Idag lever 20 % av alla svenska barn i skuggan av ett missbruk. Den här veckan uppmärksammas de världen över. Maskrosbarnen. Hjältarna, clownerna, rebellerna och tapetblommorna. Vi är många. Många som inte vågar känna, prata och lita på. Du spelar roll.

Little me

I många år har jag inte kunnat säga det rakt ut, tagit omvägar, lagt ut ledtrådar. Jag har burit så mycket skam och skuld som inte handlar om mig. Det har aldrig handlat om mig, för det handlade bara om en enda sak. Alkoholen. Jag är ett av de barn som växte upp med en förälder som älskade alkoholen högre än sina barn.

Jag minns lukten av whiskey i andedräkten, fylleskämt och gränsöverskridanden. Jag minns mina blossande kinder. Jag minns att jag stöttade min förälder hem från en fest hos bekanta. Jag minns att jag var rädd för vad mina klasskamrater skulle säga. Jag minns att jag gömde flaskor, hällde ut sprit, tvättade bort fläckar på kläder. Jag minns när jag bad om en vit jul och fick ett skratt till svar. Jag minns min första poesiutställning och att min förälder stal all uppmärksamhet i ännu en fylleföreställning.

Black portrait

Jag minns när jag var rädd. Om och om igen. Jag minns en utlandsresa när baren plötsligt blev en bra plats för ett barn. Jag minns att jag önskade skjuts hem sena helgkvällar, för att jag var rädd, och att svaret var ”jag har druckit”. Jag minns hur mitt egenvärde inte fanns längre. Jag minns att jag tidigt förstod att det var jag som var föräldern. Jag minns när jag vågade säga ifrån och ingen annan vågade hålla med.

I en familj med missbruk finns det tre regler du absolut inte får bryta: prata inte om det, känn inte, lita inte på någon. Idag bryter jag med allt det. Jag känner, sorgen och vreden och min förtvivlan. Maktlösheten inför sjukdomen som förstörde vår familj. Jag litar på människor, för jag vet att jag är viktig idag. Jag vet att jag får be om hjälp och kramar utan att det utnyttjas eller hånas. Jag berättar om det. För skammen och skulden var inte min. Ett barn ska aldrig behöva bli förälder till sina föräldrar.

Winter

Foto: Mathilda Hofling

Jag hade turen att hitta IOGT-NTO-rörelsen och Ungdomens Nykterhetsförbund. Men mitt liv blev inte bättre av att jag hittade vänner och sammanhang, bröt med min familj, gick i behandling efter behandling. Spåren inuti mig var så djupa. Idag förstår jag att det var omöjligt att växa upp i en dysfunktionell miljö utan att själv anamma dysfunktionella beteenden.

Under det senaste året har jag gjort min största resa någonsin. Efter många år i en fantastisk terapi saknade jag ändå något. Jag började gå på 12-stegsmöten för vuxna barn, på ACA. Vi som fortfarande lever med små skadade barn på insidan och är vuxna på barns vis.

Jag har bytt ut mitt självhat till självkärlek. Jag har slutat försöka rädda andra människor och insett att det kan de bara göra själva. Jag har börjat släppa min perfektionism, min rädsla för att vara och göra fel, min övervaksamhet för andra människors reaktioner. Framför allt har jag börjat känna, prata om det och kunnat välja tillit.

Off limitsFoto: Mathilda Hofling

Jag utgår från mig själv idag, inte som förut när jag i första hand utgick från vad andra ville (eller vad jag trodde att andra ville, för hur visste jag det när jag aldrig frågade). Jag behöver inte vara behövd för att ge mig själv ett värde idag. Jag är lika värdefull när jag trycker i mig en påse chips i soffan en fredagskväll och gråter till en film.

Och jag har insett att jag kan vara min egen förälder nu. Jag kan klappa mig över håret, peppa mig själv, ha medkänsla med mig när det är en tuff dag. I första hand är jag lojal mot mig själv. Jag är inte längre rädd för att gå i konflikt eller stå upp för mig, för jag kommer inte att överge mig själv igen. Jag blir aldrig ensam mer.

Det är upp till mig att skapa min lycka, mitt liv, mina relationer. Idag kan jag det, för att jag vet att det bara är jag som kan det. Jag väntar inte längre på att en förälder ska komma och rädda mig, men jag sörjer att ingen gjorde det. Idag är jag min förälder och ingen kan göra det bättre än jag.

Blue wings


Här kan du få stöd

Stödgrupper/självhjälpsgrupper
– Kommunens egna stödgrupper
– ACA
– Al-anon & Alateen

Organisationer
– IOGT-NTO (från 26 år)
– UNF (13-25 år)
– Junis (7-13 år)
– Trygga barnen
– Glömda barnen
– Maskrosbarn

Behöver du prata med någon?
– BRIS (under 18 år)
– Jourhavande kompis (upp till 25 år)
– Killfrågor (pojkar mellan 10-18 år)
– UMO (13-25 år)
– Tjejjouren
– Kuling

Vill du lära dig mer?
Junis rapport
– Socialstyrelsen
– Drugsmart
– TV-programmet Djävulsdansen. Nu finns också ett studiematerial att använda. Finns även som bok.
Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten
– Sanna Lundells sommarprat
Kärleksbarnet av Hillevi Wahl

Author

Wilda Kristiansson, 30 år. Högkänslig, introvert socionomstudent bosatt i Eskilstuna. Skriver bok, testar DIY, fotograferar, reflekterar och växer ur trauma.

19 Comments

  1. Stark inlägg. Blir verkligen berörd. Väldigt rakt och tydligt beskrivet. Och känner igen så mycket.

  2. Delat ditt otroligt modiga inlägg på Ung Vuxens Facebook. Hoppas detta var ok! Stort tack för att du delar med dig 💛🙏👊

  3. Pingback: Stjärnögonblick #6 | semla, spa och ord till hjärtat. | REAKTIONISTA

  4. Jag trodde att jag kommenterat redan, men det hade jag visst inte. Otroligt starkt, jag kommer nog aldrig förstå alls, men jag tycker du är så himla, himla cool som orkat!

    Förresten lånar jag en bild från detta inlägget nu, i samband med att jag delar med mig av det på bloggen, hoppas det är okej!

  5. Jävlar Wilda. Ursäkta ordvalet, men jävlar. Det känns som ett stort hål i bröstkorgen när jag läser dina ord. En fysisk känsla av hålrum. Det är så mycket som inte märks och syns och aldrig pratas om, som ständigt pågår och förstör och förgör. Det är så himla enkelt att paja, och så svårt att återhämta och bygga upp på nytt.
    För mig tar jag med mig tanken på uppmärksamhet, på eftertänksamhet och viss försiktighet. På att ha känselspröten ute och snappa upp de signaler och varningar som finns hos barn (och halvvuxna) omkring en. Jag tar också med mig din lista. Tack, tack, tack för att du delar den och delar av dig själv. Det är värdefullt långt bortom det lilla ordets betydelse.

    • Tack för att du läser och låter dig beröras, för att du tar med dig det du kan ha nytta av i min berättelse. Jag tycker ju ofta att det är så tydligt när barn inte har det bra, men det kanske är för att jag själv vet hur det är.

  6. Pingback: Mina texter om medberoende. | REAKTIONISTA

  7. Starkt och viktigt inlägg, tack för att du delar med dig! Mina tårar rinner. Du berör!

  8. Jag kommer aldrig till fullo förstå det du gått igenom, men jag vet säkert att du är stark! Du inspirerar verkligen Wilda! Kram ❤️

    • Wilda Reply

      Åh, tusen tack fina du! Det är så oerhört fint att höra att jag inspirerar. <3 Kramar!

  9. Pingback: MEDBEROENDE | Vad är det egentligen? | REAKTIONISTA

Lämna ett avtryck

%d bloggare gillar detta: