REFLEKTIONER

När livet vänder - reaktionista.se

Jag vill tacka för alla fina ord om gårdagens dagboksinlägg. Det är fint att känna att jag både kan få tröst och uppmuntran från er läsare och att ni vågar dela med er av det som ligger närmast era hjärtan. <3 För det är det jag vill med ”Kära dagbok”-inläggen – släppa in er närmare mig. I mina rädslor, i sårbarheten, i sorgen, i det där tvivlet på om jag duger som jag är, om jag räcker till. Som vi ju alla går runt i då och då.

De som känner mig vet att jag har svårt att stanna i det tunga och negativa alltför länge. De flesta brukar sucka åt att jag alltid hittar positiva aspekter av allt. Det låter kanske märkligt eftersom jag i så stora delar av mitt liv har levt i ett kompakt mörker. Jag har förbannat den där livsviljan och förundrade blicken så många gånger när jag var trött på livet. Idag är det en välsignelse. OM jag balanserar det med dagar då jag tillåter mig att bara vara trött, ledsen och i tvivel. Ur det tvivlet och det utloppet så föds hopp. När jag tömmer ur mig känslor i ord och tårar finns det rum för annat. Stjärnögonblick. Hopp. Nytt mod. Men om jag hoppar över mina svåra känslor finns inte det heller.

Det här har aldrig varit en sån där blogg som bara visar upp livets fina sidor, segrar och lyckorus. I allt finns minst två sidor, ofta en hel gråskala. Igår valde jag att visa den andra sidan av att efter en lång kamp ha uppnått sitt mål. Sorgen och rädslan. Båda sidor finns med mig och svindeln, stoltheten och min längtan finns lika mycket där. Det är det som väcker sorgen.

Det är när allt börjar bli bra som skräcken för livet sätter in. Klarar jag det verkligen? Fixar jag att bära mitt eget liv? Vill jag det? Orkar jag leva med det jag nu vet om världen? Är jag för annorlunda? Jag har förlorat många vänner som hade kunnat haft ett helt och friskt liv om de bara hade vågat berätta om sina rädslor, delat dem med någon, inte gått in i skammen över att de inte visste hur de skulle leva utan all självdestruktivitet.

Under mina år på institutioner vet jag att det här är den mest kritiska perioden i en människas tillfrisknande. När allt du vet om livet, alla dina verktyg, finns till för motsatsen till det liv som väntar. När du har levt ett liv i kontroll, prövat dig fram i tillit, förstört för dig själv och nu måste lita på dig själv till hundra procent. När lyckan finns precis framför dig och du inte vet hur du ska kunna ta emot en gåva som är större än allt du någonsin vågat drömma om. När du för första gången ska ta ansvar för dig själv, när ditt liv har gått ut på att samhället har hållit dig vid liv. Det är inte länge sedan någon sa att jag aldrig skulle bli frisk. Jag blev det. Jag ska bli mer än frisk.

Jag står kvar. Jag vill leva. Jag vill vara med. Jag vill göra skillnad. Om jag ska göra det måste jag fortsätta vara ärlig. Det viktigaste under min resa hit har varit att få höra ”Jag förstår att det är tufft” istället för ”Äh, klart det blir bra”. Jag säger det också ibland. Jag vill ju hjälpa, visa att det visst går, skicka hopp. Jag behöver påminna mig om vikten av att känna. Innan alla lösningar behöver vi känna. Så jag känner nu.

För det är det som är min lösning. Så länge jag känner efter kommer allt bli bra. Så länge jag berättar hur jag mår, vad som känns, och inte sitter ensam med det. Då kommer allt bli bra. Det är när jag låtsas att det bara är en dans på rosor och kväver gråten som jag blir sjuk igen. För det är inte hos andra det sitter. Det spelar ingen roll hur inbjudande andra är om jag själv inte låter mig vara med. Jag kan inte vara med om jag inte är med mig själv. Tidigare har jag valt relationer och sammanhang som jag har känt igen mig i. Trasiga människor och dysfunktionella grupper. Det är något annat som väntar nu. Jag ska in i ett friskt liv. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag är redo. Jag längtar. Och jag är livrädd. Eftersom ingenting är svart eller vitt. Jag känner allt.

Och vet ni vet ni VET NI? JAG SKA BLI SOCIONOM!

 

Kommentera

Jag ömsar skinn - reaktionista.se

Kära dagbok,

det har varit några svåra månader. Smärtan i kroppen när aprilvädret fortsatte in i maj, oroliga nattliga timmar när gamla rädslor fick ny kraft, sorgen i relationer som går sönder i tystnad, maktlösheten i alla förändringar som är på väg nu. Och mitt i allt detta den stora tacksamheten. Människor som sluter upp omkring mig, skrivandet som tar mig stora kliv framåt, livet som väntar i höst som kommer att kunna fylla alla tomrum jag lever med nu.

Det är som om jag har värkt ur mig en ny version av mig den här våren. En tryggare, lugnare person som värderar stabilitet och fri tid mest av allt. Jag ömsar skinn inför sommaren. Utanför min hud har inte så mycket förändrats än och jag känner hur jag inte får ihop pusselbitarna här inne med de utanför. Jag behöver forma om dem. Möblera om tills utsidan speglar insidan, rensa ut det som inte passar in med mig, byta ut garderobens innehåll, äta mat som min kropp växer av och stabilisera inifrån.

Om några veckor flyttar det in en person till i min lägenhet i två månader. En månad senare flyttar en annan person in som jag inte vet vem det är än. Och jag börjar ett helt annat liv. Från 25 % studier under flera år ska jag nu läsa heltid på högskolan. Jag ska lära känna nya människor, bo tillsammans med någon, hitta rutiner i en ny vardag, lära mig en annan ekonomi, hitta sätt att ta hand om mig i det som kommer att innebära en enorm mängd trötthet. Jag kommer att lära känna nya sidor av mig själv, få nya perspektiv på världen. Jag ska bli någon annan än den min historia gjorde mig till. Jag vill skriva mer om det, men det får bli en annan gång.

Just nu är det svårt att sätta ord på det som händer, svårt att få tid att skriva annat än det som behöver ut. Jag hoppas att jag snart kan landa i detta nya, men eftersom bloggen också speglar mig behöver den också få växa långsamt ett tag nu. Stabiliseras. Andas. Hitta sin form i allt det nya. Jag hoppas att ni vill andas här med mig.

/Wilda

Kommentera

Det finns ingen som du. Ingen som har exakt din uppsättning av egenskaper, förmågor, livserfarenheter eller samma fingeravtryck som du. Det som är du är fullständigt unikt. Så hur ska du då kunna jämföra dig med någon annan? Hur skulle ditt unika uttryck kunna vara rätt eller fel? Det kan bara vara mer eller mindre du. Det lärde jag mig i en verksamhet som utgick från Expressive Arts (uttryckande konst) och det vill jag prata mer om med er idag.

Jag hör ibland att en ska hitta sitt varumärke i bloggbranschen och i skapandet, nischa sig, skapa sig ett signum i foton och text. Ja, det är så klart viktigt att utmärka sig. Men risken är att du går in i en roll och i det missar att du alltid är unik. Du behöver kanske bara förstärka ditt unikum. Plocka fram det, tro på det, lita på det. Inte vara beroende av andras gillande och andras bekräftelse. Förstärka den nisch du redan har: ditt unika uttryck. Det räcker med att du är du och ingen annan kan vara bäst på det.

Det är ditt uttryck och därför är det alltid rätt - reaktionista.se

Varje uttryck som jag skapar berättar något om mig.

Varje blick utifrån säger något om den personen som ser på det. Vi upplever saker som fula, intressanta, enastående och hjärtskärande helt utifrån våra egna livserfarenheter. Om vi lyssnar på samma musikstycke, ser på samma tavla eller lyssnar på en föreläsning så kommer vi ändå att se på upplevelsen på helt olika sätt. Vi kommer minnas olika saker, tolka färg eller ord på helt olika sätt. Ett stycke kan få mig att minnas något med sorg och få dig att känna en meditativ stillhet. På samma sätt är det när vi skapar.

En värdering är minst lika individuell som någons uttryck. Andra människor kan utifrån det jag har skapat se delar av sig själva och sina liv. Jag kan aldrig bedöma eller tolka någon annans konst utifrån någon annan än mig själv. Det är jag som är verktyget. Både när jag tolkar och när jag skapar. Jag skapar ständigt mig själv och mitt liv i mötet med andra människor, mig själv och livet. Så också i konsten.

Därför är det fullkomligt irrelevant att jämföra sig med andra. Det är ditt unika uttryck som är det värdefulla. Det är hur du förfinar det, lär känna det, vågar utmana det och leka med det, som är den rättvisa jämförelsen.

DIY dragonegg candle holder from cones - reaktionista.se

Det finns inget rätt sätt. Det finns bara ditt sätt.

När barn lär sig nya saker, skapar något, ritar en helt obegriplig teckning, så applåderar vi och berömmer och är så stolta över att de har skapat något. När slutar skapandet i sig vara värdefullt? När får vi inte längre uttrycka oss utan att det ska värderas och tolkas, som om andra kunde förstå vad ditt unika uttryck säger om dig? Skolan, tänker nog de flesta. Ja, tyvärr är det ju där en jämförelse uppstår. För att det plötsligt finns ett rätt sätt att skapa, att lära sig, att tolka världen. Det är där någon får ett högre betyg i matematik och en annan får underkänt i musik. Som om musik bara är att kunna noter och att vara född med absolut gehör. Som om matematik bara är att lära sig en mall och följa den.

Jag önskar att vi kunde sluta värdera uttryck. Vi lär oss från barnsben att vi ska konkurrera, bli bäst, vinna priser, tjäna dyra pengar. Allt som oftast leder det till att vi tappar just det som är unikt hos oss själva. Vi gör något som någon annan redan har gjort. Kopierar. Litar inte på att det går att skapa något bra på egen hand. Vi lär oss att titta på de som har kommit längre, lära av dem, bli bättre. Bättre på vad? Tekniken kanske, ja. Men hur du använder tekniken, utvecklar den, ger den känslor och din fingerfärdighet – DET är det unika och kreativa. Kopior finns det gott om i varenda affär. Om vi alla istället skulle försöka skapa det som är unikt för just mitt liv, mitt inre, mina förmågor och det mina ögon lägger märke till… hur skulle världen se ut då?

Ministol - reaktionista.se

Kreativitet är en problemlösningsförmåga.

Varför  begränsar vi kreativiteten till att handla om hantverk, konst, skapande? Är det inte så att vi  i varje dag använder kreativiteten? För att lösa problem, räkna ut ett mattetal, laga en maträtt, organisera en bokhylla. För att tänka ut bästa semesterrutten, för att lösa en konflikt, för att följa våra drömmar eller undvika något jobbigt? Vi skapar oss själva och våra liv i varje dag.

Kreativitet för mig är friheten att kunna göra just det. Att välja vem jag vill vara och hur jag vill uttrycka den jag är. Och blir det inte farligt då, om vi börjar värdera oss själva utifrån hur bra vi är på att vara kreativa? Istället för att se att vi är det varje dag, helt utifrån oss själva. Även om du aldrig har skrivit en dikt, lärt dig sticka eller målat en tavla så är du kreativ varje dag i ditt liv. Det är kreativiteten som driver oss framåt, som strävar efter utveckling.

Ditt liv är ditt. Du är du. Ditt uttryck är ditt. Därför kan det inte bli fel. För att du, vad du än tror om dig själv, inte är fel. Det som kommer ut är det som ska komma ut. Så fort du sätter penseln mot pappret blir det vad det ska bli. Det blir alltid rätt.

Det blir kanske inte vad du hade föreställt dig. Det blir kanske inte som de där bilderna du har sett på nätet eller som den där konstnärens verk som du beundrar så. Men det kanske inte är meningen att det är så det ska bli? Hur kreativt är det egentligen att följa någon annans beskrivning eller härma någons konst? Det kanske ska bli något helt unikt som bara du kan skapa. Något som berättar något för dig om vem du är. Något som berör någon och löser upp känslor eller löser ett problem för någon annan, helt utan att det var det som var din intention. När du skapar från en plats inom dig som handlar om dig, och skalar bort det som kommer utifrån och handlar om andra och omvärlden, så blir det rätt. Då blir det ditt unika uttryck som möter någon annans unika intryck.

'Time' acrylic painting - reaktionista.se

Den här filosofin grundar sig på tron att allt har en mening. Att varje ”misstag” lär oss något, att varje ”fel” kan skapa nya rätt. Vi låter det undermedvetna ha en större påverkan än det medvetna. Det handlar också om en tilltro till att du kan bli och vara den du vill vara, och om att omfamna sin mänsklighet – det som gör dig till du.

I kreativiteten kan du lära känna dig själv och ditt unika uttryck. Därmed behöver du inte oroa dig för att göra fel, för att du inte ska vara lika bra som någon annan eller för att inte lyckas. Tänk om det alltid blir rätt? Tänk om du lär dig något om dig själv i varje kreativ process, oavsett om det blir som du har tänkt dig eller inte? Tänk om det blir bättre än du tänkt dig?

5 tips för att hitta ditt unika uttryck och utveckla det

  1. Värdera inte. Tolka utifrån dig själv. Fråga dig: om du hade skapat den tavlan, vad hade den berättat om dig? Om du hade sytt den klänningen, vad hade du gjort annorlunda för att den skulle passa dig? Vad är det du gillar och vad säger det om dig?
  2. Jämför inte med någon annan än dig själv. Ingen annan kan vara du. Hur har du utvecklats? Vad tyckte du om i tonåren och hur återspeglas det i vad du skapar idag? Hur har du tagit dig till den punkt i ditt skapande där du är nu?
  3. Skapa och lek i alla möjliga former och tekniker. Lär dig något nytt! Fundera på om det går att använda tekniken eller materialet på ett annat sätt än ”det rätta sättet”.
  4. Släpp tanken. Måla utan att tänka, skriv utan att stoppa pennan i några minuter, strunta i instruktioner och hitta på nya metoder att skapa. Tänk inte på resultatet. Bara sätt igång och gör något som just du vill göra. Testa!
  5. Var du. Skala bort andras åsikter och allt du lärt dig om rätt och fel, och försök hitta det som är viktigt för dig att uttrycka. Hämta inspiration, men leta efter din ingång i det du vill skapa.
Kommentera

Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det – när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det. 

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar – och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet – och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa – inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

Kommentera

Utställningen We have a dream på Fotografiska var precis vad jag behövde för att få nya perspektiv den här veckan. Det är som om luften har gått ur mig. Jag vet inte om det är våren som gör motstånd i all sin gråhet, att jag just nu verkar behöva säga ifrån och stå upp för mig mer än vanligt eller om det är den här världen som håller på att åka rakt ner i en avgrund. För lite så känner jag just nu. Jag försöker göra vad jag kan där jag befinner mig. Ändå känner jag mig så otroligt liten och som att vad jag än gör så finns det viktigare saker att ta itu med, viktigare saker att skriva om.

We have a dream - Fotografiska - reaktionista.seWe have a dream | Fotografi av Albert Wiking, intervjuer av Oscar Edlund och texter av Daniel Rydén.

Jag blev påmind om hur många som har kämpat för mänskliga rättigheter, medmänsklighet och en bättre värld före oss. Anna Lindh som födde mitt politiska engagemang. Chimamanda Ngozi Adichie som gav mig den intersektionella analysen och perspektiv på min vithet. Ledare världen över som skapar möjligheter för människor att läka efter trauman som ingen skulle ha behövt uppleva. Människor som står kvar i det svåra och gör vad de kan. Utställningen visar också på personer, ibland så unga som barn, som utifrån egna erfarenheter tagit sig till positioner där de kan göra skillnad för andra i samma situation.

We have a dream - Anna Lindh - reaktionista.se

Någonstans såg jag ett citat (som jag tyvärr inte fångade i bild) om att det är dessa människor – som slagits för det goda i handling – som vi minns. De som har skapat hjälpcenter, medlat till fred, stått upp mot förtryck, skrivit böcker som förändrat samhällen… De som genom icke-våldshandlingar har skapat bättre förutsättningar för sina medmänniskor. Ändå är det dessa personer som får mest motstånd i nuet.

Det gav mig mod.

We have a dream - Taiye Selasi - reaktionista.se

Jag brukar ha med mig citatet Be the change you wish to see in the world och det tycker jag stämde in så bra på den här utställningen. Egentligen är det ju precis det vi behöver göra. Se till oss själva, stå upp för det vi känner är fel utifrån ett medmänskligt perspektiv. Aldrig tappa hjärtat, hur ont det än gör att känna.

We have a dream - Yeonmi Park - reaktionista.se

Ibland önskar jag att jag hade en större initiativkraft och förmåga att verkligen agera. Jag försöker göra det jag kan: skriva, skapa plattformar, gemenskap och motivera andra som kämpar. Det kommer mer av det, men inte precis just nu.

Den kommande helgen ska jag fokusera inåt. Jag behöver tanka kraft, ge mig ut mellan skogens träd, logga ut från sociala medier och stänga ute allt det hemska som sker i världen. Det måste få vara okej att inte orka i några dagar. Låta tankar och känslor från We have a dream slå rot. Och samla stjärnögonblick. Hopp. Tacksamhet. Medmänsklighet. Så kan jag orka igen sen.

 

Kommentera
%d bloggare gillar detta: