REAKTIONER

Jag gillar verkligen det som händer nu. Jag tycker mig se att det pågår ett paragdimskifte i den feministiska debatten. Fokuset vänds från offer och ”manshat” till att synliggöra förövarna och kvinnohatet. Jag nämner några exempel nedan. 

Först vill jag bara apropå sexism nämna några egna reflektioner av tre stekheta sommardagar iklädd bikini och sommarlätta plagg. Utifrån att situationen handlar om detta skriver jag förmodat kön och menar i grunden att belysa mansrollen.

En dag när jag cyklade längs en väg mötte jag en annan cyklist, en ung kille, som cyklade på andra sidan vägen. Han tittade på mig väldigt noggrant. Jag började undra om jag kände honom på något vis. När vi cyklat förbi varandra vände jag mig om för att jag ännu inte kunde placera honom. Då tar han upp två fingrar framför munnen och rör på tungan mellan dem.

(utrymme för svordomar)

En kväll skulle jag svalka mig efter en varm dag med ett dopp i Mälaren. Jag kliver ur handduken och går ner mot bryggan. På vägen går jag förbi fyra män i olika åldrar varav tre av dem till och med böjer huvudet för att kunna syna hela min kropp. Jag känner mig så klart obehaglig till mods och vill mest få mitt dopp avklarat. Väl framme vid bryggan är en annan man där och hänger på stegen. Jag säger ”kan jag få komma förbi?”. Han tittar upp på mig, ler, låter sin blick vandra hela vägen längs min kropp för att stanna en stund vid mitt kön. Sedan klättrar han upp, ler och säger ”varsågod”.

Föreningen Tillsammans drev en kampanj i samband med Almedalsveckan under #minförövare. Kampanjen handlade om att synliggöra att ”ALLA kan våldta, ingen klass, könstillhörighet, ideologi, arbete eller religion kan fungera som en ursäkt”. Alla känner vi någon som har blivit utsatt för sexuellt våld. Varför känner så få till vilka förövarna är? När ett nej inte får vara ett nej är det offret som får bära förövarens skam och skuld. Många modiga människor har gått ut och berättat om personen som gjorde dem illa. Här kan du läsa deras berättelser.

Facebook och Twitter har Snubbarna spridit sig som en löpeld. ”saker snubbar säger. på riktigt. it aint pretty. militant countertrollning”. Jag trodde ändå att jag hade hört det mesta. Om någon någonsin menade att feminismen har gått för långt – kolla in det här och tänk igen. Mansrollen är så äckligt oattraktiv och det här är dess mest sviniga form. Visst kan vi reagera på att vi hänger ut folk, men är det verkligen det största problemet med detta? Eller handlar det om att det faktiskt inte är okej på något sätt att bete sig sexistiskt? Förstår ni att det är så kvinnohatet börjar? Förstår ni att det är det som leder till övergrepp, våldtäkter och mord? Min nya tröja kan få illustrera vad jag känner:

Untitled

Under drevet mot artisten Zara Larsson, och i samband med andra offentliga kvinnors berättelser om det kvinnohat de möts av dagligen, har det funnits starka motkrafter. Men många frågar sig: var är männen? Någon skrev att han brukar välja att vara tyst men nu ville säga ifrån. Jag säger att han inte ska vara tyst. Han svarar att han hellre agerar i sin vardag. Det är asbra, men vad hjälper det de offentliga kvinnorna som varje dag får  utstå hat och åter hat?

Varför tystnar männen? Är det för att ni kan, för att det inte är ni som utsätts för hatet? Är det för att ni inte förstår vidden av hatet? Är det för att ni anser att ni inte är en del av problemet? För att ni är rädda vad killgänget ska säga? Vi behöver era röster. Att tiga är att säga ”det är okej”. Det är trots allt ändå du som man som har mer makt idag än jag har som kvinna. Det är så patriarkatet fungerar. En sann feminist delar med sig av sin makt och använder den för att bekämpa förtryck.

Bengt Ohlsson säger ifrån. Missa inte Zara Larssons klockrena förklaring av patriarkatet.

Kommentera

hands behind
Jag ser Uppdrag Granskning, med stort motstånd. Egentligen orkar jag inte se det jag redan vet. Det som är den hemska sanningen om vad som händer människor som inte orkar ta hand om sig själva.

Jag har haft tur. Jag har inte fått den hjälp jag hade behövt, men hjälp har jag fått. Jag var väldigt ung när jag hamnade i samhällets vård. Inte ens myndig. Idag kan jag se att socialtjänsten gjorde vad de kunde för mig, utifrån de resurser de hade. Idag kan jag se att psykiatrins omänsklighet inte handlade om mig, utan är ett systemfel som drabbade mig.

Jag hade stora behov. Behov som var större än samhället hade resurser för. Den mest grundläggande utredningen som gjordes utifrån min livssituation när jag var placerad på behandlingshem kom fram till att jag behövde heldygnsvård med psykoterapi under en längre tid. Jag hade det då, men just det där med tid fanns inte. Tid är pengar, tid kräver. Tyvärr tror jag inte att samhället sparade pengar på att skicka bort mig. Jag hamnade i en annan institutionsform där jag blev allt mer destruktiv så sjuk att det snabbt krävdes heldygnsvård för att hålla mig vid liv. Senare kom den fysiska kraschen. Jag kan ibland undra om jag hade blivit bättre snabbare om jag hade fått stanna på en plats, hitta en grundtrygghet och inte behövt slitas ifrån relationer där jag hade börjat våga tillit.

Jag har mött många människor på vägen som hade varit i behov av mycket mer. Ett hållande sammanhang, ett hem där de inte behöver slåss mot ångesten ensamma, en plats där de kan få hjälp med de basala behoven för att orka ta sig vidare. Jag har mött de som skickats ut från mentalsjukhusen till ett liv i fullständig otrygghet och de som inte ens vågar ringa psykiatrin i rädsla för att må sämre av det. Det är så det ser ut för många.

Jag har aldrig lämnats helt ensam. Jag hade människor som på olika sätt gav mig kraft att kämpa. Jag hade en folkrörelse som var en del av mitt liv. Jag hade en långtidssjukskrivning hos Försäkringskassan. Jag var ung. Men allt det här är egentligen tillfälligheter. Att just jag skulle få stödinsatser. Att just jag hade människor som fångade upp mig. Det hade kunnat vara annorlunda.

När jag bröt med psykiatrin 2009 gick jag därifrån i affekt, avbokade alla tider och kom inte tillbaka. Då hade insikten om att jag blev sämre av min ”vård”, sjunkit in. Jag togs inte på allvar. Jag kunde ta vara på den ilskan och söka annan hjälp, söka mig bort från det som gjorde mig illa. Men samtidigt som jag sökte hjälp i ett halvår satt jag hemma med självmordstankar dagligen. Ingen hörde av sig. Förra året fick jag ett brev där de frågade om de skulle skriva ut mig ur deras register. I min journal finns upprepade självmordsförsök och grovt självskadebeteende. Efter fem år skickade landstinget ut ett automatiskt brev.

Jag kunde kämpa för mig mitt i det allra värsta. När jag inte hade någon. Jag gav livet en sista chans. Alla hittar inte den kraften. Sjukdom, beroende, fattigdom och hemlöshet ger inte kraft. Det tär sönder en människa. Jag kan bara ana vidden av den ensamheten och övergivenheten. Det borde inte få vara så. Det borde ha förändrats för så länge sedan. Varje dag som går utan att något förändras är ännu en dag där människor går sönder i sin ensamhet och utsatthet.

Psykiatrin behöver en reform som handlar om mänsklighet och närvaro, inte nya ”metoder” och mediciner. Socialtjänsten behöver mer resurser, fler människor på mindre arbete. Och det behövs fler platser där sjuka och ensamma människor kan få stöd och hjälp precis så som de behöver. För vet ni vad som händer när de inte får det? Deras behov växer. Frustrationen växer. Antingen blir det till uppgivenhet eller så blir det till hat. Det är människor det handlar om.

Kommentera

8 mars. Internationella kvinnodagen. Jag blev inspirerad av Josefine Larsson, fd ordförande i Scouterna och listad som en av Sveriges framtida kvinnliga ledare förra året. Hon gjorde ett ärligt och starkt inlägg på sin FB idag om vad hon tänker på denna kvinnodag. Jag la till några egna i listan.

Idag tänker jag på

– Män som ska förklara hur världen fungerar
– Barn som inte får vara barn för att de har ett kön
– Utseendefixering och ätstörningar
– Smärta som inte tas på allvar (t ex fibromyalgi)
– Det finns behandling för beroende men inte medberoende
– Att män skriver våldtäktslagstiftning
– Mitt hem är byggt för en högfungerande man
– Att tvingas föda barn mot sin vilja
– Att män benämns med efternamn och kvinnor med förnamn
– Obetalt arbete
– Ojämställda styrelser
– Oviljan att arbeta med jämställdhet i organisationer
– Att det inte verkar hjälpa att kvinnor har mer utbildning
– Köttindustrin
– Våldtäkter som krigföring
– Alkoholnormen som förstärker patriarkatet
– Kvinnor som inte kan lämna sina förhållanden för att de inte har råd
– Näthatet
– Idiotin i att folk bara går att dela upp i kvinnor respektive män och att det kommer med givna egenskaper
– Att det är män som slår och våldtar
– Prostitution, människan som handlingsvara
– Män som ska berätta hur jobbigt det är att vara man i jämförelse med kvinna
– Varför barn inte får ha fler föräldrar än två
– Idéer som inte räknas förrän en man tar dem och gör till sina
– Vilka som tjänar mest och äger mest
– Vilka som tar ut mest föräldraledighet och vab
– Rätten till sin egen kropp

Jag avslutar med Josefines egna ord:

”Och så tänker jag på alla som för kampen. De som fört den före oss och de som kommer efter. Då blir det i alla fall lite bättre”.

Vad tänker du på idag?
Kommentera

Jag såg på avsnittet om familjehem i Kalla fakta. Jag upprördes och blev orolig. Orolig för att vi lämnar över ansvaret för de kanske mest utsatta människorna i vårt samhälle – barn som av olika skäl inte har de föräldrar de behöver, till människor som tjänar pengar på det. Det är förkastligt, vedervärdigt, ovärdigt. Jag behöver dela mina tankar om familjehem. Det var 10 år sedan jag placerades, nu på lördag. Det är dags att våga säga något om det.

Det är ett stort ansvar att bli familjehem. Det krävs en hel del. Jag vet, från den andra sidan. Jag vet också hur det är att längta efter att kunna bli familjehem själv. Ta emot barn i en trygg miljö, sakta gro en tillit, möta rädslor och utvecklas tillsammans. Det är ett teamwork. Ett teamwork som alla inte kan göra. Framför allt inte om man inte är färdig med sig själv, vet vem man är och hur man fungerar.

Barn som bär på svek

Barn och unga som placeras bär på svek. Det är det de har gemensamt. Allt annat kan vara annorlunda, men de bär med sig erfarenheter av att bli svikna. Det kräver en hel del. Det kräver olika beroende på ålder och vad barnet har varit med om, men det kräver. Det kräver också sunt förnuft, en medvetenhet om sina egna beteendemönster – om familjens beteendemönster och familjestruktur. Det krävs ett mod att både lyssna och prata om svåra frågor. Kraft att stå kvar om det där sveket spelas ut mot dig. Om du får skulden för något för att det är du som är den trygga. Det krävs att du kan se dina brister, se när du inte håller längre. Att du kan söka hjälp när du behöver det och erkänna dina svagheter. Det krävs att du är färdig med dig själv och att du är förberedd.

Min berättelse

Jag hade inte lunginflammation. Jag tog en överdos på en permission från en psykiatrisk avdelning. Jag slängde i mig tabletter och när den ena av föräldrarna förstod det blev hen arg men sa att jag skulle försöka sova av mig det. Alla som vet vad tablettförgiftning kan göra vet att sova inte är en lösning. Det fick inte hen veta förrän hen ringde till avdelningen och berättade att jag hade tagit tabletter. När de förstod vad som höll på att hända sa de att jag måste till akuten. Det första som hände var att vi hamnade på vuxenakuten. När vi satt i väntrummet där började jag tappa medvetandet och kunde inte sitta upp. Då frågade hen varför ingen kom. De insåg att jag borde vara på barnakuten och med hjälp av en rullstol körde de dit mig (här har ju även sjukvården sin del i det). När vi kom dit och det konstaterades att jag behövde få medel för att kräkas och att det nog skulle ta lite tid bestämde sig familjehemsföräldern för att åka hem, pga ”Jag har ju lite svårt för spyor”.

Att vara familjehemsförälder innebär inte att vara förälder ibland. Det innebär att vara det alltid och extra mycket. Det innebär också att man behöver vara införstådd med vad självdestruktivitet kan leda till och hur man ska agera då.

Det behövs fler familjehem

Jag har många saker att säga om min tid i familjehem och även den korta tiden i jourhem. Det ska jag inte göra nu. Problemet var inte att de inte ville väl. De brydde sig, frågade hur jag mådde, gav mig mat och ett eget rum. De oroade sig, saknade mig, var godhjärtade. De var säkert fantastiska som familjehem för barn som inte var självdestruktiva eller hade de enorma tillitsproblem som jag hade. De var inte rätt för mig, men det fanns ingen annan familj. Det är också där den verkliga faran ligger, som jag tänker är orsaken till att kommunen anlitar dessa företag och slarvar med kontrollen. Det finns för få familjehem. Fler behövs. Många barn far illa. De far illa igen om de får signalen att det inte finns någon plats för dem, att de är en börda eller ett problem.

Du behövs

Ja, det krävs en del att vara ett bra familjehem. Det behöver vara så. Men det är inget ouppnåeligt. Det är inget omöjligt. Tvärtom. Är du en bra sund människa som vill hjälpa och vill ta hand om ett barn – do it!

Men be om hjälp. Säg till. Fråga tusen frågor. Fundera kring er familjestruktur och -kultur. Fråga vad du behöver veta om barnets trauma, ta reda på mer. Läs på. Var intresserad. Det är inte ett tryggt barn som hamnar hos dig, men du är den trygghet som behövs. För något barn är just du den trygghet som saknas.

Kommentera

Det är onsdag kväll. Det är fyra dagar kvar innan det är dags att välja. Det är ett val om vilket Sverige vi vill ha, vilket Sverige nästa generation får växa upp i. Jag vågar nästan inte andas när jag tänker på det. Jag orkar inte fyra år till av skattesänkningar, friande våldtäktsdomar där ett nej inte är ett nej, riskkapitalister i välfärden, utvisningar, utförsäkringar. Nazistiska och rasistiska uttalanden på bästa sändningstid, orimliga vårdköer, skolreformer. En arbetsmarknad som vägrar förstå att människor kan gå sönder av stress. Jag orkar inte ett ÄNNU hårdare Sverige.

IMG_8366

Jag gråter i min vita soffa när jag lyssnar på Vicky, när jag läser Claras text. Jag minns hur jag grät i samma vita soffa, hur jag skrek i kudden av förtvivlan, när rasisterna tog plats i riksdagen. Jag minns att en del av mitt Sverige dog den dagen. Samhällskontraktet revs sönder.

Tacksamhet blir skuld

Den dagen blev min tacksamhet till skuld. Min tacksamhet över att få vara sjuk i fred, att få ägna all min kraft till att överleva och läka, när jag som mest behövde det. Jag fick vara människa. Sårbar, skräckslagen och trött – men hållen. När jag skriver det här känner jag skuld. Jag blir rädd att någon ska säga att jag utnyttjar skattepengar. Jag tänker på alla de som inte får vara sjuka, får vara rädda, får den hjälp de behöver. Jag har hört det så många gånger. Om jag hade fått önska hade jag aldrig blivit sjuk. Jag tänker på alla de som har flytt hit och som möts av samma attityd. När deras tacksamhet får bära en skuld. En skuld som inte hör hemma där.

Människor är inte bara arbetskraft

Jag vet hur det känns när tacksamheten blir skuld. När alliansen pratar om arbetslinjen och att göra rätt för sig. I mitt Sverige behöver inte människor ”göra rätt för sig”, därför att vi i första hand är människor. Jag är inte arbetskraft. Flyktingar är inte arbetskraft. Mina älskade vänner och mina tålmodiga lärare, min duktiga frisör och min sjukgymnast. De är människor. Oavsett kompetens, arbetsförmåga och personlighet – de är människor. När reducerades människor till arbetskraft? När godkände vi att politiker får reducera oss till skattebetalare? När blev det okej att ställa grupper emot varandra, i det samhällskontrakt som vi skapade tillsammans?

Jag drömmer om att kunna stoppa den här onda spiralen som drivs av pengar. Jag drömmer om mindre arbetstid, öppna gränser och jämlikhet. Jag följer den visionen, för om den inte blir verklighet så kommer varken jag eller den här planeten att överleva. Om vi inte börjar värdera marken vi går på och människan som söker skydd lika högt som vi värderar våra närmaste så kommer vi förlora allt. Vi lever i en illusion där främlingsfientlighet, islamofobi, rasism, girighet och egoism kommer att leda till vår egen undergång. Det är nu vi öppnar våra hjärtan lite till.

Samhällskontraktet

Det där samhällskontraktet är sönderslitet, trasigt. Det behöver lappas ihop. Vi har rasister och kapitalister i riksdagen. Som bestämmer över oss. Vi har rasister som bestämmer över vårt Sverige, bestämmer att vi inte har råd att hjälpa människor i nöd. Ett av världens rikaste länder. De sänker skatten för de som mest ser pengarna bli högre siffror på kontot, pengar som kunde ge en annan människa ett värdigt liv. De stänger ute människor som behöver vår hjälp. De skär sönder den trygghet som vi har skapat tillsammans, över alla våra olikheter. Trots att vi demonstrerar, skriker, säger ifrån, säger nej. Ett nej är inte ett nej längre. Trygghet är inte tryggt längre. Människors lika värde är inte längre lika. DET ÄR INTE OKEJ!

Vilket samhälle vill du ha?
Vem slår ditt hjärta för?
Varför gråter du?

Rösta för det.

Kommentera
%d bloggare gillar detta: