvinnor världen över fortfarande blir våldtagna, misshandlade, hånade, förtryckta och behandlas sämre än de som råkade födas med ett annat könsorgan. Det är så idiotiskt, så förbannat tragiskt och förtvivlat vidrigt hur vår miljö, vårt samhälle, våra familjer och barn förstörs under patriarkatets våld. Det måste få ett slut. NU!

Bildkälla

Inspirerade av kvinnorörelsen 1915 har representanter från freds, miljö och den antirasistiska feministiska rörelsen under ledning av regissören Stina Oscarson tagit fram ett dagsaktuellt manifest som kommer att läsas upp på 8:e mars firanden i hela landet. Manifestationen är partipolitiskt obunden och samlar alla organisationer och privatpersoner som ställer sig bakom 8 mars-manifestet. Skriv under du också.

Åhörare, deltagare
från jordens alla länder

Fast vad är ett land? En nation? En gräns?
Påhitt. Av oss människor, som det mesta vi har om kring oss. Berättelser vi diktat för att skapa en känsla av kontroll i världen.

Det är förmågan att skapa berättelser som gjort att vi människor tagit herraväldet på jorden. De ger oss ett gemensamt mål och skapar tillit. Utan berättelser hade vi vare sig byggt pyramider eller spekulerat på börsen.

Politk. Reklam. Kapitalism. Religon. Konst.

Berättelserna vi orienterar oss efter tycks ofta så sanna att vi glömmer att det är vi själva som skapat och upprätthåller dem.

”Vi måste arbeta för att kunna konsumera och vi måste konsumera för att tillväxten ska öka för att vi sedan ska ha råd med allt som egentligen är viktigt.”

Så låter nu en av de starkaste.

Men åhörare, deltagare.
Den berättelsen börjar få oönskade konsekvenser.

Isarna smälter på Arktis, öar läggs under vatten och öknar breder ut sig. Vi lever som att vi hade 3,7 jordklot. Som att vi aldrig uppfunnit matematiken.

En vanlig familj i Sverige, bygger med sina konsumtionsvanor, sitt liv på att en människa från något av jordens fattigaste länder arbetar gratis. Slaveriet är alltså ännu inte avskaffat.

Klyftorna ökar.
1% av jordens befolkning äger nu mer än resten av världen tillsammans.

Åhörare, deltagare.
Den här berättelsen skapar en tävling mellan länder.
Den sorterar människor i vi och dom.
Den skapar och upprätthåller konflikter.

Krig pågår i Syrien och på många andra platser runt om i världen. Miljontals människor har tvingats lämna sina hem och än fler kommer göra det.

Det sägs att det behövs hårdare tag för att få slut på krigen. Och mer vapen för att vi ska känna oss säkra. Vi lägger 5 miljoner kr i timmen på vårt militära försvar men anser oss inte har råd ta hand om de människor som flyr hit undan krigets följder.

Åhörare, deltagare.
En människa kan mot en berättelses framtida löften förmås till de mest avskyvärda handlingar.

Men också till de vackraste.
Om berättelsen vore en annan.

Och de finns.
Och de som inte finns kan vi skapa tillsammans.

Berättelserna om alla människors lika värde.
Om att allt omkring oss bara är till låns.
Blommor vissnar men växer upp på nytt. Människor åldras och barn föds.

Åhörare, deltagare.

För hundra år sedan samlades Sveriges kvinnor i en manifestation för fred. 89 000 kvinnor under-tecknade ett manifest som lästes upp på 343 platser.

Nu gör vi det igen.
I en manifestation för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning.
För det vi värderar högst måste ständigt vinnas på nytt.
På nya sätt.
Av nya generationer
För kommande generationer,

Och denna kamp är ofrånkomligt förbunden med allt levande omkring oss.

Åhörare. Deltagare.

”En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du om du lyssnar noga, höra henne andas.”

(Text från eventet skrivet av arbetsgruppen för 8-mars-manifestet)


Feminism

Bildkällor: 1 och 2

Jag ger aldrig upp kampen, för det vore att ge upp min rätt till liv. Jag tänker säga att jo, jag hatar män, för jag hatar vad det ordet och den gruppen står för i vårt samhälle. Jag hatar att polisen igår uppmanade kvinnor i Östersund att stanna inomhus för att inte bli våldtagna, när det är männen som borde få utegångsförbud. Men vi vet ju att flest våldtäkter sker i hemmet, så vad gör det för skillnad?

Jag hatar att jag inte kan säga min åsikt i närheten av en äldre man utan att han börjar förklara hur världen egentligen fungerar. Jag hatar att jag måste jobba dubbelt så hårt för lika lön. Jag hatar att jag inte vill gå på sportevenemang längre, för att män i grupp är det vidrigaste jag vet och jag hatar att min rädsla är fullständigt befogad.

Jag hatar att människor tar för givet att jag ska föda barn, så att jag kan vara en riktig kvinna, men inte förväntar sig det av riktiga män. Jag hatar att män får stående ovationer när de är hemma med sina egna barn. Jag hatar att våra barn kommer att växa upp som du och jag, i ett patriarkalt samhälle där brodern alltid värderas högre än sina systrar. Jag hatar att våra barn växer upp och redan innan de har lärt sig läsa förstår att pojkar ”ska” vara busiga och flickor lydiga. Jag hatar att män förväntas vara aggressiva, bilkörande, köttätande djur istället för medmänskliga varelser. Jag hatar att mansrollen föder fram apati, miljöförstöring och krig.

Untitled
Bildkälla

Det finns så mycket som borde förändras och nej, det är inte kvinnor som ska bli bättre på att ta plats. Det är männen som ska flytta på sig. Svälj din stolthet och lämna företräde. För din plats är inte din för att du är du. Din plats är din för att du är man. Lika mycket som min plats är min för att jag är kvinna. Inte ens de bästa kvinnorna i Vasaloppet kom förbi de män som inte flyttade på sig.

Och kom inte med argumentet ”inte alla män”, för jo: ALLA kvinnor. Om alla kvinnor på vår jord någon gång har utsatts för sexuellt våld, sexism och blivit förtryckta av män – då har alla män någon gång antingen utsatt någon eller låtit en man utsätta en kvinna för detta. Det är ingen svår ekvation. Du kan välja en annan väg.

Tack alla ni kvinnor som fortsätter kämpa, som står upp för era medsystrar, som fortsätter säga nej, som lyssnar dag ut och dag in på kvinnor som far illa, som kämpar för fred, som stöttar och peppar, som skiter i normerna och vad andra ska tycka, som lär barn att de är människor. Ni är hoppet.


Bildkälla
Kommentera

12243463_1082365375120524_7594437085225343918_n 12246629_920739064685467_5798945543499485140_n

Jag sänder böner, tårar och tankar. För Paris. För Beirut. För Bagdad. För Syrien. För människor på flykt från den terror som plötsligt kom så nära oss i Europa. För människorna bakom terrorn, som är så vilsna i sitt hat. För liv som offras, för de som blir kvar. För dig. För mig. För medmänsklighet, mod, styrka, kraft att leva i allt det som är död. Vi är en värld. Vi är en mänsklighet. Hjälp oss att agera efter det.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: