en ny chans - reaktionista.se

Det nya året är som ett frö i mina händer när jag går ut till skogsbrynet. Ekarna som har blivit en symbol för att hitta hem möter mig lika starka och rotade som jag vill känna mig. Molnen öppnar upp för ett gyllene ljus som faller över dungen. Den mossgröna marken och de torra eklöven ger mig rysningar nerför ryggraden. Här kan jag växa, här kan jag slå rot.

*

Mellan paragraferna börjar något nytt träda fram. Mönster av förståelse, underliggande betydelser och en kod som nu blir en kunskap. Tiden närmar sig tentadag. Även om alla sidor att läsa inte tycks ha något slut finns det en grund nu. En förundran och glädje i att förstå.

Jag minns en elvaåring som skrek ”jag kan inte, jag kan inte”. Jag sänder in den nya erfarenheten i de sprickor som lämnades ensamma då. Det här är min revansch. En ny chans.

*

För varje dag som går verkar penicillinet ännu lite mer. Jag märker hur sjuk jag har varit för att symptomen försvinner. Jag ser upp mot en klarblå himmel när jag inser att dimsynen och tunnelseendet under de senaste månaderna är borta. Stelheten i nacken och ryggen släpper i mina mjuka rörelser på yogamattan. Jag minns en natt i november när jag låg vaken och ville skrika av smärtan i högerarmen. Det får sin förklaring nu. Ihop med den ökande utmattningen som sved i mina lungor.

Jag påminns om hur den dagliga smärtan och tröttheten gör mig motståndskraftig på ett sätt som ibland inte behöver vara. Jag behöver inte vara så här stark. Men jag kan vara det.

Lämna ett avtryck