Längs min livsväg har sorgen alltid funnits där, såväl i den inre som den yttre världen. Under många år var döden en del av min vardag. Så är det att leva i de trasiga nätverken, där livet ständigt står på spel. Det är så många som har lämnat livet när jag fortsatte.

De som levde på gränserna precis som jag. De som inte vågade möta livet när det kom rusande emot dem. De som inte orkade se sig själva eller möta fler besvikelser. De sargade, trötta, svikna människorna. De som själva svek, skrek ut sin smärta på andra, och med det fick fler anledningar att inte orka. De som levde i utkanterna och inte kunde se logiken i innanförskap. Du som söp ihjäl dig. Du som hoppade från bron när din förtvivlan inte hittade ut. Överdosen som jag aldrig får veta om den var menad att ta ditt liv. Du som hade en kropp som inte ville ge upp men som inte orkade längre. Anorexin stannade ditt hjärta. Jag minns dig. Jag minns er.

Jag minns era skratt, våra gräl, våra lekar med gränserna. Jag minns hur det var att vilja leva så mycket att jag hellre dog än att inte få känna mig vid liv. Jag minns när vi pratade om allt vi skulle göra trots att vi egentligen förstod att det inte skulle hända. Jag är ledsen för alla ögonblick jag förlorade med er. För allt liv som inte blev.

Jag minns och jag sörjer er - reaktionista.se

Jag minns hur det var att förlika mig med att någon skulle kunna dö när som helst. Jag tänker ibland på den tiden, och hur jag än idag kan känna att det finns liv som inte är värdiga att leva. Det är inte människovärdigt när det blir sådär trasigt. Men jag vet idag att tiden kan göra skillnad. Alltför många fick inte uppleva det. Hur känslor och smärta kan blekna och hur människor kan dyka upp som hjälpande händer. Hur vinden känns mot huden när din inre värld är fri från rädsla. Hur det är att känna sig levande.

Mitt liv gick vidare. Jag förlorade fler. En kärlek som hängde sig trots att han lovade att alltid finnas där för sin lillasyster. En vän som försvann i drogerna och inte orkade ta sig ur. En mammakropp som fylldes av cancertumörer. Ett barn som dog i min livmoder. Jag minns. Jag minns när jag fick veta att farmor var borta. Jag minns när mormor inte fanns mer men jag förstår kanske aldrig att hon inte kommer att kunna sjunga för mig igen. Det var en annan slags sorg egentligen, men den klumpades ihop i bröstet med alla andra sorger.

Jag minns och jag sörjer er - reaktionista.se

Ni är så många att jag under lång tid inte ens orkade sörja er. Förlåt för det. Jag hoppas att ni ser mig nu, och vet att jag har släppt taget om er och tagit tag i livet. Jag är här nu, för alla er som inte är det. Jag är här nu, för de som är kvar.  För alla de som höll mig kvar i livet när jag trodde att det inte gick att klara en dag till. Och jag går till kyrkogården eller ut i skogen ibland för att prata med de som inte är kvar. Jag tänder ljus. Jag minns er. Jag vill tro att jag vet vad ni skulle svara mig. Jag hoppas att ni vet att jag har förlåtit er. Jag hoppas att ni vet att jag älskade er.

Jag minns att ni egentligen ville leva.

10 kommentarer

  1. Vet inte hur jag ska kommentera. Sitter framför ett ljus just nu. Känner sorgen som är med mig varje dag. Sorgen som jag blivit va vid att bära men som också har blivit min styrka. I sorgen lever de som levt fast inom mig. Sorgen tipsar om nästa steg att gå. Sorgen säger tar ett glas vin. Sorgen säger gör lite extra fint för dig själv just idag. Sorgen vill att jag ska leva.

    Tack för att du väckte detta inom mig idag!

  2. Jag börjar nästan alltid gråta när jag läser din blogg för det gör ont i hjärtat. Men det är fint också. Du är fin.
    <3

    • Åh förstår dubbelheten. Läser själv sådana bloggar ibland. Jag blir berörd att du känner så. Tack för din värme. Du är väldigt fin du med. <3 Så glad att du är här och läser.

Lämna ett avtryck