Ibland behöver jag påminna mig om den kamp som har tagit mig hit. Speciellt de dagar då jag blir frustrerad och arg på att jag är sjuk och inte är redo att förverkliga mina drömmar än. Det har varit många sådana dagar på sistone. Det är egentligen ett väldigt bra tecken. Det betyder ju att jag tror på mina drömmar, tror på att de är möjliga, tror på mig.

Jag minns en liten tjej som skrek ”jag kan inte” i ett klassrum på mellanstadiet och fick dödsångest av att göra fel. Jag minns en tonåring som slutade äta och började skada sig själv både fysiskt och psykiskt för att hantera sina känslor. Jag minns vilsenheten, övergivenheten. Ensamheten när hela världen kändes hotfull. Jag minns när varje dag var en fråga om livet var värt att leva. Jag minns att jag arton år gammal fick mitt hjärta att stanna. Jag minns tablettmissbruk, psykostillstånd, en självsvält som gick överstyr. Att livet blev en jakt på smärta. Jag minns att jag stängde av elementen mitt i vintern för att jag inte kunde ge mig värme. Hela tiden fanns det en längtan efter något annat.

IMG_2748

Det jag längtade efter finns i mitt liv idag. Jag kan möta ömhet i vänners ögon. Jag trivs i mitt skrivande och älskar mina ord. Jag kan känna samhörighet med andra människor. Jag litade så mycket på mig själv att jag tog hem en katt för 1,5 år sedan. Jag accepterar min kropp även när den är trött och gör ont. Jag känner de flesta känslor utan att behöva fly dem. Jag kan trivas i mitt eget sällskap utan att behöva distrahera ensamheten. Jag njuter av god mat och tänker inte på kalorier. Jag tränar för att må bra och bli starkare, inte för att tappa vikt. Jag tror på att jag kan ta mig dit jag vill, men att livet egentligen är väldigt bra just här och just nu.

Det var min kraft och mitt hopp som tog mig hit.


Det finns stöd

För dig som är ung och lever med självförakt, självskadande eller annan psykisk ohälsa finns det två fantastiska gemenskaper där du kan finna stöd och kraft.
SHEDO har ett diskussionsforum, en jourmail och en färdighetslista som kan vara till hjälp för att undvika att självskada. Tilia har en stödchatt som är öppen varje kväll, alla dagar i veckan. Båda organisationerna drivs av människor som själva har erfarenheter av självskadebeteende och/eller psykisk ohälsa. 

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

avtryck

  1. Stort tack för dina fina ord och länk till SHEDO. Ett mycket fint inlägg dessutom!

    Varma hälsningar
    Jessica Andersson
    Vice ordförande

  2. Pingback: Så länge det gör ont är det ingen fara. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: