Det är Eating Disorder Awareness Week. HEJ BLEKK har en serie med massor av bra tips på information och fördjupning i ämnet för dig som är intresserad. Jag tänker berätta om min egen erfarenhet.

Jag var 14 år när jag första gången hamnade hos psykiatrin på grund av en ätstörning. Jag kan se nu att det började långt tidigare, men att det sågs som något annat när jag som barn inte åt som jag skulle. När jag var 14 år kom jag till BUP undernärd och arg på mig själv.

Jag hade nått en punkt där jag inte längre kunde äta utan att paniken tog över min kropp. Jag hade fullständigt tappat kontrollen. Det började som ett sätt att hantera mina känslor och för att jag inte tyckte om min kropp. Det var egentligen aldrig uppenbart då, det är nu jag ser det. Det började som vilket missbruk som helst. Långsamt, obemärkt. Jag skippade en lunch och sen blev det plötsligt en livsstil att vara utan mat och träna hårt. En livsfarlig sådan.

Det fortsatte genom högstadiet. Genom gymnasiet. Jag åt inte en hel måltid i skolans matsal på gymnasiet. Jag begravde mig i skolarbete och gömde mig i rollen som elevrådssekretare. Jag beundrade skelettbilder och tänkte att så ville jag se ut. Ätstörningen hade tagit över hela mitt väsen. För det är så det funkar. Det var inte jag där längre. Min hjärna var så undernärd att jag inte kunde se vad som hände. Jag simmade och sprang på lunchrasterna, drog ner mig själv i en omöjlig spiral av mörker.

I detta träffade jag Mathilda som också var sjuk i anorexi. Hon vet nog inte hur viktig hon blev för mig i detta, men det var Mathildas jävlar anamma som gav mig en vilja att bli fri. Det var när hon och jag bestämde oss för att äta och fika tillsammans trots att vi var lika skräckslagna båda två som jag började se en väg ut. Jag kunde använda den där enorma kraften som behövdes för att hamna i ätstörningen för att ta mig ur den.

Trots den där kraften tog jag mig inte ur, hur mycket jag än ville. Jag gick på ätträning, i terapi, i gruppaktiviteter. Ingenting hjälpte. Jag åkte iväg på behandlingshem och ätstörningen blev en protest mot det liv jag inte ville leva, ett sätt att hålla undan mina känslor. Det var en långsam död. Jag blev sämre och sämre. När jag mitt i detta kaos skickades bort ifrån behandlingshemmet slutade jag äta helt. Det var ett utdraget självmordsförsök. Jag ville inte mer.

Jag hamnade på en avdelning då psykosen var ett faktum. Undernäring, medicinberoende och rädsla hade gjort mig sjukare än någonsin. Det som skrämmer mig mest i efterhand var att psykiatrin aldrig såg hur illa däran jag var fysiskt eller brydde sig om det. Om inte min mamma hade gått bort den vintern och väckt mig ur kaoset med det hade jag kanske inte heller varit vid liv idag. Mitt hjärta krånglade, jag svimmade dagligen och hela min kropp var en värkande dysfunktion.

Det tog tid att ta sig ur. Det var först när jag fick bearbeta mina trauman och när mina problem verkligen togs på allvar av en inkännande medmänniska som jag kunde bli fri. För mig var ätstörningen ett symptom på något annat. Ett symptom på obearbetade trauman, ett missbruk som gick överstyr fullständigt. Ett sätt att hantera ohanterliga känslor av vanmakt genom att ta kontroll över kroppen. En tyst protest mot ett liv som gjorde för ont att leva.

Idag äter jag vad jag vill utan problem. Idag äter jag för att det är gott, för att jag mår bra av det, för att jag känner mig stark och frisk då. Jag är nöjd med min kropp. Jag tränar för att få energi och känna mig stark och frisk. Jag bryr mig inte om vikt och kalorier längre.

Det gör mig så ont att veta att så många av mina vänner kämpar med detta dagligen. En betydelsefull vän ligger just nu inne på sjukhus och sondmatas, en annan kämpar emot sitt matberoende varje sekund och en tredje söker fortfarande balansen mellan att äta för mycket och inte alls. Många av de vänner jag följt genom sjukdomen överlevde den inte. Deras hjärtan gav upp. En stor andel lever friska och fria liv idag. Lyckliga, men sorgsna i minnet. Mathilda har bildat familj och har ett eget företag som fotograf. Hon är fortfarande en av mina största inspirationskällor när det kommer till mental styrka.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

avtryck

  1. Så underbar att både Mathilda och du har ett bra liv nu och är FRIA.
    Känner igen din berättelse och vet hur fruktansvärt svårt tillfrisknandet är och därför blir jag oändligt lyckligt för att ni har fåttlivet tillbaka
    KRAM

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: