Igår var jag tillbaka på smärtmottagningen där jag gick på behandling för fibromyalgin under 2013-2014. Jag träffade kuratorn som har förstått mig och min sjukdom på ett sätt som har varit obeskrivligt läkande. Där fick jag perspektiv på den utveckling jag har genomgått de senaste två åren, i relation till sjukdomen och mig själv.

Under arbetsträningens första veckor fick smärtmonstret, som smärtan kallas i ACT-behandlingen, återigen sitt grepp om mig efter lång tid. När det händer tappar jag allt hopp och det enda som min hjärna jobbar med är att försöka hitta nya metoder för att nå smärtfrihet. Inga mediciner, inga metoder, har en sådan effekt på fibromyalgi. De tankarna tycks hopplösa när smärtmonstret har makten. Har ni hört historien om att det är den varg du matar som blir stor och stark? Den bästa metoden är att svälta den onda vargen, inte att lyssna på den. Smärtmonstret fungerar likadant. Jag får inte under några omständigheter låta smärtmonstret ta sig in i tankarna.

Untitled

Det är verkligen lättare sagt än gjort. Smärta signalerar till kroppen att något är farligt. Smärta signalerar att jag ska sluta med det jag gör, för det är inte bra för mig. Trötthet (för det finns ett trötthetsmonster också) signalerar att jag ska vila. Det är instinkter. Men vad händer när signalerna är falska? När de har hakat upp sig som vid kronisk smärta? När det inte finns något hot? Ska jag lyssna då?

Jag har lärt mig att förstå vad som är farlig smärta och inte, mycket tack vare medicinsk yoga och basal kroppskännedom. Jag har kämpat för att kunna ignorera instinkterna. Innan jag fick den hjälpen lyssnade jag på smärtan. Jag orkade ingenting, lät andra bära kassar och väskor, hjälpa mig i mitt hem. Jag kom inte utanför dörren. Jag orkade inte lyfta en vattenfylld kastrull. Ser ni vad smärtmonstret fick mig att göra? Isolera mig, göra mig svag och tröttare, tappa all kondition, självständighet och muskelstyrka. Min kropp förtvinade.

Untitled

Det var en kamp att ta mig ifrån det, men jag gjorde det. Steg för steg släppte jag taget om smärtan. Jag började göra mindre övningar med gummiband för att träna rygg och armar där mina muskler var som svagast. Efter en månad av träning dagligen med 3-4 övningar och 5 upprepningar kunde jag utöka. Jag märkte redan skillnad.

Jag började ta mig ut varje dag. Jag gick till affären närmast och handlade något, tog ett varv runt huset, gick till aktiviteter som jag hade struntat i, tackade nej till skjuts de kortare sträckorna. Jag tränade mig i att bära kassar och väskor själv. Jag tog tillbaka min kropp. Jag gjorde yoga så gott som varje morgon, lite och precis efter vad kroppen orkade med. Det fungerade. Jag fick muskler att vara stolt över, en grundkondition och jag började känna mig levande igen. Och jag grät. Jag grät och förbannade min kropp, men sen fortsatte jag.

Untitled

Om jag fick mindre ont? Nej, men jag blev gladare och piggare. Jag hade fått motstånd både mentalt och fysiskt. Jag lät inte smärtan betyda något den inte var. Jag läste frågan i ACT-boken: Vad skulle du göra om det varken blev bättre eller sämre än det är idag? Jag funderade på vad jag ville att mitt liv skulle innehålla. Vad var meningsfullt för mig? I vilka aktiviteter och stunder kände jag mig tillfreds med livet?

Jag gick ut och fikade med vänner även om jag hade hemskt ont, för jag umgicks hellre med smärtan när jag hade roligt än ensam i en soffa. Jag körde inte över mig, för jag gjorde endast ansträngningar där det var värt det i mängden meningsfullhet jag fick tillbaka. Därför började smärtan blekna, i skuggan av att jag nu kunde leva det liv jag mådde bra av. Jag kunde till och med åka till Australien utan att gå sönder.

Det har varit en lång resa och jag behöver påminna mig om och om igen om att inte lyssna på monstret som säger att jag är för sjuk, att smärtan är farlig, att ingen orkar umgås med någon som är trött hela tiden, att jag aldrig kommer att kunna nå mina drömmar. Det är smärtan som tycker synd om sig själv. Jag har inte råd att lyssna på den. Jag ska lyssna på mina drömmar och önskningar, på vad jag mår bra av.

Untitled

Efter samtalet med kuratorn och efter en månad av ACT-studier, genom boken ”ACT – att leva med smärta”, inser jag att jag behöver bli ännu mer restriktiv med vad jag lägger min energi på. Jag måste välja att följa med i det som gör mig entusiastisk och inspirerad, lugn och trygg. Det gäller också människor. Det/den som tar energi utan ett meningsfullt syfte får stå tillbaka. Priset är för stort.

Det var en enorm tacksamhet och stolthet som sköljde över mig igår. Över den hjälp jag kämpade mig till och fick, som är långt ifrån självklar. Det finns så mycket fördomar om fibromyalgi även i vården. Jag är också priviligerad med ett jävlar anamma utan dess like. Allt detta har jag kämpat till mig, för att jag måste. Det är mitt liv. Och jag har verkligen ingen lust att lämna mitt liv i händerna på ett smärtmonster. När jag har formulerat klart min nya omgång av livsvärden ska ni få höra om ammunitionen som jag använder som motkraft. Det som får den eviga smärtan att blekna.

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

15 Comments

  1. Fina Wilda,
    tack för att du kämpar och för att du låter oss vara med på din vandring. Det är stärkande att läsa om och följa din resa. Kram!

    • Tack fina Julia! Och tack för din respekt i detta, att du låter mig få orka det jag orkar och förstår när orken tryter. <3

  2. Lär mig så mycket av dina inlägg. Jag kämpar just nu mest med att förhålla mig till trötthetsmonstret. Det är verkligen svårt att hitta en balans. När jag ska pressa mig lite till och när jag ska ta ett steg tillbaka. Fast har också börjat sortera i VAD jag ska lägga energi på, att det inte bara handlar om mängden aktivitet utan också innehållet. Det har verkligen varit en värdefull insikt att hitta. Nu kan jag mer och mer börja bygga upp det som känns värdefullt. Och bygga upp det från grunden, istället för att försöka hoppa tillbaka till där det en gång i tiden var. Blev lite inspirerad att titta i min ACTbok igen också. Ska kanske ta fram den, det var några år sedan sist nu.

    Tack!

    • Tack! Det låter verkligen som om du är på god väg. Trötthetsmonstret är svårare på något sätt, tycker jag. Det behöver jag jobba mer med nu. Det var min främsta anledning att gå tillbaka till min ACT-bok. Men jag tror också att du precis som jag kommer att få en extra vinst med att ta upp den igen: att se hur långt du har kommit. För jag ser det i dina ord tydligt. Du inspirerar mig! <3

  3. Alltså, vad stark du är Wilda och vad långt du kommit. Det är så fint att du är så öppen och skriver om det här också!

  4. Ett väldigt inspirerande inlägg, även för mig som inte lever med ett smärtmonster. Tack för att du bloggar, jag kikar in här till och från och lär mig något nytt varje gång. Kram!

    • Tack! Så fint att höra att du gillar min blogg, att den ger något nytt. Det är ju min förhoppning, så att få det bekräftat är stort. Kram!

  5. Å va jag önskar att jag fick lika bra hjälp när jag gick på smärt rehab. Mig gav de tyvärr ingenting. Men jag gör trots smärtan. Jag har ju barn så upp måste jag varje dag och fixa, hjälpa, laga mat osv. Tyvärr blir de många måsten och väldigt lite lust. För de räcker inte till båda. Om jag inte bara kör på tills jag kraschar. Nått jag sakta lär mig att inte göra. Men trötthetsmostret. Usch va jag hatar honom! Alltid där. Och alltid starkast i sämst situationer. Kram

    • Det gör mig ont att höra att du inte har fått det stöd du behöver. Jag vet hur det var innan jag hittade det. Jag vill ge dig några tankar utifrån det du skriver och min erfarenhet, som du självklart gör vad du vill med. Det är en markant skillnad i att köra på som vanligt och att utgå från vad som ger livet värde och mening och att acceptera värken som ett pris för det. Lusten kommer långt bort. Det låter som om du inte har den balansen. Ibland har det för mig bara handlat om att förändra mina tankemönster. T ex: Vad ger det för mening och värde att fixa och laga mat för dina barn? Ger det dig känslan av att vara en bra förälder? Kan du värdera dig själv i det? Kan du se att du gör något storartat för en människa med kronisk värk? Kan du välja att sänka standarden på städning, ta hjälp utifrån med måsten som tar mer energi för dig än för någon annan? Jag rekommenderar verkligen boken ACT-att leva med smärta av Rikard Wicksell. Den hjälpte mig ännu längre på egen hand än smärtrehab gjorde. Trötthetsmonstret är hemskt, men för mig är det värsta vad den får mig att tänka om mig själv. Idag tränar jag på att göra saker i kroppens takt, med tröttheten, ta pauser ofta och ju mindre stressad jag blir av att vara trött desto mindre trött blir jag. Tröttheten vill ju oroa och ställa till det, precis som smärtan. Så att lära mig leva med tröttheten fungerar bara om jag inte förstärker den med stress och oro. Lättare sagt än gjort så klart, men ett stort arbete som är mödan värd. Önskar dig allt gott och stort lycka till på din väg. Kramar!

  6. Pingback: Stjärnögonblick v 48: julmarknad, acceptans och svampsoppa. | REAKTIONISTA

  7. Pingback: 2015 | oktober, november, december. | REAKTIONISTA

  8. Pingback: FIBROMYALGI | Behandling som fungerar. | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: