Ifrågasatt på grund av psykisk ohälsa - reaktionista.se

Jag kämpar med fibromyalgin, med att acceptera att jag inte orkar med det jag vill. Ibland blir det för svårt att stå utanför, att inte orka träffa vänner eller delta i evenemang som jag verkligen vill vara med på. Ibland gör det alldeles för ont i mig att veta att jag måste prioritera bort mina vänner eller min längtan för att kunna ta hand om mig. För att orka med det som måste göras och det som är min vardag. Ibland blir jag trotsig och gör saker trots att jag inte orkar, men då kommer också de allra värsta smärtorna och slår ner mig i många dagar framåt.

Jag pratade med en underbar sjuksköterska för några veckor sedan. Hon ordnade så att jag ska få träffa en läkare som förstår smärtproblematik. Hon frågade mig om det var svårt att hela tiden bli bedömd utifrån min historia av psykisk ohälsa, även om jag söker för fysiska symptom. Jag blev rörd av att hon ställde den frågan. Det är ofta det händer att jag blir ifrågasatt på grund av psykisk ohälsa. Ofta tänker inte läkare på att de dömer mig på förhand. Jag förstår också att min fibromyalgi beror på att jag under stora delar av mitt liv levt under en enorm psykisk stress. Ingen kropp kan hantera det utan att reagera. Jag har heller inte brytt mig om att känna efter under den tid jag mådde så dåligt psykiskt. Allt handlade om att göra mig så illa som möjligt, så jag tänkte aldrig på om jag hade ont.

Kanske leder det samtalet att jag kommer att bli tagen på allvar i min smärta. Kanske får jag hjälp på riktigt. Sköterskan tyckte att det var hemskt att jag hade fått hantera det helt ensam. Jag är bra på att hantera smärta. Jag är bra på att planera, se vad som är bra för mig, se konsekvenser av hur jag lever. Jag är bra på att hitta sätt att ta hand om mig. Jag är bra på att klara mig själv. Men det finns en gräns. I vinter har jag haft flera dagar då det har gjort ont i lungorna när jag andas. När varje steg är så tungt att jag inte orkar ta mig från ett rum till ett annat.

Fibromyalgi är en fruktansvärd sjukdom. Det är alldeles för många som inte blir tagna på allvar i sin smärta. Trots att det finns hjälp att få så vägras människor den. Trots att jag vet att jag behöver massage minst en gång i veckan, att jag behöver hjälp med att se det jag inte ser själv och att jag behöver stärka min kropp genom träning i mycket långsam takt, så får jag inte den hjälpen. Den finns, men jag döms på förhand för att jag har psykisk ohälsa i min historia och för att jag är ung.

Jag hoppas att jag en dag ska orka mer. Kanske orkar jag också bidra till att vända vården rätt.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: