Det är onsdagskväll och solen gick ner tidigt som den gör i november. Jag sitter och skriver textrespons inför skrivkursens två kommande dagar. Det har länge varit osäkert om jag skulle kunna åka iväg. Om jag ser till förnuftet är det kanske inte mitt bästa drag nu. Jag skickade in min hemtenta igår efter elva intensiva studiedagar med geniknölarna använda till max. I måndags startade nästa kurs. ”Välfärdsstaten, människan och samhället” som presenterades som ”pluggkurs” och ”om ni inte öppnar böckerna idag kommer ni inte klara tentan”. Grupparbetet ska kompletteras innan måndag.

Ändå vet jag att det här är precis vad jag behöver just nu. Prata om orden, och hur jag ibland känner det som om jag överger mitt språk i allt det nya som jag lever i nu. Jag behöver väga tillbaka den delen av mig. Den levande poesin i kärnan av mig. NaNoWriMo hjälper mig att se att det finns kvar. Jag behöver våga tro på romanen igen. Jag saknar den, saknar att ha tillgång till den och det som behövs för att ro den i hamn.

Jag kan leva med det - reaktionista.se

Studierna kräver mer av mig än jag trodde. De kräver så mycket av mig som jag anade i det andra kallade ”skräckscenario”. Jag har inte utrymme för andra i mitt liv just nu än de närmaste. Före allt det behöver jag värna mig själv, min kropp och min kreativitet. Jag måste prioritera hårt för att kunna följa mina fadderbarns utveckling och mina närmstas livsskeenden. Jag hinner inte ens det ibland. Det är den tunga baksidan med att vara kroniskt utmattad och stresskänslig. Jag kommer inte att räcka till för min omgivning just nu. Men jag kan leva med det, med de som kan leva med mig i det faktumet. Vänner som säger ”var rädd om dig” och låter mig veta det viktiga, håller mig nära på det sätt som är möjligt. Det är under dessa villkor jag orkar nu. Det måste få vara okej.

Experience will give you the power and confidence to be you - reaktionista.se

Ibland känns det svårt att förklara. Som varför jag inte kan träffas, men åker iväg på en skrivkurs i två dagar. Varför jag orkar träffa bloggvänner en helg under tentan men inte orkar ta en fika. Ibland vet jag inte själv. Jag bara vet. Att vissa situationer vill jag vara extra närvarande i, ha mer tid till, känna mig stark nog för. Ibland handlar det om obalans i de delar som jag behöver för att må bra: kreativitet, relationer, struktur, återhämtning, naturupplevelser. Det jag kommer fram till är att jag måste lyssna inåt. Vara den jag behöver vara, dag för dag. Bara då kan jag också finnas där för andra, vara någon att räkna med. Det måste få vara okej.

Vad tänker du på idag? Vad kämpar du med i ditt liv?
Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

10 Comments

  1. Jag håller med i att du ska ta hand om dig! Jag jobbar på det själv just nu, men det är så svårt att inte köra på med allt som en tycker är roligt, helst allt på samma gång. Mest av allt kämpar jag dock med att faktiskt ta tag i saker, inte skjuta upp allting viktigt, och att… ja, men att bara börja. Det har alltid varit det svåraste för mig. När jag väl börjar brukar det gå ganska bra för det mesta, men tills jag kommit dit, så är det otroligt svårt. Just nu sitter jag med ett slutmoment i förra kursen som m.å.s.t.e. in, helst ikväll, och jag har inte klarat av att börja än. Men bara genom att skriva det såhär känner jag att det kanske är dags ändå.

    Så: ta hand om dig! Gör det ordentligt. Så kan jag lova från min ände att jag försöker jag också.

    • Jag känner verkligen igen det där! Jag hade jättesvårt att börja med saker. Sen i somras när Lisa bodde här insåg jag att det inte finns någon annan väg än att bara göra det och efter kanske två-tre veckor fanns inte uppskjutandet kvar längre. Helt magiskt! Som om jag lärde mig så mycket av att se hur mycket mer energi det tog av att skjuta upp saker och hur dåligt jag mådde av det genom att märka skillnaden. Så det låter som att du är på helt rätt spår! Det tar lite tid men det blir verkligen skillnad sen. <3 Tack för dina ord. För att vi kan göra det tillsammans. Kramar!

  2. Du är klok och inspirerande som berättar om ditt fokus på självfokus och att vårda dig själv. Är själv både bra och dålig på att ta ett kliv utanför mitt huvud och prioritera, konsumeras av min stress istället. Har ungefär 10-15 saker att göra färdigt på fem veckor här och det blir extremt mycket när jag kollar i min kalender. Har också en väldigt tragisk, skrämmande och svår situation med en vän som lider (för det gör hen) av flera diagnoser som påverkar hans livskvalitet, har panikattacker och självskadar; vi är flera som hjälps åt att stötta och får honom att gå till en terapeut, men det är skitsvårt när vi är utbytesstudenter som har så mycket i våra liv. Men det är en dag i taget som gäller.

    • Oj det låter väldigt intensivt för dig! Tungt att vara en del av en sån situation samtidigt som alla befinner sig under stor stress. Klokt om du kan prioritera dig och ändå se att du gör vad du kan. Tänker på dig! <3

  3. Jag kämpar mycket med självskadebeteendet. Att våga lämna. Att hitta något annat av det som är jag.

    • Tack för att du delar med dig. Jag minns hur svårt det var att lämna det. För mig handlade det mycket om att hitta nya uttryck, andra kanaler för känslor, förstå vad det handlade om, skapa relation till mig och min kropp. Det är en jäkla kraft som behövs, men den har vi. Du har den. Hoppas med allt jag har att du hittar något som är starkare.

  4. åh, känner igen mig så väl i det du berättar. att det är sån skillnad på vad en orkar med och inte, och det där som gnager lite av oro hur någon ska uppfatta ett ”nej tack” till fika men som senare ser att jag är ute på en lång promenad i skogen. oro för att det ska tolkas som ointresse eller att jag bara inte prioriterar eller värdesätter tid med just dem.

    men jag vet också, så väl, hur viktigt det är att lyssna på sig själv. på kroppen och på vad sinnet behöver för att orka med det som är nu och det som väntar. och jag tänker att de allra viktigaste, allra bästa, vet och förstår varför vissa saker är genomförbara och varför andra kanske tar lite för mycket kraft just där och då <3

    • Precis så. Det är så viktigt att alltid ha sig själv. Jag är tacksam för att de flesta människor i min närhet förstår och låter det få vara vad det är. Det är nog mitt eget samvete som gnager mycket också, och min längtan efter att orka mer. Krocken med min utmattning och sjukdom när skolan tar allt jag har. Många saker som stökar. Var rädd om dig <3

  5. Det bästa du kan göra för dig själv och för mig är att alltid lyssna inåt och gå på det. Skit i allt annat. Du behöver inte förklara men det är fint när du gör det så att fler får inblick, fler kan förstå och fler kan få känna igen sig. Allt handlar om energi och ingen kan veta vad som äter och vad som ger energi från tillfälle till tillfälle utom du. <3

    • Tack fina! Jag tror att jag behöver förklara mest för min skull. För att det är så mycket nu som är annorlunda mot hur det var innan jag studerade. Sånt som kanske inte syns, men som känns. Processer som pågår i mig som inte förr var där. Men verkligen sant att det viktigaste är att veta själv, och prioritera sig själv. Kloka du <3

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: