Det finns episoder av mitt liv som jag sällan pratar om, eller benämner enbart i förtäckta ordalag. Jag gömmer mina ärr i situationer där jag behöver få behålla min integritet, kompetens och jämlikhet. Flera avgörande vändpunkter i mitt liv har skett när människor har ”gett upp” om mig. Det här var några tankar som dök upp hos mig nyligen. Jag såg ett samband. Stigmatisering.

Jag har under mitt liv konsekvent försökt att undvika stigmatisering, dvs andra människors stämpling av mig som avvikande på något sätt. För jag har aldrig känt mig som det. I min innersta kärna har det funnits en stark känsla av vem jag vill vara och det finns något väldigt friskt i det.

Jag ville kontrollera andras bild av mig

Jag har så långt jag kan minnas försökt kontrollera den bild av mig som andra får till sig. Som barn skrattade jag högst, presterade bra i skolan och var alltid den trevliga söta flickan. Jag vägrade vara den panikslagna rädda lilla tjejen som jag också var, för jag visste ju att jag var stark. Jag behövde inte de ledsna blickarna. Jag behövde få stråla.

Länge levde jag i mina prestationer. Jag presterade mitt värde, men också en bild av mig som gjorde mig till något mer än det självskadande trasiga jaget. Jag skadade mig själv och lät andra skada mig, i slutna rum. Kontrollen var alltid där. Jag kontrollerade det, tänkte jag. Jag inbillade mig att ingen såg bakom, och den som försökte ta sig igenom min fasad hade ingen chans. Ingen skulle få definiera mig.

Eftertanke - reaktionista.se

Jag levde ett dubbelliv

När socialtjänst och psykiatri gav upp om mig började jag läsa in gymnasiebetyg och skaffade en egen lägenhet. Trots att jag egentligen inte orkade. När psykiatrin gav upp igen sökte jag terapi på egen hand. Även om jag var nära att ge upp. När även den terapeuten gav upp hittade jag en självhjälpsgrupp. Ingen skulle få definiera mig som ett hopplöst fall. Jag var inte den de sa att jag var.

Bevisligen hade jag rätt. Ändå var det alltid ett dubbelliv jag levde. Söndertrasad på insidan av självhat, instängd i relationer som bröt ner mig totalt. Men bilden av mig. Den höll jag kvar. Som om jag behövde bevisa för mig att jag var mer än det trasiga. Jag höll i kurser, skrev protokoll och ordnade möten. Jag fotograferade, engagerade mig politiskt och skrev på min bok. Allt det friska strålade jag ut. Det andra, det som andra såg som smutsigt och trasigt, höll jag för mig själv.

Off limits - reaktionista.se

Att integrera det som stigmatiseras

Idag är det en fantastisk styrka att se tillbaka på. Det är också en ensamhet. Det är ett dilemma i hur jag ska få ihop den bilden av mitt trasiga jag med den jag är idag. Att jag är både och. Idag är det också erfarenheter att hämta kraft i, att integrera som styrkor och friskhet. Det är tack vare min upplevelse av samhällets skuggsida som jag idag är den jag är. Även om jag fortfarande värjer mig från den bilden. Precis som då.

I fördomarna om unga tjejer med självskadebeteende, på behandlingshem och psykavdelningar, i prostitution och missbruk finns så många antaganden som inte är jag. Som inte stämmer med de människor jag har mött. Liksom att personer med fibromyalgi inte kan studera eller arbeta, för då är jag ju inte ”sjuk på riktigt”. Ändå är det den bilden andra får när jag berättar, när de ser mina ärr eller hör min historia.

Stigmatisering - reaktionista.se

Jag behöver vara både och utan stigmatisering

Många säger ”det är så svårt att förstå att det var du”. Det är jag. Det var samma person som står framför dig nu. Med precis samma skam och sorg som då. Jag vill fortfarande få vara en människa med integritet, värdighet och kompetens. Mina ärr och mina erfarenheter tar inte bort det. Vi får inte låta det ta bort det, för jag behöver benämna det ibland för att fortsätta vara jag.

Jag behöver få ihop de delarna, och få känna att det är okej. Att jag får vara både och, utan att stigmatiseras. Först då kan jag kanske prata om det. Jag vet också idag att hjärnan automatiskt placerar människor i fack. Vi försöker förstå världen. Vi avskärmar oss från det som vi inte vill tillhöra. Idag tränar jag på att låta andras åsikter och bedömingar om mig få stå för dem. Det är lättare sagt än gjort.

*

Har du erfarenheter av stigmatisering eller skam kring psykisk ohälsa eller annat som avviker från ”normen”? Eller står du på andra sidan och reagerar? Vad händer med dig då? Berätta gärna. Det går bra att vara anonym om du vill.

10 kommentarer

  1. Stor igenkänning och har likt som du beskriver byggt en utsida och en insida i flera år. Men som tur var har jag lyckats laga mig själv rätt bra bit för bit allteftersom i pauserna mellan mina trauman så diskrepansen mellan dem har aldrig hunnit bli så stor och jag kunde tidigt se hur de olika händelserna påverkade mig på olika sätt. Har dock inte upplevt särskilt mycket stigmatisering så ska fundera ett par varv över varför de kommande dagarna och se om jag kan hitta någon ledtråd. Men tror att jag har undvikit den genom att klara så mycket som möjligt själv. Bara släppa in mina utvalda. Relaterar verkligen till ensamheten det har gett, samtidigt som jag också känner en stor styrka och trygghet i och tack vare den. Känner att så länge jag är vid liv klarar jag allt. Inte särskilt troligt om vi ska vara krassa men asch, den illusionen har jag gett mig själv att behålla 🙂 Tack för ett lika fint och tänkvärt inlägg som vanligt vännen 🖤

    • Tack för att du berättar fina du <3 Och många perspektiv för mig att ta med mig. Jag tror att jag också har klarat mycket själv, och att det är först när jag inte gjort det och samhället har fått gripa in som stigmatiseringen har blivit tydlig. Det låter som att du har kunnat upprätthålla en slags integritet längs vägen, förstår jag rätt då? Varma kramar!

  2. Jag känner igen det där med att vara både och. När jag har berättat min historia har jag fått höra ”det hade jag aldrig kunnat tro”. Jag arbetar du med att integrera min sårbara del med min funktionella. Hittade du en ny terapeut efter den som gav upp?

    • Det kanske är mer vanligt än en tror, att de båda sidorna finns där samtidigt. Vi människor är nog mer komplexa än vad vi ibland kan ge uttryck för. Jag fortsatte hos samma terapeut, när jag insåg att det var jag som gav upp först. Det går inte att hjälpa någon som inte vill ha hjälp tänker jag.

  3. Kan känna igen mig i det du skriver. Jag hamnar ofta i tvivel. Ibland känns det obekvämt att min chef och mina arbetskamrater läser min blogg och följer varje steg jag tar samtidigt som det känns skönt att i varje relation helt och hållet kunna vara sig själv.Men jag tänker ofta på hur jag uppfattas av folk som inte känner mig, hur allt jag skriver kan tolkas av framtida arbetsgivare och klienter, och även om tvivlet känns obekvämt kommer jag alltid fram till att det inte finns något jag skulle vilja dölja med mig själv. Då skulle jag ju inte längre vara jag ❤️

    • Vad fint att du kan hitta det i dig och att du kan vara med dig själv på så sätt. Hur andra ser mig på det sättet är nog ganska sekundärt för mig idag. Det handlar nog mer om mig själv och att jag inte känner igen mig eller kan ta den positionen som andra speglar tillbaka när jag talar om lidandet jag har gått igenom. Väldigt komplex fråga. Jag är ju inte den som hatade mig själv, egentligen. Det var något andra gjorde mig till. Så tänker jag nog idag, och det är det som gör det komplext.

  4. Känner igen mig så mycket. Funderar på om jag behövt att folk gett upp om mig för att jag ska komma vidare. Känns ju inget vidare men så har det varit. Tror du att du har behövt det? Hade de kunnat gjort något annat? För att vi skulle kunnat stannat kvar och ändå komma vidare. Om du förstår hur jag menar.

    • Jag förstår verkligen hur du menar. För mig har ”tuff kärlek” med tydliga kärleksfulla gränser där någon säger ”jag kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp” eller sätter ner foten och ger mig ett val fått mig att vakna många gånger. Men att bli lämnad ensam har nog aldrig hjälpt mig. Lika många gånger har jag försökt avsluta livet som jag har lyckats starta om det. Samtidigt har det också gett mig uppvaknanden. Men kanske ligger det något i att överlevnadsinstinkten är det som får en att vakna upp när en är en överlevare. Idag när jag läser om detta ur olika perspektiv tänker jag även att det handlar om att ha två tankar i huvudet samtidigt: att dels ta hand om, och dels ställa krav. Ansvaret för mitt liv idag behöver jag ta och träna mig i, det förflutna och lidandet som finns av det behöver jag förståelse och tålamod med. Vad tänker du själv? Tack för en intressant ingång i ämnet!

  5. Så viktigt!! Tack Wilda för som vanligt insiktsfullt starkt tankeväckande inlägg! Igenkänning och rakt in på mycket!
    /Elina

Lämna ett avtryck