Category

REFLEKTIONER

Category

#jagärinos | om att vara influencer i en ny bransch

Jag är en influencer. Ni som läser här är en väldigt lojal läsarskara som återkommer gång efter gång, år efter år. Nyligen berättade någon att den hade läst mina texter sedan jag var 14 år. Ni är fler som har gjort det. Ni läser här av olika anledningar. Det ni har gemensamt är att ni är nyfikna på mig, mina tankar, mitt skapande. Mig som person och hur jag uttrycker vem jag är. Ni är också många som känner igen er i mina livserfarenheter och några som inte alls känner igen sig – och därför vill veta mer. Det är något som alltid har återkommit i mitt liv. Vart jag än är ser jag att människor vill ha något som jag har. De vill inspireras, motiveras, beröras och komma närmare sig själva. Därför vill jag dela med mig av det till fler.

Jag är InoS - reaktionista.se

För att kunna vara en hållbar förebild och nå ut till fler gick jag med i Influencers of Sweden (Inos). Föreningen/branschorganisationen är som ett fackförbund för influencers och ska ge oss och andra influencers vägledning i vårt arbete. Det behövs i en bransch som fortfarande är ny och otydlig. Nu får vi kritik för att vi inte representerar branschen. Nej, vi är en förening. Vi har en styrelse som vi har valt på ett årsmöte som representerar oss. Vi har en kompetent VD som gör uttalanden baserade på ett brett nätverk av marknadsföringsexperter och lyhördhet inför branschen och influencers. Jag vet inte någon gång vi som medlemmar inte har fått tycka till i aktuella frågor som sedan har lyssnats in av våra företrädare. Okunskap är vad det är.

52 list project - reaktionista.se

Tack vare mina kollegor i nätverket kan jag lära mig om hur jag gör etiskt bra och strategiska val i mitt arbete som influencer. Så att jag kan ägna mig åt det jag vill: nå ut med mina tankar, erfarenheter och kreativitet. Utan Influencers of Sweden skulle jag inte förstå de bakomliggande etiska principer vi alla behöver följa för att skapa en hållbar bransch. Vi behöver ta betalt för den tid det faktiskt tar att skapa allt innehåll vi gör. Jag skulle inte heller ha kommit till insikt om min roll som påverkare och förstått hur viktigt det är att vara genuin och transparent som bloggare. Jag kan dryfta osäkerheter och få hjälp i snårstigen vad gäller reklamsamarbeten i vår grupp – och jag kan hjälpa andra. För det är vi som gör det och allas erfarenheter och åsikter är välkomna.

Alla människor som arbetar ideellt för att få rätsida på detta är så viktiga. Om företagen inte vill betala vad en influencers return of investment på 650 % faktiskt kostar så behöver vi sätta ner foten tillsammans. Om näthatet spårar ur eller någon når sin dröm behöver vi dela det med varandra. Ensam är inte stark. Att driva en hel tidningsredaktion på egen hand tar tid, men vi gör det för att vi verkligen tror på det vi gör. Tillsammans skapar vi en hållbar bransch där vi tar hand om varandra och oss själva. För ja, vi är en del av branschen. Vi är redan med och skapar den och vi är jäkligt bra på det vi gör.

Jag är en influencer - reaktionista.se

När rätt företagssamarbete dyker upp kommer det att hjälpa mig att nå fler personer som vill förstå sitt inre liv. När jag säljer en tavla eller en tidning köper en krönika får jag ekonomisk kraft för att skapa något nytt. Jag kan välja att lägga pengarna på något som utvecklar mitt foto eller för att skapa något som kan ge er en ny inspiration. När jag tipsar om något så vet du som följare att jag gör det för att det faktiskt är något jag tror på och tycker om. Med min påverkanskraft vill jag kunna ge dig verktyg och kunskap för att utvecklas. I förlängningen hoppas jag att REAKTIONISTA ska kunna finansiera terapeutisk hjälp till människor som inte annars har råd att få den hjälpen. För att nå dit behöver jag kollegor som tillsammans med mig skapar en rättvis och professionell bransch som värderar det arbete vi gör lika mycket som våra läsare gör det. Tack Influencers of Sweden för att ni skapar framtiden med mig.

JagärInos

Läs mer om #jagärInoS hos andra medlemmar

Paulina GunnardoMaja HurtigLola Akinmade Åkerström | Mia Fernando | Amanda Matti | Anders Möller | Katarina Jansson | Angeliqa Mejstedt | Madeleine Rybeck | Helena Enqvist | Katarina Wohlfart | Jonna Jinton | Elin Häggberg | Julia Erikson | Maria Björkman | Emilia Westerström | Emmi Holmer | Sofia Marklund | Madeleine Stenberg | Elin Kero | Sofia Bursjöö | Annika Myhre | Jennifer Sandström | Flora Wiström | Dorotea Pettersson | Mikael Winterkvist | Therese Wiksten | Valkyria Nordenberg | Nina Sandahl | Clara Lidström | Annie Månsson | Caroline Wijkström | Anna Ström Åhlén | Clara Löfvenhamn | Linda Engström | Malin Lundskog | Charlotta Colliander Golding | Sandra Nicole Frieman | Charlie Cramer | Anna Munkhammar | Sofia Zetterqvist

SparaSpara

Att bli rädd när livet vänder.

När livet vänder - reaktionista.se

Jag vill tacka för alla fina ord om gårdagens dagboksinlägg. Det är fint att känna att jag både kan få tröst och uppmuntran från er läsare och att ni vågar dela med er av det som ligger närmast era hjärtan. <3 För det är det jag vill med ”Kära dagbok”-inläggen – släppa in er närmare mig. I mina rädslor, i sårbarheten, i sorgen, i det där tvivlet på om jag duger som jag är, om jag räcker till. Som vi ju alla går runt i då och då.

De som känner mig vet att jag har svårt att stanna i det tunga och negativa alltför länge. De flesta brukar sucka åt att jag alltid hittar positiva aspekter av allt. Det låter kanske märkligt eftersom jag i så stora delar av mitt liv har levt i ett kompakt mörker. Jag har förbannat den där livsviljan och förundrade blicken så många gånger när jag var trött på livet. Idag är det en välsignelse. OM jag balanserar det med dagar då jag tillåter mig att bara vara trött, ledsen och i tvivel. Ur det tvivlet och det utloppet så föds hopp. När jag tömmer ur mig känslor i ord och tårar finns det rum för annat. Stjärnögonblick. Hopp. Nytt mod. Men om jag hoppar över mina svåra känslor finns inte det heller.

Det här har aldrig varit en sån där blogg som bara visar upp livets fina sidor, segrar och lyckorus. I allt finns minst två sidor, ofta en hel gråskala. Igår valde jag att visa den andra sidan av att efter en lång kamp ha uppnått sitt mål. Sorgen och rädslan. Båda sidor finns med mig och svindeln, stoltheten och min längtan finns lika mycket där. Det är det som väcker sorgen.

Det är när allt börjar bli bra som skräcken för livet sätter in. Klarar jag det verkligen? Fixar jag att bära mitt eget liv? Vill jag det? Orkar jag leva med det jag nu vet om världen? Är jag för annorlunda? Jag har förlorat många vänner som hade kunnat haft ett helt och friskt liv om de bara hade vågat berätta om sina rädslor, delat dem med någon, inte gått in i skammen över att de inte visste hur de skulle leva utan all självdestruktivitet.

Under mina år på institutioner vet jag att det här är den mest kritiska perioden i en människas tillfrisknande. När allt du vet om livet, alla dina verktyg, finns till för motsatsen till det liv som väntar. När du har levt ett liv i kontroll, prövat dig fram i tillit, förstört för dig själv och nu måste lita på dig själv till hundra procent. När lyckan finns precis framför dig och du inte vet hur du ska kunna ta emot en gåva som är större än allt du någonsin vågat drömma om. När du för första gången ska ta ansvar för dig själv, när ditt liv har gått ut på att samhället har hållit dig vid liv. Det är inte länge sedan någon sa att jag aldrig skulle bli frisk. Jag blev det. Jag ska bli mer än frisk.

Jag står kvar. Jag vill leva. Jag vill vara med. Jag vill göra skillnad. Om jag ska göra det måste jag fortsätta vara ärlig. Det viktigaste under min resa hit har varit att få höra ”Jag förstår att det är tufft” istället för ”Äh, klart det blir bra”. Jag säger det också ibland. Jag vill ju hjälpa, visa att det visst går, skicka hopp. Jag behöver påminna mig om vikten av att känna. Innan alla lösningar behöver vi känna. Så jag känner nu.

För det är det som är min lösning. Så länge jag känner efter kommer allt bli bra. Så länge jag berättar hur jag mår, vad som känns, och inte sitter ensam med det. Då kommer allt bli bra. Det är när jag låtsas att det bara är en dans på rosor och kväver gråten som jag blir sjuk igen. För det är inte hos andra det sitter. Det spelar ingen roll hur inbjudande andra är om jag själv inte låter mig vara med. Jag kan inte vara med om jag inte är med mig själv. Tidigare har jag valt relationer och sammanhang som jag har känt igen mig i. Trasiga människor och dysfunktionella grupper. Det är något annat som väntar nu. Jag ska in i ett friskt liv. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag är redo. Jag längtar. Och jag är livrädd. Eftersom ingenting är svart eller vitt. Jag känner allt.

Och vet ni vet ni VET NI? JAG SKA BLI SOCIONOM!

 

Kära dagbok, jag ömsar skinn.

Jag ömsar skinn - reaktionista.se

Kära dagbok,

det har varit några svåra månader. Smärtan i kroppen när aprilvädret fortsatte in i maj, oroliga nattliga timmar när gamla rädslor fick ny kraft, sorgen i relationer som går sönder i tystnad, maktlösheten i alla förändringar som är på väg nu. Och mitt i allt detta den stora tacksamheten. Människor som sluter upp omkring mig, skrivandet som tar mig stora kliv framåt, livet som väntar i höst som kommer att kunna fylla alla tomrum jag lever med nu.

Det är som om jag har värkt ur mig en ny version av mig den här våren. En tryggare, lugnare person som värderar stabilitet och fri tid mest av allt. Jag ömsar skinn inför sommaren. Utanför min hud har inte så mycket förändrats än och jag känner hur jag inte får ihop pusselbitarna här inne med de utanför. Jag behöver forma om dem. Möblera om tills utsidan speglar insidan, rensa ut det som inte passar in med mig, byta ut garderobens innehåll, äta mat som min kropp växer av och stabilisera inifrån.

Om några veckor flyttar det in en person till i min lägenhet i två månader. En månad senare flyttar en annan person in som jag inte vet vem det är än. Och jag börjar ett helt annat liv. Från 25 % studier under flera år ska jag nu läsa heltid på högskolan. Jag ska lära känna nya människor, bo tillsammans med någon, hitta rutiner i en ny vardag, lära mig en annan ekonomi, hitta sätt att ta hand om mig i det som kommer att innebära en enorm mängd trötthet. Jag kommer att lära känna nya sidor av mig själv, få nya perspektiv på världen. Jag ska bli någon annan än den min historia gjorde mig till. Jag vill skriva mer om det, men det får bli en annan gång.

Just nu är det svårt att sätta ord på det som händer, svårt att få tid att skriva annat än det som behöver ut. Jag hoppas att jag snart kan landa i detta nya, men eftersom bloggen också speglar mig behöver den också få växa långsamt ett tag nu. Stabiliseras. Andas. Hitta sin form i allt det nya. Jag hoppas att ni vill andas här med mig.

/Wilda

Det är ditt unika uttryck och därför är det alltid rätt.

Det finns ingen som du. Ingen som har exakt din uppsättning av egenskaper, förmågor, livserfarenheter eller samma fingeravtryck som du. Det som är du är fullständigt unikt. Så hur ska du då kunna jämföra dig med någon annan? Hur skulle ditt unika uttryck kunna vara rätt eller fel? Det kan bara vara mer eller mindre du. Det lärde jag mig i en verksamhet som utgick från Expressive Arts (uttryckande konst) och det vill jag prata mer om med er idag.

Jag hör ibland att en ska hitta sitt varumärke i bloggbranschen och i skapandet, nischa sig, skapa sig ett signum i foton och text. Ja, det är så klart viktigt att utmärka sig. Men risken är att du går in i en roll och i det missar att du alltid är unik. Du behöver kanske bara förstärka ditt unikum. Plocka fram det, tro på det, lita på det. Inte vara beroende av andras gillande och andras bekräftelse. Förstärka den nisch du redan har: ditt unika uttryck. Det räcker med att du är du och ingen annan kan vara bäst på det.

Det är ditt uttryck och därför är det alltid rätt - reaktionista.se

Varje uttryck som jag skapar berättar något om mig.

Varje blick utifrån säger något om den personen som ser på det. Vi upplever saker som fula, intressanta, enastående och hjärtskärande helt utifrån våra egna livserfarenheter. Om vi lyssnar på samma musikstycke, ser på samma tavla eller lyssnar på en föreläsning så kommer vi ändå att se på upplevelsen på helt olika sätt. Vi kommer minnas olika saker, tolka färg eller ord på helt olika sätt. Ett stycke kan få mig att minnas något med sorg och få dig att känna en meditativ stillhet. På samma sätt är det när vi skapar.

En värdering är minst lika individuell som någons uttryck. Andra människor kan utifrån det jag har skapat se delar av sig själva och sina liv. Jag kan aldrig bedöma eller tolka någon annans konst utifrån någon annan än mig själv. Det är jag som är verktyget. Både när jag tolkar och när jag skapar. Jag skapar ständigt mig själv och mitt liv i mötet med andra människor, mig själv och livet. Så också i konsten.

Därför är det fullkomligt irrelevant att jämföra sig med andra. Det är ditt unika uttryck som är det värdefulla. Det är hur du förfinar det, lär känna det, vågar utmana det och leka med det, som är den rättvisa jämförelsen.

DIY dragonegg candle holder from cones - reaktionista.se

Det finns inget rätt sätt. Det finns bara ditt sätt.

När barn lär sig nya saker, skapar något, ritar en helt obegriplig teckning, så applåderar vi och berömmer och är så stolta över att de har skapat något. När slutar skapandet i sig vara värdefullt? När får vi inte längre uttrycka oss utan att det ska värderas och tolkas, som om andra kunde förstå vad ditt unika uttryck säger om dig? Skolan, tänker nog de flesta. Ja, tyvärr är det ju där en jämförelse uppstår. För att det plötsligt finns ett rätt sätt att skapa, att lära sig, att tolka världen. Det är där någon får ett högre betyg i matematik och en annan får underkänt i musik. Som om musik bara är att kunna noter och att vara född med absolut gehör. Som om matematik bara är att lära sig en mall och följa den.

Jag önskar att vi kunde sluta värdera uttryck. Vi lär oss från barnsben att vi ska konkurrera, bli bäst, vinna priser, tjäna dyra pengar. Allt som oftast leder det till att vi tappar just det som är unikt hos oss själva. Vi gör något som någon annan redan har gjort. Kopierar. Litar inte på att det går att skapa något bra på egen hand. Vi lär oss att titta på de som har kommit längre, lära av dem, bli bättre. Bättre på vad? Tekniken kanske, ja. Men hur du använder tekniken, utvecklar den, ger den känslor och din fingerfärdighet – DET är det unika och kreativa. Kopior finns det gott om i varenda affär. Om vi alla istället skulle försöka skapa det som är unikt för just mitt liv, mitt inre, mina förmågor och det mina ögon lägger märke till… hur skulle världen se ut då?

Ministol - reaktionista.se

Kreativitet är en problemlösningsförmåga.

Varför  begränsar vi kreativiteten till att handla om hantverk, konst, skapande? Är det inte så att vi  i varje dag använder kreativiteten? För att lösa problem, räkna ut ett mattetal, laga en maträtt, organisera en bokhylla. För att tänka ut bästa semesterrutten, för att lösa en konflikt, för att följa våra drömmar eller undvika något jobbigt? Vi skapar oss själva och våra liv i varje dag.

Kreativitet för mig är friheten att kunna göra just det. Att välja vem jag vill vara och hur jag vill uttrycka den jag är. Och blir det inte farligt då, om vi börjar värdera oss själva utifrån hur bra vi är på att vara kreativa? Istället för att se att vi är det varje dag, helt utifrån oss själva. Även om du aldrig har skrivit en dikt, lärt dig sticka eller målat en tavla så är du kreativ varje dag i ditt liv. Det är kreativiteten som driver oss framåt, som strävar efter utveckling.

Ditt liv är ditt. Du är du. Ditt uttryck är ditt. Därför kan det inte bli fel. För att du, vad du än tror om dig själv, inte är fel. Det som kommer ut är det som ska komma ut. Så fort du sätter penseln mot pappret blir det vad det ska bli. Det blir alltid rätt.

Det blir kanske inte vad du hade föreställt dig. Det blir kanske inte som de där bilderna du har sett på nätet eller som den där konstnärens verk som du beundrar så. Men det kanske inte är meningen att det är så det ska bli? Hur kreativt är det egentligen att följa någon annans beskrivning eller härma någons konst? Det kanske ska bli något helt unikt som bara du kan skapa. Något som berättar något för dig om vem du är. Något som berör någon och löser upp känslor eller löser ett problem för någon annan, helt utan att det var det som var din intention. När du skapar från en plats inom dig som handlar om dig, och skalar bort det som kommer utifrån och handlar om andra och omvärlden, så blir det rätt. Då blir det ditt unika uttryck som möter någon annans unika intryck.

'Time' acrylic painting - reaktionista.se

Den här filosofin grundar sig på tron att allt har en mening. Att varje ”misstag” lär oss något, att varje ”fel” kan skapa nya rätt. Vi låter det undermedvetna ha en större påverkan än det medvetna. Det handlar också om en tilltro till att du kan bli och vara den du vill vara, och om att omfamna sin mänsklighet – det som gör dig till du.

I kreativiteten kan du lära känna dig själv och ditt unika uttryck. Därmed behöver du inte oroa dig för att göra fel, för att du inte ska vara lika bra som någon annan eller för att inte lyckas. Tänk om det alltid blir rätt? Tänk om du lär dig något om dig själv i varje kreativ process, oavsett om det blir som du har tänkt dig eller inte? Tänk om det blir bättre än du tänkt dig?

5 tips för att hitta ditt unika uttryck och utveckla det

  1. Värdera inte. Tolka utifrån dig själv. Fråga dig: om du hade skapat den tavlan, vad hade den berättat om dig? Om du hade sytt den klänningen, vad hade du gjort annorlunda för att den skulle passa dig? Vad är det du gillar och vad säger det om dig?
  2. Jämför inte med någon annan än dig själv. Ingen annan kan vara du. Hur har du utvecklats? Vad tyckte du om i tonåren och hur återspeglas det i vad du skapar idag? Hur har du tagit dig till den punkt i ditt skapande där du är nu?
  3. Skapa och lek i alla möjliga former och tekniker. Lär dig något nytt! Fundera på om det går att använda tekniken eller materialet på ett annat sätt än ”det rätta sättet”.
  4. Släpp tanken. Måla utan att tänka, skriv utan att stoppa pennan i några minuter, strunta i instruktioner och hitta på nya metoder att skapa. Tänk inte på resultatet. Bara sätt igång och gör något som just du vill göra. Testa!
  5. Var du. Skala bort andras åsikter och allt du lärt dig om rätt och fel, och försök hitta det som är viktigt för dig att uttrycka. Hämta inspiration, men leta efter din ingång i det du vill skapa.

Stockholm 7 april 2017.

Det går inte att vara tyst i dagar som dessa.

Till dig som inte orkar, som stänger av, inte klarar av att ta in mer: Det är okej. Du är okej. Du är det viktigaste. Vi kan inte göra allt. Det är inte alltid det ens finns något att göra. Det är okej.

Pray for Stockholm - reaktionista.se

7 april 2017.

Jag sitter på Det gamla konditoriet i Vadstena när jag nås av nyheten. Jag läser på Aftonbladet. En lastbil har kört längs Drottninggatan, in i Åhléns City. Kroppen känns stum. Jag måste ringa Eva, säger jag till min vän som sitter mitt emot och tar emot mig. Gör vad du behöver, svarar hon med kärlek.

Jag får veta att Evas dotter sitter på ett tåg på väg in mot Stockholm. Evas barn med respektive är i säkerhet. Hon ringer nu, jag måste ta det, säger Eva och vi lägger på. Jag tar en klunk kaffe, känner hur mina händer skakar. Hur kan någon vilja göra så här? Varför?

Jag kollar Facebookflödet, försöker få någon ordning på vilka som är i säkerhet. Ansikten far igenom mitt huvud. Namn. Linda, Farida, Lovisa, Nathalie, Julia, Alicia, Anna María, Linda, Amanda, Jennie, Agnes, Simon, Jessica, Ina, Amy… Jag kan inte tänka klart. Chockgråten väller upp och jag försöker desperat skölja ner paniken med kaffe.

Jag inser att det är omöjligt för mig att ringa in alla vänner i Stockholm. Ändå fortsätter namnen och ansiktena rulla på näthinnan. Jag får veta att Lovisa sitter fast på sitt kontor, men i säkerhet. Jag skickar sms till de jag inte ser någon uppdatering från. Linda svarar att hon är okej. Jennie är oskadd. En efter en meddelar de att de är i säkerhet. ”Markera dig som säker” dyker upp på Facebook och jag markerar de jag vet. Jag scrollar och scrollar och glömmer att andas.

När jag har koll på att alla mina nära är i säkerhet sitter jag i Vadstenas mäktiga klosterkyrka. Jag har tänt ett ljus och två flickröster sjunger tröst in i mitt hjärta. Chocken lägger sig. Sorgen och ilskan kommer. Där och då inser jag att det finns människor som har det så här varje dag. Varje dag. Det är därför de flyr. Tidigare igår bombade USA i Syrien.

Jag tänker på de som inte kom hem igår. På de som inte fick de besked jag fick.
Jag tänker på de som för alltid kommer leva med sorg.
Jag tänker på alla som bevittnade dådet och som precis överlevde.
Jag tänker på räddningspersonal som behövde vara stora och starka en dag när vi alla skakade inifrån.
Jag hoppas att de alla får bearbeta detta i sin takt.

Jag blir djupt berörd av civilsamhällets insats. Det är trösterikt att se medmänskligheten och kärleken som samlas under #openstockholm. Jag är stolt över mina vänner som tar det som självklart. Som hyr bilar för att skjutsa folk hem, som tar in människor i säkerhet, som ser till att poliserna får mat i sig, som inte backar när skräcken lamslår.

Jag tror på den världen. Jag tror på mänskligheten och öppenheten.
Jag tänker aldrig ge vika i de verbala rasistiska och islamofobiska attackerna som är lika vidriga som det här vansinnesdådet. Vi svarar med kärlek. Och ännu mer kärlek.

Håll om varandra. <3

 

%d bloggare gillar detta: