Skrivande

Hej vänner! Jag hoppas att ni har lika härligt väder hos er som jag har. Solen skiner och även om jag brottas med skrivkramp så känner jag hopp. Naturupplevelserna de senaste dagarna har stärkt mig. Jag brukar alltid säga att februari levererar bäst snömängd och jag hade rätt även i år!

Februarisnö och skrivkramp - reaktionista.se

I tisdags vaknade jag upp till ett vinterland hos goda vänner och de finaste ungarna jag vet. Jag slingrade mig hemåt genom bilspåren på marken i tunna skor. Senare på eftermiddagen strålade solen. Jag ville springa ut till min skog och fånga ljuset. Det visade sig vara det jag behövde för att komma ifrån skrivkrampen. Världen låg tyst och vit omkring mig och under mig. Fåglarna sjöng för varandra och träden kämpade för att inte gå sönder av snötyngden.

Februarisnö och skrivkramp - reaktionista.se

Det har varit några knepiga dagar. Jag känner mig ensam men orkar inte prata med någon, eller så har jag skrivlust men inte fokus nog att kunna skriva något. Det bästa då är att lägga ner allt och gå ut i skogen. Krama träden, följa grenarna med blicken, andas in, andas ut. Där är jag aldrig ensam och där finns alltid inspiration och frihet från prestation. Så kan jag komma hem – och börja om på nytt.

Februarisnö och skrivkramp - reaktionista.se

Nu är det dags att sätta igång med skrivandet. Igår prokrastinerade jag så mycket att jag såg HELA Malou efter tio och spenderade timmar i skogen. Jag står inför stora författarval om fortsättningen. Det känns alltid som att stå och kika utför ett stup. Min skrivkramp stryper skrivlusten. Därför ska jag ägna helgen åt att skriva mig fram till olika alternativ. Jag vet att det är enda vägen in och igenom. Skogen påminner mig om att släppa kraven och leka. Som Bodil Malmsten skrev: ”Där kraven går in går naturen ut”. Så i helgen tänker jag leka med mitt bokmanus.

Vad har du för dig i helgen? Har du några knep mot skrivkramp?
Kommentera

Månadens tema för Monthly Makers är kontrast. Jag tyckte att det var ett väldigt svårt tema, mest för att det kan tolkas så brett. Jag hade många idéer och lite tid. Den idé som stannade kvar var kontrasten mellan då och nu. Januari är en tid då den kontrasten ofta blir extra tydlig för mig, i relation till ett nytt år. Ibland minns jag tillbaka på den jag har varit och kan knappt förstå att det i den personen fanns ett frö till den jag är idag. Det är en stark kontrast mellan dåtid och nutid.

Monthly Makers KONTRAST Då och nu - reaktionista.se

Precis som förra året i januari resulterade inspirationen i porträtt och dikt. Ett självporträtt från idag i kontrast till ett porträtt från 2006. Från den tid då jag bodde på ett behandlingshem och överlevde på kaffe och cigg. Till idag när jag lever med mätt mage och frisk luft i lungorna. Jag är så stolt över vem jag har blivit och vad jag har tagit mig vidare ifrån. Orden får, som så ofta, knyta ihop då och nu i en dikt (som blir mitt huvudbidrag) på tema kontrast:

då och nu - Monthly Makers kontrast - reaktionista.se

TRANSLATION

A poem about the contrast of then and now, for Monthly Makers theme CONTRAST.

Then: The rain against the window.
A hand that wasn’t my own.
Someone elses sheets
against wounded arms.
A prayer
without an answer.
A child
without a body.

Now: the sun of spring pouring in.
A home with tulips
My floors, they spread out
to the glades of the forest.
A sky
above,
a wildflower
with a name.


Monthly Makers är en utmaning för dig som vill komma igång med eller utveckla din kreativitet. Under 2017 lanserar vi tolv gemensamma månadsteman för dig att inspireras av, utmanas och skapa utifrån. I januari är temat KONTRAST och Jessica är värd. Kommentera hennes inlägg med en länk till ditt bidrag för att vara med. Mer inspiration hittar du i temats Pinterestboard!

Vi som driver Monthly Makers 2017 är Alicia, Beatrice, Elsa, Emilia, Fredrika, Jessica, Johanna, Julia, Mikaela, Ruth, Stina och jag. Inspireras, skapa och utvecklas med oss under hela året!

 

Kommentera

Jag vill skriva - reaktionista.se

Kära dagbok, jag kom till Stockholm med en sorgsen känsla. Samtidigt vet jag – det är en lögn som försvinner i solsken. Det är så mycket jag romantiserar med den här staden och jag behöver kanske ha kvar den så. Jag är kanske trots allt en författande person, målar gärna verkligheten i starkare färger än den erbjuder själv.

Här träffar jag andra som skriver, delar tankar om det vi brottas med. Om ordvalen, perspektiven, tempus och karaktärernas himla sätt att vilja bete sig. Om ensamheten i den stora berättelsen och vad gestaltning gör med texten.

Jag är fortfarande så uppfylld av de kärleksfulla perspektiv jag fick på min text igår. Det är ovärdeligt att få fortsätta ta del av dessa texter och tankar en hel dag till.

Det är något som händer när andra läser det jag skriver. Om Elvira, hon som sa ”jag vill att du berättar om det jag inte vet”. När jag får dela hennes berättelse blir den något mer, får ett eget liv. Jag förstår också nu vilket projekt jag har gett mig in i. Att berätta hennes berättelse i den form som jag har valt ställer väldigt höga krav på mig. Jag tror på den och jag vill berätta den, annars hade jag inte låtit den få ta så många år. Den har värkt fram och mognat.

Nu är det en annan lätthet över det. Självförtroende. Jag har tagit mig an uppdraget på riktigt. Jag har gjort ett commitment. Med Elvira. Jag behöver att hon får leva hos andra, blir sedd och hörd. Jag älskar henne för mycket för att göra henne besviken. Kanske är det först nu jag förstår vad det faktiskt innebär för mig att avsluta den här berättelsen. Betyder det att Elvira ska få leva utan mig? Ska jag leva utan henne? Eller är det nu hon kan få leva på riktigt, för första gången?

Wilda

Hur är din dag? Vad tänker du på?

Kommentera

Hej december! Med en ny månad skiftar också mitt fokus. November har gått i ett och jag är så stolt över att jag planerade det så väl att jag höll månaden ut. I december är det mysiga lugna dagar som gäller. Självklart ska ni få vara med på det! Idag vill jag dela två glada nyheter med er.

NaNoWriMo 2016 - reaktionista.se

Jag gjorde det! Jag klarade 50 000 ord på 30 dagar. För första gången hänger bitarna av min berättelse ihop. Ja, åtminstone de första 40 000 orden. Jag ska vara ärlig med det. För i slutet fanns det så många val att göra (kring hur jag ska knyta ihop det) att jag inte ville påskynda processen.

Det har varit så fint att leva med min berättelse varje dag. Jag vill fortsätta så. Först ska jag resonera i text om de val jag behöver göra och sedan skriva fram olika alternativ. I min egen takt. Tankarna behöver mogna i hjärnan.

Monthly Makers julkalender

I december kommer det att bli extra mycket Monthly Makers här på bloggen. Allt hemlighetsmakeri som har pågått i värdgruppen under hösten kommer snart att uppenbara sig lite här och var. Vi har varit lite busigare än vanligt och brutit mot några regler. Läs mer hos Anna María som är årets sista värd.

Kommentera

I år antog jag ett eget upplägg för utmaningen NaNoWriMo. Jag valde att skriva av min roman från början till slut och fylla i luckorna. För att få en överblick och framför allt för att få ihop de lösa trådarna. Idag reflekterar jag över vad det är som gör det så svårt att få ihop texterna till en bok.

Pusslet med tiotusen bitar

Den roman jag skriver på påbörjade jag 2009. Kanske långt innan dess, egentligen. Innan dess hade jag bara skrivit korta texter, mestadels poesi. Jag trodde inte att jag skulle kunna skriva en roman. Det har jag nog inte trott sedan dess heller. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om, skrivit nytt, förändrat strukturen.

Eftersom mitt skrivande uppstår i scener och fragment, som pusselbitar, så är halva jobbet att få ihop alla delar. Jag är en utmärkt strateg. Jag tycker nog många gånger att det är roligare att tänka ut hur bokens alla fragment ska hänga ihop än att faktiskt få ihop det.

Självkritiken kring detta är min värsta fiende. När jag tänker tillbaka på alla år av kamp med den här texten är det lätt att tappa tron på min förmåga. Jag vill ju bara skriva. Jag vill inte pussla och rodda. Jag är så innerligt trött på copy paste. På ytan är det precis ett sådant lyxproblem jag har. Jag har språket, berättandet, berättelsen. Jag kan tekniken. Så vad är problemet?

Close - reaktionista.se

Det är mina svåraste känslor som skrivs ner

Det här är en bok som handlar om starka känslor. Känslor som ligger väldigt nära mig. När jag började skriva den för snart åtta år sedan var det också en bearbetning. Sedan dess har jag gått i intensiv terapi och vänt ut och in på hela mig. Skapat nya livsstrategier, hittat nya förhållningssätt, kommit till insikt. Jag har gjort samma sak med berättelsen. Den har gått igenom minst lika många processer som jag. Bytt perspektiv, lagt sig på plats i en ny ordning, hittat nya jag. Min relation till den har utvecklats. Den är inte jag längre. Den handlar om något annat. Något som är mycket mer fritt och lever sitt eget liv.

Känslorna däremot. Textens styrka. Den som får människor att reagera och som tumlar runt i mig. De är kvar. Jag märker det nu när jag skriver om allt från början. Känslorna är autentiska. Och precis som att jag nu släpper taget om det liv som har varit släpper jag också taget om berättelsen. Den lever sitt eget liv, formar sig själv. Sorgen finns närvarande också här. Detta är slutfasen. Texten handlar så mycket mer om språket och känslorna än om berättelsen. Äntligen har den hittat bort från mig och blivit något större.

Jag är så stolt över mig själv som har hållit ut under alla dessa år. Jag har fortsatt kämpa med relationen till den här texten. Jag har fortsatt tro på den, på mig, på att den ska få komma ut. Och mest stolt är jag över att känslorna har fått följa med, hela vägen. Så som de kändes. Nu ska vi ta oss ut på andra sidan tillsammans. Tills det bara är en text som vill beröra läsare.

I skrivande stund har jag 25 187 ord som hänger ihop.

NaNoWriMo 15 nov 2016 - reaktionista.se

Vilka hinder brottas du med i ditt skrivande?
Är det någon mer som är med i NaNoWriMo? Hur går det?
Kommentera
%d bloggare gillar detta: