Jag har varit så arg på allt hon inte var.

Idag skulle min mamma ha fyllt 52 år. Hon hade aldrig ett Facebook-konto, hade inte lyssnat på musik via Spotify, fick inte uppleva varken min eller mina bröders student, hade inte använt en smartphone, fick inte begrava sina egna föräldrar och hann aldrig se en solcell.

Cancer upplevde vi, när den nästlade sig in i allt och dödade allt hopp.

Vi hade så mycket ouppklarat mellan oss. Så många instängda känslor, obesvarad längtan och en ocean av frågor som alla började med varför. Jag har inte kunnat sörja den hon var, för jag har varit så arg på allt hon inte var.
Allt jag inte fick vara,
med henne.
Tystnaden.
Hemligheterna,
allt som jag inte berättade om för någon.
Skammen och skulden som växte tills den var en egen kroppsdel
och levde sitt eget liv.
Mitt liv.

Det var nyårsafton 2007. Jag visste när jag vaknade att hon inte fanns mer. Hon hade släppt min hand i drömmen. Jag grät med blicken på hennes färglösa kropp och jag visste inte hur jag skulle fortsätta leva. Jag hade levt genom henne, följt hennes känslor, hennes vilja, hennes andning. Vem var jag när jag inte längre var hennes dotter? Hur ville jag leva mitt liv när det inte längre gick ut på att rädda min mamma? Ville jag leva?

Jag önskade att det hade varit jag som dog. Skulden brände i bröstet. Skulden som det lilla barnet i mig bar runt på, flickan som trodde att det var hon som hade gjort mamma sjuk. Barnet som fick tillsägelser om att inte störa mamma, som fick höra att när hon inte var där så ville mamma inte leva längre. Barnet som hade memorerat varje veck, födelsemärke och ärr på sin mammas kropp för att alltid kunna minnas. Hon som minns hur huden doftade när den var solvarm, nyanserna i hårlockarna, händerna som spelade piano och märkena efter vigselringen för att kunna berätta. Flickan som kunde namnet på medicinerna. Barnet som fick bära oro och ansvar som var större än hennes förmåga. Men jag visste inte då. Jag visste bara att det var mitt fel att hon var död.

Flera år innan visste jag att den här dagen skulle komma. Jag levde med den rädslan i största delen av mitt liv till den dagen. Ibland önskade jag att hon var död. Allra mest önskade jag att hon var levande. Jag har varit så arg. Mest på mig själv som inte kunde få henne att må bra. Då hade jag kanske haft en mamma, tänkte jag. Under orättvisan finns sorgen. Det förtvivlade barnet som bara ville bli älskad men inte orkade lista ut hur längre. Det jag önskade men inte kunde få. All smärta jag svalde och svalde, för jag visste inte att det var okej att känna. Jag trodde att mina känslor gjorde mamma sjuk. Det var de instängda känslorna som skulle göra mig sjuk.

Åren går och sorgen är så nära vissa stunder, när tomrummet blir synligt. Förra året fick jag beskedet att också jag har hög risk att få cancer. Jag vill fråga henne om det gör ont, hur hon orkade leva när hon visste att hon skulle dö. Vad jag ska tänka på, vart jag ska vända mig. Det som smärtar mest är att jag vet att hon kanske ändå inte hade gett mig något svar. Kanske fanns det aldrig en chans för henne att vara mamma på riktigt. Det får jag aldrig veta.

Tomrummet är det värsta.
Alla varför.
Alla möjligheter som gick i kras.
Alla ”om”.
Så jag behövde fylla ut det,
och det gör jag nu.

Jag försöker vara min egen förälder idag. Jag försöker vara den mamma till mig själv som jag hade önskat att hon hade varit. För första gången står jag på min egen sida.
Jag klappar mig över håret och låter mig gråta, kramar om mig och säger att allt kommer att bli bra.
Jag hejar på mig i allt jag gör, säger att mina bilder är fantastiska och att jag är en naturbegåvning i skrivande, höjer glaset till min spegelbild och skålar för framtiden.
Jag ber om hjälp när jag inte räcker till själv, gör matlådor till de sämre dagarna och tjatar på mig om städning och vikten av att lägga sig i tid och äta tillräckligt.
Jag är troligtvis en bättre förälder till mig än någon annan kan och kunde vara. Det är ju som om jag faktiskt vet vad jag behöver.

Tänk om hon hade fått uppleva det.

 

 


Hit kan du vända dig
  • Någon trygg människa i din närhet. En kompis förälder, mor- och farföräldrar, en lärare, en kollega osv. Sorg och oro är en del av livet och något som alla möter. Ibland behöver en bara någon som finns där och lyssnar.
  • Nära cancer är för dig som är ung och lever nära cancer.
  • Cancerfondens informations- och stödlinje. Ring 020-59 59 59 eller mejla infostodlinjen@cancerfonden.se
  • Barnens hjälptelefon hos BRIS (Barnens rätt i samhället), 0200-230 230 (för barn).
  • Centrum för barn och ungdomar i kris, Rädda Barnen, 08-698 90 00.
  • Jourhavande kompis, Röda Korset, 020-222 444.
  • Ungdomsmottagningen.
  • Svenska kyrkan, ring till din församling. Där finns personer som har till uppgift att stödja människor som har det svårt på olika sätt.
  • Jourhavande präst och jourhavande kurator via 112
  • Jourhavande medmänniska 0771-90 08 00.
  • Cancersamtal.nu är ett forum som Bröstcancerföreningarnas riksorganisation underhåller. I forumet finns det specifika avdelningar för anhöriga, drabbade och de som drabbats av återfall.
  • Cancertjejer är ett diskussionsforum som omfattar olika cancerformer. Forumet drivs av ideella krafter och startades av kvinnor med bröstcancer och gynekologisk cancer.
  • Sjukhuskuratorn. Hen är van att prata med både vuxna och barn och kan ge dig psykologiskt stöd och praktiska råd.
  • Skolkurator, skolsköterska, skolpersonal, vårdcentralen.

6 avtryck, RSS

  1. Vicky 14 juli, 2015 @ 15:28

    <3

  2. J 15 juli, 2015 @ 01:17

    Du är ju fantastisk. Du är det vackra eftersom du fyller ut alla dagar med det som är du: du och på riktigt.

  3. fridagsvensson 2 januari, 2016 @ 13:56

    Jag hittade hit via better bloggers länkfest! så gripande inlägg! jag önskar dig ett gott nytt år
    http://www.fridagsvensson.se

    • reaktionista 2 januari, 2016 @ 14:02

      Tusen tack för att du tog dit tid och kikade in här! Länkfesten är ju en fantastisk idé. Ska genast kika in hos dig också så klart!

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: