REFLEKTIONER

Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det – när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det. 

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar – och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet – och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa – inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

Kommentera

Utställningen We have a dream på Fotografiska var precis vad jag behövde för att få nya perspektiv den här veckan. Det är som om luften har gått ur mig. Jag vet inte om det är våren som gör motstånd i all sin gråhet, att jag just nu verkar behöva säga ifrån och stå upp för mig mer än vanligt eller om det är den här världen som håller på att åka rakt ner i en avgrund. För lite så känner jag just nu. Jag försöker göra vad jag kan där jag befinner mig. Ändå känner jag mig så otroligt liten och som att vad jag än gör så finns det viktigare saker att ta itu med, viktigare saker att skriva om.

We have a dream - Fotografiska - reaktionista.seWe have a dream | Fotografi av Albert Wiking, intervjuer av Oscar Edlund och texter av Daniel Rydén.

Jag blev påmind om hur många som har kämpat för mänskliga rättigheter, medmänsklighet och en bättre värld före oss. Anna Lindh som födde mitt politiska engagemang. Chimamanda Ngozi Adichie som gav mig den intersektionella analysen och perspektiv på min vithet. Ledare världen över som skapar möjligheter för människor att läka efter trauman som ingen skulle ha behövt uppleva. Människor som står kvar i det svåra och gör vad de kan. Utställningen visar också på personer, ibland så unga som barn, som utifrån egna erfarenheter tagit sig till positioner där de kan göra skillnad för andra i samma situation.

We have a dream - Anna Lindh - reaktionista.se

Någonstans såg jag ett citat (som jag tyvärr inte fångade i bild) om att det är dessa människor – som slagits för det goda i handling – som vi minns. De som har skapat hjälpcenter, medlat till fred, stått upp mot förtryck, skrivit böcker som förändrat samhällen… De som genom icke-våldshandlingar har skapat bättre förutsättningar för sina medmänniskor. Ändå är det dessa personer som får mest motstånd i nuet.

Det gav mig mod.

We have a dream - Taiye Selasi - reaktionista.se

Jag brukar ha med mig citatet Be the change you wish to see in the world och det tycker jag stämde in så bra på den här utställningen. Egentligen är det ju precis det vi behöver göra. Se till oss själva, stå upp för det vi känner är fel utifrån ett medmänskligt perspektiv. Aldrig tappa hjärtat, hur ont det än gör att känna.

We have a dream - Yeonmi Park - reaktionista.se

Ibland önskar jag att jag hade en större initiativkraft och förmåga att verkligen agera. Jag försöker göra det jag kan: skriva, skapa plattformar, gemenskap och motivera andra som kämpar. Det kommer mer av det, men inte precis just nu.

Den kommande helgen ska jag fokusera inåt. Jag behöver tanka kraft, ge mig ut mellan skogens träd, logga ut från sociala medier och stänga ute allt det hemska som sker i världen. Det måste få vara okej att inte orka i några dagar. Låta tankar och känslor från We have a dream slå rot. Och samla stjärnögonblick. Hopp. Tacksamhet. Medmänsklighet. Så kan jag orka igen sen.

 

Kommentera

Jul och andra högtider bär på många traditioner och förväntningar. Kanske sorg över hur jularna var bättre när flera familjer med barn samlades. Kanske saknar du någon som inte finns med längre. Kanske känner du dåligt samvete för att du måste välja bort en del av din familj för att vara med den andra halvan. Kanske känner du rädsla för att släktingar ska bli osams eller oro för hur det ska vara att fira med partnerns familj för första gången. För mig har det gått från att vara oro, till en sorg och saknad. Idag är det en del sorg, men också förundran och kärlek. Så som jag önskar att det kändes jämt.

Jag har i flera år byggt nya traditioner utifrån högtider eller speciella dagar. Delvis har det handlat om att jag inte kände mig hemma i de traditioner som jag fick med mig hemifrån. Det har också varit viktigt för att skapa en egen identitet och ge mina minnen en trygg grund i mig. Långfredagen är ett typiskt exempel där jag dels anammar farmors kristendom, men gör det till vad jag behöver. Det är min sorgedag då jag ägnar dagen till det som gör ont i mig och det jag har förlorat.

Lucia tradition - reaktionista.se

Igår firade jag Lucia med granen tänd. Jag klädde den dagen innan. Det är en helt ny tradition för i år. Något som jag har gjort i flera år är att gå upp tidigt, se på Luciafirandet på SVT och äta pepparkakor och lussekatt till frukost. Med en kopp glögg till. Det ger mig den där förundrade barnablicken på världen – att få göra något busigt och samtidigt ta del av det vackra.

Under julen är jag med de personer som blev min familj som vuxen. Innan julhelgen klär jag granen i det ena hemmet, njuter av Janssons frestelse och julmusik. Den 23:e spelar jag julbingo hemma hos mig och försöker komma på rim till julklapparna som Asla försöker öppna. Under julafton är jag med extramamman och hennes närmaste familj. I år ska vi vara några fler än annars och dessutom vara ute på landet. Lyxigt! Jullunch, trevligt sällskap, julklappar och Kalle Anka klockan tre.

I år har jag bestämt mig för att jag vill åka hem till Asla på kvällen, som ju är min innersta familj. Jag vet hur sorgen påverkar mig under julen och hur mycket jag än trivs med de personer som jag ska vara med på julafton i år så finns det fortfarande ett svart hål i mig som jag behöver ta hand om. Det gör jag bäst i min egen soffa med Asla i min famn.

Traditioner - reaktionista.se

När min mamma gick bort på nyårsafton 2007 blev det viktigare att göra något av den dagen. Jag har i många år längtat efter att få fira nyår med en grupp vänner, men det sammanhanget har inte funnits. Istället bestämde jag mig för att göra en trerättersmeny, klä upp mig och spela nyårsbingo för mig själv. Så det har jag gjort varje år sedan 2008. I år har jag ett sammanhang där jag ska fira nyår med vänner och det känns så fint.

De frågor jag ställer mig själv när jag formar om mina traditioner är ungefär så här: Vad handlar den här högtiden om för mig? Vad mår jag bra av? Vad behöver jag av den här högtiden? Vad gillar jag? Sen finns det ju mycket att ta hänsyn till i relation till andra: Vad finns det för förväntningar? Vad är viktigt för människor i min närhet? Vad känns okej för mig och vad behöver jag sätta gränser för? Vad kan jag ge någon annan?

Jag är djupt tacksam för alla de människor som bjudit och fortfarande bjuder in mig till sig vid högtider. Som öppnar sitt hem och sina traditioner för någon annan. Inbjudan i sig är ibland allt jag behöver. Vetskapen om att jag är välkommen, om jag vill.

Har du någon tradition som betyder mycket för dig?

 

Kommentera

Stormen. Den som har pågått i hela mitt liv. Som nu börjar avta.

Jag har varit upptagen med att ta mig från dag till dag, se varje möjlighet, fånga varje ljus. Jag har i alla dessa år gått ifrån att bara överleva, ta mig vidare, väja undan katastroferna till att hitta mina gränser och stå upp för mig.

Autumn

Jag slåss inte längre. Det är helt vindstilla här. Jag står här och blickar ut över det landskap som brukade vara mitt liv. Bilden är kall och ödslig, desperat och rörig, destruktiv och ensam. Jag står här med mitt lilla jag i handen och jag lovar henne att det aldrig ska få hända igen. Jag blickar ut över alla förluster och svek. Alla gånger jag övergav mig själv i hopp om att kunna få någon annans kärlek. Jag ser på blommorna som växer precis vid mina fötter och vet att härifrån kan växandet börja.

Jag ser på de människor som brukade stå mig närmast och jag ser att vi är mil ifrån varandra nu. Då när vi möttes var jag en mager skärva av det liv som jag hade drabbats av, inte den starka stam av det liv som jag idag har byggt upp från grunden. Jag känner inte igen dem, men egentligen är det bara mina ögon som ser något annat nu än förut. Jag känner inte igen mig själv. I min rädsla vill jag dra dem närmre, försöka bygga broar. Vinden berättar om att våga släppa taget.

Autumn

Jag kan inte mina gamla utslitna mönster. Jag vill inte tillbaka och jag kan inte gå framåt än. Jag står i ett ingenmansland och jag vet inte hur de nya mönstren ska passa ihop med andras. Och det är okej. Jag vet inte vart jag ska, men jag vet att det kommer att bli bra. Idag finns det inga självklara svar. Jag väger varje beslut mot bakgrunden av att tidigare inte ha fått äga min egen vilja, mina egna känslor.

Idag är varje möte med en människa en påminnelse om att jag är någon annan nu. Jag försöker lära känna vem jag är när alla överlevnadsstrategier faller. I det kommer sorgen nära. För varje gång jag återerövrar något som togs ifrån mig påminns jag om vad jag inte fick. Jag vill ibland slå sönder något för att jag blir så förtvivlad över vad som hände mitt lilla jag. Det var aldrig okej.

Autumn

Runt mina konturer finns det gränser som ingen får kliva över. Aldrig någonsin mer. Jag tar ingen skit. Jag förlåter inte utan ett förlåt. Tar inte ansvar för det som inte är mitt ansvar. Jag kommer att gå ifrån varenda människa som försöker lägga något på mig som inte är mitt. Inuti mig så bor det en liten person som har fått stå ut med så jävla mycket skit som aldrig handlade om henne. Idag är det min förbannade skyldighet att ta henne därifrån. Idag skyddar jag henne med varenda cell i min kropp. Idag omger jag mig med människor som liksom jag älskar allt det hon står för.

Autumn

Det svindlar när jag blickar ut över en framtid jag inte trodde var möjlig. Jag har inget som binder mig i det förflutna kvar. Nu är jag fri. Nu kan jag gå vart jag vill. Vara vem jag vill. Och jag vet inte längre vart jag faktiskt vill ta vägen.

Det är som om jag idag lever i ett väntrum. Jag försöker navigera mig utifrån en ny kompass, med en karta som är allt för lik den karta som fick mig att gå vilse. Någonstans finns nycklarna till vem jag är och överallt finns minor som väcker sorgen till liv.

Jag behöver tid.
Jag behöver tålamod.
Jag behöver befinna mig i mitt väntrum tills jag vet vart jag vill gå, tills jag orkar gå igen.
Tills jag vet vad jag vill ta med mig av det som var jag förut.
Tills jag orkar möta speglingarna av mig själv i era ögon.
Tills jag orkar vara ett annat jag.

Kommentera

Sunset
Vättern

Det är slutet av juli och jag är hos en vän som har känt mig i snart femton år. Det är svårt att föreställa sig vem jag var för femton år sedan, men vi minns för varandra. Vi pratar ikapp om känslor, utmaningar, önskningar och förändringar. Vi ligger vid Vätterns strand tills solen går ner och badar i skymningens reflektioner. Det är mycket oro i min mage som tumlar runt, men jag sätter ord på den och jag gör mitt bästa för att kunna ta vara på dagarna här.

Sunset
Water ski

Jag tar en cykeltur själv till vattnet en kväll och det blir ytterligare ett bevis på tryggheten som finns här i hennes famn. Friheten att kunna ge mig det jag behöver, även om det är en egen stund med min dagbok. Jag försöker få ner tankarna så att känslorna hinner ikapp, försöker njuta av alla fjärilar som fladdrar förbi längs skogsvägen. Vättern möter mig i solglitter och jag bländas.

Sädesfält
Rye

Jag spejar ut över sädesfälten och vattenbrynen, möter ögon som ger mig kärlek och tar in vad jag kan. Jag lyssnar till vågskvalp och vilar i skuggan. Smärtan finns där men jag vet att jag klarar den nu. Jag är hos en vän som har känt mig i snart femton år. Jag var bara en spillra då. Idag kan jag vara den jag vill vara.

Blue sky
Rays of light

Kommentera
%d bloggare gillar detta: