REAKTIONER

12243463_1082365375120524_7594437085225343918_n 12246629_920739064685467_5798945543499485140_n

Jag sänder böner, tårar och tankar. För Paris. För Beirut. För Bagdad. För Syrien. För människor på flykt från den terror som plötsligt kom så nära oss i Europa. För människorna bakom terrorn, som är så vilsna i sitt hat. För liv som offras, för de som blir kvar. För dig. För mig. För medmänsklighet, mod, styrka, kraft att leva i allt det som är död. Vi är en värld. Vi är en mänsklighet. Hjälp oss att agera efter det.

Kommentera

Untitled

Läkaren frågar om min arbetsförmåga. Inte om min arbets-o-förmåga. Jag borde sysselsätta mig så att jag inte har så mycket tid för att tänka. Jag borde äta bättre. Jag har nog vitaminbrist. Jag borde träna och hålla igång, göra roliga saker. Och jag borde börja med antidepressiva. Så långt kom vi utan en enda fråga om min sjukdom, mina symptom, min bakgrund. Det är då jag förstår att läkaren har läst fibromyalgi och gjort bilden av en passiv person utan framtidsplaner och intressen. Jag är så trött på att bli sedd som ett offer.

Jag kommer dit med förtvivlan över att återigen behöva be om sjukskrivning. För att jag längtar så det gör ont efter sammanhang. Jag längtar efter studier, kollegor, studiekamrater, energi, stimulans, att ha rutiner och struktur. Att höra till, göra nytta, vara på väg, utmanas.

Jag har arbetat ideellt i 14 år för att jag inte klarar av passivitet. Jag kommer dit efter 10 år med behandlingshem, beteendeterapier, 30-40 olika mediciner, kroppskännedom, samtalsterapi, tablettmissbruk, smärtrehabilitering, träning, ätstörningsvård etc. I december går min sjukskrivning ut. Jag ska börja arbetsträna i höst. Det är något annat jag behöver nu.

Läkaren vill väl. Jag tar emot råden, och förklarar att jag omöjligt kan göra ett terapiarbete och samtidigt döva mina känslor med SSRI. Jag förklarar att jag inget hellre vill än att kunna arbeta eller studera. Jag förklarar också att det är just därför min kropp är helt slutkörd – för att jag vill mer än min kropp orkar. Jag låter dem ta prover för att se vad tröttheten beror på. Jag berättar att jag har genomgått en smärtutredning som har fastställt fibromyalgi.

Jag förstår att läkaren kommer att skriva ett helt okej intyg, även om det inte finns någon förståelse för vad posttraumatisk stress innebär och vad det gör med kroppen. För det är precis vad min fibromyalgi är: det fysiska uttrycket för min posstraumatiska stress.

Min psykiska styrka och hälsa är på väg att bli helt återställd. Min kropp lever ännu i rädsla. Jag kan inte lura kroppen att hålla sig lugn och inte reagera på stress. Den behöver tid. Jag är så himla ledsen för att jag inte kan få den lugn. För att det inte räcker med en nattsömn, mat och motion. Den har varit med om så mycket.

Låt den få vila sig trygg nu. Låt mina muskler få bygga sig starka och mjuka i den takt de orkar. Låt lederna få sträcka ut sig och hitta sin rörlighet. Låt blodet få cirkulera fritt och lita på att den får hålla en normal kroppstemperatur. Låt magen få vila från oro och förstå att den får mat när den är hungrig. Låt ögonen få blunda när de behöver och sluta vaka efter faror. Ge mig tid att lyssna på nervsignalerna och förstå vad de säger. Ett år till.

Det är så mycket som står på spel nu. Ett värdigt liv, en kropp som börjar läka och så oändligt mycket hopp. Jag är så rädd för att förlora det. Den här gången står jag kvar, utan bakvägar och utvägar. Vad som än händer kommer det att bli bra. Men håll en tumme, skicka böner och goda tankar ändå?

Kommentera

Världens lidande har gått rakt in i mig och jag har inte förstått hur jag ska orka göra något, kunna bidra på något sätt alls. Det är lätt att fastna där. Men så finns det andra som hittar kraft, gör något, och då kan jag låna deras energi en stund. Sörj, men fastna inte där. Organisera er!

Det händer saker nu. Människor säger ifrån, flygbolag erbjuder resenärer att checka in extra bagage med förnödenheter utan kostnad, politiker skänker sitt arvode, företagsledaren ställer in företagets resa och skänker pengarna, manifestation för att välkomna flyktingar anordnas i Stockholm imorgon kl 16, ”Vi gör vad vi kan” samlade in miljoner på ett dygn, människor tar egna initiativ för insamlingar, Cherin Awad och Hanna Fahl skriver sanningens ord och undrar var politikernas handlingskraft är nu när folket reser sig, Malmö FF samlar in, tusentals frivilliga anmäler sig för att hjälpa till, svenska bloggare startar insamling, bland annat Dagens Arena, Svenska Dagbladet, IOGT-NTO och Dagens Nyheter har sammanställt vad du kan göra.

När du vill bidra med saker eller pengar bör du tänka på några saker. En hjälparbetare med erfarenhet ger konkreta tips här. Ett typiskt misstag som privilegierad är att ge det jag kan och vill ge. Det är viktigt att vi ger på de behövandes villkor.

Vi kan göra så mycket. Vi som är så privilegierade. Men framför allt kan politiken göra mer. Öppna gränserna, riv murarna, gör det möjligt att söka asyl där de behövande befinner sig, skicka flygplan och bussar och se till att alla länder gör vad de kan. Vi behöver vara en mänsklighet nu. Och de idioter som hånar och förminskar detta lidande borde vi ruska om tills de också förstår att det inte är någon jävla lek. Det handlar om liv och död och vi måste göra vad vi kan. Det finns ingen annan väg.

Kommentera

Jag oroar mig för om läkaren på vårdcentralen kommer att ta min sjukdom på allvar. I ett annat land oroar sig föräldrar för om deras barn kommer att komma levande över Medelhavet.

Jag betalar hyra för en alldeles för stor lägenhet och andra människor, som du och jag, trängs i lastbilar och på båtar för en chans till ett tryggt hem på en annan plats.

Jag går till affären och köper mat som jag tycker om. Någon drömmer om att få känna sig mätt igen.

Jag oroar mig för vad andra tänker om mina ärr. En annan oroar sig för att bli nedslagen eller hotad på grund av sin hudfärg.

Jag drabbas av en höstförkylning och blir rädd att den inte ska gå över, att den ska äventyra min rehabilitering. Det flyr människor till Europa som bär på trauman som de kanske aldrig kan komma förbi. Deras anhöriga drunknar och drömmar försvinner för alltid när liv slocknar.

Människor, som du och jag, flyr för sina liv, och vi lämnar dem att dö.
För att vi är rädda att förlora det vi har? För att vi krymper våra hjärtan i rasismens tecken?

Jag ser dem på min TV och jag förstår inte varför vi stänger gränserna. Varför dödar vi människor? Varför tillåter vi att ett land bygger en mur av taggtråd? Mot vad? Människor som söker skydd, trygghet. Människor som har lämnat allt bakom för en chans till ett bra liv. Ett bra liv är så mycket mindre än det du och jag har.

Vad ger dig och mig mer rätt till våra privilegier än dessa människor? Varför har jag rätt att äta mer än jag behöver medan en människa som flyr går hungrig? Varför får jag återhämta mig från sjukdom, medan flyktingar inte kan få komma till en fristad undan krig? Varför är det olagligt att göra allt i sin makt för att överleva och skydda de sina? Skulle inte du göra detsamma?

Jag föddes i Sverige, i en tid då skattepengarna stannade i skolan, vården och välfärden. Jag har förmånen att vara arg på att riskkapitalister köper hus och bilar istället för att ge vidare till samhället. Jag har utrymme för att göra kopplingar mellan att rika blir rikare och att SD säger att det är de mest utsattas fel att vården havererar. Jag kan se lögnerna. Jag kan se vad som händer i omvärlden bakom skärmar. Jag förstår att det som sker handlar om rasism. Att göra skillnad på människor är alltid rasism. Jag behöver inte förstå mer än så. Jag behöver göra vad jag kan.

  • Ta hand om mig och mina grundläggande behov.
  • Skänka de kronor som jag kan undvara till hjälporganisationer.
  • Skänka saker till flyktingförläggningar eller andra som arbetar med hjälp till människor lokalt, t ex kyrkan eller Röda korset.
  • Erbjuda min tid och kraft till organisationer som arbetar mot rasism, anmäla mig som språkvän (många kommuner gör detta) eller annat bra projekt för att bryta fördomar och främlingsfientlighet.
  • Skriv på för lagliga vägar till Europa.
  • Stöd Ingen människa är illegal med pengar eller tid. De gör ett viktigt arbete.

Vi har sett det här förut. Mina mor- och farföräldrar levde under andra världskriget. Det var därför vi skapade EU, för att det här inte skulle hända igen. För att skydda mot krig och lidande, för att enas och samarbeta för medmänsklighet. Det finns bara en värld, en mänsklighet. Vi måste våga göra det som Tyskland gör. Öppna gränserna. Släpp på territoriumen ”mitt” och ”ditt”. Den enda skillnaden mellan oss är att vi föddes på olika platser på den här planeten. Vi har alla samma rätt till frihet och trygghet. Våga inte ens påstå något annat. Historien talar för sig och framtiden kommer att döma oss hårt.

Agera. Organisera. Vi har ett hårt arbete framför oss. Vi kan bara göra det tillsammans.

 

Kommentera

Feminism

En favoritbloggare tipsade om den här tröjan från H&M och eftersom hennes feministiska to-do-list var så briljant så härmas jag, men lägger till några egna punkter.

  • Spring till H&M och köp denna tröja för en hundralapp (trodde jag aldrig att jag skulle säga, men när H&M gör bra grejer är det okej).
  • Lyssna på Zara Larssons sommarprat.
  • Håll en studiecirkel och läs studiematerialet om antirasistisk feminism.
  • Säg ifrån när du hör och ser sexism. Synliggör den. Prata om den. Tystna aldrig någonsin igen.
  • Be om hjälp, sträck ut en hand och vägra förtrycket. Hatet vinner bara om vi är ensamma.
  • Ge inte upp. Vi ska såga sönder patriarkatet i fotknölarna och vinna vår mänsklighet.
Kommentera
%d bloggare gillar detta: