Det inåtblickande jaget – introvert?

Tidigare i år recenserade jag boken Introvert av Linus Jonkman. Det var en riktig ögonöppnare. Jag, som i hela mitt liv haft en bild av mig som extrovert, fick revidera allt jag trodde mig veta om detta. När jag läste boken funderade jag mycket på hur mina introverta sjukdomstillstånd har inverkat på min personlighetstyp.

I sena tonåren var jag en energisprakande fnittrande person som alltid hade ett fullbokat schema. Jag var sekreterare i elevrådet, jobbade extra med barnteater, ordförande i min UNF-förening och en högpresterande elev. Det jag inte förstod då var att detta var ett sätt att hålla undan alla svåra känslor som jag inte kunde hantera. Senare hamnade jag på ett behandlingshem, där jag så klart fortsatte hålla igång genom att prata intensivt med alla, hålla koll på patienterna och så vidare i all oändlighet. Jag kunde inte stanna upp, vara ensam och känna efter. När jag gjorde det var jag helt slut och hade inga skydd mot ångesten och självhatet.

Adventure of three

Inget av detta är tecken på extroversion, men det är detta som har förvirrat mig. Jag agerar väldigt socialt när jag kan stå på ”scen” eller har en specifik roll. Som ledare på möten och i föreningar har jag tagit mig fram socialt och knutit kontakter, trots att jag egentligen är väldigt obekväm i det sociala spelet. Det är inget som kommer naturligt för mig, så jag laddar alltid upp med samtalsämnen och en stor dos humor innan. Idag flyr jag inte de sociala sammanhangen, men jag lär mig att begränsa tiden så att jag inte blir fullkomligt uttömd efteråt. För det var så jag insåg att jag är introvert. Sociala sammanhang tömmer mig på energi. Som extrovert fyller du på energi i sällskap av andra.

Horizon

Men har jag alltid varit introvert? Hur påverkar det att jag med åren har dragit på mig två introverta sjukdomstillstånd? Posttraumatisk stress innefattar symptom som isolering, övervaksamhet, ständig oro, lätt uttröttbarhet, tillitsbrist… Fibromyalgi ger symptom som känslighet för intryck och onormal trötthet/utmattning. Det är tydligt att mina introverta drag har fått förstärkning. Att jag har gått i terapi i halva mitt liv har antagligen också bidragit till en mer inåtblickande personlighet.

Om jag jämför mig själv som litet barn, djupt försjunken i en bok eller förundrad över blommornas alla små detaljer, och den hemkära eftertänksamma person jag är idag, ser jag det tydligt. Som barn lärde jag mig att dölja mina känslor i ett socialt spel, en leende pratig fasad. Där bakom fanns ett jag som mest ville få vara ifred med sina tankar och skriva i sin dagbok. Jag är än idag totalt ointresserad av ytliga relationer, har ingen stor äventyrslust och gömmer mig gärna bakom kameran en stund i sociala sammanhang så jag får en välbehövlig paus.

Purple sunset

Speciellt tydligt blir det när jag ser hur jag har lärt mig det sociala spelet. Jag har analyserat hur andra gör, hur människor reagerar, vilka ämnen som passar sig för kallprat och så vidare. Jag har lärt mig var det introverta analytiska krockar med det extroverta lättsamma. När någon föreslår att vi ska göra något ihop ser jag först alla problem. Egentligen vill jag svara ”men” och lösa alla praktiska frågetecken innan jag kan avgöra om det är en bra idé eller inte. Jag har äntligen lärt mig att lägga in ett ”åh vad roligt” och sen diskutera saken som möjligheter. För jag vet ju att jag kommer tycka att det är roligt när vi väl har besvarat alla frågetecken, men då kanske min vän får uppfattningen att jag inte vill. Som introvert behöver jag jobba på att förtydliga mina reaktioner och dämpa min analytiska hjärna. Också för min egen skull.

Novemberdimma

Jag minns fler än en person som har sagt att jag ”tänker för mycket”. Jag kan hålla med att jag tänkte för mycket när tankarna stressade mig och när det var orostankar, men idag välkomnar jag tankarna. Det är väl som det mesta, när du lär dig att använda det på ett sätt som blir bra för dig så är det snarare en tillgång. Om jag når mitt drömyrke och får jobba som terapeut kommer nog min analytiska förmåga snarare vara en tillgång än en belastning. Precis som att det har varit en tillgång i föreningslivet där mina genomtänkta strategier har vunnit stora segrar.

Jag är den som svarar på dina meddelanden minst ett dygn efteråt, som reser för att hitta sig själv och inte för att se världen, som blir skräckslagen av spontana förslag och som vill använda all tid effektivt och strategiskt – grupparbeten och telefonsamtal utan syfte stressar mig mest av allt. Tack och lov har jag som introvert förmågan att betrakta och skapa strategier även för det sociala spelet. Min bakgrund där jag tidigt lärde mig att koppla på charm och trevlighet är idag en av mina största tillgångar. Min slutsats är alltså att min bakgrund och mina sjukdomar har gjort mig mer kapabel att hantera sociala situationer eftersom de kräver sina strategier.

Norway sunset

Hur mycket påverkar vår uppväxtmiljö om vi blir introverta eller extroverta? Går det att lära sig att bli mer ambivert – närma sig mitten på skalan? Eller är det bara på ytan en förändring sker?

Jag vill också passa på att tipsa om Louise som skriver både klokt och humoristiskt om detta ämne, t ex Ring inte mig, jag ringer (inte) dig och Om att regissera sig själv i sociala sammanhang. Även Sandra har skrivit om att vara introvert.

Vill du göra ett riktigt bra personlighetstest rekommenderar jag 16 personalities.

18 avtryck, RSS

  1. Louise 11 april, 2016 @ 11:20

    Vad intressant att läsa dina tankar om det här. Och tusen tack för mentions och länkar ju! <3

    Jag tror faktiskt att introverta ofta kan vara mer socialt kompetenta än extroverta, just för att vi är så hyper-uppmärksamma och analytiska. Vi har fått lära oss att kompensera för vår naturliga blygsel eller ovilja att socialisera. Vi har i princip blivit väldigt bra skådespelare.

    För egen del så har jag alltid tittat noga på min mamma, som är socialt kompetent extrovert, och plockat upp hennes beteende. Det är min strategi när jag måste verka social och rolig.
    Och så alla åren i grundskolan, särskilt högstadiet, när jag kämpade för att vara "populär" och komma in i gänget och höras och synas. Det har också gjort mig extra uppmärksam på när andra ignoreras i en konversation eller verkar ha något att säga. Som gör mig extra känslig för min samtalspartners kroppsspråk. Som gör att jag inte bara stormar in i ett rum och börjar prata utan att först känna av stämningen. Såna saker. Alla de där signalerna som pratiga extroverta verkar missa. Min mamma kallar det för att ha "sociala tentakler", och det uttrycket gillar jag verkligen. =)

    • Wilda 13 april, 2016 @ 10:29

      Tack för din fina kommentar! Jag känner igen mig mycket. Jag tycker mycket om att vara ordförande och leda just för att jag också känner av stämningar och märker om någon inte blir hörd osv. Brukar använda det mycket i sociala sammanhang. Kul att du kunnat lära av din mamma! Jag tror att min mamma var extrovert och socialt kompetent hon också, och jag är glad att jag fick ärva hennes utstrålning. Sociala tentakler är så bra!

  2. Matilda 11 april, 2016 @ 15:46

    Åh, läste under andakt för att jag kände igen mig i varenda ord så himla mycket. Det är så skönt att få en inblick i andras upplevelser när jag annars bara går omkring och nöter mina egna beteenden där inne i huvudet. Hela min familj består av introverta personer så jag vet var min introverta sida kommer från, men det har också varit problematiskt under uppväxten när jag bara ville vara som alla andra och inte förstod att jag måste lyssna till mina egna behov. Som jag försökte vara extrovert ”som alla andra” – men det slutade bara med att jag spenderade flera år med att kämpa mot depression och ångest. Såklart. Det går ju inte ignorera sina behov hur länge som helst.

    Underligt nog har mina pojkvänner varit extroverta… Det grubblar jag mycket över. Alla i min familj är introverta och i princip mina vänner är introverta, men jag klarar bara inte av att leva med en partner som också är det för att det blir för mycket för mig. Det är som att jag absorberar den andre personens introverthet och blir ännu mer introvert då. Vet inte var jag vill komma riktigt – jag bara grubblar lite.

    Jag älskar dock att bli äldre för varje år lär jag mig mer och mer om mig själv och förstår min introverthet bättre. Framförallt att acceptera den precis som den är, för den är ju en del av mig på gott och ont. Jag har verkligen lärt mig att uppskatta min förmåga att se detaljer och ”känna” sånt som annars går många förbi. Det är rätt fantastiskt att kunna ta tillvara på! Sedan kanske jag lätt uppfattas som lite frånvarande av en del personer i min närhet när jag inte riktigt orkar med att hålla deras tempo, men då får det vara så. För det här är ju jag.

    • Wilda 13 april, 2016 @ 10:32

      Tack för att du delar dina tankar! Så intressant att ta del av olika perspektiv på detta. Jag håller med om att det är skönt att bli äldre. Jag tänker att med åldern krävs det inte lika mycket extroversion av en utifrån heller. Så viktigt att hålla sitt eget tempo och det är verkligen galet att samhället spinner på snabbare och snabbare. Inte konstigt att så många bränner ut sig. Tack igen för att du ville tänka högt här en stund.

  3. Ruth | HungryHeart.se 11 april, 2016 @ 21:26

    Det är så himla intressant det du skriver och jag känner igen mig i så mycket. Egentligen hade jag velat skriva en jättelång kommentar, för ditt inlägg väcker så många tankar och jag har läst det säkert tio gång. Tyvärr är huvudet lite för trött för att samarbeta nu, så jag får nöja mig med att skriva att du verkligen berör och får en att tänka till. Dessutom tror jag att du skulle bli en alldeles strålande terapeut.

    • Wilda 13 april, 2016 @ 10:34

      Wow, vad fint att läsa. Förstår att det väcker många tankar. Jag hade själv svårt att begränsa mig och få ner alla viktiga tankar i detta inlägg. Skulle kunna skriva en bok om alla tankar jag har i detta ämne. Och dina avslutande ord gör mig så gott att hela jag blir varm och glad. <3

  4. johanna 12 april, 2016 @ 20:33

    vackra bilder och bra skrivet!

  5. anniemansson 12 april, 2016 @ 22:03

    Tack för en väldigt fin och tankeväckande text. Jag har så många saker att säga om det här egentligen. Om hur extroverta och introverta personer går ihop. Om hur socialt kompetenta personer felaktigt kan misstas för att vara extroverta. Om hur jag tror att många bloggare ofta är mer introverta – bloggandet är ändå en syssla som kräver att man blickar inåt och att man är bekväm att vila där. Det finns så mycket!

    • Wilda 13 april, 2016 @ 10:35

      Jag håller med dig. Det här ämnet är så stort. Det skulle krävas så många inlägg för att fånga alla delar av det och alla perspektiv på frågan. Känner igen mig i dina ord. Tack för att du läser och delar dina tankar!

  6. Jenny 14 april, 2016 @ 20:40

    Det är så många tankar som snurrar kring detta ämnet just nu att jag inte riktigt kan få tag på något konkret att säga. Läser själv nämnda bok just nu (eller ja – lyssnar, har ett ganska självständigt jobb så brukar bli ljudböcker om dagarna) och det kan ju omöjligt bli annat än en sorts utvärdering av ens personlighet. Jag var sedan innan varit väldigt säker på att jag på skalan ligger otroligt långt åt introvert. Detta känner jag fortfarande stämmer men det är väldigt intressant att se fler drag och exempel jag aldrig reflekterat över att det hör samman med introversion.

    En sak som jag reflekterat över tidigare är just ensamheten. Jag har i perioder då jag mått väldigt dåligt i princip helt isolerat mig från omvärlden, har liksom inte haft orken att träffa människor. Vilket alltid fått mig att må ännu sämre. En vändning kom oftast när jag tvingade mig till umgänge. Boken fick upp ögonen för just det, jag behöver det ”introverta umgänget” otroligt mycket. Att vara ensam tillsammans med någon. Inte nödvändigtvis umgås aktivt men ändå ha någon i bakgrunden. Insikten om att jag inte klarar att vara helt ensam i längre perioder har jag haft i ett par år nu, men inte tidigare fått det att passa ihop med min introverta personlighet.

    Jag tycker det är otroligt intressant att läsa dina tankar om hur dina sjukdomstillstånd påverkar din introverta sida. Jag tänker själv i de banorna kring min sociala fobi. Har den stärkt min introvertism (HUR böjs detta ord egentligen? Känner att jag skrivit ett antal varianter bara i denna kommentar…) eller har min sociala fobi stärkts av min redan introverta personlighet?
    Ser jag tillbaka på min uppväxt objektivt kan jag förstå att jag ”blev” introvert – men är detta i grunden min kodade personlighet eller är det en roll jag blev knuffad in i?

    Kan nog spinna vidare på detta hur länge som helst men rundar av där innan du får en hel bok att läsa. Vill bara också passa på att säga att jag älskar ditt sätt att skriva, jag vet inte riktigt vad det är men oavsett om det är ett stort och djupt inlägg eller ett enklare vardagsinlägg fastnar jag alltid direkt och lämnar sidan full av inspiration. Det var inte så länge sedan jag hittade till din blogg men den blev snabbt en favorit 🙂

    • Wilda 14 april, 2016 @ 22:00

      Först av allt: TACK för dina ord om mitt sätt att skriva och berömmet kring bloggen. Jag sitter faktiskt helt tårögd här och vet knappt vad jag ska säga för att jag blev så rörd av dina ord. Tack för att du säger det, så jag får se det jag gör genom dig.
      Vill också tacka stort för att du delar dina tankar. Jag känner själv att jag kan diskutera detta ämne i timmar med mig själv och är helt klart redan uppe i bokstorlek på tankeinnehållet. Väldigt intressant att ta del av dina tankar och perspektiv på introversion (rätt böjning, haha). Jag känner igen mig så mycket. Jag har svårt att umgås länge, men kan inte gå en hel dag utan att få lite mänsklig kontakt. Dock är den bästa kontakten den tysta passiva. Ibland räcker det att gå och handla och se andra människor, le lite mot varann. Tack för att du lämnade en så fin kommentar. Värdefullt!

  7. Jess 22 april, 2016 @ 19:40

    Önskar jag hade ork nog att formulera mig och skriva ordentligt, men det finns inte just nu. Läser och funderar över dina ord för jag tycker ju själv att det här mer introversion/extroversion är så intressant (hej introvert, haha). Baserat på den forskning jag läst angående personlighet och till viss del egenskapen extra/introversion så föds vi med anlag, det finns kodat i oss men det kan givetvis också påverkas av miljö, till exempel av olika trauman. Däremot tror jag att det är svårt att medvetet ändra sig, jag tror att personligheten kan uttryckas på olika sätt men i grund och botten förblir den densamma, åtminstone när man närmar sig 28-30årsåldern då den brukar stabilisera sig. Åh, finns så mycket jag vill läsa, tänka och skriva om det här men det får nog bli bra såhär för stunden. Tack för att du skriver så generöst och tankeväckande, får alltid en varm känsla av att gå in här och läsa 🙂

    • Wilda 22 april, 2016 @ 20:31

      Tack för de tankar du lämnar här. Så fint at ta del av både din kunskap och dina tankar. Jag tror att det krävs ett enormt fokuserat arbete med sig själv för att klara av att förändra sig så mycket men jag tror att det går, kanske för att jag själv har förändrats mycket. Intressant reflektion, hur som helst. Fick mig att tänka vidare. Och så himla fina värmande ord du ger mig, blir alldeles lycklig i själen. Tack! Är så glad att du lämnar avtryck hos mig, din värme gör mig gott.

  8. Lili 8 maj, 2016 @ 17:37

    Jag känner så väl igen mig. Jag är också introvert, INFJ närmare bestämt (kanske du med, du låter väldigt mycket så) och det där med att svara en dag sent, behöva ladda om, avsky kallprat, ointresset för ytliga relationer, förmågan att tänka och analysera och att faktiskt ha det som tillgång, ogillandet av grupparbeten, att kunna det sociala spelet men inte vara så pepp på att delta i det… allt det är en jättebra beskrivning också av mig. Sedan går det inte alls emot etiketten introvert att vara en eldsjäl som pratar och engagerar sig mycket i saker man brinner för, tvärtom är det ganska typiskt för vissa typer av introverta, speciellt INFJ’s!

    Sedan tror jag att man har vissa grundläggande personlighetsdrag och att extroversion eller introversion inte försvinner i första taget. Det stannar antagligen med en livet ut, men dess styrka och inverkan på ens liv är olika stort beroende på hur erfarenheter utvecklar en. Ens uppväxt bidrar nog mycket till att förstärka eller förminska dessa sidor. Just nu försöker jag lära mig att nätverka utan att känna det som om jag går sönder inuti. Det är verkligen något jag avskyr att göra p.g.a. ytliga relationer o.s.v., men är en bra sak att kunna, speciellt om man vill komma någonstans med skrivande och fotografi, projektplaner och samhällsengagemang. Så om några år kanske jag är en nätverkande introvert, vem vet! 😉

    • Wilda 9 maj, 2016 @ 12:38

      Tack! Så häftigt att höra. Ja, jag är en INFJ. Jag tror att mitt engagemang i nykterhetsrörelsen har hjälpt mig en del med nätverkandet. Jag har ju fått en ytlig kunskap där att använda mig av – föreningskunskapen. Men jag känner så igen det du skriver. Kul att träffa en annan INFJ. 🙂 Jag önskar dig stort lycka till och hoppas du hittar din ingång i de extroverta sammanhangen.

      • Lili 9 maj, 2016 @ 13:35

        Ja, vad kul! Det är så ovanligt att träffa andra med denna personlighetstyp, har bara stött på en innan. Inte konstigt, max 1% av befolkningen utgörs tydligen av oss. Man borde starta upp ett nätverk för INFJ’s… haha. Vilken grej egentligen. Ett nätverk för oss. HJÄLP.

        Tack för lyckönskningar!

        • Wilda 9 maj, 2016 @ 20:55

          Haha, ja det funkar ju om det är ett online-nätverk med begränsat antal inloggade samtidigt 😛

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: