Det finns så många barn som varje dag gömmer sina känslor långt inne i sig själva. Som är livrädda utan att veta om det själva. Jag lyssnade på Malou von Sivers sommarprat och blev berörd till tårar. Det slog an något i mig som är djupt personligt. Som hon själv säger: ”Eftersom jag växte upp i en familj som inte fungerade så vet jag att det privata kan vara förenat med stor fara”.


Portrait

Jag var rädd, men det förstod jag inte då.

Jag minns att jag brukade vakna på morgonen med ett leende på läpparna. I mitt huvud fanns ingen vetskap om det som hade hänt innan jag somnade, om det som gjorde ont. En molande värk i magen fick mig ibland att undra vad som var fel. Jag såg mammas sjukdom och kände skuld. Jag såg på pappa och kände medlidande. Men det visste jag inte då. När jag gick hem efter skolan fick jag alltid hjärtklappning. Jag var rädd, men det förstod jag inte då. Innan jag öppnade dörren drog jag långa djupa andetag och svalde hårt.

På dagis sa de att jag krävde mycket uppmärksamhet. Jag fick hjärnskakningar och jag hade blåmärken ofta. Jag for upp och ner hela tiden. Jag minns min hjärtklappning. En dagisfröken, som jag mötte som vuxen, sa att det var som att jag andades ångest. Inom mig var det en orkan av känslor som jag försökte kanalisera ut, ser jag nu. Jag blev allt mer utåtagerande. På mellanstadiet hotade jag att klippa av mig halsen med en sax, att hoppa från höga höjder. Jag kallades uppmärksamhetssökande. Jag var överdramatisk. Bakom mina ögon brände tårar.

Untitled

Jag minns att jag inte ville släppa taget om skolfröknarna.

I skolan pratade jag så mycket att jag ofta blev utslängd ur klassrummet. Till slut fick jag gå tidigare till matsalen. Jag hann inte äta när jag hade chansen att få berätta om allt jag tänkte på. Jag minns att jag inte ville släppa taget om skolfröknarna. De var så varma. På skolgården lärde jag mig att jag var klängig, jobbig och äcklig. Jag tyckte om att röra vid människor, men det var inte okej. Det hettade om mina kinder. Mitt huvud böjdes ner. Jag lärde mig att jag skulle hålla mig för mig själv. Jag skrev och skrev i min dagbok för att inte störa någon.

Jag ville inte ta hem klasskompisar, för min familj började alltid spela teater då. De skrattade sådär konstigt och gav alla kramar. Skulle göra sig till och spela pajas, äta konstig mat, säga trevliga saker. Jag blev så tråkig och mådde konstigt då. Det gick inte att skratta trots att jag försökte. De blev sura på mig, när jag var jobbig och inte höll med och skrattade. Jag rispade mig med nålar som straff. Tårar vaggade mig till sömns och jag undrade varför jag var så dålig. Varför kan jag inte få vänner? Varför är jag inte bara tacksam? Vad är det för fel på mig?

Step out

Med utsikt kom insikt.

Jag minns när socialtjänsten hämtade mig. Alla mina 17 år av minnen for igenom mitt huvud. Orden om mig, de svarta ögonen, skriken, min lilla kropp i hörnet, värken i magen, min ensamhet. Jag minns hur alla bilder av det som jag försökte bortförklara plötsligt fick en annan klarhet. Med utsikt kom insikt. Jag började förstå att det var meningen att föräldrar skulle förmedla den där värmen till sina barn. Den värme som jag hade sugit åt mig allt jag kunde av dagisfröknar, lärare, terapeuter osv genom alla år. Jag insåg att mina föräldrar inte kunde älska mig.

Jag var ett barn som ingen ville ha.

Vad händer med ett barn som ingen vill ha?” hör jag Malou säga och mitt lilla jag brister. Där i kärnan av smärtan. Jag var ett barn som ingen ville ha. Jag tryckte undan alla känslor och minnen för att överleva den vetskapen. Som barn går det inte att hantera insikten om att de människor som ska utgöra din trygghet är de som är farliga. Varje kväll somnade jag och dagens smärta förpassades till en dold del av min hjärna. För att jag nästa morgon skulle orka gå upp igen. För att jag nästa dag skulle orka fortsätta mitt sökande efter trygghet. Hela tiden sprang jag runt i mig själv och sökte en utväg. Jag kunde inte minnas förrän jag var trygg.

Jag var aldrig jobbig. Jag var förtvivlad och herregud vad jag var envis. Det var inte mig det var fel på. Det var en oförmåga hos mina föräldrar som själva bara var barn på insidan. Förtvivlat ensamma barn som lekte vuxna. Jag ser det idag. Det var inte mitt fel. Jag gjorde allt jag kunde för att vuxna runt mig skulle förstå. Se mig. Hjälpa mig. Även när jag inte ens förstod att jag behövde hjälp.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

39 Comments

    • Wilda Reply

      Tack för att du läser och lämnar ett varmt avtryck, att du låter dig beröras. Kramar!

  1. Åh va jag vill ta lilla dig i famnen. Krama dig, lyssna på dig och låta dig klänga och vara nära hur mycket du vill. Får så ont i magen när jag löser dina ord. Jag vill ta hand om alla barn som haft de så. Men kanske skulle börja med mitt inre barn.

    Tack för att du delar med dig.

    • Wilda Reply

      Åh, så himla ärligt och rakt ut. Tack! Hon hade behövt en famn, den där lilla. Men du säger något viktigt. Jag tror inte att det går att ta hand om andra på ett hållbart sätt förrän en kan ta hand om sig själv. Det är först då det går att vara vuxen på vuxenvis är min erfarenhet. Idag kan jag gå vid sidan om och stötta, istället för att ta på mig någon annans problem och se det som mitt. För jag behöver inte lösa mitt eget längre. Hoppas att du hittar in till ditt inre barn så att hon får upptäcka allt vackert hon har i sig. <3

  2. Fina fina Wilda! Det är så starkt att du delar med dig och att du känner att du fått insikt. För det är aldrig(!) barnets fel. Barn gör som vuxna gör och försöker bli älskade på sitt sätt.

    Du är en fantastisk person som jag verkligen uppskattar i mitt liv. Och jag blir rörd av att läsa om din insikt och att du kan hantera ditt liv på ett annat sätt än du var tvungen att göra som barn. Att du fått och får den kärlek du verkligen förtjänar. Det är du värd!

    Lyssnade också på Malous sommarprat och det berörde mig också. Dysfunktionalitet är viktigt att prata om. Stor som liten. Det ger oss insikt och får oss att komma vidare och fortsätta älska <3

    • Wilda Reply

      Elsa! Åh vad du har tagit dig in i mitt hjärta och byggt bo. Med rosa skimmer och glitter och allt sånt som en person som du tar med sig in i hjärtat. Mjukhet. Så otroligt viktigt att prata om detta och tack för att du läser det, synliggör det, gör det på riktigt. Puss på dig! <3

  3. Tack för att du delar med dig Wilda, jag tror det är så himla viktigt. Varje gång du skriver om de här ämnena känns det som att världen krymper litegrann och kommer varandra en aning närmare, förstår varandra lite bättre. Du är så bra. Du gör det här till en bättre plats. Tack för att du orkar, fy fan vad du är klok!

    • Wilda Reply

      Alicia, jag vet inte hur jag ska kunna svara på det här med alla känslor du ger mig av tacksamhet och kärlek. Du ser och bekräftar på ett sätt som gör mig hel. Kloka fantastiska du!

  4. fikonspik Reply

    Det här berörde mig mer än jag hade väntat mig. Tack!

    • Wilda Reply

      Tack för att du stannade kvar och berättade det, för att du lät dig beröras. Det är otroligt värdefullt för mig.

  5. Vilket otroligt starkt och berörande inlägg. Och så gripande skrivet. Även om vi inte träffats IRL så tycker jag du är en så himla fin, stark och insiktsfull person! + instämmer i alla övriga kommentarer. KRAM <3

    • Wilda Reply

      Längtar verkligen efter att få träffa dig och krama om dig på riktigt. Är så överväldigad av all värme i kommentarsfältet och tack känns alldeles för litet. KRAM <3

  6. åh. vet knappt vad jag skall skriva. Alicia och alla de andra säger det så bra. Viktigt och klokt skrivit, tack för du delar med dig. Kram!

    • Wilda Reply

      Fina du. Det gör så gott i magen att höra detta. Det är alltid en gammal oro där inför att publicera sådana här inlägg. Kram!

  7. Väldigt starkt! Tårarna droppar ner för kinderna. Så ska inga barn ha det. Fint att du är på väg att läka dig själv. Stor kram

    • Wilda Reply

      Ninni, tack för din värme. För att du ser och säger det som är viktigt att få höra. Varm kram!

  8. Kära, starka, sårbara, seende, skrivande du. Än en gång andlös av att läsa dina ord och ana vidden och mörket av den smärta och utlämnadhet – kommer inte på något bättre ord – som du upplevde under så många år. Hela din barndom. Och jag tänker samtidigt på alla barn som kanske fortfarande, trots att forskning och erfarenhet visat på att det inte är sanningen, uppfattas och avfärdas som jobbiga, klängiga, utagerande och alla andra etiketter av människorna i deras omgivning. Och jag kan inte låta bli att gråta för din och deras skull – men tröstas samtidigt av insikten som din resa ger att det finns en väg till helande och läkande, och till förmågan och orken att älska och ha medkänsla med sig själv bara för att en *är*. <3

    • Wilda Reply

      Det är som bomull för själen att läsa detta, Sara. Tack för att du bygger in värme här som jag kan ta del av och hitta kraft från, lindring i sorgen. Tack för att du bekräftar att jag når ut med det jag vill förmedla. Det finns hopp och jag vill visa de som har tappat det att det går att hitta igen.

    • Wilda Reply

      Tack Sofia! Starka ord och jag tar till mig varje molekyl av värme. Kram

  9. Pingback: Fredagsbukett | ‘Fairy’ och romersk malört | REAKTIONISTA

  10. Jag läste den här igår och grät så mycket jag inte klarade utav att kommentera. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag heller egentligen. Men, jag kan ju säga att jag blev minst sagt berörd i alla fall. Tack för att du delar med dig. <3

    • Wilda Reply

      Finaste Hanna <3 Hoppas att gråten kunde förlösa något och inte bara bli allt igenom smärtsam. Varm kram

  11. Sitter och gråter när jag läser detta; som vanligt berör dina texter mig djupt. Dels för att du skriver så bra, dels för att jag själv kan relatera. Jag var också ett barn som ingen ville ha. Jobbig och uppmärksamhetskrävande, ensam och olycklig. Det fick jag alltid höra. Att jag var så himla jobbig. Även i efterhand. Att det var inte konstigt att jag blev slagen eller illa behandlad för jag var ju ett så HIMLA JOBBIGT BARN. Men alla barn är jobbiga ibland, jag var inte jobbigare än någon annan, egentligen. Däremot kom en massa jobbiga beteenden att utvecklas så småningom, som ett resultat av att hela tiden få höra hur fel jag var, av att hela tiden känna mig fel.

    Jag kommer så väl ihåg den där dissonansen du beskriver… att gå och lägga sig och liksom förtränga verkligheten, att sedan vakna med ett leende på läpparna men ändå känna en knut i magen. Att vara rädd, men inte förstå att jag var det. Det var först långt senare som jag insåg att det var så det hade legat till hela tiden. Som barn kunde jag inte sätta ord på mina känslor, för jag hade inte fått lära mig att göra det. Istället blev jag ”oresonligt” arg och upprörd. Jag var 6 år när jag för första gången ville dö och dessutom uttryckte det.

    Jag är så ledsen att barn behöver gå igenom sådant här, det gör mig så otroligt ledsen, verkligen. Det ska inte behöva hända. Och jag är ledsen att du behövt genomgå det, men samtidigt är jag glad att du verkar ha tagit dig vidare så bra, och jag beundrar ditt mod att dela med dig och kämpa vidare. Det är starkt och fint och vackert. DU är vacker. Tack!

    PS: Hur lyckades du? Jag känner mig så himla bitter ibland. Skrev en lång FB-post för några dagar sedan om hur himla ensamt det känns och hur förbannad och ledsen jag är över att i svåra perioder inte ha någon familj att vända mig till. Trodde att jag ”kommit över det”, så gott man nu kan komma över ett sådant förflutet, men de senaste månaderna har det börjat slå mig med full kraft igen.

    • Wilda Reply

      Jag blir alldeles överväldigad av din ärlighet, ditt mod och öppenhet. Det är starkt och så berörande. Tack för att du läser och för att du berättar. Det behövs. Jag är så ledsen att du behövde vara med om det. Så viktigt att som äldre få upprättelsen i att förstå att det inte handlade om mig. För det handlade inte om oss, men det borde ha fått handla om oss. Det är barnens bästa som ska vara fokus och det är så självklart för mig idag att ”jobbiga” barn HAR det jobbigt. Någonstans måste det ut.

      Ang. ditt PS så är det många variabler, men jag har några knep jag kan dela med mig av. Jag har nog inte helt kommit över det att inte ha en familj och hur jag än har försökt fylla ut det tomrummet så har jag bara lyckats i korta perioder. På senare tid har jag insett att jag behöver skapa mig en plats och ett nätverk att kalla familj, bygga min egen inre familj, fylla upp med trygghet på många olika plan. Och framför allt: vara närvarande där jag är just nu och ge mig själv tillåtelse att få tillhöra. Jag ska försöka skriva ett inlägg om detta snart. Så länge, kan du inte skicka ett mail till reaktionista@gmail.com (eller ge din mail) så kan vi prata lite mer så? Skulle verkligen vara superfint <3

  12. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK #34 | guldljus, kärleksbilder och kantareller. | REAKTIONISTA

  13. Jag är så glad över att ha tillgång till dig, dina texter och dina insikter såhär över nätet. Du är en skatt.

    • Wilda Reply

      Tack för din mjukhet. Den lägger sig som en varm filt om mina axlar <3

  14. Starkt av dig att berätta! Om du vill och orkar så skulle det vara otroligt intressant att få ta delnav hur du tog dig från där till hit. I mitt tidigare jobb mötte jag barn och ungdomar som var i det du beskriver (och även föräldrar som levt i det och lwvde kvar i sin smärta och därför inte kunde finnas där för sina barn). Samtidigt som det var underbart att möta dem och se dem och lyssna till dem, eller försöka så frön så attnde skulle tillåta någon annan längre fram att få se dem och lyssna till dem, så var det otroligt frustrerande att inte ha det där trollspöt som genast kunde göra allt bra.

    • Wilda Reply

      Tack för stöd och tankar! Ja visst kan en önska att det fanns en sån där trollformel? Jag försöker att lite i taget sätta ord på vad som har hjälpt mig och det kommer att bli mer sådant framöver på den nya bloggen. Däremot tror jag inte att det räcker med en människa eller en lösning att läka det såret som blir kvar. Framför allt krävs det av den som själv bär såret att den hittar sin motivation och drivkraft till att vända ett mönster av rädsla och försvar till ett mönster av tillit. Det har tagit mig lång tid och än är jag inte där fullt ut. Det är bara jag som kan ge, eller ta emot, det jag behöver och det tar tid att komma på vad det är när en inte har fått hjälp med det.

      • Åh, jag menade inte att du skulle ge mig den där trollformeln, presentera en universallösning. Ursäkta om det jag skrev gick att uppfatta så. Jag tycker det är så viktigt att det sätts ord på barns upplevelser och vuxnas oförstånd (och förhoppningsvis ibland även vuxnas förstånd). Av dig, av Malou och av alla som vill och kan dela med sig. Dels för ens egen skull om man vill berätta men också för andras skull, för att fler ska våga hitta sin väg och för att fler ska bli uppmärksamma på ”jobbiga barn” (och på barn överlag som på något sätt signalerar) som i hela sitt varande och görande faktiskt skriker eftersom ingen lyssnar. Jag tror, efter de människor som jag har mött, att detta att bli sedd, lyssnad på och få hjälp att sätta ord på känslor och upplevelser är en viktig del för alla men främst för barn som inte får det hemma. Fast, som du är inne på, så är det svårt/omöjligt att göra det medans man är otrygg. Som liten gjorde du ju allt du kunde för att överleva och också för att få hjälp i det liv du levde. Och nu gör du det det ocksåoch tar hand om både liten och stor i dig. Det är så otroligt modigt.

        Och jag är helt med på att din väg är din väg. Andra är inte ditt ansvar men jag hoppas ändå att du verkligen verkligen vet att du genom att vara du och dela det du väljer att dela så gör du något som blir viktigt även för andra.

        Jag gillar din blogg som den är idag men nu fick du mig att se fram emot det nya.

  15. Pingback: Fredagsbukett | 'Fairy' och romersk malört | REAKTIONISTA

  16. Pingback: STJÄRNÖGONBLICK #34 | guldljus, kärleksbilder och kantareller. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: