Reflektion om samhället - reaktionista.se

Jag ser så stora mönster nu. Ibland vill jag bara blunda, för sorgen över hur trasigt vårt samhälle är gräver hål i mig. Jag har sett hur makt korrumperar, hur utsatthet ser ut. Jag har varit där. Och ändå finns det så många ansikten av lidanden som jag ännu inte mött. Jag läser om dem, ser dem i politiken. När du sätter på dig de intersektionella* glasögonen finns det ingen väg ut.

Samhället tappar ideologi och moral. Vi dyrkar kontroll. Misstron breder ut sig. Människor far illa. Politiker kommer med helt orimliga förslag om att sätta in militär i förorterna. Sjukvårdspersonal varnar för rättsosäkerhet. Allt mer av den offentliga verksamheten försvinner bakom administration. Varje krona ska vara effektiv. Det är inte längre viktigt att patienter får bra vård, bara att läkarna får in många patienter som möjligt på en timme. Har vi glömt bort att det är människor bakom resultaten, siffrorna? Det finns inte ens vetenskapligt stöd för en marknadsstat längre, ändå fortsätter pengarna att försvinna iväg till privata fickor. Och klyftorna ökar. I en norm som bygger på att vi ska arbeta, ”göra rätt för oss”. Men vem får en chans till det egentligen?

Under en föreläsning räcker jag upp handen och säger ”Det är inte rättvist. Ingen av oss har bett om att få komma till världen”. Jag återkommer till Rawls rättviseprincip: Om du inte visste hur din framtida situation och ekonomi skulle se ut, hur skulle du då vilja fördela samhällets resurser? Kanske är inte basinkomst/medborgarlön så dumt ändå. Kanske till och med billigare än det här administrativa kaoset som urholkar vår demokrati.

En föreläsare menar att #metoo inte är rättssäkert. Jag menar att patriarkatet aldrig har varit rättssäkert. Och hur ska kvinnor någonsin kunna få rättvisa i ett system som inte värderar oss jämlikt? Hur ska vi någonsin få rättvisa i ett samhälle som dömer efter plånbok, hudfärg och kön? Där unga och äldre människor blir berövade sitt medborgarskap? Där sjuka inte får den hjälp de behöver och tvingas arbeta sönder sina kroppar? När det syns på dina tänder vilken klass du kommer från?

”När du är van vid privilegium känns jämlikhet som förtryck”

– okänd

Jag gör den intersektionella* analysen. De som redan är utsatta blir mer utsatta. I Danmark ska du tydligen straffas dubbelt för att du bor i ett socioekonomiskt utsatt område. I Sverige hotas det med militär i förorter. Det är helt orimligt att människor som har fått de sämsta förutsättningarna i livet ska straffas för det. För vems skull? För att medelklassen besväras av att de behöver se någon påtänd eller alkoholiserad i sitt område?

Vad är det som gör dig bättre än någon annan? Att du inte är diskriminerad på arbetsmarknaden? Att du har privilegium nog att köpa dig en bostad? Det är alltid någon som förlorar när någon annan vinner. Hur mycket vågar vi vinna? På vems bekostnad?

Förtroende bygger förtroende. Tillit är den enda lösningen. Den behöver byggas upp från grunden. Håller vi helt på att tappa den? Jag blir så uppgiven. Trött. Djupt sorgsen. Och så himla himla arg. För vi kan ju så jäkla mycket bättre!

Vi behöver inte mer kontroll. Vi behöver något att lita på, något att räkna med. Vi behöver kunna vara sårbara och trygga i att vi får hjälp i det. Vi behöver tillit. Någon som lyssnar. Någon som ser vår mänsklighet och värnar den. Som ser bortom alla olikheter och ser likheterna. Någon som utgår från verklig rättvisa och är beredd att ”offra” privilegier för att någon annan ska få utrymme att andas för en stund. Någon som lämnar utrymme för de som annars nekas det. Någon som tar vår hand över alla jäkla barriärer och säger:

Vi kan. Det är klart vi kan.

 


*Intersektionalitet handlar kortfattat om hur maktordningar samverkar (intersection) i att skapa under- och överordning i samhället genom t ex kön, rasifiering, klass, sexualitet, ålder, funktionsnedsättning osv. De högsta maktordningarna representeras av en vit heterosexuell medelklassman i medelåldern utan funktionsnedsättning.

6 kommentarer

  1. Så j*Kla bra text! Blir så trött på att vi gör norm.av att blunda inför samhällets totala skevhet. Ju mer du blundar desto bättre är du.. problematiserar vi så är vi svåra..
    Men vem är det egentligen som ska föra kampen om rättvisa? De previligerade måste som du skriver avstå, ge utrymme för andra.. öppna upp hjärtat..våga se sig själva och de normer som varje dag bibehåller makt positioner av förtryck….

    Dina ord liksom.skär in i mitt hjärtat… vill skrika men vet att det inte hjälper då de flesta väljer att inte lyssna😕

    • Så är det verkligen. Jag tror att vi måste få ur oss det ibland så att det går att leva med vetskapen om hur det ser ut. Kom ihåg att det går att göra skillnad, om så bara för en enda människa eller för sig själv.

Lämna ett avtryck