Det är inte paracetamol som är problemet.

Igår kom nyheten om att Läkemedelsverket beslutat ett stopp för försäljning av paracetamol i dagligvaruhandeln. Det är en debatt som jag har följt med stor sorg och frustration i många år. Allt fler unga skadar sig själva genom förgiftningar.

Jag skrev på Twitter

FullSizeRender

P3 Nyheter svarade och några timmar senare blev jag intervjuad av en journalist. I programmet bytte de ut mitt namn då det inte fanns någon publicistisk anledning att ange mitt riktiga namn. Du kan läsa artikeln och lyssna på inslaget här.

FullSizeRender-2

Det jag också ville säga, som tyvärr klipptes bort, var att det så klart inte löser något problem att flytta undan paracetamol. Det är ju inte paracetamol som är problemet. Det är verktyget. Att skada sig själv är ett symptom. Att lösa problemet är att lösa orsaken till att en person ens vill skada sig själv.

Jag har inget förtroende alls för psykiatrin och ser allvarliga systemfel. Jag bröt själv med landstingspsykiatrin 2009 efter åratal av försök att få den hjälp jag behövde. Jag var aldrig sjuk. Jag hade reagerat helt normalt på onormala upplevelser, vilket jag senare fick hjälp att förstå.

I psykiatrin behandlade de mina symptom. Precis som att värktabletter är en quick fix för att bli av med symptomet huvudvärk agerar psykiatrin med att erbjuda quick fix-lösningar för svårt lidande människor. Jag skulle sluta skada mig, sluta svälta mig, sluta ta tabletter, sluta riskera mitt liv. Det kommer inte att minska symptomen. Det kommer att osynliggöra dem. Förstod de inte att det var mitt sätt att förmedla att något var fel? Antidepressiva mediciner, beteendeterapi, förbud. Aldrig frågade någon: varför skadar du dig egentligen? (Utöver frågan varför jag gjorde det i stunden) Vad har du varit med om som får dig att hata dig själv och vara rädd för dina känslor? Varför får du panikångest? Jag gick i KBT för panikångest i 6 månader utan att någon ens tänkte tanken att jag hade anledning att må dåligt. Jag hade bara problem med att vistas offentligt och ”överreagerade”.

För mig bleknade symptomen bort och försvann helt när jag kunde bli sedd och hörd i mina upplevelser. När jag fick ta min tid för att finna tillit, och inte kände mig fel och jobbig för att jag uttryckte att jag hade ont och behövde hjälp. Det som kan verka vara en helt galen handling, är egentligen fullt förståelig. Jag överdoserade inte för att få uppmärksamhet, för att skada mig, för att jag hade ångest. Jag gjorde det för att jag inte kunde överleva på något annat sätt.

0 avtryck, RSS

  1. Maria Fradelos 30 april, 2015 @ 17:39

    Så bra sagt kloka Wilda, jag gjorde samma
    sätt under flera år men har heller tack och lov fick några men av det. Du beskrev det jättebra, också det du sa om impulser. Kram Mia

  2. Malin Burge 11 maj, 2015 @ 19:58

    Du skriver så bra. Så många tjejer som jag pratat med i Tjejjouren som skadar sig för att det är deras enda lösning, för att de har upplevelser som de inte fått hjälp att bearbeta. För att de inte fått frågan, för att ingen tagit sig tiden att lyssna på svaret. För att de inte har några andra verktyg att hantera sin ångest.

    • reaktionista 11 maj, 2015 @ 20:38

      Tack! Ja, det är verkligen viktigt att någon lyssnar och tar sig tid att lyssna klart.

  3. 2015 | april, maj, juni. | REAKTIONISTA 28 december, 2015 @ 21:50

    […] Jag höll i årsmötet med Fi-avdelningen som mötesordförande och istället för att avgå som jag hade tänkt valdes jag in som vice ordförande i styrelsen ett år till. Det kändes rätt. I slutet av månaden blev jag intervjuad av en journalist på P3 Nyheter om det ökade antalet överdoser av paracetamol. […]

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: