Untitled

Sommardagarna flyger förbi. Juli har så mycket humörsvängningar att jag inte hinner med vindarna när de vänder. Jag försöker ta vara på tiden, träffa människor som gör mig gott, följa spontana impulser till äventyr, sitta på balkongen under soltimmarna och skriva på bokprojektet igen. Det enda jag saknar är värmen och solen. Ett stabilt väder så att kroppen kan få vila från värk och trötthet. Jag hoppas att det kommer. När värken bara blir värre är det så lätt för mig att tappa tron på min förmåga.

I höst börjar ett nytt kapitel i mitt liv. På eget initiativ ska jag påbörja arbetsträning, långsamt trappa upp tiden och se vart jag kan ta mig i det. Målet är att om ett år kunna studera på heltid. Det kräver en del förberedelser i mina vardagsrutiner. Träningen måste ha sitt utrymme dagligen, liksom hushållsarbetet och vilopauserna. Jag tränar yoga och medveten andning. Jag samlar på mig tips på avslappning och tränar på att be om hjälp.

Det är inte den svåra biten. Det svåra är att hålla fast vid acceptansen som jag ändå lyckades nå under min behandling med smärtteamet. Det är dags nu att fullt ut leva med sjukdomen. Inte i kamp mot den. Jag upprepar orden från kuratorn: ”Om du inte blir varken sjukare eller friskare än så här, vad vill du göra med ditt liv då?”. Det var den frågan som till slut gjorde det möjligt att acceptera värken och tröttheten.

Min värk kommer jag kanske alltid att ha. Fibromyalgi är en kronisk sjukdom. Men: jag har inte mer ont om jag är ute och gör något meningsfullt än jag har om jag ligger hemma i soffan och är arg och ledsen för att jag har ont. Jag har lika ont i soffan, men mindre liv som konkurrerar ut smärtans utrymme. Det var det jag insåg. Jag vill så mycket mer i mitt liv och då är det faktiskt värt det om jag får lite mer ont av det.

Det är en balansgång att fylla livet med meningsfullhet, inte lyssna på smärtmonstret och samtidigt lyssna på vad kroppen säger. Jag är äntligen beredd på det. Jag har arbetat hårt både mentalt och fysiskt för att träna upp den styrkan jag har idag. Idag vet jag att jag inte faller igenom när något inte går som jag har tänkt mig. Jag kan fånga upp min sorg och trösta min värkande kropp. Jag förstår att min värk idag är en påminnelse om att aldrig någonsin mer köra över mig själv eller låta någon annan göra det. Därför är värken en av mina bästa vänner. En sån vän som säger ”var rädd om dig”.

Det känns både spännande och nervöst att se vart jag kommer att hamna och hur det kommer att bli att arbeta. Innan gymnasiet då jag blev sjukskriven hade jag bara haft helgjobb. Jag tar emot det här som en fantastisk möjlighet att få testa hur just jag fungerar i ett arbetsliv, vad jag behöver för att härbärgera smärtan, vilka hjälpmedel och strategier jag behöver. När jag har fått testa det i ett tryggt sammanhang så kommer det vara så mycket lättare sen när jag faktiskt ska ut i arbetslivet på riktigt. Efter 10 år som sjukskriven längtar jag efter sammanhang, att känna mig behövd, att få ge av mig själv, träffa människor och möta utmaningar.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

avtryck

  1. De är så underbart och inspirerande att lösa om hur du klarar vardagen och tänker kring vår sjukdom. Jag jobbar stenhårt med att komma dit själv men de är svårt. Och att nu 30 år få skicka in ansökan om att bli sjukpensionär vet jag inte om jag någonsin kan acceptera. Kram

    • Tack för att du läser! Det är verkligen inte lätt att leva med fibromyalgi. Mitt bästa tips är boken ”ACT” av Rickard Wicksell. Det hjälpte mig att hitta ett förhållningssätt. Men i acceptansen handlar det också så mycket om att acceptera sorgen, ilskan och frustrationen de dagar det behövs. För mig har skillnaden blivit att jag inte fastnar där längre. Jag har också mindre ont, för att jag oroar mig mindre och kämpar mindre. Jag trodde så länge att jag var tvungen att kämpa emot smärtan, men när ett smärtfritt liv inte är möjligt måste jag istället börja kämpa åt ett möjligt håll. Det hjälpte boken mig att förstå. Jag håller tummarna för att du snart hittar en meningsfullhet som konkurrerar ut smärtan. Varma kramar!

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: