Stormen. Den som har pågått i hela mitt liv. Som nu börjar avta.

Jag har varit upptagen med att ta mig från dag till dag, se varje möjlighet, fånga varje ljus. Jag har i alla dessa år gått ifrån att bara överleva, ta mig vidare, väja undan katastroferna till att hitta mina gränser och stå upp för mig.

Autumn

Jag slåss inte längre. Det är helt vindstilla här. Jag står här och blickar ut över det landskap som brukade vara mitt liv. Bilden är kall och ödslig, desperat och rörig, destruktiv och ensam. Jag står här med mitt lilla jag i handen och jag lovar henne att det aldrig ska få hända igen. Jag blickar ut över alla förluster och svek. Alla gånger jag övergav mig själv i hopp om att kunna få någon annans kärlek. Jag ser på blommorna som växer precis vid mina fötter och vet att härifrån kan växandet börja.

Jag ser på de människor som brukade stå mig närmast och jag ser att vi är mil ifrån varandra nu. Då när vi möttes var jag en mager skärva av det liv som jag hade drabbats av, inte den starka stam av det liv som jag idag har byggt upp från grunden. Jag känner inte igen dem, men egentligen är det bara mina ögon som ser något annat nu än förut. Jag känner inte igen mig själv. I min rädsla vill jag dra dem närmre, försöka bygga broar. Vinden berättar om att våga släppa taget.

Autumn

Jag kan inte mina gamla utslitna mönster. Jag vill inte tillbaka och jag kan inte gå framåt än. Jag står i ett ingenmansland och jag vet inte hur de nya mönstren ska passa ihop med andras. Och det är okej. Jag vet inte vart jag ska, men jag vet att det kommer att bli bra. Idag finns det inga självklara svar. Jag väger varje beslut mot bakgrunden av att tidigare inte ha fått äga min egen vilja, mina egna känslor.

Idag är varje möte med en människa en påminnelse om att jag är någon annan nu. Jag försöker lära känna vem jag är när alla överlevnadsstrategier faller. I det kommer sorgen nära. För varje gång jag återerövrar något som togs ifrån mig påminns jag om vad jag inte fick. Jag vill ibland slå sönder något för att jag blir så förtvivlad över vad som hände mitt lilla jag. Det var aldrig okej.

Autumn

Runt mina konturer finns det gränser som ingen får kliva över. Aldrig någonsin mer. Jag tar ingen skit. Jag förlåter inte utan ett förlåt. Tar inte ansvar för det som inte är mitt ansvar. Jag kommer att gå ifrån varenda människa som försöker lägga något på mig som inte är mitt. Inuti mig så bor det en liten person som har fått stå ut med så jävla mycket skit som aldrig handlade om henne. Idag är det min förbannade skyldighet att ta henne därifrån. Idag skyddar jag henne med varenda cell i min kropp. Idag omger jag mig med människor som liksom jag älskar allt det hon står för.

Autumn

Det svindlar när jag blickar ut över en framtid jag inte trodde var möjlig. Jag har inget som binder mig i det förflutna kvar. Nu är jag fri. Nu kan jag gå vart jag vill. Vara vem jag vill. Och jag vet inte längre vart jag faktiskt vill ta vägen.

Det är som om jag idag lever i ett väntrum. Jag försöker navigera mig utifrån en ny kompass, med en karta som är allt för lik den karta som fick mig att gå vilse. Någonstans finns nycklarna till vem jag är och överallt finns minor som väcker sorgen till liv.

Jag behöver tid.
Jag behöver tålamod.
Jag behöver befinna mig i mitt väntrum tills jag vet vart jag vill gå, tills jag orkar gå igen.
Tills jag vet vad jag vill ta med mig av det som var jag förut.
Tills jag orkar möta speglingarna av mig själv i era ögon.
Tills jag orkar vara ett annat jag.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

18 Comments

  1. Så himla fint och sant. Och vad modig du är som låter dig själv vila där i väntrummet tills du faktiskt vet var du vill gå. Det är så lätt att bara springa på, med eller utan ptst.

    • Tack, Katarina. Vilken fin spegling. Den tar jag med mig. Otroligt viktigt att bara få vila där ibland.

  2. Blir glad och ledsen av detta inlägg. Glad för din skull, du är så jäkla modig. Och ledsen för att jag inte riktigt är där ännu. Jag tar fortfarande ansvar för saker som inte är mitt ansvar och tar inte avstånd från folk som försöker lägga dåliga saker på mig. Men jag försöker och kommer väl en aning närmare hela tiden – även om jag då och då tar ett steg tillbaka. Hoppas att jag också kan hålla min lilla person i handen och hjälpa henne framåt, det behöver hon verkligen.

    Tack för detta inlägget. Och alla andra som sätter ord på hur jag känner! Kram

    • Tack för din ärlighet. Jag tror på dig. Du ser vad du behöver göra. Det är första steget ut. Det har tagit många år av träning för mig att se vad jag behöver och sedan börja träna mig på att leva efter det. Ibland faller jag fortfarande tillbaka. Det är som med allt. När du lär dig cykla ramlar du flera gånger innan du ser hur det går till och sen känns det naturligt. Så har det varit för mig i min resa, jag har ramlat om och om igen tills jag förstod varför jag ramlade och så kunde jag fortsätta en stund till. Hela tiden växte tiden då det gick bra. Hang in there! Varma kramar!

  3. Tårarna rullar ner för mina kinder när jag läser. För att jag längtar så mycket efter att få vara där. Jag är så långt därifrån. Jag gör samma sak om och om igen. Idag har jag lämnat en relation. En relation som dom tidigare. Där jag är den duktiga flickan och blir den som gör allt och som utnyttjas. Blir slagpåse och tagen för givet. Den som ger mer än vad som egentligen finns att ge men inte får någonting tillbaka. Jag lämnade men alldeles försent. Det jag byggde upp innan relationen är borta. Jag är svag och vilsen igen. Rädslan gör att jag vill vända och gå tillbaka. Fortsätta tillhöra någon för att inte känna mig ensam. Känna mig behövd och viktig. Även om jag vet att jag inte får någon av det i den relationen. Men jag vill inte erkänna att jag gjorde fel igen. Att jag valde fel. Att de inte blev bra nu heller. Att jag står ensam igen. Svagare och mindre än sist.

    • Just nu förstår jag att det måste vara riktigt tufft för dig. Men jag ser något som kanske du inte ser. Du lämnade. Du tog dig därifrån. Det är ju en jättestor grej. Kan du se det? Att du har tagit hand om dig genom att gå därifrån? Säkerligen har du lärt dig något på vägen också. Jag har mer och mer fått inse att så länge jag inte är tillräcklig i mig själv och kan be om hjälp utifrån med det jag inte kan ge mig själv så kan jag inte ha en kärleksrelation. Och vet du – det kunde inte ha blivit på något annat sätt. Du har antagligen inte fått med dig det du behöver för att hitta trygghet – du hittar det du tror är trygghet. Så har det varit för mig. Varma kramar!

  4. Så starkt och modigt! Känner igen mig mycket i det du skriver. Du inspirerar mig att fortsätta våga stå upp för mig själv när samhället säger att jag är fel. Tack för dina ord!

    • Tack. Det glädjer mig att mina ord når fram på det sättet. Jag tror på dig. Bara du kan veta vad du behöver.

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: