Medberoende | En lampa är till för att tändas.

let there be light

Jag tände en lampa i köket på förmiddagen. Jag tvekade, tänkte att det skulle räcka med dagsljus. Ännu en tvekan inför att ta plats, visa mig, höras, existera. Det finns fortfarande så många gamla beteenden kvar. Beteenden som tillhör den tid då jag försökte bli osynlig. Då rädsla styrde mig. Jag utvecklade tekniker för att plocka ur en diskmaskin ljudlöst, för att stänga dörrar och gå i trappor, över golv. Utan ljud. Jag kan än idag komma på mig med att långsamt sätta ner dricksglaset på bordet. Förr var jag rädd för att det skulle höras, idag blir jag ledsen för att jag har varit så rädd.

Jag har så länge jag kan minnas utgått ifrån att jag inte har någon rätt att finnas, att ta plats. Jag har trott att bara min blotta existens gör människor illa och att jag stör av att jag finns. Att jag måste förtjäna min existens. Det har varit min starkaste drivkraft för att bidra till samhället och andra människors välbefinnande så mycket jag kan för att själv få ett existensberättigande. Men jag har glömt och gömt mig själv på vägen.

Många som har mött mig i föreningslivet, i sociala sammanhang, har svårt att tro att jag inte har en stark självkänsla. De ser en självsäker ung kvinna med skinn på näsan, kompetent och självständig. Jag är den personen också, men bakom den där kompetenta personen har det alltid funnit ett skräckslaget barn. Ett barn som har försökt vara till lags, försökt vara osynlig och hjälpsam så att ingen ska se att jag egentligen är värd noll.

Tills för ungefär en månad sedan. Plötsligt insåg jag. Jag grät och grät och det kändes som tusen knivhugg i magen. Men också en så stor lättnad, befrielse. Som om jag äntligen kunde andas igen. För jag behövde inte snåla på luften, göra mig osynlig. Jag har egentligen alltid haft rätt att andas hur mycket luft jag vill, göra ljud för att en människa gör det, ta plats och sätta mina gränser. Jag har alltid haft rätt att finnas. För att jag finns.

Jag tar den plats som var menad för mig, kramar om den där rädda ungen och lovar henne min eviga kärlek. För jag vet nu att jag är värd allt gott, att jag är en alldeles fantastisk människa och alltid har varit det. För att jag är jag. Jag kommer aldrig mer att förlora mitt människovärde eller låta det trampas på, för jag vet att det är absolut och orubbligt. Det borde aldrig ha varit en fråga från första början. Det borde ha varit en självklarhet. Lika självklart som att en lampa ska tändas. Det är därför den finns.

9 avtryck, RSS

  1. Ina 9 juni, 2015 @ 08:55

    åh, älsk!
    underbar insikt för dig <3

  2. Julia 9 juni, 2015 @ 11:53

    Återigen klär du i ord det jag kan känna. Du växer och får insikter och det är fantastiskt att följa. Men även om du så skulle stå still så vore även det fint att följa för du skriver så bra. Dina texter gör mig mer ödmjuk och det är en skön känsla. Du är värd varenda tänd lampa! Stor kram

    • reaktionista 10 juni, 2015 @ 08:35

      Oj, tusen tack Julia! Vilken komplimang! Så fint att mina trevande steg framåt också kan ge ljus till dig. Kram <3

  3. Ida här och nu 10 juni, 2015 @ 00:39

    Hur har du kommit dit? Jag jobbar så hårt med de. Att vågat plats. Att våga vara jag. Kram

    • reaktionista 10 juni, 2015 @ 08:39

      Kort sagt har jag jobbat med orsakerna till att jag inte har värderat mig själv: att andra inte har värderat mig. Sen har jag behövt sörja och se det från många olika perspektiv. Jag kan skriva mer om det i ett senare inlägg, men du kan också maila till reaktionista@gmail.com så kan jag berätta mer. Ta vara på dig! Kram <3

  4. 2015 | april, maj, juni. | REAKTIONISTA 28 december, 2015 @ 21:51

    […] äventyr och personlig utveckling. Jag började i snabb takt se på mig själv med kärlek och ta plats som människa. Jag och Asla hängde mycket på balkongen där odlingarna sakta började ta form, […]

  5. […] En lampa är till för att tändas. […]

  6. […] ✶   En lampa är till för att tändas […]

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: