REAKTIONER

Det är onsdag kväll. Det är fyra dagar kvar innan det är dags att välja. Det är ett val om vilket Sverige vi vill ha, vilket Sverige nästa generation får växa upp i. Jag vågar nästan inte andas när jag tänker på det. Jag orkar inte fyra år till av skattesänkningar, friande våldtäktsdomar där ett nej inte är ett nej, riskkapitalister i välfärden, utvisningar, utförsäkringar. Nazistiska och rasistiska uttalanden på bästa sändningstid, orimliga vårdköer, skolreformer. En arbetsmarknad som vägrar förstå att människor kan gå sönder av stress. Jag orkar inte ett ÄNNU hårdare Sverige.

IMG_8366

Jag gråter i min vita soffa när jag lyssnar på Vicky, när jag läser Claras text. Jag minns hur jag grät i samma vita soffa, hur jag skrek i kudden av förtvivlan, när rasisterna tog plats i riksdagen. Jag minns att en del av mitt Sverige dog den dagen. Samhällskontraktet revs sönder.

Tacksamhet blir skuld

Den dagen blev min tacksamhet till skuld. Min tacksamhet över att få vara sjuk i fred, att få ägna all min kraft till att överleva och läka, när jag som mest behövde det. Jag fick vara människa. Sårbar, skräckslagen och trött – men hållen. När jag skriver det här känner jag skuld. Jag blir rädd att någon ska säga att jag utnyttjar skattepengar. Jag tänker på alla de som inte får vara sjuka, får vara rädda, får den hjälp de behöver. Jag har hört det så många gånger. Om jag hade fått önska hade jag aldrig blivit sjuk. Jag tänker på alla de som har flytt hit och som möts av samma attityd. När deras tacksamhet får bära en skuld. En skuld som inte hör hemma där.

Människor är inte bara arbetskraft

Jag vet hur det känns när tacksamheten blir skuld. När alliansen pratar om arbetslinjen och att göra rätt för sig. I mitt Sverige behöver inte människor ”göra rätt för sig”, därför att vi i första hand är människor. Jag är inte arbetskraft. Flyktingar är inte arbetskraft. Mina älskade vänner och mina tålmodiga lärare, min duktiga frisör och min sjukgymnast. De är människor. Oavsett kompetens, arbetsförmåga och personlighet – de är människor. När reducerades människor till arbetskraft? När godkände vi att politiker får reducera oss till skattebetalare? När blev det okej att ställa grupper emot varandra, i det samhällskontrakt som vi skapade tillsammans?

Jag drömmer om att kunna stoppa den här onda spiralen som drivs av pengar. Jag drömmer om mindre arbetstid, öppna gränser och jämlikhet. Jag följer den visionen, för om den inte blir verklighet så kommer varken jag eller den här planeten att överleva. Om vi inte börjar värdera marken vi går på och människan som söker skydd lika högt som vi värderar våra närmaste så kommer vi förlora allt. Vi lever i en illusion där främlingsfientlighet, islamofobi, rasism, girighet och egoism kommer att leda till vår egen undergång. Det är nu vi öppnar våra hjärtan lite till.

Samhällskontraktet

Det där samhällskontraktet är sönderslitet, trasigt. Det behöver lappas ihop. Vi har rasister och kapitalister i riksdagen. Som bestämmer över oss. Vi har rasister som bestämmer över vårt Sverige, bestämmer att vi inte har råd att hjälpa människor i nöd. Ett av världens rikaste länder. De sänker skatten för de som mest ser pengarna bli högre siffror på kontot, pengar som kunde ge en annan människa ett värdigt liv. De stänger ute människor som behöver vår hjälp. De skär sönder den trygghet som vi har skapat tillsammans, över alla våra olikheter. Trots att vi demonstrerar, skriker, säger ifrån, säger nej. Ett nej är inte ett nej längre. Trygghet är inte tryggt längre. Människors lika värde är inte längre lika. DET ÄR INTE OKEJ!

Vilket samhälle vill du ha?
Vem slår ditt hjärta för?
Varför gråter du?

Rösta för det.

Kommentera

Det händer varje dag. Män, ja faktiskt uteslutande män, frågar feminister och F! som parti: ”Varför hatar ni män?”. Vad grundar sig denna fråga i? Vill de ha ett svar på frågan eller vill de bara provocera och föra fram sin åsikt?

Det handlar om jämställdhet och jämlikhet. Det handlar om hur makt fördelas i samhället, där den vita mannen från medelklassen står högst i hierarkin.

Andra klassens människor

Det handlar om att kvinnor värderas som andra klassens människor. Där kvinnor enbart har 86 % av männens lön. Där män väljer (kvoterar) in män i maktpositioner. Där kvinnor våldtas och domstolen (där maktens män sitter sida vid sida) bedömer att ett nej inte är ett nej. Att kvinnor får skylla sig själva för att de blir våldtagna. Det handlar om en grundläggande orättvisa i ett patriarkalt samhälle. Ett samhälle som styrs av män för män. Vi hatar inte män. Vi hatar strukturerna som säger att kvinnor är mindre värda i arbetsliv och att kvinnors kroppar är till för att behaga män.

Mansrollen

Det handlar också om männen. Den mansroll som får män att begå grova våldsbrott. Som uppfostrar män i en våldskultur där våldet rättfärdigas för att det ju hör till mansrollen. För att se de allra tydligaste exemplen, kolla på SD. Män som super och springer runt med järnrör. Som slår mot de som redan är i underläge. Är inte det nidbilden av den mansroll som hetsas fram av samhället? Mansrollen som säger att män inte ska erkänna sina misstag. Att de inte gör fel. Att de har rätt att bete sig som de vill för de är ju män. Vi hatar inte män. Vi hatar att de tvingas in i en roll som inte handlar om vilka de egentligen är.

Föräldraskapet

Det handlar om barnen. Det handlar om barn med heterosexuella föräldrar som växer upp i ett samhälle där pappa i regel tjänar mer än mamma. Därför är pappa på jobbet och mamma blir den de kan ty sig till. Därför är mamma hemma när de är sjuka, och pappa syns inte till. Därför tjänar mamma ännu mindre än pappa sen. För att hon var borta från arbetsmarknaden så länge. Sen när mamma egentligen vill skilja sig så kan hon inte det för hon har inte råd. Därför blir mamma föräldern och pappan den som jobbar. Därför tar många mammor för mycket plats i hemmet. För att det är den plats de får. Därför ser många mammor sitt eget värde i att de är mammor. För att det är den enda roll de får utan att behöva ta den. Därför förlorar pappor på att inte ta ut halva föräldraledigheten. Därför förlorar män tid med sina barn. Vi hatar inte män. Vi hatar att barn ska förlora viktiga relationer.

Män vinner på jämlikhet

Feminismen är en enkel ideologi. Det svåra är att se sin egen position i samhället. Det är ingen slump att de människor som har det bäst i vårt samhälle, de vita medelklassmännen, försöker hitta syndabockar och anklagar jämställdhetskämpar för manshat. Det är ju den lilla gruppen som har något att förlora på jämställdhet. Men de missar att de har så mycket att vinna. Ni har inte fått er position i samhället gratis. Hur många människor har jobbat hårt för att du ska ha en bra lön? Hur många har betalat skatt för att du ska få bra sjukvård? För att du ska kunna vara hemma från jobbet när du är sjuk? För att du ska kunna gå i skolan? Vad händer om hälften av samhällets invånare skulle strejka och begära högre lön? Om alla kvinnor gick ut och sa ”vi tänker inte jobba förrän vi har samma lön som männen”? Hur skulle ditt liv fungera då?

Vi hatar inte män. Vi hatar de strukturer som gynnar män som diskriminerar kvinnor.

Kommentera

Jag blev inspirerad av Klara och ville skriva ett eget inlägg i samma stil.

I år röstar jag för dig, mormor.

För det patriarkat du växte upp i. Där du inte ens förstod att du hade rätt att finnas till bara för din egen skull. För alla julaftnar och påskmiddagar när du fick astma av allt ansvar som hängde på dina axlar. För att allt skulle vara perfekt och alla skulle vara nöjda. För alla gånger han ändå inte var nöjd. Inte såg dina ansträngningar. Inte förstod hur djupt han sårade dig när det aldrig dög. Hur du inte visste vad du skulle fylla ditt liv med när han inte fanns kvar. Jag röstar för alla kvinnor som inte vet vad ett eget jag är när de lever ensamma.

I år röstar jag för dig, morfar.

För att du aldrig lärde dig att laga mat och alltid skulle vara den stora starka som bestämde allt. För att du aldrig grät. Inte ens när din egen dotter dog. För alla män som inte kan gråta, inte vågar ta föräldraledigt för att de är rädda vad deras kollegor ska säga om det. För alla män som behöver skryta om allt de gör. För att få bekräftat att de är starka och bra män. För alla män som slår utan att förstå varför. För alla män som inte förstår att de är bra.

I år röstar jag för mina medkämpar i fibromyalgin.

Som har kämpat för att sjukdomen ska tas på allvar och inte klassas som hittepå från gnällkärringar. Jag röstar för rätten att få ta hand om de skador som patriarkatet bär ansvar för. Jag röstar för rätten att slippa arbetslinjen. Att få arbeta i en takt som inte sliter sönder kroppen. Jag röstar för att jag någon gång ska kunna arbeta sex timmar per dag. Jag röstar för att jag har gett upp åtta timmars arbetsdag för länge sedan. Och många med mig.

I år röstar jag för den lilla tjejen jag var.

Hon som hade stora tankar. Som hade mycket att säga och så mycket bus i sitt hjärta. Som hamnade i prinsessklänningar och med Barbiedockor och hela tiden tystades ner i skolan. För så mycket kunde ju inte en tjej prata. Jag röstar för alla som fick kommentarer om sin kropp. Som blev tafsade på. Och alla vi som inte förstod att det var okej att säga nej när det kändes fel. Jag röstar för att det ska behövas ett ja. För att ett nej aldrig ska tappas bort. I år röstar jag för alla vänner som precis som jag insjuknade i ätstörningens mörker. För att vi aldrig någonsin mer ska svälta oss eller räkna kalorier för att passa in i patriarkatets sjuka värld.

Jag röstar för alla röster som inte blir hörda.

För kvinnan som inte vågar se sig själv i spegeln. För hon som har gått in i en utmattningsdepression för att hon ständigt kände sig otillräcklig. För hon som gömmer sig på en okänd ort och inte vågar gå ut av rädsla för att hennes förövare ska hitta henne. För alla kvinnor som sover fullt påklädda för att de är så rädda för att bli våldtagna igen. För alla människor som inte har kontakt med sin kropp för att de hatar den så mycket. För alla kvinnor som inte kan lämna sina förtryckande män för att de inte har råd. Jag röstar för att det ska få ett slut.

I år röstar jag för att vi är många som behöver en politik som är relevant. 

I år röstar jag för att jag är så trött på att se vita män överallt i media och i maktens korridorer. Män som pratar om saker som inte alls har med mig att göra. Och inte heller angår de övriga 96 % av befolkningen som inte består av den grupp de tillhör. För alla gånger vita män säger att det är islam som är hotet. Att det är där kvinnoförtrycket finns. För att också de ska se att det är PATRIARKATET som finns lika mycket i de ord du använder som i den muslimska kulturen. För att många människor är så blinda inför förtrycket som drar isär oss. När vi ju faktiskt borde ta varandras händer. Vi borde ta varandras händer.

Jag röstar för mina vänner.

För oss som stöttar varandra i hetsen där det tas som en självklarhet att kvinnor i vår ålder ska skaffa barn. För dig som är hemma med barnen när pappan är på jobbet. För att det är mannen som tjänar mest. För barn som undrar var pappa är. För pappor som missar värdefull tid med sina barn. För dig som inte vill definieras som kvinna eller man men ständigt utsätts för det ändå, även av mig. För dig som inte vågar visa dig ute för att du har gått upp några kilo. När du egentligen alltid är strålande vacker för mig. För dig som missar allt roligt för att det din man gör är mycket viktigare än det du gör, per automatik. För dig som stannar i ett förhållande trots att du blivit bedragen. För det vore ju långsint av dig att inte förlåta. För dig som tror att sex är lösningen på alla känslor – för att du är man. För dig som hör Göran Hägglund säga att du och ditt livs kärlek inte har rätt till barn för att ni inte har en närvarande snopp i ert förhållande. För dig som skriker och skriker att det är fel och bara får höra att du är en extremist. För alla gånger jag blir tystad och kallad naiv.

I år röstar jag för en annan värld, som är möjlig om vi väljer det.

Det är nu det händer, för att det måste hända.

I år röstar jag på Feministiskt initiativ.
Kommentera

Invandringen är för liten

morgonnyheterna berättar de att 4 av 10 anser att Sverige tar emot för många invandrare. Jag tillhör de 10 % som anser att vi borde ta emot fler. Få länder i världen har ett så välbyggt välfärdssamhälle som vi. Få människor har det så bra som vi har, är så privilegierade som vi är. Sverige är ett av få länder som säger ”vi har inte haft krig” (det kan jag ha vissa åsikter om, men drar inte in det här).

Människor kostar pengar

Det handlar inte om för mycket invandring. Det handlar om att vi måste bli bättre på att lyssna till människor som kommer till vårt land. För jag talar inte om arbetsinvandringen, om studenter, om de som hittar kärleken här. Det är ju nämligen inte de som ”belastar” ekonomin. Och det är väl det som är det värsta? Att människor kostar pengar. Jag har kostat ofantligt mycket pengar, av samma anledning. Jag är inte anpassad för den svenska arbetsmarknaden. Mitt hinder är min sjukdom. En invandrares hinder är ofta språket, men kan också vara skador som följd av trauma. Rädslan för ett nytt land. Jag vet så klart inte. Jag är född här och så hemskt privilegierad. Det här är bara de saker jag själv har fått berättat för mig i möten.

Det är inte 4 av 10 som kan tänka sig att rösta på SD, men det är 1 av 10. Och detta är en sådan fråga som påverkar den opinionen. Nyheterna väljer frågan om det är för mycket invandring istället för att fråga ”anser du att samhället i Sverige är dåligt på att ta hand om de människor som invandrar hit”? En sak vill jag säga direkt: vi tar inte bättre hand om människor för att vi stänger ute dem. Du mår inte bättre av att någon lämnar dig i en brinnande lägenhet än om du får komma i trygghet och läka dina skador.

Privilegium

Svenska folket är privilegierade. Generellt har vi det bra. Vi har ett trygghetssystem som tar vid när vi inte fixar det själva. Det är tufft att vara arbetslös, bostadslös och många människor i vårt land är väldigt ensamma. Men inte förrän du har satt dig in i hur det är att fly från ditt land och lämna allt det som är välbekant och tryggt, se dina högst älskade människor skadas/dödas och vara rädd för ditt liv kan du säga att invandringen är för stor. Innan dess är det bara ditt ego som är för stort.

Läs gärna Özz Nüjens artikel för ett annat perspektiv. Och rösta för jämlikhet, solidaritet och mindre egoism i EU-valet den 25 maj!

Kommentera

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag är feminist.

Jag vaknar upp till en strålande dag. Jag tänker på att jag är privilegierad som får växa upp i ett land där jag som kvinna har rätt att rösta, göra abort eller välja att inte skaffa barn, äga mina egna saker, gå i skolan, bestämma mitt livs riktning. Bakom alla dessa tankar finns en stor sorg för att detta inte är en självklarhet världen över, och en sorg för att även jag som har dessa rättigheter ska behöva vara rädd att de ska tas ifrån mig.

Patriarkatet

Jag är feminist för att det fortfarande är ett patriarkalt samhälle vi lever i. Som jag lever i. Ett samhälle där män runt omkring mig ständigt framhäver sig själva och sina insatser, på ett sätt som också förminskar mig som kvinna. Det är fortfarande ett samhälle där jag inte kommer att få lika stor lön som mina manliga kollegor. Det är fortfarande ett samhälle där mina väninnor är hemma mer tid med barnen än papporna eftersom det kostar för mycket med jämställd föräldraledighet.

Dockan

Det är fortfarande ett samhälle där kvinnan målas upp som en docka. En docka som ska tiga, vara till lags och alltid alltid vara så snygg som möjligt. Och alltid villig till sex. Eller så ska kvinnan tas om hand och behandlas som en ädelsten. Många tror att det är så romantiskt, men det är återigen en form av härskarteknik som förminskar kvinnor.

Lagen

Det är fortfarande en lagstiftning som i hög grad godkänner kvinnoförtryck, sexualiserat våld och legitimerar mäns våld mot kvinnor. Det blir allt fler friande domar, trots övertydlig bevisning. Det är kvinnan som ska bevisa sin oskuld trots att det inte är hon som har begått något brott. Det är kvinnan som ska förklara sin klädsel, varför hon inte skrek, varför hon inte anmälde direkt, varför varför varför. Varför är det okej att våldta någon? Varför är det okej att kommentera kvinnors klädsel, vikt och utseende på olika sätt? Varför får min vän sexistiska kommentarer från främlingar när hon går i shorts och strumpbyxor på vintern? Varför legitimeras mäns våld mot kvinnor?

Uppmärksamma förtrycket

De flesta män jag känner skulle aldrig skada någon medvetet, men jag vet att också de är en del av en värld där de lär sig att förtrycka kvinnor. Jag är också en del i den världen. Därför måste vi våga uppmärksamma när förtrycket dyker upp i vår vardag. Framför allt när syftet inte ens är att förtrycka. När någon skriker ”jävla kärring” åt någon som kör bil långsamt eller dåligt. När en man tar åt sig äran för något en kvinna också har bidragit till/gjort. När ”lilla gumman” används. När kvinnor görs till objekt och mannens ägodel. När det är kvinnan som får flytta när mannen slår. När politiker inte ändrar lagstiftningen och rättsväsendet låter det sexualiserade våldet fortsätta. När det inte är okej som kvinna att säga ”jag vill inte ha barn”. När samhället fortsätter styras i huvudsak av manliga politiker och chefer.

Att vara feminist är att reagera och agera.

Därför röstar jag på F! i årets alla val. 

Kommentera
%d bloggare gillar detta: