”Jag har inte råd” svarar jag när en vän frågar om jag vill följa med på en resa. ”Det håller inte ekonomiskt just nu” säger jag när en annan vän undrar om jag kommer förbi hens stad någon dag. ”Åh det vore supertrevligt, men det går inte just nu” säger jag till en tredje som bjuder med mig på en helkväll i huvudstaden.

Jag blev sjukskriven på gymnasiet. Innan jag ansökte om aktivitetsersättning fick jag socialbidrag. Jag har fått beviljad ersättning i 11 år. Jag har haft tur. Jag har ibland tyckt att jag får för mycket pengar.
För det är inte pengarna det handlar om. Skammen har varit en ständig följeslagare. Jag har i alla år längtat efter att få betala tillbaka det jag har fått.

Det är först nu som det på riktigt gör ont att inte ha pengar. Det skaver.
Jag orkar inte säga ”Jag har inte råd” en enda gång till, för då bränner den där skammen i mig.
Jag har tagit lån från personer i min närhet för att kunna följa med på resor, köpa en ny kamera när den gamla gick sönder för att kunna göra något av min tid, när jag stod med dubbla hyror för att inte hamna i skuld till samhället.
Jag är priviligerad och har fått hjälp utifrån. Men jag kan inte fortsätta leva på det sättet.
Det finns en skuld som hela tiden växer och den har inget med pengar att göra.
Skulden ger skam. Skam för mitt utanförskap, min oförmåga, mina förluster.

September charm in winter - reaktionista.se

I en viss fas har det varit viktigt att kunna identifiera mig med andra som har samma problem.
Som också står utanför. De som tillhör mitt ”vi”. Vi som är sjuka. Vi som är fattiga.
Nu skulle det bara bli destruktivt för mig att fortsätta bygga relationer utifrån gemensamma problem. Många vänner har liksom jag också blivit bättre eller hanterar sin sjukdom bättre. De flesta har börjat studera, jobba, ”bidra till samhället”. De som inte har gjort det har jag till stor del växt ifrån.

Jag kan inte leva i problemen, för jag har dem inte kvar. Det jag har kvar lever jag med – som någon annan lever med din käpp, rullstol, insulinspruta etc. Jag har hinder jag behöver och kan leva med.
Jag passar inte in i den samhällsgrupp som jag borde passa in i.

Jag skulle ha studerat nu, haft studiebidrag, umgåtts med andra studenter. Enligt min ålder skulle jag kanske redan ha ett arbete. Livet blev inte så. Jag är idag så gott som friskförklarad från min diagnos PTSD komplex. Jag har inte kvar min identitet som sjuk.

September charm in winter - reaktionista.se

Min ekonomiska situation bygger däremot på att jag är sjuk. Att jag inte umgås med människor som har jobb, stadiga inkomster, åker bil och inte behöver vända på varje krona. Jag har inte råd att gå på bio eller konserter, delta i meditationsdagar, resa till en annan ort, lämna in min trasiga kamera på lagning, ta en fika, äta ute. Jag har gjort det ändå. För att jag inte står ut med att inte få vara med, inte kunna träffa människor jag saknar, inte ha roligt med vänner.

I grund och botten handlar det ju om ensamhet. Det är verkligen inte någon utifrån som begär att jag ska ha råd. Det är givmilda människor som vill använda sin lediga tid väl och som är vana med en annan ekonomisk standard än vad jag är.

Det gör lika ont i själen att behöva vara ett välgörenhetsprojekt. Jag orkar inte längre vara den som blir bjuden och inte kan bjuda igen. Det tär på mig.

Det blir bara så tydligt.
Klassamhället. Klyftorna.
Vi och dom.

Idag värderar jag mig själv lika högt som andra, ser att jag är minst lika kompetent som de som har jobb och studerar. Den enda skillnaden som påverkar och begränsar är att jag har en sjukdom.
Till och med bland mina närmaste vänner känner jag den klyftan.
Inte för att någon skapar den, utan för att den finns där. Oundvikligen.

Jag har inte brytt mig förr. Jag har tänkt att pengar inte spelar roll. Jag har tänkt att jag inte behöver ha roligt, umgås med friska människor och komma hemifrån.
Idag behöver jag det. Det är där jag kan bygga min framtid.

September charm in winter - reaktionista.se

Det handlar inte längre om att jag anser mig mindre värd än andra – det handlar om att samhället återspeglar det till mig. Om jag inte kan ”skärpa mig” och börja jobba så får jag inte vara med.

Jag längtar efter ett sammanhang där jag passar in. Där jag inte känner mig dålig för att jag inte har ”kommit längre”. Där jag kan bidra med mitt utan att känna att jag ständigt är i underläge.
Där det inte behöver skava i magen varje gång någon föreslår en aktivitet som jag måste säga nej till för femte gången för att jag inte har råd.

Och jag tänker på de som fortfarande är sjuka och skapar en identitet i sin sjukdom, eller fattiga och anklagas för att vara lata. Hur mycket bidrar egentligen klassklyftorna till det? Vad ger vad?

 

SparaSpara

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

22 Comments

  1. Det här känns så starkt i mig, och jag önskar så innerligt att jag kunde… jag vet inte, komma på en snabb lösning? Men det går inte. För det är en komplex situation, helt klart. Men kanske kan du tänka att det har varit en lång färd detta, för dig. Du har fått lägga ner all din tid och energi på att bli frisk. Så tacka sjutton att en inte kan förvänta sig att du ska vara där du ”borde vara”. Blir så arg när jag tänker på alla dessa ”måsten”, saker en ska uppnå på vissa tidpunkter i livet. Nej jag säger, var så himla stolt över det du gjort, över ditt hårda arbete och ta det precis från där du är just nu. Jag förstår att det är svårt, men det kommer att fixa sig ♡

    • Det löser sig med tiden, och jag hade också en sån önskan – om att skriva en lösning. Ibland hjälper det bara att uppmärksamma det. Att det är olika. Jag vet att det har varit en lång väg och det är inte där skon klämmer. Jag är stolt över min väg hit och allt jag har gjort. Men det hjälper ju inte när mina vänner reser iväg och jag blir kvar eller när jag inte kan besöka dem som bor längre bort. Det löser sig med tiden, men just nu är det bara något jobbigt i min väg. <3 Tack för dina kloka ord – och kom ihåg, det behöver inte alltid fixas. Ibland räcker det att se problemet och erkänna det. Så tack för att du läser!

  2. Ida Larsson Reply

    Blir så berörd av ditt inlägg! Efter att själv ha slagits med sjukdomar och ohälsa i flera år så förstår jag vad du menar. Nu när julen knackar på dörren blir klyftan mellan mig och andra så mycket tydligare. Jag håller med dig i allt du skriver. Det ska inte vara så, men verkligheten ser ut så. Vi som är utanför samhället räknas inte. Jag har ändå tur som har haft en sambo med inkomst under hela den här tiden, men att bli försörjd ingick inte i mina planer. Skulden finns alltid där. Vänner har jag förlorat, mycket på grund av att jag inte har kunnat hänga med på aktiviteter. Det vi inte får glömma är att alla faktiskt har ett värde. Du ger något till andra. Du gav mig en känsla av att inte vara ensam när jag läste det här, vilket gör det lättare för mig att komma ur sängen. Tack för att du vågar skriva om de jobbiga känslorna.

    • Tack för att jag fick ge det jag ville i den här texten. Din kommentar säger att det var värt det. Det är kämpigt och det är inget som bara fixas tyvärr, men ja det är verkligen skillnad på vilka signaler det sänder och vad som är sant. Det är jobbigt och det behöver synliggöras. Jag känner också igen den skulden, i en tidigare relation var jag med en som hade mer pengar än mig och det var väldigt tufft att få det att fungera. Och sen handlar det så klart om att kunna ta emot och se precis det du ser – att en kan ge tillbaka på andra sätt. Relationer ska inte handla om pengar, men det är så galet att pengar styr så mycket som det gör. Kram på dig och tusen tack för att du skrev precis det du gjorde. Du ger mig mod och styrka!

  3. Åh, vad det suger. Alltså medborgarlön vore ju något, var det i Schweiz de pratade om att införa det nu? Det skulle nog i alla fall minska klyftorna något, så att alla i alla fall kan ha en bra miniminivå. Jag känner igen mig lite light i dina tankar, jag har också fått säga så många gånger att jag inte har råd. Men det störigaste är att jag känner hur mina kompisar blir typ sura när jag säger det, vilket är så orimligt. De har ju också pluggat och vet exakt hur mycket man får i CSN, men det kanske man glömmer fort när man får ett välbetalt jobb vad vet jag. Men det är resor hit och dit, middagar som drar iväg som fan i kostnader. Och jag skäms varje gång jag får säga. Och då har jag ändå helt okej med pengar, jag klarar mig och har råd att göra kul saker med, men inte sådana extravaganta grejer som de gör hela tiden. Men skammen är densamma.

    • Jag har dålig koll, men i Schweiz blev det väl nej i folkomröstningen i somras tror jag? Men håller med. Ja det är verkligen orimligt. Men jag har tänkt på det där med att folk blir sura. Blir de egentligen inte besvikna? För att de skulle vilja ha dig med. Och så är folk i allmänhet så dåliga på att uttrycka vad de känner att de verkar sura liksom? Så har jag tänkt många gånger. Men vad vet jag? Jag har aldrig haft så mycket pengar som nu och kommer att känna mig rik när jag får tjäna egna pengar redan som student 😉 Haha nej men det blir nog en omställning det också på sitt sätt.

  4. Så tankeväckande inlägg. Jag tror verkligen på det viktiga i att känna ett sammanhang, avskydde att leva på min före detta sambo när jag var arbetslös i 9 månader. Vet inte vad jag ska skriva, mer än att du som vanligt får mig att känna och tänka både ett och tre varv till.

    • Tack för att du säger det, Jess! Så värdefullt med den feedbacken. Att ha ett sammanhang med samma inkomst är ju en sak. Jag känner att jag lite halkade ur den åldersgrupp jag tillhör på gymnasiet när jag inte följde utbildningskurvan mot jobbet. Och nu vill jag ju inte säga upp kontakten med gamla vänner för att de har mer än jag, vore ju så skumt… Knepigt när samhället ramar in så tydligt.

  5. Samhället är sjukt på så många sätt. Att personer med en sjukdom ska tryckas ner mer, lägga till ännu en börda. Samtidigt vet jag inte hur det ska lösas. Att höja bidrag skulle skapa avsky hos så många. Skulle göra vardagen enklare men klyftorna djupare. Det sjuka är ju egentligen just klyftorna, hur lätt det blir ett vi mot dom. Hur lätt det är att klanka ner på en annan människa som inte gör annat än att försöka överleva. Och som du tar upp, hur lätt är det att må bättre med minus på kontot och den sortens förakt emot sig?

    Jag känner så mycket inför din text. Kan både relatera men samtidigt inte. Min uppväxt gav en skum syn på pengar, minst sagt. Något jag faktiskt tänkt en hel del över senaste tiden och börjat formulera ett inlägg om. Efter det kom en period på ett par år där jag verkligen fick vända på varje krona. Aldrig kunna göra något extra, vara beroende av vänners stöd i slutet av månaden, ångesten när en oväntad utgift kommer. Jag kan relatera till känslorna men kan inte tänka mig hur det är under en längre period.

    Jag tänker också på hur mycket svårare det är att ta emot än att ge. Jag har varit på båda sidor. Har jag möjlighet hjälper jag gärna en vän utan att ens fundera över det, men jag behöver i princip bli tvingad för att ta emot minsta lilla själv. Har suttit och funderat över detta (har hittills skrivit den här kommentaren i ca 30 min, spånade iväg rätt rejält i tankarna) och jag antar att det som så mycket annat kopplas till barndomen och medberoendet. Intressant ändå.
    Okej, jag ska sluta fundera kring ämnet pengar nu för jag måste verkligen gå och lägga mig, men tack för att du fick tankarna att snurra.

    Jag hoppas du kan hitta det där sammanhanget en dag, ingen förtjänar det mer än du.<3

    • Tack för dina reflektioner Jenny! Jag känner igen mig i mycket. Verkligen. Och ja, det ligger nära medberoendet. Skuld och skam. Jag hade inte kunnat skriva det här i rena känslor förr, för jag kunde aldrig ta emot något då. Nu handlar det inte om att värdera mig själv efter pengar och prestation längre, men samhället gör ju det ändå. Knepigt då om en människa som känner sig dålig också får den speglingen från samhället. Jag är för medborgarlön och tror att det skulle vara en möjlighet, men det löser ju inte allt. Jag bjuder också gärna vänner, men nu har jag nästan ingen vän som har mindre än mig så då blir det svårt att bjuda. Tack för att du skriver och jag hoppas du publicerar det där inlägget, det vore intressant att läsa <3

  6. Vilken otroligt fin text! Ärlig så att det bränner i ögonen. Jag kan inte förstå, så jag vill inte låtsas att jag gör. Men jag kan hålla med och fundera över samma problematik. Jag brukar alltid säga att det finns tre saker jag aldrig kommer förstå – universum, tid och pengar. Och vad pengar gör med en, symboliserar, förvränger, förstår, delar upp, stjälper och hjälper. Min historia är någon helt annan men att leva med skammen kan jag känna igen. Den har gjort mig totalt handlingsförlamad i långa perioder, kvävt den jag – egentligen – är. Nu kanske jag famlar och svamlar, ville mest säga att din text gick rakt in. Modigt och otroligt fint.

    • Tack för din kommentar, Christin. Och din ödmjukhet. Den gör skillnad. Och ja, det är verkligen märkligt hur mycket pengar kan ställa till med.

  7. Ah, fy fasen va det här kändes.

    Jag har bara vart sjukskriven i lite över tre månader, och det är egentligen bara under den perioden i mitt liv som jag behövt ekonomiskt stöd (bortsett från en kort period som arbetslös efter studenten). Men för mig har dessa tre månader vart så jäkla svåra. Att gå från massa pengar till nästan inga alls, att allt direkt går till fasta räkningar och sen var det visst inte speciellt mycket kvar. Jag har tummat på att äta ute, valt bort att fika eller köpa det där som jag behövt. Och ändå är jag så himla lyckligt lottad, som ändå haft så jag klarat mig hela tiden. Det är ju egentligen bara i jämförelse med innan som jag känt mig fattig. Och jag skäms efter att ha läst ditt inlägg, eftersom det fick mig att verkligen se utanför min lilla bubbla igen. Att här sitter jag och har klagat för att jag inte kunnat ta en fika varje dag – medan människor i vårt avlånga land saknar pengar helt och hållet, varje dag.

    TACK för att du skriver. Tack för att du delar med dig. För att du får mig (och säkert många fler än så) att tänka ett extra varv, fundera en extra gång. Tack!
    <3

    • Åh, inte ska du skämmas Ellen! Vi är där vi är och alla har vi våra svårigheter utifrån där vi är. Det här hade ju inte varit ett problem för mig heller om jag inte umgicks med andra som har mer pengar. Så jag är också väldigt priviligerad som kan bo i ett land där jag får pengar trots att jag inte kan jobba. I ett annat land hade jag fått jobba ändå eller svälta. Men klart att det är tufft. För oss alla, på olika sätt. Du hade ju något som du faktiskt förlorade under en tid. Jag hade inget att förlora, och det måste ju så klart vara svårare att förändra sitt liv sådär snabbt. Tack för din kommentar, men släpp skammen 😉 Vi har alla rätt att känna vad vi känner.

  8. Malin Burge Reply

    Relaterar mycket. Ekonomisk stress är förgörande.

  9. Fyfan vad jag känner igen mig i detta. 🙁 Dock är det viktigt att komma ihåg att det finns många, många sätt att ”bidra till samhället”. En arbetande person bidrar inte per automatik till ett bättre samhälle! Om hens yrke går ut på att profitera på andra människor, förstöra miljön, sprida lögner, uppmuntra till huvudlös konsumtion osv, så bidrar hen inte alls, vill jag hävda. Dock förstår jag skammen, jag hatar att behöva säga nej till saker hela jävla tiden.

    • Ja så är det verkligen. Det var därför jag använde citattecken, lite för att visa ironin i det hela. Men det får jag på mig ibland, att jag lever på någon annans pengar. Granskar vi det ett steg till så kanske den personen också lever på pengar som jag har bidragit med genom att konsumera och betala skatt. Det skulle inte fungera om alla jobbade heltid, det måste gå runt… Önskar att det inte behövde vara skam i detta.

    • Älskar dig! Detsamma. Och ja hade jag råd hade jag ju såklart redan varit hos dig. ❤ Saknar dig syster!

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: