Tre ögonblick i vardagen som kändes.

*

Jag vågar uttrycka mina tankar högt, inför auktoriteter jag tidigare såg som allsmäktiga. Jag lämnar ut tankarna ofärdiga och sårbara på konferensbordet, låter dem konstruera sammanhang med hjälp av andras tankar. Vi får en problembild tillsammans som rymmer fler aspekter än det vi själva hade kunnat se. Det finns ett inlyssnande här som jag är ovan vid. I mina ådror växer det en självtilltro på varje svar jag får i rummet, av varje lyhört ögonpar som vill höra vad jag har att säga.

Jag förstår först efteråt hur många år jag har längtat efter detta. Jag minns en liten Wilda som hade så mycket att säga men ingen som orkade lyssna. Som skrev sida upp och sida ner om världen. För kanske, kanske skulle någon en dag lyssna? Hoppet som fanns i henne. Det är en verklighet nu.

Skymning - reaktionista.se

*

Efter min första mammografi är det dags för ultraljudet. Läkaren kommer in och frågar hur stor risk jag har, vilka som har drabbats och jag har inga svar längre. Jag vill bara leva. Jag tänker på alla gånger mamma låg så här och undrade om hon skulle få leva. Läkaren stannar sina rörelser. Jag drar efter andan och hon säger ”det är inget farligt, jag vill bara försäkra mig”. De sticker in en nål i bröstet och det visar sig att det bara är vätska. Hur många gånger fick hon höra det? Hur ofta var det nya tumörer? Varför vet jag inget? Mamma, varför berättade du inte?

Jag är frisk den här gången. ”Välkommen tillbaka om ett år”, säger sköterskan innan jag går ut. Jag vill gråta och skratta och skutta fram i korridoren. Jag är frisk. Jag har inte cancer. Om jag en dag får det kommer de ta hand om mig så gott de kan. Då ska ni få höra min berättelse.

Skymningsfåglar - reaktionista.se

*

Det finns en ensamhet i att se kedjorna och hur de länkas samman av mina erfarenheter. Det finns så få människor att dela det med, som inte gör såren större än de är. Jag söker efter människorna som ser att det som var sår nu är mina starkaste plattformar. Jag är inte vad jag var med om. Jag vill aldrig bli reducerad till det. Jag vill bli socionom TROTS egna erfarenheter.

På samma gång känner jag ibland att det är allt jag är. När kurskamraterna drar paralleller till sina arbetsliv, till familj och relationer. När allt jag vill säga är ”när jag var på avdelning/behandlingshem, i familjehem…” och orden blir till klumpar i min hals. Den sociala skammen är inte min men blir mitt hinder. För jag vet ju, att mina erfarenheter kommer att hjälpa andra. Mina erfarenheter hjälper mig att se sammanhang och förstå på djupet sådant andra förstår i teorin. Jag behöver omvandla minnena till kunskap för att kunna använda dem i en yrkesroll. Jag behöver förvandla min munkavel till nya legitima ord.

Det är då hon står där utanför entrén och fångar in mig. Jag vågar fråga om det finns tid för mig. Jag vågar berätta om det som känns. Det är då jag inte är ensam längre.

4 kommentarer

  1. Jag tänker att du kommer göra det fantastiskt bra med det du tar sikte på. Den kunskapen du sitter inne på kan hjälpa och vägleda andra. Finns ju ingen som förstår bättre än dom som faktiskt upplevt det den andra går igenom just då.

    • Tusen tack för de fina orden! Det är sant på många sätt. Speciellt när en har förståelsen för att varje person och dess upplevelser är unika, så att en inte projicerar sitt eget och sina egna lösningar på någon. Det känns hoppfullt. Tack för dina varma ord!

  2. Så fint du skriver Wilda. Det är så jäkla svårt att våga bryta tystnaden, säga som det är eller har varit. Jag brukar försöka, intala mig själv att vi måste börja prata om sådant som göra ont, sånt man ska vara tyst om, hålla på sin kammare, för att tvätta bort skamstämpeln… men ofta sitter jag likväl och stirrar ner i bordet med blossande kinder när orden trillat ur munnen. Men man får jobba på med det tänker jag!

    Vad underbart att det gick bra med undersökningen! <3 Jag brukar läsa men inte kommentera, så hoppas det inte känns konstigt att jag skriver som att jag nästan kände dig. Kram!

    • Tack snälla Agnes! Det är modigt nog att skriva det här tänker jag. Vi har alla olika startpunkter. Jag vågade inte säga ett ord om något under flera år och idag har jag tränat upp det tillräckligt för att kunna skriva så här. Men det är svårare att sitta öga mot öga med en annan människa och säga sånt här. Så ibland är det skrivna ordet en hjälp i det.

      Det gjorde mig otroligt glad att du kommenterade. Så fint att få se mer av någon som läser här. Det uppskattas! Och så som jag skriver så tror jag att du på många sätt känner mig. Det är det jag vill skapa här, en plattform där vi ska känna oss närmare varandra utan alla artighetsfraser emellan. Så tack för att du använde den möjligheten här. Hoppas att du känner att du vill fortsätta säga något ibland, så får vi träna på det tillsammans. Kram!

Lämna ett avtryck