MEDBEROENDE | Jag sa nej till min familj.

Idag var det 10 år sedan socialtjänsten hämtade mig. Det är på dagen 10 år sedan jag bröt tystnaden, sa ifrån, gick emot all lojalitet och heder. Gick emot allt jag lärt mig om att det viktigaste i livet är att hålla ihop familjen och att det som händer inom en familj ska stanna där.

Jag gick emot allt jag stod för den dagen. Eller nej, jag vågade faktiskt inte det. Jag förnekade, ändrade mig, backade i vissa saker som var för svåra att prata om. Jag var skräckslagen. I den stunden sa jag ifrån mig den enda trygghet jag hade – lojaliteten mot familjen. Det var den oskrivna regeln om att inte prata, hålla fasaden, vara tacksam att jag ens fick ha en familj. Inte låtsas om det som faktiskt inte var okej. Jag hade brutit mitt tysta löfte. Det var jag som svek, lämnade dem, övergav vår överenskommelse. Jag ville stoppa det som höll på att hända, men jag insåg att det redan var för sent. Jag kunde inte gå tillbaka. Min skräck i den stunden är det starkaste beviset för mig att alla de där upplevelserna som jag senare skulle sätta ord på var på riktigt.

IMG_6229

Jag inbillade mig inte. I alla år hade jag utsatts för känslomässig misshandel och manipulation. Jag hade ingen tillit till mig själv och mina upplevelser kvar, eftersom de ifrågasattes ständigt och jämt. Jag bar vetskapen att om jag inte köpte familjens världsbild, så var jag inte välkommen. Det har inte ändrats. Jag försökte igen, försökte vara en del på mina villkor. Jag kämpade för hoppet om att familjen gick att rädda. Tills jag såg mig själv gå under igen.

Fortfarande får jag ångest ibland, för att jag ställde mig utanför. För att jag gick ifrån. Det sitter så hårt. Den bistra sanningen är att jag inte hade överlevt om jag hade stannat. Jag bär fortfarande på den där skulden. Att jag inte har rätt till min upplevelse för att den inte är densamma som andras. Att jag inte har rätt att vara en egen människa, till för sig själv.

Jag tänker idag på 17-åringen som skakig på rösten försökte förmedla sin upplevelse, och hur det inte togs på allvar. De senaste åren har jag återupprättat henne, steg för steg. Jag har brutit kontakten med människor som på olika sätt har varit destruktiva för mig. Antingen för att jag själv har försatts i gamla medberoende mönster eller för att de helt enkelt inte har värdesatt mig. Idag har jag människor i mitt liv som lyssnar in mig, värdesätter mig, tror på mig. Människor som låter mig tänka högt, skämmer bort mig med kärlek och stöd. Ändå är det en lång väg kvar till den punkt då jag själv ger mig det.

IMG_6232

Den här dagen är en hyllning till den rädda tjejen som sa ”jag orkar inte återvända” och lyssnade på den känsla som upptog all plats i kroppen. Som sa nej. Som bröt tystnaden.

Det skulle ta några år till innan jag vågade säga nej utan att backa, utan att gå tillbaka och drömma om ett annat slut. Jag gjorde det till slut – tog mig på allvar.

Jag önskar ingen den sorg och smärta det innebär att ge upp den enda trygghet den har, men det kan komma något annat av det. Jag vann mig själv någonstans på vägen hit. Jag äger mina egna känslor idag.

Tack till er som rätar upp min ryggrad, ger mig rak och ärlig feedback, sätter ord på sånt jag inte vågar prata om, sträcker ut era händer och berättar varför jag är viktig i ord och handling. Förlåt för alla gånger jag inte vågar tro att jag får finnas i era liv. Varje dag gör ni det lite lättare. Det är ni som är min familj.

familj1

0 avtryck, RSS

  1. Hanna 18 oktober, 2014 @ 12:18

    <3 Våra situationer var annorlunda. Ändå gråter jag när jag läser för jag känner igen så mkt i dina ord. Tack för att du skriver.

    • reaktionista 18 oktober, 2014 @ 13:51

      Tack för att du kämpar vidare, läser det jag skriver och för att jag får vara med på din resa. <3

  2. erikahazel 18 oktober, 2014 @ 13:47

    Stark historia! Starkt att du delar! Fortsätt ta hand om dig själv.

  3. Lin 19 oktober, 2014 @ 16:50

    Åh så grymt bra gjort av dig! Jag känner mig nästan lite tårögd. Jag får stöd utav att du kunde göra det då, så kan jag också lyckas nu! Allt gott till dig 🙂
    Vänliga hälsningar Lin
    Ps. Jag ska fortsätta att följa din blogg, oerhört fina bilder också!

    • reaktionista 20 oktober, 2014 @ 12:59

      Tusen tack för din kommentar, Lin. Jag hoppas att du kan få stöd även i din närhet någonstans. Det är svårt, men det går. Så glad jag blir av att höra att du gillar mina bilder! Tack för att du lämnade en ljusglimt av dig här. <3

  4. Vicky 19 oktober, 2014 @ 17:49

    älskar dig.

    • reaktionista 20 oktober, 2014 @ 13:00

      och jag dig. över alla oceaner och tidsskillnader, varje sekund.

  5. Julia 20 oktober, 2014 @ 18:43

    Wow. Fantastiska du. Tänk att jag är en del av din nya familj. Det känns så fint! Kramar<3

  6. Ina 27 oktober, 2014 @ 06:48

    Älskade underbara!
    Kärlek och stoltheten svämmar över <3

  7. Carolina 3 november, 2014 @ 00:03

    Åh, du fina! Jag känner igen mig så mycket i din text att det nästan gör lite ont.

    • reaktionista 5 november, 2014 @ 07:56

      Önskar att du inte behövde känna igen <3

  8. […] Jag sa nej till min familj. […]

  9. H 9 maj, 2016 @ 12:59

    Åh vad jobbigt att äta pizza med gråten i halsen. Så fin text du skriver!

    • Wilda 9 maj, 2016 @ 13:03

      Naaw. Tack! Hoppas du kunde njuta av den goda maten sen. 🙂

  10. Lili 15 maj, 2016 @ 14:24

    Läser detta nu och känner med dig. Känner sorg för det du fått uppleva, men också glädje för att du vågade sätta ner foten och till sist så pass att du inte återvände. Man ska aldrig tvinga sig själv att stanna i en situation som tär så mycket på en, men just när det gäller familj är det svårt att klippa banden p.g.a. de normer som finns om familjen. Blod är tjockare än vatten, det är ändå din familj, familj = trygghet, man överger inte sin familj, man kämpar på hur svårt det än är, o.s.v.. Men någonstans måste man också kämpa för sig själv. Att bryta med din familj var ett sätt att göra det och jag är oerhört glad att du slutligen tog detta steg. Det krävs mod för det. Du är modig, Wilda. Och stark. Och en sann inspiration!

    • Wilda 18 maj, 2016 @ 10:40

      Tack för att du läser och bekräftar det. Det är så sant det du skriver om familj. Tusen tack för din värme.

Din mail kommer inte att publiceras.

%d bloggare gillar detta: