Category

REFLEKTIONER

Category

REFLEKTIONER | Sorgen i att vara lycklig.

Under min förundran och glädje finns också sorgen i att vara lycklig. Den kommer över mig när jag minst anar det – när jag mår som allra bäst. I sällskap av goda vänner, på yogamattan eller när jag pluggar matematik. Jag trodde inte att jag en dag skulle må så här bra, att jag skulle kunna känna lust och kärlek igen. Idag gör jag det. 

Jag sitter vid datorn och uppdaterar minnet på hur jag räknar ut area och omkrets för olika objekt. Jag löser tal efter tal och förstår hur det hänger ihop. Jag genomsyras av en varm glädje. Tårarna väller fram samtidigt som det skär i bröstkorgen. Jag förstår först inte vad som händer. Hur kan jag vara så ledsen när jag är så glad? Glädjen och sorgen går hand i hand nu.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Jag minns den lilla jag som lärde sig räkna och läsa först, som älskade bokstäver och siffror. Som ville lära sig mer och mer hela tiden, törstade efter att förstå hur allt hängde ihop. Jag minns alla extrauppgifter under lågstadiet. Jag minns glädjen i att räkna och läsa och lösa problem. Jag minns stoltheten. Jag var någon när jag kunde prestera ord och uträkningar. När jag fick glänsa.

”Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik.

Och sen, när det togs ifrån mig. Smärtan kom ifatt mig och tog över min kropp. Jag hamnade efter.

Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte” skrek jag och lämnade klassrummet i panik. Jag grät och tyckte att jag var helt värdelös. I den känslan började jag överge mig själv. Jag slutade tro på att jag hade ett värde. Jag gjorde de mest ambitiösa skolarbetena och försökte bli bäst igen. Vara någon. Jag kunde inte. Prestationsångesten urartade. Ingenting jag gjorde dög för mig. Lusten och nyfikenheten drunknade istället i alla andras känslor och önskningar – och ett allvar som blev synonymt med mitt jag.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Nu, så många år senare, känner jag lusten väckas till liv. Som en fågel i bröstkorgen som märker att det är vår igen. Det där frusna allvaret spricker ut i tårar av vårsolen. Jag minns och sörjer för alla de år då också jag förnekade mig det jag behövde och önskade mig. Jag översköljs av lycka, kärlek, tacksamhet – och sorg.

När jag ligger på yogamattan sörjer jag de dagar då min kropp bröts ner. När vänner väljer mig som lyssnande öra sörjer jag för alla gånger jag inte kunde vara där. När jag sitter hemma i soffan och klappar på Asla sörjer jag alla dagar då kärleken hade villkor. När jag skrattar med vänner utan att syna mina sömmar sörjer jag alla dagar då jag i min ensamhet längtat efter det. När jag säger nej och uttrycker mina behov sörjer jag för alla dagar jag inte vågade säga något alls. När jag får vara med sörjer jag för alla gånger jag stod utanför och såg på.

Winter of Sweden - reaktionista.se

Sorgen i att vara lycklig handlar om vilken relation jag har med mig själv idag. Idag värderar jag mig själv som människa – inte utifrån vad jag gör. Jag låter mig få vara med och vara mänsklig. Ingen kan älska mig så mycket som jag kan och den självkärleken är också grunden som skapar sorgen. Jag förväntar mig det bästa för mig själv nu. Det gjorde jag inte förut och det är så jävla sorgligt. Därför är sorgen i att vara lycklig det finaste jag har nu. Den är beviset på att jag är igenom. Den är tacksamheten till mig själv för att jag äntligen får vara lycklig.

Minns du något tillfälle då du känt sorg i lyckan?

WE HAVE A DREAM | ny kraft i kampen för en bättre värld

Utställningen We have a dream på Fotografiska var precis vad jag behövde för att få nya perspektiv den här veckan. Det är som om luften har gått ur mig. Jag vet inte om det är våren som gör motstånd i all sin gråhet, att jag just nu verkar behöva säga ifrån och stå upp för mig mer än vanligt eller om det är den här världen som håller på att åka rakt ner i en avgrund. För lite så känner jag just nu. Jag försöker göra vad jag kan där jag befinner mig. Ändå känner jag mig så otroligt liten och som att vad jag än gör så finns det viktigare saker att ta itu med, viktigare saker att skriva om.

We have a dream - Fotografiska - reaktionista.seWe have a dream | Fotografi av Albert Wiking, intervjuer av Oscar Edlund och texter av Daniel Rydén.

Jag blev påmind om hur många som har kämpat för mänskliga rättigheter, medmänsklighet och en bättre värld före oss. Anna Lindh som födde mitt politiska engagemang. Chimamanda Ngozi Adichie som gav mig den intersektionella analysen och perspektiv på min vithet. Ledare världen över som skapar möjligheter för människor att läka efter trauman som ingen skulle ha behövt uppleva. Människor som står kvar i det svåra och gör vad de kan. Utställningen visar också på personer, ibland så unga som barn, som utifrån egna erfarenheter tagit sig till positioner där de kan göra skillnad för andra i samma situation.

We have a dream - Anna Lindh - reaktionista.se

Någonstans såg jag ett citat (som jag tyvärr inte fångade i bild) om att det är dessa människor – som slagits för det goda i handling – som vi minns. De som har skapat hjälpcenter, medlat till fred, stått upp mot förtryck, skrivit böcker som förändrat samhällen… De som genom icke-våldshandlingar har skapat bättre förutsättningar för sina medmänniskor. Ändå är det dessa personer som får mest motstånd i nuet.

Det gav mig mod.

We have a dream - Taiye Selasi - reaktionista.se

Jag brukar ha med mig citatet Be the change you wish to see in the world och det tycker jag stämde in så bra på den här utställningen. Egentligen är det ju precis det vi behöver göra. Se till oss själva, stå upp för det vi känner är fel utifrån ett medmänskligt perspektiv. Aldrig tappa hjärtat, hur ont det än gör att känna.

We have a dream - Yeonmi Park - reaktionista.se

Ibland önskar jag att jag hade en större initiativkraft och förmåga att verkligen agera. Jag försöker göra det jag kan: skriva, skapa plattformar, gemenskap och motivera andra som kämpar. Det kommer mer av det, men inte precis just nu.

Den kommande helgen ska jag fokusera inåt. Jag behöver tanka kraft, ge mig ut mellan skogens träd, logga ut från sociala medier och stänga ute allt det hemska som sker i världen. Det måste få vara okej att inte orka i några dagar. Låta tankar och känslor från We have a dream slå rot. Och samla stjärnögonblick. Hopp. Tacksamhet. Medmänsklighet. Så kan jag orka igen sen.

 

God jul, till liten och stor.

Julminnen - reaktionista.se

Hej du, lilla jag.
Du behöver inte vara rädd mer. Ingen får göra dig illa nu. Jag ser dig och jag kommer att skydda dig, vad som än händer.

Jag tycker så mycket om dig. För att du är du. För att du har orkat hålla dig vid liv genom allt som gjorde så ont. Tack för att du fortfarande ser de där små ögonblicken som jag själv springer förbi. Du hjälper mig att se vad som är viktigt. Det har du alltid gjort.

Ser du din alldeles egna gran som lyser och återspeglar glittret i dina ögon? Den står i ditt hem, där du väljer vem som får komma in. Du behöver inte vara rädd nu. Den här julen är vi tillsammans och jag ska ta hand om dig.

Jag vet att du minns och sörjer den familj som du en gång älskade. Jag vet att det är som skavsår i själen, men du är inte så ensam som det känns nu. Det var inte ditt fel. Det handlade inte om dig. Nu ska det få handla om dig.

Jag har gjort julgodis till ikväll som du får äta så många du vill av, och alla dina favoriter finns på julbordet. Om du blir ledsen så kan vi vara ledsna tillsammans. Det finns många minnen som gör ont och ibland gör det ännu mer ont när det skapas nya fina minnen. Det är okej. Berätta för mig vad du tänker på. Jag lyssnar nu.

Under granen finns paket från människor som bryr sig om dig och det har kommit så många fina julkort och hälsningar speciellt till dig. Idag omges du av människor som vill dig väl. Ta emot deras kramar, hjärtat. De är varma och fyllda av kärlek. Du behöver många såna kramar. Jag med.

Jag kommer inte att lämna dig. Du är det finaste jag har. Jag är kvar här och jag kommer att ta hand om dig vad som än händer. Jag önskar att du hade fått känna det alltid. Men vi kan väl börja nu?

God jul, lilla jag och alla andra små inre barn.

God jul alla vänner, stora och små.
Och till er som inte firar jul önskar jag en extra trevlig helg.

Ta hand om varandra. Jag tror att det är det julen egentligen handlar om.

P.S Missa inte julklappen från Monthly Makers: samlingsinlägget på tema JUL. Garanterad julstämning!

Traditioner att känna sig hemma i

Jul och andra högtider bär på många traditioner och förväntningar. Kanske sorg över hur jularna var bättre när flera familjer med barn samlades. Kanske saknar du någon som inte finns med längre. Kanske känner du dåligt samvete för att du måste välja bort en del av din familj för att vara med den andra halvan. Kanske känner du rädsla för att släktingar ska bli osams eller oro för hur det ska vara att fira med partnerns familj för första gången. För mig har det gått från att vara oro, till en sorg och saknad. Idag är det en del sorg, men också förundran och kärlek. Så som jag önskar att det kändes jämt.

Jag har i flera år byggt nya traditioner utifrån högtider eller speciella dagar. Delvis har det handlat om att jag inte kände mig hemma i de traditioner som jag fick med mig hemifrån. Det har också varit viktigt för att skapa en egen identitet och ge mina minnen en trygg grund i mig. Långfredagen är ett typiskt exempel där jag dels anammar farmors kristendom, men gör det till vad jag behöver. Det är min sorgedag då jag ägnar dagen till det som gör ont i mig och det jag har förlorat.

Lucia tradition - reaktionista.se

Igår firade jag Lucia med granen tänd. Jag klädde den dagen innan. Det är en helt ny tradition för i år. Något som jag har gjort i flera år är att gå upp tidigt, se på Luciafirandet på SVT och äta pepparkakor och lussekatt till frukost. Med en kopp glögg till. Det ger mig den där förundrade barnablicken på världen – att få göra något busigt och samtidigt ta del av det vackra.

Under julen är jag med de personer som blev min familj som vuxen. Innan julhelgen klär jag granen i det ena hemmet, njuter av Janssons frestelse och julmusik. Den 23:e spelar jag julbingo hemma hos mig och försöker komma på rim till julklapparna som Asla försöker öppna. Under julafton är jag med extramamman och hennes närmaste familj. I år ska vi vara några fler än annars och dessutom vara ute på landet. Lyxigt! Jullunch, trevligt sällskap, julklappar och Kalle Anka klockan tre.

I år har jag bestämt mig för att jag vill åka hem till Asla på kvällen, som ju är min innersta familj. Jag vet hur sorgen påverkar mig under julen och hur mycket jag än trivs med de personer som jag ska vara med på julafton i år så finns det fortfarande ett svart hål i mig som jag behöver ta hand om. Det gör jag bäst i min egen soffa med Asla i min famn.

Traditioner - reaktionista.se

När min mamma gick bort på nyårsafton 2007 blev det viktigare att göra något av den dagen. Jag har i många år längtat efter att få fira nyår med en grupp vänner, men det sammanhanget har inte funnits. Istället bestämde jag mig för att göra en trerättersmeny, klä upp mig och spela nyårsbingo för mig själv. Så det har jag gjort varje år sedan 2008. I år har jag ett sammanhang där jag ska fira nyår med vänner och det känns så fint.

De frågor jag ställer mig själv när jag formar om mina traditioner är ungefär så här: Vad handlar den här högtiden om för mig? Vad mår jag bra av? Vad behöver jag av den här högtiden? Vad gillar jag? Sen finns det ju mycket att ta hänsyn till i relation till andra: Vad finns det för förväntningar? Vad är viktigt för människor i min närhet? Vad känns okej för mig och vad behöver jag sätta gränser för? Vad kan jag ge någon annan?

Jag är djupt tacksam för alla de människor som bjudit och fortfarande bjuder in mig till sig vid högtider. Som öppnar sitt hem och sina traditioner för någon annan. Inbjudan i sig är ibland allt jag behöver. Vetskapen om att jag är välkommen, om jag vill.

Har du någon tradition som betyder mycket för dig?

 

”Jag har inte råd”

”Jag har inte råd” svarar jag när en vän frågar om jag vill följa med på en resa. ”Det håller inte ekonomiskt just nu” säger jag när en annan vän undrar om jag kommer förbi hens stad någon dag. ”Åh det vore supertrevligt, men det går inte just nu” säger jag till en tredje som bjuder med mig på en helkväll i huvudstaden.

Jag blev sjukskriven på gymnasiet. Innan jag ansökte om aktivitetsersättning fick jag socialbidrag. Jag har fått beviljad ersättning i 11 år. Jag har haft tur. Jag har ibland tyckt att jag får för mycket pengar.
För det är inte pengarna det handlar om. Skammen har varit en ständig följeslagare. Jag har i alla år längtat efter att få betala tillbaka det jag har fått.

Det är först nu som det på riktigt gör ont att inte ha pengar. Det skaver.
Jag orkar inte säga ”Jag har inte råd” en enda gång till, för då bränner den där skammen i mig.
Jag har tagit lån från personer i min närhet för att kunna följa med på resor, köpa en ny kamera när den gamla gick sönder för att kunna göra något av min tid, när jag stod med dubbla hyror för att inte hamna i skuld till samhället.
Jag är priviligerad och har fått hjälp utifrån. Men jag kan inte fortsätta leva på det sättet.
Det finns en skuld som hela tiden växer och den har inget med pengar att göra.
Skulden ger skam. Skam för mitt utanförskap, min oförmåga, mina förluster.

September charm in winter - reaktionista.se

I en viss fas har det varit viktigt att kunna identifiera mig med andra som har samma problem.
Som också står utanför. De som tillhör mitt ”vi”. Vi som är sjuka. Vi som är fattiga.
Nu skulle det bara bli destruktivt för mig att fortsätta bygga relationer utifrån gemensamma problem. Många vänner har liksom jag också blivit bättre eller hanterar sin sjukdom bättre. De flesta har börjat studera, jobba, ”bidra till samhället”. De som inte har gjort det har jag till stor del växt ifrån.

Jag kan inte leva i problemen, för jag har dem inte kvar. Det jag har kvar lever jag med – som någon annan lever med din käpp, rullstol, insulinspruta etc. Jag har hinder jag behöver och kan leva med.
Jag passar inte in i den samhällsgrupp som jag borde passa in i.

Jag skulle ha studerat nu, haft studiebidrag, umgåtts med andra studenter. Enligt min ålder skulle jag kanske redan ha ett arbete. Livet blev inte så. Jag är idag så gott som friskförklarad från min diagnos PTSD komplex. Jag har inte kvar min identitet som sjuk.

September charm in winter - reaktionista.se

Min ekonomiska situation bygger däremot på att jag är sjuk. Att jag inte umgås med människor som har jobb, stadiga inkomster, åker bil och inte behöver vända på varje krona. Jag har inte råd att gå på bio eller konserter, delta i meditationsdagar, resa till en annan ort, lämna in min trasiga kamera på lagning, ta en fika, äta ute. Jag har gjort det ändå. För att jag inte står ut med att inte få vara med, inte kunna träffa människor jag saknar, inte ha roligt med vänner.

I grund och botten handlar det ju om ensamhet. Det är verkligen inte någon utifrån som begär att jag ska ha råd. Det är givmilda människor som vill använda sin lediga tid väl och som är vana med en annan ekonomisk standard än vad jag är.

Det gör lika ont i själen att behöva vara ett välgörenhetsprojekt. Jag orkar inte längre vara den som blir bjuden och inte kan bjuda igen. Det tär på mig.

Det blir bara så tydligt.
Klassamhället. Klyftorna.
Vi och dom.

Idag värderar jag mig själv lika högt som andra, ser att jag är minst lika kompetent som de som har jobb och studerar. Den enda skillnaden som påverkar och begränsar är att jag har en sjukdom.
Till och med bland mina närmaste vänner känner jag den klyftan.
Inte för att någon skapar den, utan för att den finns där. Oundvikligen.

Jag har inte brytt mig förr. Jag har tänkt att pengar inte spelar roll. Jag har tänkt att jag inte behöver ha roligt, umgås med friska människor och komma hemifrån.
Idag behöver jag det. Det är där jag kan bygga min framtid.

September charm in winter - reaktionista.se

Det handlar inte längre om att jag anser mig mindre värd än andra – det handlar om att samhället återspeglar det till mig. Om jag inte kan ”skärpa mig” och börja jobba så får jag inte vara med.

Jag längtar efter ett sammanhang där jag passar in. Där jag inte känner mig dålig för att jag inte har ”kommit längre”. Där jag kan bidra med mitt utan att känna att jag ständigt är i underläge.
Där det inte behöver skava i magen varje gång någon föreslår en aktivitet som jag måste säga nej till för femte gången för att jag inte har råd.

Och jag tänker på de som fortfarande är sjuka och skapar en identitet i sin sjukdom, eller fattiga och anklagas för att vara lata. Hur mycket bidrar egentligen klassklyftorna till det? Vad ger vad?

 

SparaSpara

%d bloggare gillar detta: