Jag bryter ut känslorna, tilliten och orden.

Untitled

Det här året har jag börjat skriva på ett nytt kapitel i mitt liv. För allra första gången har jag börjat leva mitt liv efter hur jag vill ha det. Jag har börjat lära känna vem jag är i grunden, bakom all rädsla som byggdes på i min barndom och som förmörkade hela min tonår och stora delar av min tid som ung vuxen.

Jag har hittat en väldigt fin människa där bakom. Hon har sina brister, svårigheter och skavanker. Det är också de delarna av min personlighet och identitet som gör mig till den jag är. I så många år har jag skämts för de sidorna, skämts för de där mänskliga dragen som gör mig unik. Jag har hatat mig själv för att jag bara inte kunde må bra, vara nöjd och tacksam. Jag har tagit ut så mycket ilska på mig själv för att jag inte förstod att det var ilska jag kände. Ilska över allt det som gjorde ont på insidan. Det som jag själv inte hade lagt dit. Jag vet nu att de ljög när de sa att jag var för krävande, pratade för mycket, överdrev och var för känslig. Det var sig själva de inte stod ut med. Det handlade aldrig om mig.

Det borde ha fått handla om mig. För jag var bara ett barn. Det var inte mitt fel att mamma inte blev frisk. Det var inte mitt fel att jag var ledsen. Det var inte mitt fel att pappa drack för mycket. Det var inte mitt fel att de inte kunde ge mig det jag behövde och istället gav mig överdoser av rädsla. Det var inte mitt fel att jag pratade mycket i skolan. Det var inte mitt fel att jag inte kunde äta. Det var inte mitt fel att min familj var alldeles trasig men försökte låtsas som om allt var bra. Men det var jag som gjorde det synligt. Jag blev symptomet som fick signalera om att det inte var som det skulle.

Jag levde i skräck och fortsatte göra det i så många år. Jag bryter det nu, bryter skräckkedjan och bryter ur sorgen ur isberget av känslor. Jag släpper ifrån mig skam och skuld som aldrig var min att bära. Jag bygger upp mig från grunden, skapar en egen person som inte finns till för att göra någon annan än sig själv lycklig. Jag skapar konturer som blir ett filter mot andra, där jag väljer hur känslomässigt engagerad jag klarar av att vara. Jag ger mig en fristad inuti där jag får ha mitt eget utrymme, alla sekunder av mitt fortsatta liv, speciellt i sällskap av andra människor.

Jag väljer relationer som är jämlika, där jag är viktig för att jag är jag. Jag väljer människor som väljer mig. Människor som hjälper mig genom att vara sig själva och som ger mig ärlighet och tillit. Jag uppvärderar relationer som jag har försummat eftersom jag inte har förstått att jag kan vara viktig och hur det yttrar sig. Idag förstår jag det och försöker ge tillbaka den oerhörda kärlek jag får. Jag ber om hjälp för att jag idag vet att ensam inte är stark, att isolering och tapperhet inte har varit någon lösning någonsin.

Jag lär mig att leva så som jag behöver leva för att få ett liv som gnistrar av vänskap, hopp och livsglädje. Jag släpper långdragna analyser och katastroftankar och gör något roligt, ringer en vän eller ger mig en kram. Jag håller handen mot hjärtat och säger ”Det är okej. Jag är här nu”. Jag förstår att när jag nu börjar behandla mig själv med den kärlek och acceptans som jag alltid har behövt så smittar det också av sig i mina relationer. De djupnar, växer och glittrar.

Framför allt: jag tillåter mig att känna. Jag blir arg för första första gångerna nu. Jag lär mig att känna igen ilskan. Den enorma och förut ohanterliga känslan av förlust vaggar sig till ro med tårar som släpper sorgen över det som var och aldrig kommer att bli annorlunda. Jag låter mig bli omhållen och lyssnad till, känna och pausa, känna och pausa.

Jag inser nu att känslor inte är något farligt, och jag som alltid förväntade mig att jag skulle dö av dem. Jag till och med känner svartsjukan när jag ser barn med trygga föräldrar, barn som får det jag alltid har längtat efter, och jag gråter. För det är ju egentligen sorg jag känner. Jag önskar ju bara att barnet i mig hade fått det. Hon hade behövt det. Hon hade behövt vara den viktigaste för någon.

Jag är den viktigaste för mig. Barnet inuti är den allra allra viktigaste i mitt liv. Ju mer jag lär känna mig själv och mina behov, ju mindre rädd blir jag för vad jag ska möta. Jag är inte så knäpp som jag trodde. Jag är ju smart. Jag är inte alls krävande. Jag kräver det jag behöver. Jag är inte alls pratig. Jag är verbal. Jag är inte alls onödigt känslig. Jag har känslor. När jag kan se mig själv med den kärleken och acceptansen bryr jag mig mindre och mindre om vad andra människor tycker om mig. Det som spelar roll i slutändan är vad jag tycker om mig. Och just nu, i den här stunden, så älskar jag den människa som är jag.

23 avtryck, RSS

  1. kattaloo 27 juli, 2015 @ 08:52

    Fantastiska ord. Inspirerande och viktigt. Jag ska också hålla handen mot hjärtat och säga till mig själv att jag är här nu och att det är bra. Tillvaron blir glittrigare när det får finnas till fullt ut.

    • reaktionista 27 juli, 2015 @ 19:26

      Tusen tack! Du har så rätt. Det finns så mycket vackert att se nu när jag äntligen kunnat öppna ögonen för det. För just nu, precis just nu, är allt bra och precis så som det ska vara. Fantastisk känsla.

      • kattaloo 29 juli, 2015 @ 13:29

        Dina ord har hjälpt mig flera gånger sen jag läste dem. Men handen mot hjärtat blir jag mera medveten om var jag är nu och hur bra det är att jag är precis här.

        • reaktionista 29 juli, 2015 @ 13:47

          Tack för att du återkommer och säger det. Om jag når ut till en enda människa med mina ord och det kan hjälpa så är det verkligen magiskt. Då blir orden mer än mina. Tack för att du låter dem få beröra dig.

  2. Ina 27 juli, 2015 @ 09:16

    älskade underbaraste vackraste du!

    • reaktionista 27 juli, 2015 @ 19:27

      Jag älskar dig. Jag är så tacksam för att du har följt med hela vägen.

  3. Marika 27 juli, 2015 @ 18:02

    Åh fina fina du! Jag började gråta när jag läste. Men det är som det ska, jag har ju också känslor 😉 Känner igen mig. Blir rörd och stolt över dina insikter. Är så glad att du finns i mitt liv och vill vara viktig för mig, det har du blivit, för att du är du.

    • reaktionista 27 juli, 2015 @ 19:32

      Tack för att jag får vara den jag är med dig och för att du ger mig det tillbaka. Jag kan inte med ord förklara hur lycklig jag är över att just du snubblade in i mitt liv och tog mitt hjärta i besittning direkt. Att du är kvar ger mig glädje varje dag. <3

  4. Ida här och nu 27 juli, 2015 @ 19:17

    De ger mig så otroligt mycket att läsa din blogg. Jag blir så inspirerad. Dina ord går ner på djupet i mig. Och jag undrar så mycket hur du gjort för att nå dit. För jag kämpar med att komma dit själv. Att acceptera mig själv och tycka om mig själv. Jag är så långt ifrån det. Så långt ifrån att se att de inte var mitt fel. Kram

    • reaktionista 27 juli, 2015 @ 19:31

      Åh, dina ord går verkligen in i hjärtat på mig. Tack för att du skriver det du skriver, delar din resa. Alla har sin väg och den ser alltid olika ut. Jag började den här resan för 14 år sedan. Först nu har det gett resultat. Det är så olika. Att bara kunna se att det finns problem är ofta en milstolpe framåt, utifrån min erfarenhet. Om du skriver ett hej till reaktionista(a)gmail.com så ska jag avslöja en hemlighet om en av de saker som hjälpt mig. Varma kramar!

  5. Hanna 28 juli, 2015 @ 12:00

    <3
    (jag hittar inte ord)

    • reaktionista 28 juli, 2015 @ 14:38

      Tack för de orden. De är ibland det enda som behöver sägas. <3

  6. Tess 28 juli, 2015 @ 16:25

    Älskade, jag slutar aldrig att bli stolt över dig. Över din resa, över den du blivit och dit du är på väg. All min kärlek, alltid.

    • reaktionista 28 juli, 2015 @ 17:43

      Bästaste du. Utan dig hade jag inte varit den jag är idag. Jag hoppas att våra framtida liv tillsammans innehåller mycket mer glädje och hopp. <3

  7. Elizabeth 29 juli, 2015 @ 06:43

    Du verkar vara en väldigt klok och modig person.
    Tack för att du delar din historia och sprider sunda värderingar till alla läsare.
    Jag ser fram emot att få låsa din bok!
    Lycka till och kram

  8. […] jag fördjupade mina vänskapsrelationer och kände hur jag utvecklades på många sätt både i relation till mig själv och människorna nära […]

  9. […] Jag bryter ut känslorna, tilliten och orden. […]

  10. Lili 8 maj, 2016 @ 17:16

    Vilket otroligt vackert inlägg. Så fint att du kämpar för, och känner, ditt eget värde. Jag har också lidit av PTSD och till viss del finns symtom kvar, men inte tillräckligt för att klassas som diagnos längre. Men jag känner igen mig i det du beskriver här och i perioder av mycket stress kommer många symtom tillbaka. Helt fri kanske jag aldrig blir, det förflutna finns ju alltid där. Men man kan lära sig att hantera det, att leva med minnena.

    Detta: ”Jag vet nu att de ljög när de sa att jag var för krävande, pratade för mycket, överdrev och var för känslig. Det var sig själva de inte stod ut med. Det handlade aldrig om mig.” JAG KÄNNER IGEN. Det fanns inte missbruk i min familj, men det fanns annat som var osunt och jag möttes av precis samma reaktion som du, därför att jag också var barnet som synliggjorde det man inte skulle prata om, som började vicka på fasaden. Och det gjorde så ont, ibland gör det fortfarande ont. Som du skriver, sorgen över allt som inte blev, över barnet som inte fick finnas.

    • Wilda 9 maj, 2016 @ 11:55

      Tack för din respons och att du delar din historia med mig. Jag har snart inte heller tillräckliga symptom för att nå diagnosen, så det är jättehäftigt att äntligen kunna leva mitt liv och inte bara överleva. Jag har fått bra behandling.
      Jag relaterar verkligen till hur ont det gör, att vara den som säger ifrån och hur ensamt det blir när ingen annan håller med. Idag har mitt inre barn stort livsutrymme med kreativitet, lek och spontana upptåg. Jag är så glad att jag fick kontakt med den sidan av mig så att jag kunde ta hand om det som inte blev. Jag har fortfarande en lång lista över saker jag ska göra som jag inte fick göra som barn. Ett hett tips alltså – det är aldrig för sent. 😉

      • Lili 9 maj, 2016 @ 13:44

        Jag kommer så väl ihåg den gången min pappa slog min lillebror ännu en gång och jag bestämde mig för att nu fick det vara nog. Jag ringde polisen. När polisen kom frågade de pappa om han slagit min lillebror, vilket han givetvis nekade till. Sen frågade de min lillebror som var för rädd för att säga som det var. Sen åkte de därifrån och jag blev den som fick skiten. Inte bara av min pappa, utan av hela släkten. Min svägerska bakade en tårta till min pappa som ”plåster på såren”. En sån sak. Att förövaren får en tårta och offret får… well, mer stryk. Anmälaren likaså. Ett norrländsk litet samhälle i sitt esse, speciellt runt år 2000. Så mycket man inte skulle prata om och självklart gjorde inte polisen mer, brott mot barn i sig är en komplicerad grej, där jag växte upp var det dessutom normalt att slå sina barn så det rycktes mest på axlarna åt när någon berättade om våld i hemmet. Det är verkligen helt sjukt att vara ett barn i en sådan värld. Sjukt, och smärtsamt.

        I mer positiva ordalag: vad fint att du snart inte längre uppfyller kriterierna! Och jag känner igen mig i det där med kreativitet, lek och spontana upptåg. I takt med att diagnosen (well, diagnoserna) försvann och/eller blev mindre inverkande på mitt liv, har jag utvecklat dessa sidor. Sidor jag hade redan som barn, men som aldrig riktigt fick finnas. Jag var ett glatt barn till att börja med. Introvert, men glad, nyfiken och lekfull. Emotionell. Allt det där försvann ju äldre jag blev, jag tryckte ner det och visste till sist inte längre vem jag var. Nu vet jag och jag påminner hela tiden mig själv om att det är okej att vara den här personen. Tack för tipset om listan på saker att göra som man aldrig fick göra som barn- det är en jättebra idé! Kan man ta del av din lista någonstans eller är det något du behåller för dig själv?

  11. […] ✶   Jag bryter ut känslorna, tilliten och orden […]

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: