Jag gillar kvinnor. Vad det nu innebär att vara kvinna.

Är jag lesbisk? Eller faller jag för personligheter (pan)? Är jag bisexuell? Jag har ju varit ihop med män också… Men jag kollar ju mest in kvinnor nuförtiden? Är jag bara trött på patriarkatet? Några frågor jag ställer mig ibland. Behöver jag verkligen svar? Pride är i full gång i Stockholm. Tack alla som har bjudit med mig. I år sparar jag pengarna och krafterna och skriver några ord istället.

Jag hör mig själv säga ”jag gillar kvinnor”. Som om jag menar det. För det mesta är det ju så.

Jag läser om någon som var kär i Robin Hood som barn. Jag minns hur jag började rodna när Marion syntes på skärmen. Jag minns att jag var mest kär i Nala av alla i Lejonkungen. Jag lyssnade nästan enbart på kvinnliga artister. Jag beundrade kvinnor. I tonåren var jag ihop med min första tjej. I smyg. Jag har inte glömt henne än. Inget har känts så starkt som den relationen. I sommar vandrar min blick mellan kvinnliga kroppar. Jag säger ”jag kan nog inte förneka det längre”. Har jag någonsin gjort det? Har det spelat någon roll för mig?

Spring Pride fjärilsprinsessa - reaktionista.se

Jag har inte känt ett behov av att komma ut sen jag lärde känna mig själv. Jag är ju jag. Det är nog väldigt piviligerat att kunna känna så. Men det har inte varit gratis. Kanske är det för att jag har brutit med människor som begränsat mig och sparat på de som får mig att blomstra som jag idag kan känna så? Jag behöver inte förneka vem jag är i det nätverk jag har idag. Jag har däremot fått många nyfikna frågor från andra om min sexualitet, eftersom jag har varit ihop med både män och kvinnor. Som om andra behöver sätta mig i något slags fack. Jag vet inte om jag behöver det, eller kan det. Om jag måste är jag nog fjärilssexuell, fladdrar iväg lite hur som helst i alla fack. 😉

Jag gillar kvinnor - pridefjäril - reaktionista.se

Kanske är det min syn på kön som gör det komplicerat för andra, och så enkelt för mig? Jag ser kön som en social konstruktion. Kön är egentligen bara något mellan våra ben som fungerar och ser olika ut för att vi ska kunna föröka oss. Allt annat är människans maktspel och ojämlikhet. I min värld är det så självklart att kön inte ska definiera oss. Ändå gör det det. I allt vi gör. Om jag fick bestämma skulle det inte vara så. I min utopi spelar inte kön någon roll. Där är människor olika men i grunden mer lika än olika, och en kan bli kär i vem en vill. I min värld försvinner stämplarna och facken.

För om jag finns till för att föda barn och laga mat eller måste gilla dockor och smink för att få vara kvinna så är jag nog inte det. Om jag måste vara hjälplös och sexig och le hela tiden, så vill jag inte vara kvinna. Om jag kunde välja skulle jag operera bort mina bröst för jag tycker mest att de är i vägen. Gör det mig mindre kvinnlig? Vad är egentligen kvinnlighet och manlighet om inte sociala konstruktioner? Det är ju inte på riktigt. Det är ju inget vi föds med. Eller?

Jag gillar kvinnor - Pride - reaktionista.seEfter Prideparaden 2016, i hotellets fönster.

Jag gillar kvinnor. Om det betyder att jag gillar människor som visar känslor, har långt vackert hår, ler med ögonen, bär vackra kläder och rör sig mjukt. Om det innebär att jag gillar människor som jag kan prata med om det mesta, som vågar testa på nya saker och kan ta ansvar för sig själva. Om det innebär att jag gillar människor som värderar relationer och naturen mer än pengar. Det är tyvärr så att den övervägande delen av de människor som jag träffat som stämmer in på den beskrivningen definierar sig som kvinnor. Men jag har också fallit för män som har de egenskaperna. De är sällsynta. Kanske är det därför jag gillar kvinnor bättre, för att jag är så trött på manligt maktspel?

Jag vill egentligen inte definiera min sexualitet, för jag vill inte sätta mig i ett fack eller låsa dörrar till andra delar av min mänsklighet. Jag vill leva som om min utopi om jämlikhet och ett samhälle som inte bryr sig om kön vore sann. Först då kan den bli det. Jag älskar människor som vågar älska, skratta och leva. Jag hoppas att jag en dag får leva med en partner som liksom jag vill ta hand om vår planet och övergivna barn, som kan få mig att skratta och gråta med allt som är jag. Allra mest vill jag hitta en människa som gör mig till något mer, som kompletterar mig med sina egenskaper och får mig att känna mig värdefull i mig själv. Någon som jag kan ge all den här kärleken till som jag bär på inom mig. Och som kan ta emot den.

Hur tänker du kring din könstillhörighet och sexualitet?

 

Tidigare inlägg om Pride:

SPRING PRIDE 2014 | Stolt nykterist och feminist.
Stockholm Pride 2015
Spring Pride 2016 | Butterfly Princess
STOCKHOLM PRIDE 2016
DIY | Pride-krona med fjärilar

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

25 avtryck, RSS

  1. Maria - all things green 4 augusti, 2017 @ 21:17

    Vilken fin text, så vackert beskrivet om kärlek, förälskelse och identitet <3 Och jag tycker att det är så vackert att du känner dig trygg nog att dela med dig av dina tankar och känslor. Stor kram <3

    Jag tycker det hela är komplicerat men ändå totalt okomplicerat. Jag pratade precis med min svärmor om att "komma ut" och att jag förstår varför man kommer ut, men att det ändå känns bakvänt. Ja alltså hela den sociala strukturen kring sexualitet. Att man, om man inte är heterosexuell på ngt sätt behöver deklarera för omvärlden vad man attraheras av, vill älska, ha sex med och spendera livet med. Om alla ska vara lika ska ingen eller alla "behöva" gör samma sak tänker jag. Men så ändå förstår jag ju varför.

    För mig bär det emot att identifiera mig som endera det ena eller andra. För mig bär det emot för att jag inte har ngt behov av att deklarera än det ena el andra. Men jag vet att det är många som har det, oavsett vad man känner att man attraheras av. Jag har aldrig varit kär i en tjej, men däremot attraherats av tjejer. Vad betyder det? Jag har bara varit tillsammans med killar och är gift med en man, är jag bara "lite nyfiken" men heterosexuell då? Jag har inget behov av att definiera mig, eller att andra gör det men träffar jag någon är jag intresserad av dennes person, intressen, liv, tankar och då ja då blir det en naturlig frågeställning i den kontexten. 🙂 För mig är det jag attraheras av hos män i n t e samma attribut som jag attraheras av hos kvinnor, snarare tvärt om.

    När det gäller attraktion attraheras jag av energi och en samhörighet, en "kemi" i brist på bättre ord. Den kemin måste finnas där när jag söker en partner (ja när jag nu sökte det då), men då behövs det mer, något annat, som jag bara (hittills) funnits hos män. Om jag ville skulle jag kunna fördjupa mig i detta men det känns onödigt. Det är som det är som det är… 😉

    Stor kram <3

    • Wilda | reaktionista.se 7 augusti, 2017 @ 14:47

      Tack för att du delar dina kloka tankar Maria. De är alltid värdefulla att ta del av. Håller helt med dig om det om att komma ut. Önskar att det inte behövdes. Jag kan känna igen mig delvis i det du beskriver. Jag är lite vilsen i min sexualitet än. Jag tror att jag är kodad att attraheras av män från början men att jag också insett att jag i större utsträckning attraheras av kvinnor. Sen har jag växt upp och attraherats av manipulativa och destruktiva personer eftersom det är vad jag är van vid, men nu när det är bearbetat är det tvärtom. Bara det att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till människor som är trygga i min egen sexualitet och förälskelse. Jag tror också att jag är ganska nöjd med att vara med mig själv just nu så jag har nog inget behov av en partner i dagsläget heller.

      Tack för att du satte ord på det där med energi. Det kan jag känna igen. Och jag brukar ibland hävda att jag blir förälskad i vänner också till en början och kär först när jag verkligen känner personen. Kanske är det så också? Jag har inte haft så långa förhållanden så kärlek är jag lite vilse i. Fint på något sätt ändå att vara sökande. Så spännande att ta del av dina tankar! Känns lite som att vi sitter och har ett mysigt kvällssamtal med varsin kopp te här ju <3

  2. Helga 4 augusti, 2017 @ 21:29

    Du skriver så fint som vanligt!

    Jag har bara blivit kär i män men har älskat många fler kvinnor.

    • Wilda | reaktionista.se 7 augusti, 2017 @ 14:48

      Tack! Åh vad spännande! Du får gärna berätta mer. Vad är skillnaden för dig med att vara kär och att älska?

  3. Linda, resamedvetet.se 4 augusti, 2017 @ 22:50

    Kloka människa. Du inspirerar mig. Älskar begreppet fjärilssexuell, passar dig perfekt. Pratar gärna mer med dig om detta över en kopp te någon kväll. kram!

  4. M 5 augusti, 2017 @ 01:32

    Jag har alltid vetat att jag gillar kvinnor, men haft så mycket internaliserad skam kring det att det tog lång tid att helt förstå.. Jag närmade mig det via politik/anarkism där normbrytande generellt diskuterades och relationsanarki var vanligt. Jag har nog alltid varit intresserad av relationer, också för att det varit så svårt, och kunde så småningom landa i att jag attraherades/blev kär i kvinnor. Men det blev också mycket teori som inte riktigt bottnade i mig känslomässigt, beroende på var jag befann mig då.

    Har använt många etiketter genom åren. Jag är lite kluven där, kan vända mig mot att ens behöva komma ut (behöver t.ex. heteros eller cispersoner komma ut osv). Samtidigt som det kan vara en solidaritetshandling för de som inte kan.. Jag vet inte riktigt, ibland har det ju känts lättare att vara osynlig (ingen ifrågasätter/reagerar om jag har en monogam relation med en cisman), och ibland har det känts viktigt att definiera mig på olika sätt.

    Men kan känna igen det – ju mer jag skalar bort andras projektioner, jobbat med och landat i mig själv, desto lättare blir det att bara vara jag, inte sätta mig i fack.
    Och ja, vad är en kvinna ens? Har mycket liknande funderingar som i de två sista styckena också.

  5. Jessica 5 augusti, 2017 @ 06:00

    Så otroligt vackert skrivet. ❤️

  6. Beatrice 5 augusti, 2017 @ 11:39

    Du skriver så fint Wilda, jag vet inte vad jag ska säga. Det känns som att du har en så sund syn på saken (kan man ens säga sååååå, det här med ord alltså?).

    Själv tycker jag det där är klurigt på ett sätt. Jag läste om en studie (så det här är väl tredjehandinformation) som gjorts på vetenskaplig väg, som jag tyckte var intressant. Den gick tydligen ut på att undersöka människors sexualitet, men jag vet inte hur den genomfördes alls tyvärr. Slutresultatet däremot var intressant, så det kanske är värt att leta reda på den och läsa den.

    Det var ungefär såhär: om en skala på 0-100 sattes upp, så skulle 10% av mänskligheten finnas i vardera ände, och 10 % direkt på mitten. 10% som skulle vara helt heterosexuella utan dragning till samma kön, 10% helt homosexuella utan dragning till motsatt kön, och 10% helt bisexuella, med samma dragning till båda könen. De resterande procenten, 35% på varje sida av mitten, skulle alltså också vara bisexuella, med mer eller mindre dragning till de olika könen beroende på vilken sida de var på.

    Om detta stämmer vet jag inte, men det kändes ganska rimligt. Jag har nånstans hävdat sen tonåren att jag trott att nästan alla är bisexuella, och att även om jag mest dras till män så attraheras jag också till viss del av kvinnor. Så om vi pratar sexuell läggning brukar jag säga att jag är hetero i de flesta fallen.

    Äsch, sånt här är skitsvårt. Jag gillar fakta och vetenskap, så den här studien tilltalar mig. Men samtidigt hade jag hellre levt i din utopi. Och fått slippa alla fördomar, måsten och fack.

    Allra viktigast är att man är glad i sig själv. Kram på dig och happy pride! <3

    • Wilda | reaktionista.se 7 augusti, 2017 @ 14:58

      Värmande ord! Tack! Spännande studie! Jag är ju lite skeptiskt lagd mot vetenskap när det kommer till människor eftersom det ju måste vägas in så himla mycket i den typen av forskning. Det blir spännande när jag själv ska göra sånt jobb 😉 Men ja väldigt intressant och tänkvärt! Kram på dig.

  7. Amanda Jona [FOTOGRAF] 5 augusti, 2017 @ 20:24

    Åh, så himla bra inlägg! Jag försöker verkligen att undvika att sätta mig själv i olika fack eller ge mig själv olika etiketter då det oftast bara kommer med en massa fördomar. Precis som du skriver är det viktigaste trots allt att få vara sig själv och älska den man vill – man behöver inte definiera allt 🙂

  8. Finurliga fröken 6 augusti, 2017 @ 01:07

    Fantastiskt vackert och tänkvärt inlägg.

    Jag tänker sällan på människors läggning. Vem dom är kära i eller lever med. Så länge dom är lyckliga.
    Jag blir oftast kär i män. Men har varit kär i kvinnor och tycker generellt att kvinnor är både snyggare och sexigare än män. Aldrig tänkt på om det gör mig hetro, homo eller bi. Jag tänker att jag blir kär i en person. Inte för att dem är kvinna eller man.

    • Wilda | reaktionista.se 7 augusti, 2017 @ 15:00

      Så fint att du kan vara trygg i det och jag känner igen mig i hur du beskriver det. Tack!

  9. Mia Bergvall 6 augusti, 2017 @ 17:50

    Vilket fint inlägg! Håller förstås med till 100%. Jag är tillsammans med en man, har aldrig varit tillsammans med en kvinna. Men jag ser inget behov av att tvinga in mig själv i ett heterosexuellt fack för det. Jag tycker kvinnor är fantastiskt vackra och attraheras mer av kvinnokroppen än manliga kroppar.
    När andra ifrågasätter mitt synsätt brukar jag säga såhär: Världen består av miljarder kvinnor och män, att jag inte skulle kunna bli kär i en av dessa kvinnor är osannolikt. Om jag ”bestämmer mig” för att bara gilla män har jag direkt exkluderat halva jordens befolkning”. Sen behöver givetvis inte alla resonera så, men jag gillar tanken av att inte begränsa mig till det ena eller det andra. Jag blir kär i människor, inte i dess kön. Kram!

  10. Nastasja 7 augusti, 2017 @ 06:45

    Vilket vackert, starkt och utelämnande inlägg. Så himla fint skrivet dessutom! Jag pratade aldrig om min sexuella läggning något särskilt när jag växte upp eftersom jag känt mig 100% hetero; men på senare år har jag reflekterat så mycket över hur jag attraheras till tjejer och tänkt att jag är kanske bi. Men som måste skriver ovan så har jag inget behov av att ”komma ut”, för att jag själv inte lägger någon värdering i hur andras sexuella läggning är och inte vill göra det för mig själv heller.

  11. Annie - lättlagat vegokäk 7 augusti, 2017 @ 11:50

    Så himla klokt skrivet, precis som alltid!

    Jag vacklar lite i hur jag tänker angående könet som en social konstruktion. Självklart är jag feminist, men jag är samtidigt inte av åsikten att vi föds som blanka papper. Det finns mycket forskning som visar att många av våra personlighetsdrag är ärftliga och inte något som vi lär oss. Jag tror att sannolikheten för att ha en viss uppsättning egenskaper ökar om man ”tillhör” ett visst kön, men det betyder samtidigt INTE att det finns tydliga avgränsningar för vad som är kvinnligt och manligt. Det tror jag är i allra högsta grad flytande och individuellt. För min egen del så har synen på mitt kön förändrats mycket under min uppväxt. När jag var i 10-årsåldern vet jag att jag ibland önskade att jag var pojke. Jag lekte med pojkarna, klädde mig i pojkigt kodade kläder och såg avundsjukt på pojkarnas högre status i skolan. Det klingade dock av med åldern, och idag identifierar jag inte alls mig med det på samma sätt. Visst, jag har vissa manligt kodade egenskaper, men jag ser mig i allra högsta grad som kvinna – vad det nu innebär. Kön är komplicerat! Men jag tror kort och gott att det är en växelverkan mellan arv och miljö. Samhällets syn på kön har förändrats genom alla tidsepoker och jag tror att det kommer att fortsätta på samma vis. Jag ställer mig dock tveksam till om vi helt kommer att avskaffa tvåkönsmodellen. Min förhoppning är att den utvidgas och att vi framförallt inte värderar något kön över det andra <3

    • Nastasja 8 augusti, 2017 @ 11:32

      Så himla intressant att höra om din erfarenhet att identifiera dig mer som pojke när du var yngre. Jag var likadan! Har alltid kortkort hår, klädde mig endast i pojknormativa kläder, skulle bara hänga med killarna, sporta med dem osv. Idag dras jag inte alls till samma saker, men kan ändå känna en slags stark relation till killar, som att jag varit ‘en av dem’.

      • Wilda | reaktionista.se 16 augusti, 2017 @ 13:15

        Och Nastasja: så spännande att få höra om dina erfarenheter också. Jag tänkte nog aldrig på mig själv ur den synpunkten med jämnåriga så det ger mig verkligen ett perspektiv jag inte hade. Jag kan se hur många i mina skolklasser säkert upplevde det på samma sätt som du och Annie beskriver.

    • Wilda | reaktionista.se 16 augusti, 2017 @ 13:13

      Så otroligt intressanta tankar Annie! Du öppnar verkligen upp mina perspektiv. Jag tänker att jag håller med om mycket av det du skriver och att det kanske också finns en viss skillnad mellan det kön vi föds med och det kön som andra projicerar på oss från barnsben. Visst föds vissa med mer testosteron i kroppen än andra och har en annan kroppsbyggnad, men att det ger dem speciella egenskaper som personer är för mig en märklig konstruktion. Ologiskt.

  12. Felicia 8 augusti, 2017 @ 13:13

    vilket otroligt fint inlägg, intressant och fint att läsa 🙂

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: